Site Meter

Gubben i stugan

 
Uppdaterat: Ragnar lämnade jordelivet 2013
 
När jag första gången såg Nina Hedenius dokumentärfilm om Gubben i stugan blev jag både fascinerad och glad över att se Ragnar där vid sin stuga i södra Dalarna på gränsen till Västmanland.
Det är så underbart att vissa människor fortfarande lever vidare som inget hänt med tiden, när de flesta av oss blint följer med i dagens tekniksamhälle, där så många blir sjuka av stress och andra sjukdomar som följer i vårt sätt att leva idag.
De här människorna skulle definitivt klara sig längst om det hände en större katastrof av något slag. De vet hur man överlever med små medel och har kunskapen om att klara sig själva, utan det nya samhällets kommunikationsmedel och butiker där allt ska inhandlas.

Hur som helst så blev Gubben i stugan något av en kultfilm för mig och för många andra också har jag förstått. I nuläget skulle jag nog inte klara att bo någon längre tid på det här viset, trots att jag förstår att människor tappat så mycket av närheten till naturen på vägen till den standard vi har idag. Den standard som är en självklarhet för oss. Jag blev ju en aning irriterad då jag inte kunde checka in med iphonen just vid gubbens stuga...utan fick göra det några hundra meter därifrån.

Jag har visat den här filmen flera gånger för mina vänner och närmaste och många tycker nog att det är skönt att se hur ett år förflyter i det här stillsamma tempot. I filmen finns ingen speakerröst och det är endast autentiska ljud från platsen. Filmen smyger sig fram i ett mycket stilla tempo och alla klarar inte av att se den just på grund av det stilla sättet som Nina berättar om Ragnars liv. För mig är det ren meditation att sjunka ner i soffan med kaffe eller te och vila ögonen på det här lugna livet som Ragnar lever.

När jag slumpmässigt pekade ut min resa den här augustiveckan 2011 så hamnade jag i Gonäs och hade ingen aning om att Gubben i stugan bodde knappt två mil därifrån, det fick jag veta av min bloggvän Lilla B. Nu blev ju resan plötsligt ännu mer angelägen och spännande.
Vi kollade kartan och programmerade GPS:en och gav oss av. Jag hade fotat TV:n från filmen hur vägskyltarna skulle ta oss fram till stugan men det visade sig att filmaren Nina nog kommit från ett annat håll. Efter att ha frågat två olika personer från trakten så kom vi till slut fram till stugan.

Av de vänliga personerna som vi mötte fick vi veta att Ragnar Fredriksson (född 1919 i Grangärde) som gubben i stugan heter, låg på sjukhus efter att ha ramlat och slagit i bäckenbenet. Han var trots det vid gott mod och skadan hade läkt. Tyvärr skulle jag inte få träffa honom som jag hade tänkt och fotografiet av gubben Ragnar och gubben Hasse på trappan...blev inte av!
 
Det var ett märkligt och lite högtidligt ögonblick då vi kom fram till stugan och man kände ju genast igen sig. Vi parkerade 307:an vid vägen och gick sakta upp mot huset. Vi hade hört att Ragnars systerson höll till i stugan för att renovera och det hördes hammarslag då vi närmade oss.
Det visade sig att systersonen Dan lade om golvet i hallen och han hade även renoverat fönstren eftersom de var i mycket dåligt skick. Han var vänlig och släppte in oss i stugan där man så väl kände igen spisen, vattenhinkarna, radion, klockan, köksbordet, skafferiet mm. Vi samtalade om Ragnar och fick reda på att han tyvärr blivit nästan helt blind.

Filmen spelades in 1996 då Ragnar var 77 år gammal, idag har han hunnit bli 92 år och är helt klar i huvudet.  Trots att Ragnar är blind bodde han kvar i stugan till maj 2011 och hade tänkt stanna kvar över sommaren om inte olyckan skett. De två senaste åren har Dan hjälpt honom med att bära in vatten och ved då synen försämrades allt mer. Dan berättade också att Ragnar trots sin blindhet inte kunde låta bli att mäta snödjupet vid något tillfälle, det var ju rutin för honom. Ibland när Dan och hans sambo kom till stugan på morgnarna låg innetemperaturen på 12 grader.

Platsen kommer att finnas kvar i släkten och så här skriver Dan i ett mail till mig: Kestina kommer fortsättningsvis att vara permanent bebott året om då min sambo och jag är ornitologer och älskar fågellivet och den fridfulla naturen här uppe. Under vinterhalvåret har vi en stor fågelmatning där vi kan sitta flera timmar med fåglar både på oss och vid matborden.

Jag frågade Dan om scenen i filmen då Ragnar sov på soffan i köket...om han verkligen sov på riktigt och visst gjorde han det. Han har tydligen väldigt lätt för att somna, som när han blir skjutsad i bil då han genast somnar, eller då han en gång satt på vedlåren vid spisen och somnade...och ramlade ner på golvet. Han är en stillsam och lugn äldre man helt enkelt.

Jag hörde någon berätta att när Nina träffade Ragnar för första gången vid stugan så sa hon att hon borde göra en film om honom och hans liv vid stugan. Sedan gick det några år utan att något hände innan Nina åkte ut för att besöka Ragnar igen för att fråga om han godkände filmprojektet. Han ska så ha öppnat dörren och sagt ´´jag har väntat på dig´´.

Här vid stugan fanns ett speciellt lugn och man andades lite lättare och djupare än normalt. Trots lugnet så kommer det hit besökare med jämna mellanrum och bara några timmar innan oss hade ett tyskt par varit här. Filmen har ju även blivit känd i Tyskland.

Här kan man antingen streama filmen för 29 kr eller ladda ner den för en hundring.

Nu när jag inte fick bli fotograferad med Ragnar på trappan så var systersonen Dan en bra ersättare!

 

Än lever gubben ensam i stugan
Från Dala-Demokraterna

 

Trots att Ragnar Fredriksson under 60 år bott ensam i en stuga, långt bortom allfarvägarna i Dalarnas finnskogar, har han två fulltecknade gästböcker liggande i köket. Att busslaster med tyska turister väller in på gården är för Ragnar inte mer ovanligt än att björken fäller sina löv på hösten.

 

Olsjön, står det på en av vägskyltarna utanför Saxdalen, då vet man att man är på rätt väg. Skogen tätnar i takt med att bebyggelsen glesnar. Grusvägen slingrar sig kilometer efter kilometer mellan mörka granar och lätt gulnande lövträd. Så med ens öppnar skogen sin täta famn och visar upp en liten rödmålad stuga och ett par vindpinade gråa uthus. Där bor Ragnar eller ”Gubben i stugan” som han kallas.


Känd över en natt
Gubben i stugan blev känd över en natt när Nina Hedenius dokumentärfilm med samma namn visades i SVT 1996. Inklusive snabbreprisen var det 1,7 miljoner som såg den 90 minuter långa filmen som är helt utan monolog, dialog eller speaker.
I filmen får man följa Ragnars förehavanden och naturens och klimatets växlingar under ett helt år.
Det är en värdig och vacker film som har fått flera priser. I Sverige tilldelades den Sveriges Televisions och Publicistklubbens Ikarospris. Vid den prestigefyllda tv-festivalen, Prix Europa, fick den hedersutmärkelse med motiveringen ”En film som endast med största försiktighet kan framlockas, och när det till äventyrs lyckas, så blir det till en sällsam juvel som måste beredas plats i tablån”.


Läser med förstoringsglas
Ragnar som nu är 84 år har ingen tv men lyssnar ofta på radio och ibland spelar han en stenkaka på sin resegrammofon. Han prenumererar på Dalabygden och Ludvika Tidning. Men det går knackigt med läsningen. Synen har blivit kraftigt försämrad.
- Jag orkar bara korta stunder i taget med hjälp av förstoringsglas, berättar han.
Läsning har annars varit Ragnars största fritidssysselsättning.
- Jag tyckte bäst om Fridegård, Ivar Lo och Moberg.
I stugan finns el men inget vatten. Det är utedass som gäller och i köket står en kommod med tvättfat och tvålkopp.

Sommartid badar han i ett badkar ute på gården, en oförglömlig scen i filmen.
Det märkvärdiga med Ragnar är att han lever stillsamt i takt med naturen och är nöjd med det.
- Jag saknar ingenting och har aldrig haft någon längtan att se världen. Där är i alla fall bara elände, säger han.
Köksklockan tickar rogivande, ändå är det som att tiden har stannat hos Ragnar. Förutom de år han jobbade i skogen åt Domänverket gör han samma sysslor i dag som för 60 år sedan.
Han hämtar vatten i brunnen, eldar i spisen, matar fåglar, städar. Sätter potatis, kupar potatis, tar upp potatis, sköljer potatis, skalar potatis, äter potatis. Ragnar skördar grönkål, går på dass, lyssnar på radio, tar en tupplur, mal kaffebönor, slipar lien och skottar snö.


Ättling till Dan Andersson
Stugan, som är döpt till Kestina, byggdes av Ragnars farfars far, Karl Ludvig Jansson, född 1838. Karl Ludvig gifte sig med diktaren Dan Anderssons faster Kristina, och omnämns i ”Vaggsången vid Kestina”.
Idag är stugan röd men när Dan Andersson skrev dikten var stugan grå och takhöjden var lägre.
Ragnar föddes på kökssoffan i huset som då ägdes av farföräldrarna.
När det blev dags för honom och hans tre yngre syskon, två bröder och en syster, att börja skolan flyttade familjen till Grängesberg. Men så fort Ragnar gått ut skolan återvände han till farföräldrarna i Kestina. Det var där han hörde hemma.
Ragnar själv gifte sig aldrig.
- Det är ett bra sätt att få göra som man själv vill, säger han och ler finurligt.
Fläsk eller falukorv


Ensam känner han sig aldrig fast det är flera kilometer till närmaste granne och nära två mil till affärer.
Det stannar ofta bilar och turistbussar nere vid vägen och folk kommer in på gården för att titta fast det är obegripligt hur de kan hitta dit.
- Tyskarna är duktiga på att läsa karta, säger Ragnar som snällt tar emot alla och ibland bjuder på kaffe.
Då maler han rostade kaffebönor i en kvarn och kokar kaffet i en kastrull, antingen på kokplattan eller vedspisen.
Men vad gör han när kaffet tar slut?
- Varubussen slutade åka här 1971. Sedan dess får jag hjälp av min syster i Grängesberg när jag behöver handla.
Det är sällan fråga om några större inköp. På matsedeln står oftast pannkaka, fläsk eller falukorv. Potatis har han jordkällaren full, noggrant sorterade efter storlek. Morötter likaså och på landet finns grönkål.
Det är fullt tillräckligt för gubben i stugan.
SUSANNE JOBS

 

Här framför huset låg tidigare Ragnars potatisland.

Hm...innan jag lämnar stugan funderar jag. Kan jag bli en gubbe i en stuga?

Några händelser ur filmen:
  • Ragnars ständiga bestyr med vattnet och alla som har enklare sommarnöjen känner väl igen sig.
  • Ragnars fikastund.
  • Hans ständiga uppsikt över vädret.
  • När han somnar på kökssoffan då elden sprakar rogivande i den gamla järnspisen.
  • Då han skriver väderförhållanden i sin bok med en blyertspenna som är några centimeter lång och med dragspelsmusik på radion.
  • Vårstädning i stugan och dammsugning med hörselkåpor på.
  • Hur noggrant han sätter potatisen och när han senare går barfota och kupar potatislandet.
  • Hur han slipar lien och hur lugnt och följsamt han sedan använder den på ängen.
  • Badet i badkaret utomhus den där sommarkvällen.
  • Han provar sina tre radiokanaler, från italiensk språkkurs till hiphop...för att till slut stänga av radion och det blir helt tyst.
Några tankar som jag tar med mig hem efter den här korta resan är att landskapet i Bergslagen, Dalarna och Västmanland är vackrare än vad jag trodde, med alla insjöar och mjuka höjder. Jag har också förstått att människorna här är vänligare än normalsvensken. De är glada och tillmötesgående. Chansen är stor att jag återvänder till de här trakterna.
Trackback

RSS 2.0