• 2009
  • 2008
  • 2007

  • Site Meter

    45 år i trädgårdar

    Nu i vår firar jag att jag jobbat 45 år med trädgårdsarbete! 28 år i familjeföretaget Norrtälje Trädgårdsservice, då vi skötte trädgårdar runt om i Stockholm och 17 år som trädgårdsmästare på Engsholms Slott. En ny säsong har startat och jag har börjat trädgårdsvårstäda för 45:e gången. Att jag sedan dräller omkring i gröna rum även på min fritid, gör att jag ganska ofta befinner mig i trädgårdar...
     
    Andra jubileum i år:
     
    Bloggen fyller 10 år i juni
    Engsholms lindallé (då den planterades) fyller 100 år i maj
    Jag har bott i Stockholm i 40 år
     
    Hur ska jag fira allt det här!?
     
     
    Jag visste tidigt i livet vad jag ville jobba med!
     

    Stockholm förändras ständigt

    Waterfront - jag vet inte vilken av byggnaderna jag tycker sämst om. Det rymdskeppsliknande eller den sterila kolossen bakom...
     
    Städer förändras givetvis med tiden och vi måste i viss mån anpassa oss och försöka förstå utvecklingen. För stadsplanerare gäller det att forma staden så att den fungerar på många olika sätt. Ofta prioriteras dock inte stadens skönhet lika mycket som infrastrukturen. För oss som var med när Stockholms city fullständigt jämnades med marken (jag var i och för sig barn då) av stadsplanerarna på 1950-60 talet, känns nog fortfarande en dålig smak i munnen och många av oss har säkert än idag svårt att lita på lita på de som beslutar om stadens utformning. Jag är inte emot förändringar och ny arkitektur, men förändra med försiktighet och känsla!
     
    När Waterfront byggdes och förändrade Stadshusets läge för alltid. Bild från 2010.
     
    Än idag sker övergrepp på vår vackra huvudstad, som till exempel när Waterfront byggdes och för alltid förstörde stadshusets tidigare så ståtliga plats. Klättra upp på Söders höjder och se ut över staden så förstår ni vad jag menar. Helt plötsligt stod Waterfront där vid Tegelbacken och Stockholms fulaste plats blev nu ännu fulare och högre...!. Problemet är att jag nu inte längre retar mig lika mycket på byggnaden som jag gjorde då den var nybyggd och det är väl så vi fungerar. Vi lär oss leva med det som vi inte tycker om också, men det vore väl bättre om det även byggdes för att försköna en av världens vackraste huvudstäder. Det som nu sker är att skönheten äventyras. Dags att se i backspegeln. Några årtionden in på 1900-talet byggdes ännu vackra byggnader. Förr gjordes till och med fabriksbyggnader vackra. 
     
    Det här handlar om de stora monumentala byggnaderna som syns över staden. Däremot tycker jag att det byggs mycket vackrare bostadshus i staden idag än det gjort på mycket länge.
     
    Så här kommer Slussen att se ut enliget det som beslutats.
     
    Plan B är en enklare renovering av nuvarande Slussen. Plan B känns helt självklar, men det ligger så mycket politik och prestige i det här bygget.
     
    Stora förändringar som vi nu står inför är att Slussen kommer att förändras och blir den tänkta planen verklighet, så förändras kopplingen mellan Södermalm och Gamla Stan radikalt. Den fria sikten från Södermalm mot Gamla Stan och över Stockholms ström kommer bland annat att skymmas av byggnader i glas och en motorvägsliknande väg kommer att dras ner mot Skeppsbron.
     
    Jag som i mina drömmar trodde att stadsplanerarna en dag i stället skulle strypa trafiken vid Skeppsbron och göra en av Stockholms vackraste platser mer tillgänglig för människor,  i stället för bilar och att man en dag skulle riva Strömbron som byggdes 1946 som en provisorisk lösning, som var tänkt att finnas kvar i 10 år. Det var därför man inte lade ner någon möda på att bygga en vacker bro. Norrström, vattnet mellan Slottet och Kungsholmen och Blasieholmen var en gång fritt och det var vackra Norrbro som stod för kopplingen över vattnet. Området var då så oerhört mycket vackrare än idag, då den simpelt byggda Strömbron helt i onödan förfular den historiskt viktiga platsen. 
     
    Det planerade Nobel Center på Blasieholmen.
     
    Nu har dagens stadsplanerare även beslutat att den sex våningar höga, mässingskimrande kolossen Nobel Center ska byggas på känsliga Blasieholmen. Byggnaden kommer att skymma utsikt från alla håll och en del av ståtliga Strandvägen kommer att tappa mycket av sin glans. Nationalmuseums byggnad kommer att skymmas från Standvägen mm. Det här är ännu en galet projekt i en känslig miljö. På platsen finns idag det gamla Tullhuset och hamnmagasinen från 1800-talet och som är de enda i sitt slag som finns kvar i Stockholm. Bilden av tullhuset nedan kommer från bloggen Bevara Stockholm.
     
    Det gamla Tullhuset skulle kunna ingå i något vettigt och inte skrymmande projekt som en sex våningar stor koloss. Om nu Nobel Center måste byggas på Blasieholmen, kan då inte arkitekterna spara på sina vildaste fantasier och skapa något som de tror att även vi vanliga stockholmare skulle tycka om? Måste allting ´´sticka ut´´ idag?

    Självklart kan man inte bevara allt det som är gammalt, men det känns som om Stockholm har fyllt rivningskvoten med råge nu. Över 700 gamla hus revs vid Norrmalmsregleringen i City då nästan hela gamla Klara jämnades med marken. Varför är vi inte mer rädda om vår historia? Läs mer här om Norrmalmsregleringen.
     
     Tullhuset på Blasieholmen
     
    Ulf Johannisson som jobbar för Nätverket ´´Bevara Blasieholmen´´ menar att Nobel Center i stället skulle kunna byggas i den nya Hagastaden, där en rund byggnad kommer att byggas mellan höghusen Norra Tornen. Den byggnaden skulle kunna inrymma Nobel Center:
     
     
    Aula Medica - arkitekt Gert Wingårdh. Karolinska institutets aula som ligger i Solna på gränsen mot Stockholm i den nya Hagastaden. Kontraster är alltid spännande och nu när Hagastaden drar fram blev Gården Stenbrottet från 1771 kvar, eftersom den redan 1947 blev klassad som byggnadsminne. Det tackar vi för!
     
    Det stora bygget med Hagastaden som ska koppla ihop Stockholm med Solna byggs på en plats som inte har några större natur- eller kulturella värden och jag ser det som en naturlig utveckling och utvidgning av staden. I området kommer det att byggas ett nytt landmärke i Stockholm i form av de två 30, respektive 35 meter höga Norra Tornen att byggas. Jag har absolut ingenting emot höga byggnader om de byggs på platser som den här, där inte äldre bebyggelse så som kyrktorn mm. störs. Tankarna går till stackars Klara kyrka! Annars förstår jag att man tar ut svängarna i den här nya stadsdelen, där man inte behöver ta så mycket hänsyn till omgivningarna - sorry Torpet Stenbrottet!
     
    Hagastaden är ett kommungränsöverskridande stadsbyggnadsprojekt i Stockholm, innefattande delar av Stockholms kommun och Solna kommun. Hagastaden har en yta av 96 hektar och omfattar områdena för Karolinska sjukhuset och den tidigare bangården för Stockholms norra station. Området tillhör dels stadsdelen Vasastaden i Stockholm, dels stadsdelen Haga i Solna. Hagastaden kan på grund av sitt läge vid gränsen av Stockholms innerstad anses ingå i det så kallade Halvcentrala bandet.
     

    Stockholms stad har hittills markanvisat tio kvarter för byggstart mellan 2015 och 2019 i Norra stationsområdet i Hagastaden. De första lägenheterna beräknas vara klara för inflyttning 2017.

    Sommaren 2014 togs också beslutet att omvandla Solnavägen från trafikled till en levande promenad- och stadsgata. Förslaget innebär att cirka 2 000 nya bostäder byggs i sex till åtta våningar. Det blir lokaler för handel i bottenvåningarna på båda sidor av Solnavägen, från Frösundaleden till Hagalunds industriområde. Solnavägen smalnas av och får två körfält i vardera riktning, kantstensparkering, separata gång- och cykelbanor samt trädplanteringar som ramar in gaturummet på båda sidorna.

    Man beräknar att området kommer att stå klart år 2025 med totalt 6000 bostäder och 50 000 arbetsplatser.(Wikipedia)


    Aula Medica - Kontraster när Stockholm möter Solna i Hagastaden

     
    Med Hagastaden kommer Stockholms och Solna kommun att växa ihop. Läs mer om Hagastaden här.  Kontraster är alltid spännande och nu när Hagastaden drar fram blev Gården Stenbrottet från 1771 kvar eftersom den redan 1947 blev klassad som byggnadsminne. Det tackar vi för, även om det ser ganska märkligt ut med Aulan som granne.  
     
    Kommentarena kommer som vanligt på Facebook när jag länkar blogginlägget dit och någon skrev detta:
    Jag tycker att det nya huset är häftigt. Dessutom är det ju en hel del tegelhus runt omkring i området också även om de inte syns på bilden. Fint att de har rustat upp den gamla tiondeladan och huset bredvid, där det för många år sedan var en lunchservering kallad "Snusket".
    Meningarna om den här byggnaden är delade bland kommentarerna på Facebook, men ovanligt ,ånga tycker om Aula Medica.
     
    Karolinska institutets aula (även kallad Aula Medica) är en byggnad för Karolinska institutet vid Solnavägen och blivande Hagastaden i Solna kommun. Arkitekt är Gert Wingårdh och aulabygget stod klart år 2013. Den 31 mars 2014 utsågs Aula Medica av tidningen Byggindustrin till "Årets Bygge 2014" (Wikipedia)
     
     
    Byggnaden omfattar 13 730 kvadratmeter bruttoarea, BTA, fördelat på åtta våningsplan. Byggnadens konstruktion består av sex fackverk som är ca 50 meter långa och 7,2 meter höga. För att få plats med alla utrymmen sträcker sig byggnaden delvis över Solnavägen och husets huvudtrappa anger lutningsvinkeln. Mest iögonfallande är den böjda och något krökta fasaden vars ytskikt består av olikfärgade triangulära glaselement. Bakom döljer sig ett komplicerat bärverk av limträ och stål. Utifrån har fasaden ett ”skinn” av glas där omgivningen speglar sig på ett effektfullt sätt och inifrån kommer man att se bärverket i trä. (Wikipedia)
     
     
    Aulan, som har formen av en amfiteater med sittplatser för cirka 1 000 personer, kan användas för kongresser, föreläsningar, tentor och olika tillställningar som är kopplade till KI:s verksamhet. Byggnaden innehåller förutom aulan även ytor för kontor, konferenser, utställningar och utrymmen av publik karaktär. Byggnaden har två entréer, en från Solnavägen och en i anslutning till "Akademiska stråket". En bro över Solnavägen, Akademiska stråket, kommer att fysiskt förena KI:s campusområde med Karolinska sjukhusets område. (Wikipedia)
     
     

    Stadsvandringar i Bonniers konsthall

     
    Om en utställning heter ´´Stadsvandringar´´ blev jag ju självklart tvungen att ta mig till Bonniers konsthall på Torsgatan idag. Jag förstod att utställningen inte hade något att göra med mina stadsvandringar, men jag var ändå nyfiken. Utställningen ställde frågan vad det innebär att leva sitt liv i en stad som aldrig slutar växa. Ämnet var intressant eftersom jag själv lever i en stor stad som växer ovanligt kraftigt nu.
     
    Men jag blev, inte helt oväntat besviken på utställningen som hade kunnat visa så mycket mer än några stora märkliga filmer på väggarna i de olika utställningssalarna och några lika märkliga bilder i en av salarna. Det blev ett kort besök som inte gav någonting, men det är väl nu jag ska analysera det konstiga och tycka att det var fantastiskt!. Jag åkte hem och såg Kalla ta brons på tremilen i stället. 
     
    Men innan jag tog tunnelbanan tillbaka hem, handlade jag på ICA vid S:t Eriksplan. Att besöka livsmedelsbutiker är ett nödvändigt ont för mig och jag har sällan någon åsikt om dessa butiker. Får jag bara snabbt tag i det jag ska handla så är jag nöjd och helst ska butikerna vara så små som möjligt. Den här butiken såg ut som snabbköp gjorde i sin ungdom. Något som brukar få mig att börja svettas och vilja fly, är när det blir trängsel, men här inne tyckte jag att trängseln i de smala gångarna bara var trevlig. Jag stod till och med ut med tvillingbarnvagnarna som fastnade bland hyllorna, jag tog tålmodigt en annan väg helt enkelt. Framme vid kassan blev jag nästan förvånad att de hade kortläsare. Hit kommer jag att återvända!
     
    Innan jag gick ner i tunnelbanan kunde jag inte låta bli att stanna en stund och lyssna på en gammal man som satt på trottoaren i början av Rörstandsgatan och spelade saxofon. Just saxofon kan få mig att få fullständig panik om den spelas på det bröliga sättet som Marcus Olsson spelar i Uffes band. Men den här gamla mannen smekte fram tonerna, rent, stilla och med en grym känsla. Jag betalade för musiken som gjorde S:t Eriksplan lite varmare och ljusare idag.
     
    I fredags kom böckerna som jag beställt och som jag tidigare lånat på bibliotek. Dessa böcker är självklara i min stockholmiana-samling. Speciellt Catharina Nolins bok/avhandling ´´Till stadsbornas nytta och förlustande´´ som handlar om parker i 1800-talets Sverige.
     

    Stillad blomsterabstinens hos Slottsträdgården Ulriksdal

     
     Väntan och längtan blir ibland outhärdlig och vintern är åt helvete för lång! Därför tog jag mig ut till Slottsträdgården Ulriksdal idag. Tack Bosse Rappne med medarbetare, som låter oss njuta av dessa vackra blommor!
     

    Meteorologisk vår på Långholmen

    SMHI definierar meteorologiskt vår när dygnsmedeltemperaturen är stigande, stadigvarande mellan 0 och +10 °C i minst sju dygn i följd, förutsatt att detta infaller efter den 15 februari. Igår var det 8 grader i Stockholm, men idag bara några få plusgrader och det ska nu vara meteorologisk vår i Stockholm säger SMHI, en månad tidigare än normalt. Jag vägrar att idag tänka på att mars säkert kommer att bjuda på en hel del bakslag i vädret.
     
     
    Efter att i några veckor ha varit sjukskriven för mina trasiga knän, känner jag mig nu redo att både börja jobba och att åter vandra i Stockholm. Det blev en provvandring på ungefär 4 kilometer runt Långholmen idag och det kändes bättre än på mycket länge. Solen värmde, vattnet runt den vackra ön låg stilla och jag fylldes av den där härliga vårglädjen som jag längtat så efter.  
     
    Att vandra över Långholmsbron (suckarnas bro)  och att vistas på den här ön mitt i Stockholm, känns alltid rätt. Tänk om jag fick bo på Långholmen! Då skulle jag nog aldrig lämna ön. Som att sitta på livstid på Långholmen - frivilligt! Det där kanske var att ta i, men jag trivs väldigt bra här, trots att det ännu inte grönskar på något sätt. Den här årstiden kan man heller inte fika på så många ställen, möjligen vid vandrarhemmet eller på värdshuset. Brofiket och Stora Henriksvik vilar ännu vintersömn. Ännu har det heller inte börjat röra sig under båtarnas presenningar, vilket är ett traditionellt vårtecken.
     
    Längst ut på öns sida, ligger varvet med anor från 1600-talet och jag letade mig in bland små fartyg och båtar med sikte på några metallskulpturer som jag tidigare sett där mitt i varvsröran. Jag vet inte vem som skapat dessa spännande figurer och jag frågade en man som arbetade på varvet. Han visste vem skaparen av konstverken var och tog mitt telefonnummer för att förmedla det till honom. Jag vill ju veta mer om dessa skulpturer. Vi hade sedan en trevlig pratstund där i vårsolen.
     
    Egentligen hade jag tänk att ha Thåströms ´´Den morronen´´ i lurarna under min vandring, men jag valde i stället att lyssna på fåglarna, med stadens brus i bakgrunden. Min bror hade på morgonen hört koltrasten sjunga i Norrtälje men jag har ännu inte hört sången -  och gjorde det inte heller idag. Jag verkligen behöver höra den där både hoppfulla och vemodiga sången snart. Uppe på Långholmens högsta punkt har man en fin utsikt över stan och jag fotade vilt omkring mig. Det var ju länge sedan jag använde kameran ordentligt, men med dagens starka solsken blev inte bilderna som jag tänkt mig. Nere vid vid Västerbrons brospann vilade och väntade Kerstins rosäng på en mer pålitlig vår än den meteorologiska vår som SMHI bestämt. Alla hennes rosor har mått bra av den milda vintern och snart kommer nog Kerstin att börja fixa lite bland växterna på sin vackra äng, just intill Västerbron. Se tidigare inlägg om hennes vackra plats här.
     
    Vid badstranden som anlades på 1980-talet och vid Café Stora Henriksvik som ligger intill, var det lika stilla som på resten av ön den här torsdagen i slutet av februari. Eftersom man här befinner sig på öns norra sida, låg ännu ett tunt snötäcke vid badstranden. Jag tittade bort mot sjöstugan som vi hyrde på 1990-talet när vi hade vårt familjeföretag igång. Sjöstugan som först Lasse Berghagen och sedan Magnus Härenstam tog över efter oss. En fantastisk plats att utgå från under våra arbetsdagar. Längre västerut vid malmgården Carslhälls gård från 1838, hade ett dagisgäng med lysande färgglada västar, picknick på en trappa med sina fröknar och det var nästan så att jag ville tigga ett glas saft där i vårsolen. Carlshäll förknippar man inte annars med saft, utan det var brännvinskungen Smiths bostad från och med 1876. Spritfabriken hade han på grannön Reimersholme. Den på sommaren lummigaste delen av ön är den västra sidan, som liknar en liten stadsdjungel med stora vackra lövträd. Runt stränderna badas det flitigt på somrarna och här kan man även sitta med en flaska vin och se solen gå ner över Brommalandet. På Långholmen är det fritt att dricka alkohol - se vad som gäller i Stockholms parker.
     
    Det kändes fantastiskt att få börja stockholmsvandra igen och nästa gång hoppas jag även hitta några blommor. Vintergäck och snödroppar blommar endast vid husväggar i Stockholm ännu. Det ser ut att bli gråmulna dagar framöver, men med plusgrader och det dröjer nog ett tag tills nästa fotovandring i stan. 
     
    Jag har ännu inte besökt bokrean eftersom jag förköpte mig på Bokbörsen i helgen...! Min bok finns inte med på årets bokrea, men den kostar bara 99 kr på Premiumshoppen - se och köp här!
     
     
    Här i Pålsundet paddlade jag kajak förr sommaren!
     
    De här häftiga konstverken tillhör en man som bor här med utsikt över Riddarfjärden. Konstverken är gjorda i Thailand av motorcykeldelar och har stått här i tio år.
     
    Drottningholm ses över inför sommarens turer.
     
    Här kan man bada med hundar!
     
    På amfiteatern har det spelats friluftsteater sedan 1940-talet. Högalidskyrkan i bakgrunden.
     
    Under Västerbron.
     
    Stängt vid Stora Henriksvik.
     
    Den röda sjöstugan hyrde vårt familjeföretag på 1990-talet och där på bryggan drack vi vårt morgonkaffe innan vi drog ut till stadens trädgårdar. På den tiden hade jag inte 7 mil till jobbet som idag, utan endast några kilometer, tre broar från mitt hem och under sommaren hände det att jag cyklade till jobbet. Läs gärna om vårt företag här. I huset ovan låg Sjötullen, som huset som byggdes 1785 ännu kallas. Carl Mikael Bellman har besjungit i Fredmans epistel n:o 48 "Stora Sjötullen" på Långholmen. 1857 lämnade den siste tullaren sjötullen, därefter hyrdes byggnaden av fångvårdsstyrelsen och användes som bostäder för olika personalgrupper inom Långholmens centralfängelse. Idag är husen privatbostäder. Här bodde trevliga Jakob Eklund och Marie Richardson under vår tid på platsen.
     
    Inte en enda blomma såg jag i koloniträdgården.
     
    Sofiebergs område består i dag av två äldre byggnader, dels ett grönmålat hus (“Gröna huset”), dels ett rödmålat hus (“Röda huset”) samt ett nyare sommarhus. "Gröna huset" tillkom som sommarnöjen under 1800-talets andra hälft. På 1860-talet ägdes Sofieberg av grosshandlaren Frans Schartau. Gården har sedan haft många ägare som uppförde nya byggnader på tomten. Det intressantaste av husen är “Gröna huset”, gestaltat i schweizerstil med riklig snickarglädje och ett hörntorn. När byggnaden fick sitt nuvarande utseende går inte att klarlägga, eftersom byggnadsritningar saknas. Ursprungligen fanns vid stranden ytterligare en stor träbyggnad, som kallades “Sjövillan, Sofieberg”. Huset brann och revs 1961.

    Sofiebergs tomt omfattade länge hela Långholmens västra udde. På mitten av 1970-talet, när verksamheten i Långholmens centralfängelse upphörde, gjordes området tillgängligt för allmänheten och Stockholms stad anlade en promenadväg runt ön, förbi Sofieberg. Innan dess var Sofieberg avstängd för allmänheten med staket och grind. Sofieberg används fortfarande som sommarbostad. (Wikipedia)

     
    Fängelsets tvättstuga byggdes 1882. Nu används huset som snickeri!
     
     Det här är vad jag kallar en värdig vinterplats åt skutan och ett bevis på att vintern är lång...

    Prins Eugens ek på Waldemarsudde

     
    Jag låter Wikipedia få berätta om den mäktiga gamla eken vid Prins Eugens Waldemarsudde! Bilden tog jag i juni 2011.
     

    Prins Eugens ek är en ek i Stockholm, på Djurgården, som växer i parken norr om Prins Eugens Waldemarsudde och har fått sitt namn efter Prins Eugen. Eken anses vara den största levande eken på Djurgården och i hela Stockholms stad. Eken var ursprungligen trestammig. År 2006 var Prins Eugens ek 21 meter hög. Stammen hade då ett omkrets om 9,2 meter och en volym om 45 kubikmeter. Åldern uppskattas till mellan 300 och 400 år. Nedanför eken står ett litet vitt lusthus. Här fanns förut en hälsobrunn. Eken hade ursprungligen tre stammar men ett blixtnedslag på 1950-talet gjorde att en av de stora stammarna föll ner och ett stort hål öppnades in i den ihåliga eken. Den stora håligheten plomberades (fylldes) med betong, en metod som användes för flera djurgårdsekar under 1900-talet, men inte längre idag.

     

    Ytterligare ett blixtnedslag träffade eken och en av de två återstående stammarna sprack. För att rädda trädet monterades ett tiotal stag mellan stammar och grenar. Eken förankrades även i berggrunden med hjälp av en kätting och kronans grenar kapades en bit in på de livskraftiga delarna för att avlasta trädet. Numera är betongfyllningen från 1950-talet ersatt av ett metallnät med lös ekbark utanpå. På grund av ihåligheten är ekens väggar bara ett par tre decimeter i tjocklek.

     

    År 1925 hade ekens stam ett omkrets på 7,25 meter. År 2006 var jätteekens omkrets 9,2 meter. Om den tredje stammen funnits kvar hade den förmodligen varit drygt 9,5 meter. Den genomsnittliga årstillväxten under de sista 80 åren var således knappt 3 cm. Prins Eugens ek har alltså vuxit riktigt bra – trots blixtarnas härjningar. Trädet står vid en fuktig sänka som kallas för 'Kärret'. Det kan vara en av förklaringarna till ekens höga tillväxt, liksom att den är flerstammig. Tillväxtdata tyder på att eken kan vara mellan 300 och 400 år gammal. I parken finns ytterligare en gammal ek, som står vid entrén till galleriet. "Trädgårdseken" med en sittbänk runt stammen avbildades år 1902 av Prins Eugen. Av denna ek återstår dock endast en död trädruin. (Wikipedia)

     

    Mer om ekar här!

     

     Mars 2011

    Av kärlek till Stockholm

    I 40 år har jag nu bott i Stockholm och min kärlek till huvudstaden bara växer!
     
     Från Högalidskyrkans norra torn 2012
     
     Visst finns det många fel med Stockholm, som biltrafiken, ett sönderbyggt City, stressen och att staden ligger på helt fel breddgrad! Men eftersom jag inte längre jobbar i Stockholm så kan jag välja att vistas på de bästa och vackraste platserna.
     
    Jag tar sällan bilen in till stan och om jag måste passera City så gör jag det så snabbt jag kan, utan att se mig omkring. Mina dåliga knän gör att jag inte kan hålla stockholmarnas takt på trottoarer och vandringsvägar och jag undviker den värsta kylan! 
     
    Jag blir kvar i mina drömmars stad!
     
     


    RSS 2.0
    Related Posts with Thumbnails