Klicka på länkarna

 

Valnötsprovning - 7 december 

Frostigt - 4 december

En dag på slottet - mina arbetskamrater - 17 november

En film med sovande bakterier - 11 november

Novemberljus - 2 november

Besök i slottsparken - 25 oktober

Ser rött - 25 oktober

Sena rosor och snabba bilar - 15 oktober

Två dagar i oktober - 12 oktober

Allt om Trädgård i parken - 6 oktober

En bullrig höstmåndag i slottsparken - 4 oktober

Förälskad i Sweet Heidy - 29 september

Sätt dina unika bloggfärger på tillvaron - 24 september

Det här är Wester (-) land - 21 september

September i Engsholms slottspark - 14 september

Skyll på... - 4 september

Sommaren hänger löst - 31 augusti

Tyst trädgård - 27 augusti 

Idag blev det Tomato Soup - 24 augusti

Vila - 6 augusti

Manchuriska nötter och pionvallmo - 3 augusti

Bondbönor - 31 juli

Min dotter fotar Engsholm - 31 juli

Passion, makt och vitalitet - 28 juni

Köksträdgårdslandet - 23 juli

Trots torkan - 20 juli

Direktrapport från en het slottspark - 15 juli 

Torka - 8 juli 

Så fort - 28 juni

Nu börjar högsommaren - 23 juni 

5 års bloggande - 22 juni 

Kärleksblommor - 18 juni

40 år som trädgårsarbetare - 15 juni

Före regnet och Fotbolls-VM - 11 juni

Brudar, syrener och nävor - 7 juni

Inget gott som inte har något ont med sig - 7 juni

Trädgårdsvandring och Ölandsresa - 2 juni 

Ankomst vid målet - 31 maj 

Trädgårdslycklig - 29 maj

Röd onsdag - 26 maj

Du nalkas ljuva sommar - 21 maj

En skön grej för hjärnan - 18 maj 

En ondsdag i maj - 12 maj 

Holgen och Jens, välkomna till slottsparken - 11 maj

Mossa i gräsmattan-frågan - 5 maj 

En vårdag i Engsholms slottspark - 4 maj

Jag befinner mig i Ljuva livet - 1 maj 

Vitsippor och gödselintervju - 30 april

Otålig väntan - 27 april 

Direktsändning igen - 20 april

Om - 19 april

Rummet med utsikten 2008 - 5 april

Slottis slott - 24 mars

I en park - 24 mars 

En dag i Sverige 2003 

Kronstabilisering av lind i Engsholms slottspark - 12 februari

Global uppvärning - 11 februari

Iskallt vinterparadis - 14 januari

Nu putsar vi kameralinserna och vässar pennorna inför det orörda år som ligger framför oss. Vi väntar in våren. Solen belyser nu dagarna i Stockholm 11 minuter längre än vid vintersolståndet för tio dagar sedan.

Nu ger vi oss snart ut på äventyr i det nya året och lämnar det gamla bakom oss.

I väntan på det ljusa och vackra 2011 så hängde jag i Edvard Anderssons växthus en stund idag.

• In i värmen
• Glädje att få rikta kameran mot blommor
• Kände t.o.m. doft av Medelhavet
• Såg fåglar och humlor
• Började nästan nynna...
• Kände på mogna citroner
• Såg mandelträdets blommor falla till marken
• Grönt te och morotskaka
• Isen tinade från kroppen
• Tråkigt att de stängde redan kl. 16

Ut i verkligheten igen...

175 nya träd (Ginkgo biloba) ska planteras utefter Hornsgatan på Södermalm i Stockholm för att förbättra miljön och de första 20 träden planterades mellan Ringvägen och Rosenlundsgatan i många minusgrader nu i december. Att plantera dem i kyla och mörker ska inte vara något problem då träden befinner sig i vintervila. När alla träden planterats finns nu 209 gickgoträd längs Hornsgatan.

Bild från Dagens Nyheter

Jag tycker att det är mycket intressant att man har valt just Ginkgo biloba eller Kinesiskt tempelträd som det också kallas, som gatuträd i Stockholm. När jag hörde talas om att man skulle plantera träd längs Hornsgatan så tog jag för givet att man skulle använda lind igen.

80-90 % av Stockholms gatuträd är lindar och det är mycket vanskligt att använda endast en art så flitigt. Skulle linden drabbas av någon allvarlig sjukdom som alm (almsjuka) och ask (askskottsjuka) har gjort så skulle det bli en katastrof i stan. Det behövs alltså variation och när jag hörde att man valt Ginkgo till Hornsgatan blev jag mycket glad och jag kommer att följa utvecklingen av träden noga.

Bild från Wikipedia

Ginkgo är ett vanligt gatuträd i New York och i Sverige planterade trädet längs Nygatan i Trelleborg redan på 50-talet.

Trädet är tåligt och står emot föroreningar, det är robust och långlivat. Ginkgo biloba blir ungefär 15 meter högt hos oss (30 meter på sin naturliga växtplats men i Sydkorea lär det finnas ett träd som är 61 meter högt) och har ett lummigt och vackert utseende. Bladen som egentligen är barr är solfjäderformade och ljust gröna.

Nu ser jag fram mot våren då tempelträden börjar grönska på Hornsgatan och jag antar att det kommer att bli en hel del bilder på träden här på bloggen nästa år.

Mer om Ginkgoträdet här.

Förhistoria

Den moderna Ginkgon är uppenbart nära släkt med påträffade fossil från Perm, 270 miljoner år gamla. Från mitten av Jura och sedan under Krita utvecklades ginkgoer i många former och spred sig över Laurasien. Därefter blev de ganska sällsynta. Framme i Paleocen fanns bara en Ginkgo-art kvar, G. adiantoides, och från slutet av Pliocen finns Ginkgo-fossil endast i ett litet område i mitten av Kina. Det var här som ett fåtal individer överlevde till modern tid.

Ginkgons befruktning liknar vindpollinerade blomväxters men pollenslangen levererar inte, som hos dessa, spermien till ägget. Ginkgons pollenslang växer in i fröets yttervägg och får där näring så att hangametofytenkan växa till och producera de spermier som sedan simmar den sista sträckan fram till ägget.

Odling

Ginkgon har länge odlats i Kina. Några träd som planterats vid tempel tros vara mer än 1500 år gamla. Man trodde länge att tempelträden var de enda som fanns. Men nu känner man till åtminstone två små bestånd i västra Kina. På grund av Ginkgons höga anseende inom Buddhismen och Konfucianismen finns den planterad på många ställen i Korea och Japan. I båda dessa områden har den förvildats genom fröspridning till naturliga skogar.

Ginkgon odlas även för sina frön som äts som efterrätt i Japan. ^[1]

Ginkgoer är populära som bonsaiträd, bl a för att de kan överleva i miniatyrformat under århundraden. Märkligt nog är Ginkgon ovanligt tolerant mot luftföroreningarna i moderna storstäder. Eftersom den dessutom har ett vackert utseende passar den utmärkt för plantering i stadsmiljö, och är mycket populärt till exempel i USA. ^{[källa behövs]}

Ett extremt exempel på dess härdighet är att fyra Ginkgoträd växte närmare än 2 km från platsen för atombombsdetoneringen i Hiroshima 1945. Ginkgon var en av få arter som överlevde explosionen på så nära håll. Trädet är mycket robust och långlivat. Det äldsta exemplaret finns i Kina och är omkring 1250 år gammalt.

I synnerhet japanska forskare har utnyttjat ginkgon som en modellorganism för studier av ligninbiosyntes.

 

I somras såg jag detta mästerverk utanför Alviks tunnelbanestation och jag trodde först att det var arbete på gång. Att man väntade in en blomsterurna, men det såg ut så här hela sensommaren och hösten. Visste om jag skulle skratta eller gråta!

En kommentar på Facebook var ´´Den ser mest ut som övergivet bagage. Kanske rent av ska vara en växtinstallation - väskan som glömdes på perrongen´´

Det ska bli spännande att se vad de hittar på 2011.

Kärlek i naturen! Träd som kramas ser man ibland. Den här vanliga boken kramas med sin granne blodboken i Sturehofs slottspark.

 

De här två olika ädelsyrenerna vid Jakobs kyrka i Stockholm kramas och har inte den lila syrenen format ett hjärta?

 

I det brandskadade området i Tyresta nationalpark tycks det högra trädet försökt rädda sin granne från att falla i eldhavet som härjade här 1999.

Titta gärna in på min Café-karta

Fembladsazalean såg jag första gången i Göteborgs botaniska trädgård där den har en vacker plats och jag föll för de vackra kritvita blommorna som är 3-4 cm stora. Annars är det bladen som är mest framträdande på den här lövfällande busken. De sitter fem tillsammans i skottens spets och är i början olivgröna för att senare bli rosa eller rödlila på bladkanterna. På hösten blir bladen vackert rubinröda.

Busken som är lite vek eller lite elegant...vilket man vill, växer långsamt och blir hos oss 1-2 meter hög, vilket tar 15 år, men på sin ursprungsplats i Japan blir den ett 15-20 meter högt träd. Det tar ganska lång tid innan man får den att blomma. Fembladsazalean klarar sig bra upp till zon 3.

Anledningen till att den inte är så vanlig i våra trädgårdar beror nog på att den växer så långsamt och den ju inte ser så mycket ut för världen i plantskolorna.

Bilderna från Göteborgs botaniska 2008

Trösten i kylan och mörkret är böcker, te, fotboll på TV, korta snabba vandringar till ICA, heta bad och skisser för sommaren...och min chokladkalender med fina meddelanden varje dag!

Säger turkarna

Så säger man i Indien

Vänlighet behöver man aldrig ångra
så säger man i Grekland

Vår vanligaste krukväxt pelargonen har vi väl alla någon relation till och alla tycker vi väl något om pelargoner. Just nu känns det som om pelargoner är populärare än någonsin men för bara 10-15 år sedan var den en hopplös ´´mormorsväxt´´ som inte dög åt trädgårdsfolket.

Jag har sett pelargonutställningar och insett att det finns nästan obegränsat antal sorter av släktet. Så egentligen ska man nog inte säga att man inte tycker om pelargoner eftersom det finns så oerhört många olika former och färger av blommorna. Från stora feta och inställsamma till små blyga sorter som man måste komma nära för att upptäcka skönheten.

Många samlar på pelargoner och vår lantbrevbärare på Mörkö har en samling på över hundra olika sorter och även Maria Engblom i Borlänge är en samlare av rang.

Det här är inte tänkt att bli något övergripande och sammanfattande inlägg om det stora släktet utan mer en liten hyllning till en växt som sällan sviker. Om man vill fördjupa sig i pelargonernas liv så kan man i stället gå med i Pelargonsällskapet. Man kan givetvis även läsa alla dessa böcker som givits ut om pelargoner. Just nu bläddrar jag i Veronica Wägners ´´Passion för pelargon´´.

Personligen tycker jag att pelargoner kan vara ganska tråkiga men även vackra och spännande beroende på sort och färg och hur man använder dem. Ett stor plus är att de inte är så kinkiga utan klarar tuffa förhållanden.

I slottsparken vi ju de där lysande orangeröda zonalpelargonerna på borggården som människor har olika uppfattning om.

Vi har även rosenpelargoner, stjärnpelargoner mm. och en sak gemensamt har alla dessa pelargoner och det är att de blommar konstant från försommar till frosten på hösten. Lägg till att de nästan alltid är friska och stadiga. Eftersom pelargoner är sol- och värmekrävande så tycker de inte om när våra svenska somrar blir alltför regniga.

Pelargoner är egentligen en flerårig buske men som hos oss inte kan klara vintern utomhus. De flesta av oss övervintrar våra pelargoner och med hjälp av alla sticklingar som vi tar på våren saknar vi aldrig dessa kompisar.

Det finns som sagt många olika grupper och sorter av pelargoner och man brukar dela in våra vanliga zonalpelargoner i nedanstående grupper.

• Brokbladiga pelargoner (Brokbladiga gruppen)
• Fingerpelargoner (Fingerbladiga gruppen)
• Fågeläggspelargoner (Fågelägg-gruppen)
• Kaktuspelargoner (Kaktusblommiga gruppen)
• Miniatyrpelargoner (Miniatyr-gruppen)
• Nejlikpelargoner (Nejklikblommiga gruppen)
• Rosenknoppspelargon (Rosenknopp-gruppen)
• Stjärnpelargoner (Stjärnpelargon-gruppen)
• Tulpanpelargoner (Tulpanblommiga gruppen)
• Äggskalspelargoner (Äggskal-gruppen)

Sedan finns det andra grupper av pelargoner som:

• Häng- och murgrönspelargoner
• Engelska pelargoner
• Änglapelargoner
• Unikpelargoner
• Doftpelargoner
• Det finns även många arter av vildväxande pelargoner och det kan vara buskar eller halvbuskar eller t.o.m. suckulenter och örter.

De flesta pelargoner är lätta att fröså men det vanligaste är att föröka dem med sticklingar. På våren klipper man ner sina övervintrade pelargoner till ca 10 cm från jorden och av topparna kan man göra sticklingar. Ta 5-7 cm långa toppar och lämna 2-3 blad, ta bort eventuella blomknoppar.

Man kan sticka dem direkt i krukor med fuktig sandblandad jord. Ställ krukorna i växthus, miniväxtus eller med plast över sig. Det svåra är att vattna lagom eftersom pelargoner inte tycker om för mycket vatten men när de ska bilda rötter får de inte heller torka.

Jag tycker dock att det är allra enklast att sätta sticklingarna i vatten tills rötter bildas och sedan plantera dem i planteringsjord. Det sägs att rötterna då blir för känsliga för den näringsrika jorden men jag lyckas nätan 100% med den metoden.

Pelargoner tycker om sol och det är viktigt att de hela tiden får vatten och näring för att de ska orka blomma hela sommaren. Däremot får de aldrig stå i för mycket vatten utan i stället är det bättre om de får torka lite under en period.

På vintern förvarar man sina pelargoner på en ljus och sval plats, som är så svår att hitta nu när vi sällan har glasverandor i våra hus. 10-15 grader är lagom. Jag brukar vattna dem ungefär en gång i månaden under vintern men så fort att februariljuset når dem och de börjar växa så kräver de också mer vatten.

De kroppsdelar som äro mest utsatta för förfrysningar äro; näsan, öronen, händerna och fötterna. Verkan kan vara lindrig, medelsvår och svår.

Den lindrigaste formen kan förlöpa utan smärtor. På den beträffande kroppsdelen märker man i början endast en stark blekhet. Först i värme känns smärta och sveda. Vanligtvis avhjälper man skadan genom gnidning med snö. Vid denna form är det de s.k. frostknölarna brukar uppstå.

Den medelsvåra formen ger svullnad och blåsbildning och vid den svåraste formen inträder lokal vävnadsdöd. Båda dessa grader böra behandlas endast av läkare.

På lättaste sätt och med svåraste följder när en varm, svettande hud utsättes hastigt för stark kyla, såsom t.ex. när någon en kall vinternatt går direkt från en danstillställning svettig och varm. Eller då en person med våta fötter uppehåller sig i ett kallt rum. Lika oföraktigt är det att under en resa på tåg gå ut och svalka sig på plattformen, eller att i uppvärmt tillstånd promenera i hällregn. Naturligtvis kan en förkylning även uppstå oförmärkt, genom att man sitter i drag, går för tunt klädd, ligger på fuktiga sängkläder etc. etc.

Att svetten, som många tror skulle vara sjukdomsorsaken är ej förhållandet. Däremot spela underkläderna en viss roll. Dessa förlora nämnligen genom svett sin elasticitet och fastklibba vid kroppen. När nu avdunstningen från huden sker, förlorar kroppen värme. Följden blir då en avkylning enär inget dålikt värmeledande luftskikt finns mellan det fuktiga underplagget och huden. Därför bör man, enär man är svettig omdelbart byta underkläder.

Att dessutom en allför äggviterik kost, samt alkoholmissbruk ävensom för varm påklädning gör beträffande individ mera mottaglig för förkylning, står utan gensägelse.

Appropå inte integritet så kan man nu på min blogg se vart jag befinner mig. Mobilens GPS visar vägen...

Appropå inte integritet så kan man nu på min blogg se vart jag befinner mig. Mobilens GPS visar vägen...

Det här är bara på prov och man kan ju undra vem som har glädje av att veta var jag befinner mig? Men alla nyheter måste ju absolut provas...

Jag skickade iväg en hel del inbjudningar till vänner så att jag själv kan se var de befinner sig. Av någon anledning var det bara en som nappade. Märkligt!

Kartan kommer inte att ändras idag då jag ska vara kvar på jobbet över natten. Men tjänsten kan ju vara lite kul när man är ute och reser....tycker jag. Eller?

Japanska dammen invigdes 1991 i samband med Bergianska stiftelsens 200-års jubileum. Landskapsarkitekt Ingalill Nahringbauer formgav dammen med stöd av arkitekt Yoji Kasajima för att få en 'japansk' känsla. Markarbeten utfördes av Yngve Tapper.

Jag besöker ofta Bergianska trädgården och vid den japanska dammen stannar man alltid extra länge. Det är något med den där bron. Hur många har inte stått där på bron och blivit fotograferade?

Jag vet de som har gift sig här och det känns nästan som en kultplats på något sätt trots att anläggningen inte är äldre än 20 år.

Anläggningen ska visa en miniatyr av hur en japansk trädgård eller en bit natur kan se ut. Här finns inga blomsterhav utan det är mer form som är framträdande. På våren finns dock bergskörsbärsträd och körsbärsplommon som lyser med sin rika blomning och det finns även vissa perenna växter som ger färg på sommaren.

Varken jag själv eller någon annan förstår väl egentligen varför en så extremt ljudkänslig person som jag bor i Stockholm, och i Bromma till på köpet. Jag lägger märke till varje ljud här hemma i huset där jag bor och jag blir stressad av höga och störande ljud var jag än befinner mig. I helgen besökte jag ju Småland och i byn där jag bodde var det helt tyst. Allt var stilla och det var så lugnande att man började prata i ett lugnare tempo.

Just nu i skrivande stund hör jag endast ett svagt brus från innerstan och datorns fläkt, inga flygplan just nu och mina grannar under mig verkar inte vara hemma.

I tidningen Land nr, 47 kan man läsa artikeln ´´Vart tog tystnaden vägen´´?

Så här börjar man artikeln:

Allt fler kommuner har börjat inventera och skydda tysta områden och gränsen sätts vid 40 decibel vilket motsvarar en normal ljudnivå i ett bibliotek.

Det finns inte så många stora gammelskogar kvar i vårt land och det finns bara fyra platser i Sverige där man kan se en mil ohuggen skog åt alla väderstreck och alla ligger i Lappland. Jag måste nog snart bege mig dit för att känna in de stora vidderna och lyssna på tystnaden.

Under mina skogsvandringar i somras så upplevde jag total tystnad på några platser. I Norra Kvills nationalpark hördes bara vinden svagt i trädkronorna och det knakade om några gamla tallstammar här och där. Även i Tyresta här utanför Stockholm upplevde jag en skön tystnad.

Nu har tidningen Land letat upp 68 tysta skogar över hela landet och på Arbetsmiljöverkets bullertermometer ligger ljudnivå för skog vid cirka 20 db, på samma nivå som ´´tyst sovrum´´.
Självklart finns det många  tysta platser i Sverige som inte är med här, men jag gillar den här listan.

Jag lånar några faktarutor av Land också...

• Cirka 2 miljoner svenskar utsätts för högt trafikbuller utomhus vid sin bostad. Med högt menas över 55 db, alltså den siffra som enligt riksdagen inte får överskridas utomhus vid nybyggda hus.

• Ökningen går fort. År 2000 var antalet bullerstörda människor 1,34 miljoner och år 2006 var siffran 1,73 miljoner.

• Den överlägset största bullerkällan är vägtrafik. Tåg, flyg och industrier ligger långt efter.

• Buller gör att vi får svårt att vila och sova, vilket leder till trötthet och nedstämdhet. I förlängningen blir vi stressade och sämre på att koncentrera oss och lära oss saker.

• Nya studier visar att trafikbuller ger högt blodtryck hos människor som bott länge i bullriga områden. Högt blodtryck kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar.

Helgens vistelse i vackra Småland gjorde att man motvilligt måste medge att naturen kan vara vacker även på vintern...någon enstaka gång.

Man bodde i en mysig Bullerby...

...och man vandrade längs kritvita slingriga vägar.

Man lekte med en vacker hund i mystisk decembersol...

...och man vandrade med hästar.

Man såg att vissa av Smålands åkare hade gått i ide...

...och man insåg att julen står för dörren.

Man drack te på underbara Kullzenska Caféet.

...och man besökte Kostas museum...


...och utställningar.

I domkyrkan repeterade man Händels Messias inför en senare konsert, så vackert att tiden stannade för en stund.

I lördags fick man känna på hur det känns med plusgrader även utomhus. Människor fräste av ilska när snön förvandlades till vatten. Trottoarerna blev ishala men jag trivdes i smyg. På söndagen var ordningen återställd då kyla och isiga vindar blåste rakt igenom kroppen.

Kristianoples rosenträdgård som jag skrev om i förra inlägget visade sig vara till salu och via mail med ägaren så undrade hon om jag möjligen visste någon som skulle kunna tänka sig att köpa hus och trädgård på den här vackra platsen.

Nu vill man inte sälja till vem som helst utan tanken är att trädgård och butik ska leva vidare och att trädgården även i fortsättningen ska vara öppen för allmänheten.

Hade jag varit lite yngre och haft mer ordnade familjeförhållanden så skulle jag absolut vara intresserad. Läget vid havet är vackert och även trädgården är mycket vacker.

Nu sätter jag mig på bussen söderut...

Ciao!

Rosenträdgården i Kristianopel i Blekinge drivs av familjen Hallström och de har en av Sveriges största privata samlingar av gammaldags rosor. Över 550 olika sorters rosor finns i den relativt lilla trädgården. I en skön blandning växer de tillsammans med pioner, clematis och många olika perenner.

Tyvärr så var jag lite sent ute vid mitt besök i augusti. Det blommade inte så många rosor, men jag kunde ana hur det hade sett ut en månad tidigare. Jag kommer med all säkerhet att återvända någon gång då rosorna blommar.

Den här enorma klätterrosen blommar i juli och när jag såg en bild av den inne i butiken så frågade jag om den fanns att köpa. Det visade sig att väldigt många ville ha just den rosen som blommar otroligt rikligt. Det gick bra att ställa sig i kö för att få köpa en ros, som förökades av någon roskunnig person. Jag ställde mig i kö och fick nr. 101. Rosen heter Princess Marie.

Kristianopel är en liten charmig ort vid havet.

Trevlig helg alla...i morgon drar jag söderut.

En av årets märkligaste stunder...då man på skördemarknaden vid Södermalmstorg i september fick en undervisning i gräshoppors sexliv...och då menar jag i detalj och med stora modeller av hopporna.

Gräshoppornas brunstljud härmades, hundar började skälla och publiken visste inte om det var på allvar eller om det möjligen var Robert Gustafsson som iklätt sig rollen som entomolog?

Men det var på allvar! Och jag älskar kvinnans uttryck...!

Passion var det på Södermalmstorg! Fullt ut!

Som jag tidigare berättat så fick jag den första skörden av vårt Manchuriska valnötsträd i år.

Efter tio år på platsen så gav den oss 11 nötter i år och framöver kommer det att bli många fler. Frågan var om smaken skiljer sig från den vanliga valnöten och idag hade vi en liten valnötsprovning efter lunchen.

Alla var ense om att den manchuriska valnöten var mildare i smaken, inte lika besk som den vanliga valnöten. Ett problem var dock att ta sig in i nöten. Skalet var som pansar och när man väl kommit igenom så var det inte helt lätt att får ut själva nöten. Men god var den!
Annars så klipper jag slånbärssnår och lyssnar på Uffe i lurarna...och fryser.

Nötterna till vänster på bordet är vanliga valnötter.

En i naturen förekommande växt vars plantor envisas med att växa där vi inte vill ha dem kallar vi ogräs. (från SLU:s webbsida)

En snöovädershelvetesdag när jag satt i traktorn och plogade snö så lyssnade jag på podradio i lurarna. Alla program från 2004 och framåt av Odla med P1 finns i min mobil och jag lyssnar gärna på avsnitt från maj-juni nu på vintern.

Där fick jag tipset om SLU:s webbsida ´´Ogräsrådgivaren för lantbruk och trädgårdar´´ som har riktigt bra information om ogräs.

Här finns artbestämning av 200 växter som vi kallar ogräs och allt man behöver veta om våra ovälkomna gästerna i trädgårdarna.

Jag har börjat sammanställa året som gått, som jag brukar göra och det kommer i ett inlägg om 2010 senare. Det blev ju ett ganska märkligt år som inte var speciellt bra för mig personligen men några resor gjorde att året trots allt blev ok. En 3:a eller så...

Bland alla bilder hittade jag några fina sommarminnen trots allt. Jag fann lugnet i skogar men glömde inte bort havet.

2011...kommer att bli det bästa året någonsin...tro mig! När jag sammanställer 2011 så kommer flera stora och viktiga händelser ha skett.

Ligger lågt - ligger lägre än en sjunken båt...

Queensland-Acacia  -  Acacia podalyriifolia

Från kylan in i värmen. Från en iskall 307:a och 12 minusgrader i Stockholm och in i Medelhavsklimat och t.o.m tropiskt klimat. Tack Edvard Andersson för att du testamenterade medel till att bygga denna vinterträdgård i Bergianska trädgården.

När jag betalade mitt inträde frågade jag om jag kunde få abonnera tropikavdelningen fram till april för att bosätta mig där. Hänga upp en hängmatta mellan några palmer och inte lämna huset förrän vårsolen börjar värma utomhus.

Här inne njöt jag några timmar av värmen idag och kontrasten mot istiden utanför var nästan overklig.

Se mer från Bergianska här.

Hårig pussmun - Nematanthus strigillosus

Prickkaktus - Astrophytum ornatum

Efter att äntligen ha fått rikta kameran mot växter igen och efter te och morotskaka gick jag ut i verkligheten igen...från värmen ut i kylan.

Så sjunger Carl Anton och jag håller med honom...att det är skönt att minnas de solgula kompisarna när sommaren är slut.

Jag har aldrig haft problem med maskrosor faktiskt, trots att jag är trädgårdsmästare. Tvärtom är jag imponerad över växtens sätt att föröka och sprida sig. Alla växter har sin plats och jag tycker egentligen inte om begreppet ´´ogräs´´. Det hela handlar väl om var man vill att de vilda växterna ska finnas. Visst tycker jag om ogräsfria planteringar och jag ser inget problem med att rensa bort de vilda örter som man inte vill ha i sina rabatter, det tillhör trädgårdsarbetet. Allt arbete kan ju inte vara glamoröst och trevligt i trädgården...
Eftersom jag inte är någon ´´´gräsmattemänniska´´  så kan jag tycka om att det växer maskrosor i gräsmattan.

Ok...nu får jag väl hela trädgårds-Sverige på mig...men jag står för min åsikt. Jag vet ju att många ägnar hela sin tid i trädgården till att sticka maskrosor och vara förbannade på grannarna som inte gör likadant. Sommaren är kort sjunger Ledin. Varför inte luta sig tillbaka och beundra maskrosor och andra överlevare i naturen i stället?
Då menar jag alltså maskrosor i gräsmattor...i planteringarna rensar även jag bort dem.

Själv tycker jag tycker att gräsklippning är ett mycket tråkigare arbete än att rensa ogräs. Man sitter eller går bland avgaser i ett förbannat oväsen, fram och tillbaka i all evighet känns det som ibland. Ogräsrensning är ett tystare jobb. Man kan samtidigt lyssna på fåglar eller på Odla med P1 i hörlurarna.

Jag läste någon gång om en botanist som tyckte maskrosen var så vacker att han tog med några maskrosplantor till Australien där de tidigare inte fanns. De planterades i en botanisk trädgård...! Nu är den nog inte så ovanlig där heller kan man tänka.



På Wikipedia kan man läsa detta om maskrosor:

Maskrossläktet (Taraxacum) är fleråriga örter inom familjen korgblommiga växter. De har pålrot och runda ihåliga stjälkar med endast en blomkorg på varje stjälk. Bladen sitter i en rosett. Holkfjällen sitter i två kransar. Den inre med fjällen uppåtstående och den yttre något kortare och ofta nedböjda fjäll. I Norden innehåller släktet Taraxacum mer än 900 apomiktiska småarter indelade i 14 sektioner.

• A Ishavsmaskrosor - Taraxacum sect. Arktica
• B Strandmaskrosor - Taraxacum sect. Paulustria
• C Sandmaskrosor - Taraxacum sect. Erythrosperma
• D Dvärgmaskrosor - Taraxacum sect. Obliqua
• E Kärrmaskrosor - Taraxacum sect. Celtica
• F Fläckmaskrosor - Taraxacum sect. Naevosa
• G Atlantmaskrosor - Taraxacum sect. Spectabilia
• H Fjällmaskrosor - Taraxacum sect. Taraxacum
• I Grovtandsmaskrosor - Taraxacum sect. Macrodonta
• J Norrlandsmaskrosor - Taraxacum sect. Boreigena
• K Nordmaskrosor - Taraxacum sect. Borea
• L Ängsmaskrosor - Taraxacum sect. Hamata
• M Hornmaskrosor - Taraxacum sect. Borealia
• N Ogräsmaskrosor - Taraxacum sect. Ruderalia

Många arter av Taraxacum reproducerar sig asexuellt genom så kallad Apomixis, där fröna produceras utan pollinering, och där då de genetiskt blir i princip identiska med moderplantan. Den klotrunda, luftiga bollen av flygfrukter är ömtålig för en svag beröring eller en vindpust. Stängeln är pipig (rörformig) och mjölksaftrik. Bladen smakar beskt och har egendomligt formade, bakåtriktade flikar. Roten är kraftig och vertikal (pålrot). Maskrosen är också känd för sin seglivade natur och stora förmåga att skjuta skott (rotskott) till nya plantor.

Maskrossläktets arter är fleråriga och sprider sig både genom vindspridna frön och sina rötter. De späda bladen kan användas i sallader. Roten rostades förr till kaffesurrogat. Av blommorna kan man göra maskrosvin. Det var länge olagligt att göra vin på maskrosor eftersom det jämställdes med mäsk, men det är numera lagligt igen. Maskrosor ger vart år stora mängder honung, de är utmärkta biväxter med högsta betyg på nektar och pollen.

 

Föda [redigera]

Roten innehåller ca 23% kolhydrater och kan ätas efter 15 minuters kokning. För att så bort den bittra smaken bör roten skalas och urlakas innan kokning. Bladen har hög halt av vitamin C och kan ätas färska. Maskros betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation.^[1]

Växtens namn [redigera]

Det svenska namnet maskros kommer av att det ofta sitter tripsar i blomman.

I flera europeiska länder heter växten lejontand med anledning av de flikiga bladen, exempelvis norska: Løvetann. Även dess engelska namn dandelion har denna betydelse (ursprungligen från franskans dent de lion).

I Danmark, Polen, Ungern är växten namngiven efter stängelns mjölksaft (danska: mælkebøtte, "mjölkkanna").

I Finland och Estland har blomman fått namn efter sin gula färg (finska: voikukka, "smörblomma").

I några europeiska länder har växten namn som syftar på att man kan blåsa iväg flygfrukterna på andra (ryska: одуванчик, "blåsare").

Kuriosa [redigera]

• Maskrosen är Miljöpartiet de Grönas partisymbol.