Tack alla ni som besökt Slottsträdgårdsmästaren under de sju år som jag bloggat hos blogg.se. Nu vänder jag blad som kungen brukar säga och börjar blogga hos Googles blogspot med adress slottstradgardsmastaren.blogspot.se och jag hoppas verkligen att ni följer med till min blogg.

Bild från Dagens Nyheter i december 2010

I slutet av maj i år besökte jag Malaga och redan från bussfönstret på väg från flygplatsen till hotellet, såg jag de blåblommande träden längs gatorna. Jag hade inte sett jakarandaträd i blom tidigare och skulle jag ha kommit en vecka senare då blomningen var över så skulle jag nog inte lagt märke till de här träden. Nu blev det den häftigaste trädblomningen som jag någonsin upplevt.
Hela den här staden var fylld av dessa blåblommande skönheter och jag kunde inte se mig mätt på dem. Hur ofta ser man träd som blommar i blått?

Trädets ursprung är Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay men används ofta i Sydeuropa och på Kanarieöarna.

Trädslaget är hårt och används till finare snickeriarbeten och till stränginstrument. På 70-talet var det även vanligt med bokhyllor av jakaranda.

Bladen liknar mimosans, därav artnamnet. Trädet har ett vågrätt växtsätt och passar bra som skuggträd i städer med varmt klimat.

Jakarandaträd kan i gynnsamma lägen bli 50 meter högt och kan ibland blomma en andra gång på hösten. Det är delvis städsegrönt men fäller bladen på våren innan blomningen.

Jakaranda används ibland som krukväxt här hemma. Bilden längst ner är tagen på Madeira annars är alla bilder från Malaga.

Rosenskära blir lätt en favorit då man jobbar med sommarblommor dels för att den är vacker och dels för att den blommar mycket länge in i hösten. Inne i slottet gillar de blomman eftersom den är perfekt som snittblomma och vi odlar den i första hand för att användas i slottets vaser. Den pryder dock sin plats i trädgårdslandet  också där vi även odlar grönsaker.  Den finns även som ren prydnad ute i en plantering intill slottet som bilderna visar. Jag har hittills odlat en ganska hög sort som kräver att bindas upp men i år har jag beställt fröer av en lägre sort. Man kan nästan inte misslyckas med rosenskäran då den är tålig och lättodlad på alla sätt.

Det latinska namnet Cosmos betyder prydnad och syftar på blommans skönhet. Den härstammar från Mexiko och Brasilien och vill ha ett varmt soligt läge och ganska vindskyddat. Beroende på sort blir den mellan 60-100 cm hög och blommar från juli-oktober eller till frosten tar den. Den finns från mörkt rosa till vitt. Blommorna kan bli ända upp till 12 cm i diameter och är enkla med gul mitt. Bladverket är finflikigt och påminner om dill. 

Rosenskäran vill ha lätt jord och för mycket näring gör att den inte blommar så mycket utan mest utvecklar frodig grönska. Egentligen kräver inte rosenskäran så mycket skötsel men jag brukar dagligen klippa bort överblommade blommor för att det ska se snyggt ut i planteringen.

Jag brukar förkultivera den för att den inte ska blomma för sent ute i parken men ni som bor längre söderut kan så den direkt ute i maj. Plantavstånd bör vara ungefär 30 cm. Jag har tidigare använt en vit sort som heter ´Purity´ men i år ska jag så ´Vega White´.
Det finns många olika sorter:

• Sonata - vita blommor, 60 cm hög.
• Candy Stripe - vita blommor med röda strimmor,.
• Sea Shells - nyanser från rött till vitt
• Vega White - Vit

Se fler sorter här.


´Vega White´

Buxbom är häckarnas Rolls Royce. I de flesta slottsparker och historiska trädgårdar är buxbom en självklarhet antingen som häckar eller som formklippta bollar eller formklippta på annat vis. Buxbom härstammar från Östasien och Indien och odlades tidigt i klosterträdgårdar. Sempervirens betyder alltid grön och buxbom är verkligen alltid grön vilket är ett stort värde hos oss i Sverige där de lövfällande buskarna står kala i ett halvår.

• ´Arborescens´ - trädbuxbom, tål torka och blir 2-3 meter hög. Zon 3.
• ´Faulkner´ - 1-1,5 meter hög. Zon 3.
• ´Rotundifolia´ - bredbladig buxbom, 1-2 meter hög. Zon 3.
• ´Suffroticosa´ - kantbuxbom, 0,5 meter. Zon 2.
• ´Vrams Gunnarstorp´ - småbladig med blågröna blad.

Snöbollsbusken kan bli upp till 4 meter hög och får bolliknande vita blommor i juni och som i slutet av blomningen skiftar i rosa. Det blir inga bär på snöbollsbusken då den är steril.
Det här är en tålig buske med ganska oregelbunden form som trivs både i sol och i halvskuggiga lägen upp till zon 7.

Jag gillar den här busken även om den ganska ofta blir fylld av svarta löss!

Bilderna är tagna 5 juni i Uppsala botaniska trädgård.

Läs även Lars Forslins artikel om snöbollsbusken här.

Vi fascineras ju alltid av vad som är störst, högst, snabbast, farligast mm. Och visst är det spännande när ett träd blir högre än 100 meter högt. Våra granar här i Sverige blir sällan högre än  50 meter (vanligast omkring 30 meter). Frågan om vilket träd som är störst eller högst kommer ofta upp och nu ska vi reda ut det här genom att jag helt enkelt skrivit av en bok ur min bokhylla.
Bilderna kommer från Lotta Lotass.


Hämtat ur boken Träd från hela världen av Hugh Johnson 1973.

Debatten är ännu oavslutad ifall tidiga invandrare i Australien bara skröt då de rapporterade eucalyptusträd över 150 meter höga. Obestridligen är dock redwood det högsta kända trädet, och dess kusin mammutträdet det största, omkrets på 31 meter vid basen är rekordet. (Redwoodträdet kan bli över 100 meter högt och det hösta nu levande trädet är 115 meter högt. Hämtat från Wikipedia)

Hur stora de är i relation till vanliga träd kommer bara fram i de jämförelser som den amerikanske dendrologen Rutherford Platt gjort. Den största grenen på det största trädet växer ut 50 meter över marken. Men denna gren är själv 50 meter lång och 2 meter i diameter. En gren större än den största almen i världen håller mer än en jättealms vikt horisontellt över marken.

Det tog tid t.o.m. för 1800-talets kalifornienbor i all deras kraft och vinningslystnad att tänka ut ett sätt att fälla sådana fantastiska träd. Det finns en ton av hysterisk triumf i en tidningsnotis om fem man som under tre veckor huggit in på en jätte, 10 meter i genomskärning, och fällt den.



I gångna tider, före istiderna, växte redwoodträd på många platser i världen. Fossila fynd har gjorts bl.a. i England, Tyskland, Spetsbergen och Sverige. Men liksom många andra träd har de dragit sig tillbaka till den enda plats som erbjuder dem idealiska förhållanden.

Risk för omedelbar förvirring ligger i det faktum att det är två träd i denna historia, inte ett. För att göra det ännu värre är det träd som botanikerna kallar Sequoia sempervirens av lekmän kallat ´´redwood´´ eller ´´kustsequoia´´ medan det träd som lekmän kallar ´´big tree´´ eller ´´mammutträd´´ är botaniskt avskilt i ett eget släkte Sequoiadendron med bara en art Sequoiadendron giganteum.

Till det yttre är de två ganska lika. Deras blad och kvistar är helt olika, men vad som skiljer dem mest är dock deras miljökrav och sätt att växa.
Kustsequoian når sin otroliga höjd inom täta bestånd i norra Kaliforniens milda men dimhöljda kustområde. Mammutträdet bygger upp sin jättestam i öppna blandbestånd tillsammans med vittall, ponderosatall och rökelseceder i det relativt torra och extrema klimatet på västsluttningen av Sierra Nevada, där den mesta nederbörden kommer som snö.



En redwoodskog är inte likt något annat. De bästa bestånden finns på fruktbara, släta alluvialområden, skyddade av kustkedjan men inom ett avstånd av 50 km från kusten. Bull Creek Flat i Rockefeller Forest nära riksväg 101 är en av de bästa reservaten med 4000 hektar magnifik skog. Mest imponerande då man ser den för första gången, är inte trädens höjd, för det är nästan omöjligt att följa ett med blicken ända upp, utan det är den samlade massan, hur de står där så tätt att man knappast kan klämma sig emellan två stammar, sex meter tjocka.

Hela skogen tycks växa upp ur en enda jättehärva av rötter. Inget annat än några ormbunkar kan växa där nere i skymningen. Miljön är högtidlig och enkel. Skogsmarkens mjuka bruna täcke av förna, träden som står mera som murar omkring en än pelare, den mörkt rödbruna barken, då och då belyst av en stråle högt uppifrån. Arkitekturen är utpräglat gotisk: barkens djupa 5 meter långa fåror slutar med ett smalt valv i tidig engelsk gotik.



Anblicken av mammutträden i Sierran gör ett ännu starkare intryck. Där är visserligen en del marknadsgyckel med t.ex. hål i stammar att köra bil igenom. Men man kan stå på håll och se hela det fenomenala växtmonstret, den jämntjocka stammen som går liksom en bred väg upp till den tunga kronan av grova grenar, kanske 30 meter av knoppande liv ovanför en 70 meter enkel osmyckad stock. Den högsta, ett fyrtorn på 107 meter, är knappt 16 meter lägre än det högsta redwoodträdet. Ett av dem med 33 meters omkrets vid basen är åtminstone 3 500 år gammalt och några av de största har passerat minst 4 000 år. Det kan inte bli tal om att några ´´sekundära´´ skogsträd någonsin kommer att uttränga dem, om inte för timmerproduktionens skull.

Eftersom dessa båda arter aldrig växer tillsammans i naturen har man ingen möjlighet att direkt jämföra dem. Odlade kan de skiljas åt på bladverket - om man kommer åt det!
Mammuten är väsentligen fjällig, med fjällens storlek något mellan cypressens och den chilenska araucanatallens men med något av araucanans ödleartade yttre. Redwood har två slags blad. På de nya skotten likan mammutträdets, men f.ö. som hos idegranen flata avsmalnande barr i regelbundna rader. Barren blir kortare mot änden av kvisten så att varje ´kvist får båtform. Yttexturen är styv och sträv.



Jätteträden till Europa
Vid odling har ´´den stora´´ visat sig vara mest oöm och anpassningsbar. Dess ankomst till Europa 1853 blev en sensation. Svagheten för Libanons ceder höll på att gå över och ´´the big tree´´ tog dess plats. Det döptes till Wellingtonia för att hedra ´´Järnhertigen´´. Det fanns inte en jordägare i England som inte planterade minst ett mammutträd. Och England passade det utmärkt. Träden överlevde och finns än idag snart sagt på varje gods.
Det hösta finns i Devonshire och var 1970 55 meter högt.

I USA gjordes ett försök att döpa trädet till ´´Washingtonia´´, ett namn som dock redan var upptaget av en palm. Det är köldhärdigt så långt åt norr som till Rhode Island på östkusten. Men det har aldrig väckt en sådan hänförelse där som i Europa, kanske beroende på bristen på stora privata parkområden.



Om mammutträdet planteras öppet får de nedåtriktade understa grenarna möjlighet att sluta sig kring stambasen. Flera av de mest storslagna exemplaren har på så vis format sig till breda pyramider.

Det hör till kustsequoiornas natur att växa tätt tillsammans. Träd som växer ensamma tycks fara illa av kyla och vind. De bästa exemplaren utanför Kalifornien, där den är mycket planterad, finns i sydvästra England där den nått 45 meter ii höjd. Men i centrala Frankrike t.ex. där wellingtonian går bra till, trivs inte redwood alls.

Mammutträdet övervintrar knappast i Sverige (Enligt författaren). De danska klarade sig bättre. Bäst lämpad är Norges kust, där den värms av Golfströmmen.

Mammutträd i Sverige:

• Slottsträdgården i Malmö
• Limhamn, Malmö.
• Bergianska trädgården i Stockholm

Till vänster Redwood och till höger Mammutträd.


Mammutträd - Sequoiadendron giganteus

Fantastiska fakta om träd

Tack alla ni som besökt Slottsträdgårdsmästaren under de sju år som jag bloggat hos blogg.se. Nu vänder jag blad som kungen brukar säga och börjar blogga hos Googles blogspot med adress slottstradgardsmastaren.blogspot.se och jag hoppas verkligen att ni följer med till min blogg.