Buskroslingssläktet (Pieris) är ett växtsläkte i familjen ljungväxter med 8 arter från östra Asien, östra Nordamerika och Västindien. Några odlas som trädgårdsväxter i Sverige. 

 

De här praktexemplaret av en japansk buskrosling, finns på ön Isola Bella i sjön Lago Maggiore i norra Italien. Jag besökte paradisön den 10 april 2010 och där bland alla blommande magnolior och vita påfåglar, såg jag den här fantastiskt vackra busken.  
Busken eller det lilla trädet med de liljekonvaljliknande blommorna är giftig och trivs med samma förhållanden som rhododendron, alltså kemiskt sur jord i lite skuggiga lägen, absolut inte i full sol. Den passar även tillsammans med rhododendron då de blommar samtidigt, i april-maj. I Sverige kan man använda den här busken, med de vackra blommorna och med städsegröna blad, endast i de sydligaste delarna. Buskroslingar behöver ingen egentlig beskärning utan blir vackrast om de får växa lite som de vill. Japansk buskrosling växer långsamt och kan i gynnsamma lägen bli ända upp till 10 meter höga. I Sverige blir den dock sällan högre än 1-1,5 meter. 
Den finns många sortnamn av den japanska buskroslingen och på Zetas trädgård i Huddinge finns tre olika sorter som alla klassas som mycket odlingsvärda. Är lite tveksam till härdigheten i zon 2-3... 

• 'Debutante'  Zon 1-3
• 'Little Heath'  Zon 1-2
• 'White Cascade'  Zon 1-2

Ceanothus x deliliantus - Lövfällande

Ceanothus dentatus och C. impressus - Städesgröna

Det finns flera arter och många sorter av säckbuske och alla härstammar från Kalifornien där alla är städsegröna. I Europa däremot så delas säckbusken upp i två grupper. De städsegröna som har små tättsittande blad och som är känsligare och kräver en mer skyddad plats, de blommar i maj-juli beroende på sort, men de blommar ofta en gång till på hösten. De lövfällande buskarna har större blad och blommar från juli-oktober. I t.ex. England kan man alltså ha blommande säckbuskar i sin trädgård under hela växtsäsongen.

Det vore intressant att höra från er i Sverige som har eller har haft någon säckbuske.

Källa: Trädgårdens buskar av Peter Seabrook (1974)

 

Prästkragar växer på lite torrare ängar, i hagar, efter vägar och på gräsmarker. Den är en flerårig ört som snabbt bildar stora bestånd då den sprider sig både med underjordiska utlöpare och med frö - det sägs att varje blomma utvecklar ca 2000 frön.
Men jag vet inte om den någonstans blir ett problem, vem vill inte ha prästkragar i sin trädgård? Tänk en sommaräng med prästkragar, blåklint mm och vem har inte plockat kronbladen av blomman för att se om den man tänker på ´´älskar eller älskar inte´´.

I min stora perennslänt i Engsholms slottspark får den blomma så mycket den vill bland pioner och nävor eftersom jag älskar den här blomman. Der har tyvärr under senare tid minskat i antal eftersom mycket av kulturmarken växer igen eller planteras med barrträd.
Prästkragen växer vild i hela landet men är ovanlig i fjälltrakterna, den växer för övrigt även vild i hela Europa.

Den blommar i juni och juli och den blir upp till 70 cm hög och är Skånes landskapsblomma.

Jag undrar varför vi inte har backsippor i slottsparken? De är ju helt ljuvliga med sina stora violetta blommor och håriga stjälkar. Den tuvväxande skönheten växer vild på torra hed- sand och moränmarker och man får försöka efterlikna den miljön så gott det går om man vill ha den i sin trädgård - och det vill man ju! Den finns vild från Skåne och upp till Värmland och Uppland.

Den blir ca 20-25 cm hög och blommar i april-maj.

Förr i tiden användes backsippan mot förlamning, melankoli och blindhet. Idag används den i vissa fall mot kärlkramp, åderbråck, njurbesvär och nervösa besvär.

Hela växten är giftig och har en besk smak som gör att den klarar sig bra på betesmarker då djuren skyr den.

Tyvärr så är backsippan på tillbakagång i Sverige och i hela Europa och är därför fridlyst.

Fröerna (frukterna) sprids en kort väg med vinden och grobarheten är dålig. På länsstyrelsens hemsida läser jag att växten ´´kräver störning i markskiktet för att fröna skall kunna gro. Denna störning kan orsakas av att marken bränns eller blottläggs´´.

Rosa gallica ´Officinalis´ och Rosa gallica ´Vercicolor´ tillsammans i Uppsala botaniska trädgård.

Rosa gallica ´Vercicolor´eller Rosa mundi som den också kallas är en mycket gammal sort som beskrivs år 1581 som en mutant av Rosa gallica ´Officinalis´. Ibland kallas den även för polkagrisros av förklarliga skäl och Grännaborna använder den flitigt i sina trädgårdar sägs det. När jag började arbeta i slottsparken vid Engsholms slott 1998 så fanns där tre stycken av den här vackra rosen i en plantering, men under vintern åt sorkarna upp alla rötter på rosorna och sedan dess har vi inte haft dem i parken.
Den blommar i juni-juli månad och förutom de strimmiga blommorna är den identisk med rosa gallica ´Officinalis´, den är alltså en mutation från denna apotekarros.

Den blir något över en meter hög och lika bred och de doftande blommorna är karminröda med strimmor av rosa och vitt. Den klarar sig upp till zon 7.

I boken Rosor - en bok av rosvänner för rosvänner av Gudrun Manell föreslår hon en spännande samplantering med ´Officinalis´ då de blommar samtidigt - nämligen att plantera en häck med varannan ´Officinalis´, varannan Rosa mundi.

Beskär den som vilken annan buskros som helst, alltså gallra bort äldre grenar för att den inte ska få ett risigt utseende och för att hela tiden föryngra växten med nya grenar.

Rosen finns i många rosenträdgårdar och mina bilder är från Uppsala botaniska och från Antroposofernas rosenträdgård i Järna.

Alnarpsparken

Nu tänker jag slå ett slag för prydnadsaplar. På något vis känns det som om dessa prydnadsträd inte riktigt får vara med i det fina trädgårdsrummet, att de inte är riktigt erkända av trädgårdsproffsen. Därför kändes det fint när Ulf Nordfjell använde formklippta Malus ´Evereste´ till sin utställning på Chelsea Flower Show 2007.

Prydnadsaplar har många fördelar. Dels blommar de fantastiskt vackert och dels är det ett prydnadsträd som inte blir så stort, vilket ofta efterfrågas. Lika ofta väljer man i stället något oemotståndligt japanskt körsbärsträd. Jag tycker mycket om prydnandskörsbärsträd men en blommande prydnadsapel kan vara minst lika vacker.

Jag vet flera som säger att prydnadsaplarnas blomningstid är så kort och att frukten inte går att använda och att det blir skräpigt när den faller till marken. Men alla träd har ju en relativt kort blomperiod och prydnadsaplar blommar ju faktiskt längre än de japanska körsbärsträden som har en mycket kort blomperiod liksom de allra flesta prydnadsträd.
Man använder självklart de här träden för den vackra blomningens skull men vissa sorter av prydnadsapel har frukter som man kan göra marmelad och gelé av. Bäst till gelé är sorterna ´John Downie´ och ´Hopa´. Vill man inte plocka in frukten i köket så är de vackra på träden när bladen fallit av på hösten.

Även om jag inte är så förtjust i formklippta träd så kan man med prydnadsaplar få en riklig blomning om man formklipper dem. Trädkronan blir då tätare och på så vis bildas mängder av blommor. Men jag tycker nog att ett vilt växande träd blommar tillräckligt.

Många aplar härstammar från Kina och Japan men även i Nordamerika finns arter som används till prydnadsträd. Malus floribunda - Rosenapeln härstammar troligen från Japan och experter är inte säkra på om det är en ren art eller en hybrid. Rosenapeln kan bli upp till 6 meter hög. De flesta malusträd trivs bra i vanlig trädgårdsjord på en solig plats.
Prydnadsaplar kan ibland drabbas av äppelskorv som kan få bladen att vissna. Man bör titta efter sorter som är resistenta mot skorv.

Jag gillar prydnadsaplar och jag ska diskutera med min VD om vi inte kan plantera några i slottsparken.

 

Catalpa bignonioides, Catalpa speciosa och Catalpa x erubescens

Trumpetträd kallas det här vackra trädet på svenska men jag har aldrig hört någon använda det namnet, man säger väl vanligtvis Katalpa helt enkelt. Trädet växer vilt i sydöstra Nordamerika där det ibland kallas Indian been tree, på grund av frukterna. De två Nordamerikanska arterna av katalpor är söderns C. bignonioides och C. speciosa i norr. Trädet är ganska snabbväxande men blir inte speciellt gammalt, sällan över 100 år. Det äldsta trädet som man vet är ett 140-årigt exemplar i Rochester Kent i England.

I Sverige är Katalpan härdig i zon 1 och bör väl egentligen endast användas i Skåne och på Gotland, men vi har ju även några här i Stockholm. Trädet är mycket frostkänsligt i ungdomen.

Katalpan kan bli ca 15 meter högt här i Sverige och i Lunds botaniska trädgård finns ett mycket stort och vackert exemplar av Catalpa bignonioides som planterades när trädgården anlades på 1860-talet. 

 

Katalpans hjärtformade blad kan bli upp till 25 cm långa. På grund av de stora bladen ger katalpan ett bra skydd för fåglar. Det här är det ett av de absolut sista trädet att lövas då det först en bit in i juni utvecklar sina blad och blommar sedan i juli-augusti.

 

 

_____________________________________________________________________

 

 

De riddarsporrar som vi använder i trädgårdarna är oftast hybrider och brukar delas upp i två grupper, praktriddarsporrar och trädgårdsriddarsporre.

Det är oerhört rörigt bland arter, grupper och hybrider bland riddarsporrarna och de källor jag använder är inte alls överrens om hur grupperna ska indelas. Jag har försökt att reda ut det hela, men hittar hela tiden någon som har en annan åsikt.

Ibland kallas Elatum-hybriderna för praktriddarsporre och ibland för trädgårdsriddarsporre. Delphinium elatum är i varje fall en ren art som är vildväxande i Europa, Kaukasus, Sibirien och i Kina. Däremot så kallas hybriderna i Elatum-gruppen för trädgårdsriddarsporre (Hanssons perennebok) medan Lennart Larsson i Natur & Trädgård kallar dem för praktriddarsporre. Jag blir helt yr i huvudet av det här!

Det kan vara en av anledningarna till att jag inte riktigt gillar riddarsporrar. De är inte ärliga på något sätt, falska helt enkelt och jag kan nog tycka att de är aningen för pråliga för mig också. Visst kan de vara mycket vackra, som de på bilderna som finns hos Antroposoferna i Järna. Kanske Lars Forslin kan reda ut allt det här?

Det finns ett sällskap i USA som kallar sig för The Delphinium Society och jag vågar inte ens tänka på vad det kan vara för människor som finns med i det sällskapet.

• Belladonna-hybrider - 60-150 cm - Praktriddarsporre, är en korsning mellan D. grandiflorum och D. elatum. De har små enkla blommor och är stadiga i sitt växtsätt. De blommar i juli-augusti och kan blomma om senare. Här sorter som den klarblå Völkerfieden, Atlantis, Bellamosum, Casa Blanka, Cliveden Beuty, Oriental Blue och Piccolo.
• Elatum-hybrider - Trädgårdsriddarsporre (D. elatum), 120-200 cm -  här finns de högsta riddarsporrarna. Blommar i juli-augusti och har lätt för att blomma om på hösten. Sorter som Blue Fountain, Coral Sunset, Fanfare, Perlmutterbaum, Sarita, Sandpiper, Sungleam och F.W. Smith.
• Pacific-Giant-hybrider - 100-150cm -  härstammar från USA och är hyfsat motståndskraftiga mot mjöldagg men är kortlivade och används ibland endast som annueller. Inom den här gruppen sorter som Astolat, Black Knight, Blue Bird, Blue Jay, King Arthur, Percival, Summer Skies och Galahad.

En nackdel med riddarsporrar är att de ofta drabbas av mjöldagg men det finns sorter som är mindre mottagliga. Eftersom de är nära släkt med stormhattar så är de också gifitga.

Det kommer fler bilder på olika sorter i sommar.

Perenner av Björn och Marie Hansson

Perenner i din trädgård av Lena Månsson

Lennart Larssons artikel som publicerades i Natur & Trädgård nr.1 2005

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rönnsumaken härstammar från Nordöstra, östra och centrala Nordamerika. Det finns 200 arter av släktet Rhus och de flesta odlas för bladens vackra höstfärg. Rönnsumaken blir 2-3 meter hög och trivs bäst i näringsrik jord på en solig plats. Den här växten med det något udda utseendet är härdig upp till zon 3. Den passar bra till en mindre trädgård, en innergård eller till en radhusträdgård. Man kan säga att det är ett litet flerstammigt träd eller en större buske.

Blommorna är upprätta klasar och fruktställningarna blir på hösten bruna och sitter kvar under vintern. Bladen som blir upp till 50 cm långa har en mycket vacker höstfärg.

Man får passa alla rotskott som rönnsumaken skickar upp runt omkring sig, om man inte vill ha ett snår. Det går utmärkt att ta nya plantor av dessa rotskott. Växten är giftig.
Alla bilder är tagna den 11 november i Bergianska trädgården i Stockholm.

Sorten ´Dissecta´ har flikigare blad än den rena arten.

 

 

Luktolvon härstammar från Korea och Japan och är en buske som blir 1 - 1,5 meter hög och trivs i halvskugga, i fuktig och näringsrik jord. Den är härdig till zon 5. Den här lilla busken har ett lite rundartat växtsätt grågröna och något ludna blad. Blommorna i maj doftar mycket gott.

• Sorten ´Aurora´ har blommor som går mer mot rosarött och klarar sig till zon 3.
• ´Diana´doftar starkt.

 

Klättervildvin är en kraftigt växande lianväxt som uppskattas mest på hösten då bladen blir vackert röda i olika nyanser. Den här växten trivs både i sol och skugga, har mycket små krav på jord och är härdig upp till zon 5.

Den rena arten klättrar med klängen och sorten ´Engelmanni´ klättrar med häftskivor och kan klättra på tegel, betong, träväggar, glas mm.

Blommor och frukt är inget man lägger märke till utan den här växten väljer man på grund av de vackra bladen och att den kan klättra på så gott som allt. Bären innehåller oxalsyra som är giftigt för människor men de smakar så illa att det i stort sett aldrig sker förgiftningar. Bären är däremot en viktig föda för fåglar.

Är man rädd om fasaden på putsade hus ska man nog låta bli att välja klättervildvin eftersom den så aggressivt suger sig fast, vilket ibland innebär att putsen kan lossna. Vi har den i Engsholms slottspark där den klättrar på en tegelvägg och får den växa fritt så blir den ca. 15 meter hög.

Man kan även använda klättervildvin som marktäckare och den är utmärkt till häck om den får klättra på ett staket eller liknande. Man kan föröka klättervildvin med vedartade sticklingar och om man ska beskära vildvin så ska det ske på hösten.