Site Meter

Stadens själ

Ingen annan stad har förändrats så mycket som Stockholm. Mer än sjuhundra hus försvann under 20 år. En hel stad lades i ruiner. Det var som att vandra i ett bombat Dresden. Men Stockholm blev inte bombat som så många andra städer i Europa. I stället revs den gamla 1700-talsstaden frivilligt av tidens makthavare. Till slut blev det slut på detta politiska vansinne. En levande stad offrades. Staden i mitt hjärta.
(Anders Wahlgren)


Tiden - en tung börda i Stockholms city.
 
Jag älskar verkligen min stad, vilket jag väl visat i åtskilliga blogginlägg genom åren. Någon gång har jag hört att jag förskönar bilden av Stockholm med mina fotografier. Att jag inte visar den sanna bilden av staden. Stockholm är väl inte sådär vackert? Jo, det är precis så vackert på sina håll, men det finns  även flera platser som är mer än lovligt fula, där byggnader och trafikleder fullständigt förstört delar av vår huvudstad. 

Det är om detta det här blogginlägget ska handla om, som en kontrast till alla gröna rum som annars fyller den här platsen på Internet. 

Gaturegleringen på 1600-talet 
Det har skett några stora och övergripande förändringar i Stockholms stadsplanering genom åren. På 1630-talet, då Sverige var en stormakt och Stockholm blev en viktig stad i Europa, genomfördes en stor gatureglering. 
På 1630- till 1640-talen utvecklades under amiralen och överståthållaren Clas Larsson Fleming de första regleringarna på Norr- och Södermalm, allt under överinseende av hans chef Axel Oxenstierna. Idéerna kom från renässansen, det skulle vara regelbundna och rätvinkliga rutnät av gator och kvarter. Föreställningen om den ideala staden tillhörde renässansens främsta idéer. Förebilderna fanns i det antika Rom med raka gator och offentliga torg som hade utformats av den romerske arkitekten Vitruvius. (Wikipedia)

Lindhagensplanen på 1800-talet 
Hade Albert Lindhagen fått igenom alla sina förslag hade till exempel de medeltida husen i Gamla Stan rivits och ersatts med nya hus utefter raka gator.
År 1866 lade en stadsplanekommission ledd av juristen Albert Lindhagen och under medverkan av överstelöjtnanten och den stockholmska vattenledningens upphovsman Fredrik Wilhelm Leijonancker fram en generalplan för att ge stadsdelen luft, ljus och grönska. Kommissionen föreslog ett reglerat gatunät med rutnät och stora fyrkantiga kvarter, omgivet och genomkorsat av stora boulevarder, i stil med Haussmanns stora samtida förändringar av Paris men där inspirationen från Sankt Petersburg också spelade roll. 
Däribland föreslog kommissionen i nord-sydlig riktning en 70 meter bred Sveaväg som liknades vid Boulevard Sebastopol och Unter den Linden  från Brunnsviken ända fram till Gustav Adolfs torg, utan hänsyn till bebyggelse eller terräng, rätt över Adolf Fredriks kyrkaHötorget och BrunkebergstorgLindhagenplanen antogs aldrig av Stadsfullmäktige och endast delar genomfördes efter hårda strider och revideringar under 1870- och 1880-talen. Sveavägsavenyn blev till en 33 meter bred huvudgata, förskjuten åt öster för att lämna kyrkan i fred och länge framdragen bara ett kvarter söder om Kungsgatan. (Wikipedia)

Norrmalmsregleringen på 1900-talet
En av de som stred starkast för den s.k. Norrmalmsregleringen var det socialdemokratiska borgarrådet Hjalmar Mehr (Almar ner) som egentligen ville riva alla gamla hus i Stockholm och ersätta med nya byggnader. Byggnader helt utan själ, bankpalats och kontorsbyggnader i glas och betong skulle ersätta de gamla vackra 1700- och 1800-talshusen i city.

Det började på 1950-talet då tunnelbanan drogs fram, då började Stockholms city sakta förvandlas till att bli det kalla glas-aluminium-betong city som vi har idag. Tunnelbanan behövs självklart, men det revs oerhört många hus i samband med det bygget och då främst runt Hötorget. I allt detta grävande i city blev det tydligen fritt fram att riva och förändra hela citykärnan. Eller det var väl kanske det som var Norrmalmsregleringen...
Jag minns när jag tog bussen från Norrtälje till Stockholm första gången själv i slutet av 60-talet och gick längs södra delen av Drottninggatan och där alla butiker i de gamla husen skyltade med rivningsrea.

Hjalmar Mehr dog 1979 och jag undrar om han kände sig nöjd med sitt livsverk - att förinta det gamla och bitvis mycket vackra Stockholms city, där man i stället kunde ha renoverat de gamla husen.  Det kunde ockå ha byggts nya hus på flera platser, hus som kunde passat in i de olika miljöerna. Hötorgsskraporna tycker jag var ok, de kunde ha blivit en fin kontrast till de gamla husen.
I filmerna beklagar Hjalmar Mehr att inte stadens ekonomi räckte till att fortsätta rivningarna. Det räckte alltså inte att riva 700 hus. Han ville även bygga en stor motorled ÖVER Djurgården, den s.k. Österleden.
Det finns flera förslag hur en tunnel ska kunna byggas från Värtan, under Djurgården och över till Värmdöleden, men det ligger långt fram i tiden. Nu bygger man först och främst färdigt Norra länken och Citybanan.

1964 började man riva hus inför bygget av Klaratunneln och när tunneln stod klar byggdes parkeringsgaragen Elefanten (1973) och Wahrenberg där de gamla husen tidigare stått. Parkeringsgaragen var två enorma betongkolosser mitt i city. (Wikipedia)
 
Som tur var revs Elefantens parkeringsgarage 2001 och det byggdes bostäder igen på platsen. Äntligen något positivt i city.

Alla dessa vansinniga beslut mötte väldigt lite motstånd. Varför reagerade inte människor när hela kvarter revs i city? Mer än Per Anders Fogelström, Cornelis Vreeswijk och några till. Där fanns vackra hus med små butiker och olika hantverkare hade sin verksamhet inne på gårdarna. I Klarakvarteren låg i början av 1900-talet alla Stockholms dagstidningar och hela 35 tryckerier. Här låg också caféer och restauranger tätt. 
På 1950-talet fanns 6 dagstidningar här - Dagens Nyheter, Expressen, Stockholmstidningen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Arbetaren. Även Tidningarnas Telegrambyrå låg här. 


Många tycker nog att den här förändringen var helt i sin ordning. Stockholm är en storstad och man behövde ge plats åt bilismen som hela tiden ökade. Hur skulle det sett ut med bilköer längs de smala gatorna. Med den kraftigt ökande bilismen, behövdes det även stora parkeringshus och de skulle absolut ligga mitt i stan och flera av dem över jord. 
Stockholmarna vaknade först 1971 då almarna i Kungsträdgården skulle fällas för att en tunnelbaneuppgång skulle byggas just där. Då fick det räcka med skövlingen och rivningar av det som var gammalt och vackert i Stockholm. Då först protesterade man från alla samhällsklasser och det blev vändpunkten, då Hjalmar och hans kompisar fick backa och inse att de inte själva kunde bestämma över stadens framtid. Idag pågår en annan kamp i Stockholm, där en stor del av stockholmarna, inklusive jag själv, inte accepterar den stora ombyggnaden av Slussen som redan påbörjats. Exakt hur nya Slussen kommer att se ut, vet ingen idag. Kampen går vidare och jag borde kanske engagera mig mer... 

Jag är inte stadsplanerare, jag förstår att städer måste utvecklas och jag förstår också vilket enormt problem man stod inför, men valde man inte det allra sämsta förslaget? Var det verkligen billigare att riva och bygga nytt? Och vart tog stadens själ vägen? Jag vandrar ibland motvilligt omkring i de här områdena, både på dagtid och på kvällar. När butikerna stängt och folk har lämnat sina kontor, så blir endast restaurang- och biobesökarna kvar i city, som förutom dem blir skrämmande öde.  

Det behövs helt enkelt fler bostäder i city igen för att det åter ska bli en levande del av stan. Jag hoppas på en ny ´´Norrmalmsreglering´´, då dessa fruktansvärt fula byggnader kunde få nya vackra fasader, så att vi stockholmare kunde få bli stolta, även över vår stads citykärna. Jag vet att flera citybyggnader redan har byggts om från kontor mm. till bostäder, och det behövs att människorna får återvända till city. Stäng av biltrafiken i de centrala delarna och gör city till en levande plats, inte bara under dagtid.  

Någon har sagt detta om Norrmalmsregleringen: ´´Alternativet till en förnyelse [av Nedre Norrmalm] i kommunal regi hade varit ett antal punktsaneringar, genomförda av fastighets- och byggbolag, samt av företag som önskade lokaler i city. Resultatet kunde blivit en sönderhackad stadsstruktur utan ordnad kommunikationsförsörjning.´´

Jag har hellre en sönderhackad stadsstruktur i city än det vi har idag.

I filmen Stadens själ berättas att det finns vissa städer som lyckats bevara sin innerstad levande och det är t.ex. Köpenhamn och Tallin. Där bor folk inne i centrala stan och i Köpenhamn (måste snart åka dit) finns inga parkeringsgarage inne i citykärnan. I Sverige har t.ex. Nyköping klarat sig ganska bra.


Det byggs trots allt fortfarande helt vansinniga hus i Stockholm.  (Waterfront) med sin hypermoderna arkitektur vid centralen fick sin plats alldeles för nära stadshuset. Stadshuset behövde den fria platsen runt sig för att komma till sin rätt. Stadshusets arkitekt Ragnar Östberg skulle inte ha tyckt om konkurrensen från Waterfront, det är jag helt säker på. Jag är inte alls emot modern arkitektur, men den ska inte få inkräkta på gamla och vackra byggnaders områden. Från söders höjder ser man tydligt hur stadsbilden förändrats, hur blicken först och främst hamnar på Waterfronts märkliga arkitektur, i stället för på stadshusets mäktiga torn. 
Jag säger som Olle Adolphson i Gustav Lindströms visa - ´´Vad är det för ena dårar som härjar i stan´´ 


Stockholms stadshus med Waterfront till höger. (Gammal bild då Waterfront byggdes)

De tre filmerna av Anders Wahlgren - Staden i mitt hjärta från 1992, Stadens själ från 1994 och En kluven stad från 1998 berättar om hur Stockholms city fullständigt förstördes under 1950-1970 talen.
 
 
Det här kan man läsa på Wikipedia:

Rivningarna påbörjades i mars 1952 vid korsningen Malmskillnadsgatan/Sergelgatan där det var Sveavägen som skulle fram mellan Kungsgatan och Hamngatan, och fortsatte under de följande två decennierna ända ner till Jakobsgatan.

Gamla telefontornet vid Brunkebergstorg, som hade skadats vid en brand 1952 och hotade att störta samman, revs 1953. Rivningarna omfattade ett stort område. Enligt en uppgift revs 700 byggnader i Klarakvarteren. Området där Tunnelbanan skar igenom Brunkebergsåsen, kring Sergels torg, var under många år en kraterliknande byggarbetsplats innan torget stod klart 1966.

Gatubreddningar vid Regeringsgatan, Malmskillnadsgatan, Hamngatan, Jakobsgatan och nedre Sveavägen ledde till stora ingrepp bland den äldre bebyggelsen. Man försökte länge att bevara Betlehemskyrkan och de kulturhistoriskt intressanta byggnaderna i Kvarteret Beridarebanan, men dessa låg mitt i området och det var svårt att inordna dem i nya stadsbilden och i tunnelbanans lösning. Även Eugeniakapellet och krogen Tre remmare som omnämns i Bellmans epistlar revs. I området kring Kungsträdgården revs de Sagerska husen, Sidenhuset och Blancheteatern. Samtliga byggnader i de legendariska tidningskvarteren revs under Norrmalmsregleringen, med undantag för Stockholms-Tidningens och Aftonbladets hus vid Vattugatan 12, vilka revs 1989.

 

Kritiken

Efter att rivningarna börjat realiseras på Nedre Norrmalm kom en omfattande kritisk opinion mot Norrmalmsregleringen att växa fram.

Omvandlingen fördömdes passionerat av många av tidens kulturpersonligheter, såsom Per Anders Fogelström, Lars Gyllensten, Cornelis Vreeswijk och Karl Vennberg. Kritiken kulminerade 1971 i samband med den riksbekanta Almstriden då flera dagars skärmytslingar mellan aktivister och stadens företrädare till slut ledde till att en planerad tunnelbaneuppgång fick flyttas för att spara Kungsträdgårdens vackra almar. Då hade dock mycket av planerna redan förverkligats.

Tidsandan var inte längre densamma som vid tiden för den politiska debatten och 1940-talets stora beslut. Framstegsoptimismen hade till stor del fått ge vika både för 68-vänstern och en framväxande traditionalism. Även den tidiga miljörörelsen hade börjat växa fram, med helt nya värderingar.

Kritiken handlade främst om arkitekturen, som uppfattades som alltför steril och historielös, beslutsprocessen som ansågs ha skett i strid med den framväxande negativa opinionen och brist på hänsyn till områdets byggnadsantikvariska och kulturhistoriska värden, som man menade gått förlorade i stor omfattning.

Några av de mest kritiserade rivningarna var de kulturhistoriskt intressanta byggnader som låg utmed södra Drottninggatan, såsom Wredeska Palatset, samt på nedre Regeringsgatans östra sida, där man på 1950-talet skymtade 14 olika fasader byggda under fyra århundraden, sedermera ersatta av en blank aluminiumfasad.



Bilderna ovan och nedan är från Klara västra kyrkogata och är tagna nu i år 2010. På ena sidan finns ett 1700-talshus och på andra sidan gatan en glas- och betongfastighet. Kontrast!




Klarakvarter 2010. Klara västra kyrkogata.


Samma Klara västra kyrkogata år 1954. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum.


Klarakvarteren mot sydost 1962. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum. Jag antar att det är detta som kallas ´´sönderhackad stadsstruktur´´.


1953 då rivningarna börjat. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum.


Beridarbansgatan 1954. Inget av dessa hus finns kvar. Idag ser man här baksidan av kulturhuset och det är idag en av Stockholms absolut fulaste platser - inte ens värt att fotografera. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum.


På bilden över ser man hur Stockholms city skulle kunnat sett ut på många fler ställen än just här på Gamla Brogatan som till slut fick behålla de flesta av de gamla husen. Det var meningen att även alla dessa hus skulle ha rivits. Stackars Hjalmar Mehr...det måste ha varit en miss att ha kvar en sådan här ´´stökig´´ miljö i city.


Det här är Malmtorgsgatan fram mot Brunkebergstorg. Till vänster ser man två gamla hus som har fått stå kvar och kontrasten mot 60-talsbyggnaderna är väl tydlig?


Nere i Kungsträdgårdens tunnelbanestation har man gjort en ´´begravningsplats´´ för det gamla Stockholm city. Man har sparat detaljer från rivna byggnader som ett minne från förr.



Den 16 juni 1959 öppnade Centralbron från Söder Mälarstrand till Riddarholmen och skar som en kniv genom en av Stockholms historiskt mest värdefulla platser. Den tidigare idylliska platsen som kopplade samman Gamla Stan med Riddarholmen blev plötsligt ett bullrande trafikhelvete. 

Tillsammans med rivningen av de 700 gamla husen i city, så är det här den största våldtäkten av Stockholm någonsin. Jag blir nästan gråtfärdig när jag står på bron över till Riddarholmen och ser den hårda trafiken och med det öronbedövande bullret dra förbi. Jag har sett gamla bilder av den här platsen från förr då det var en ren idyll, med torghandel och båtar vid kajen. Det var på den tiden då bullret mest bestod av skramlande hästkärror. 

Munkbron norrut vid Riddarholmskanalen. Riddarhuset i finden. 1940-1950-tal
 
Samma plats idag, lite mer norrut.
 
Trackback

RSS 2.0