Bloggare och högmod
Sissela och dödssynderna som går på SVT, är ett riktigt bra TV-program tycker jag. Programmet handlar om de sju dödssynderna, högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede, lättja och där alla sju avhandlas i var sitt avsnitt.Se avsnittet om högmod här. Lova att se det...om ni inte redan sett det.
Senast handlade det alltså om högmod och jag fick mig ett gott skratt. Så här säger Sissela:
När jag var liten fick jag lära mig att det är fult att läsa andras dagböcker. Det var ingen som berättade att det var urtråkigt.
Man möter inte något lågmodigt folk på nätet. Bloggarna svämmar över.
- Titta på mig, här är jag, lyssna på mig, twittra, jag finns på Facebook!
- Jag är bäst, jag har verkligen något att tillföra i Sverige idag.
Det har blivit ombytta roller. Vanligt folk tar ledartröjan och formulerar tvärsäkra åsikter, medan de med riktigt rejält inflytande gör allt för att tona ner sin betydelse och försöker framstå som någon sorts vanligt folk.
Om högmod kan man läsa följande på Wikipedia
Högmod innebär en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, motsatsen till ödmjukhet. Högmod betraktas i många kulturer som någonting klandervärt. I antikens Grekland straffade gudinnan Nemesis sådana självhävdande handlingar som gick över gränsen för det rätta måttet, det passande. Alla de stora abrahamistiska religionerna, det vill säga judendom, kristendom och islam, ser högmodet som ett moraliskt tillkortakommande, en synd mot gudomliga förväntningar på människan. Inom romersk-katolska kyrkan räknas högmod som en av de sju dödssynderna.
Det kontrasterande idealet, ödmjukheten, är emellertid inte detsamma som självförnekelse. Den vitt spridda moraliska maxim som brukar kallas "den gyllene regeln" ("älska din nästa som dig själv", eller "handla mot andra som du vill bli behandlad av dem" och liknande formuleringar) förutsätter en tillbörlig form av självuppskattning.
Man får sig en tankeställare faktiskt. Vad är det med oss bloggare, twittrare och facebookare? Vad har hänt med oss människor som hela tiden måste synas och höras på Internet. Jag kan själv sitta i en tunnelbanevagnen och stirra på mobilen för att på Facebook se om någon kommenterat min status som jag skrev när jag gick hemifrån... ´´jag tycker inte om snö och kyla´´.
Varför måste jag lysa ut det över hela nätet och varför förväntar jag mig att vänner och mer eller mindre främmande människor ska tycka något om varför jag inte gillar vintern.
Varför tror jag att någon skulle bry sig om vem jag pratar med i telefon, när jag dricker kaffe eller vilken musik som spelas på radion på väg till jobbet?
Några tycker att jag borde bli mer personlig på bloggen....efter att ha sett Sissela så går det nog åt andra hållet i stället.
Bilden är lånad av Wikipedia
Ibland är det lättare att prata med folk så här än att behöva träffa dom. Jag tjatar med folk hela dagarna i jobbet och tycker att detta är bekvämt sätt att slippa prata med alla. Man tycker att man "känner" alla människor som man "pratar" med på bloggen. Detta är rätt kul.
Leif: OK kompis...!
Jag försöker igen... det gick inte att skicka förra gången.
Programmet var väldigt bra och Sissela är som klippt och skuren till rollen.
Känner igen mycket om tidigare barnuppfostran och jantelag.
Facebook och blogg har jag slutat med. Blir nästan en press att skriva något.
Höll på att göra sönder skärmen för att få tag i krypet på skärmen. Det såg ut som det gick under glaset. :)
Väldigt distraherande...
Eivor
Man gör väl som man vill tycker jag för sin egen skull. Vill ingen läsa så låt bli. Men visst ligger det en hel del vad Sissela sa. Jag tycker också programmet är bra. Bara lite Bolibompavarning som så mycket annan idag på TV.
Det där går i vågor, tycker jag. Ibland blir jag less på alltihop och skriver varken på Facebook eller bloggen på ett tag (eller läser heller, för den delen). Men jag tror det har mycket att göra med ensamhet. Ungarna är utflyttade och ibland kan det gå dagar utan att jag pratar med någon. Den där responsen man får i en familj eller parrelation, när man slänger ur sig något man just kom att tänka på, den får jag inte om jag inte använder Facebook eller bloggen istället. Man behöver känna ibland att någon bryr sig tillräckligt mycket för att orka svara på vad det nu var för konstig tanke man hivade ur sig. Och jag tror det finns fler som jag.... Därmed inte sagt att man ska vända ut och in på sig och fläka ut hela sitt privatliv. Men just responsen - den är viktig.
Håller med. Sissela och programmen är superbra!
Att synas: då jag var barn och hade det som jobbigast inbillade jag mig att mitt liv var en del i en film, eller skulle bli del av en film. Denna tanke gjorde det lite lättare att uthärda. För den som tror på gud är det väl liknande tankar. Gud ser. Generellt så är det säkert ett behov som tillhör att vara ett flockdjur: att bli sedd.
Tycker INTE du ska sluta att skriva personligt i betydelsen att du delar med dig av dina reflektioner och åsikter. Det är ju en del av det som gör det intressant. Detta faktum fick jag också lära mig på en kurs i "Det litterära reportaget".
Inte kollat programmen, se där, vem bryr sig om det?:-) I vilket fall är det kul att ta del av folks åsikter och reflektioner som Katarina skriver, jahaja, så där tycker han:-) och man kan lära sig så mycket också, den tiden finns inte att hinna träffa så många olika sorts människor och hinna ta upp en massa ämnen, fast kanske det är bättre att ha några få omkring sig och ta den tiden till att ha en djupare kontakt, kanske kanske? En annan väldigt trevlig sak med bloggar är alla fantastiska foton, inte minst dina, följa med på trädgårdspromenader, alla årstider, är väldigt inspirerande och att se dessa vackra foton.
Sisela är bara bäst!
För min del tror jag att det är mycket som Leif skriver. Jag mår jättegott av att utbyta tankar, erfarenheter, kunskap osv med andra människor. Men mina dagar är proppfyllda av umgänge och samtal med folk, stora och små....skönt när man kommer hem att kunna koppla av och "möta människor" på lite avstånd:) Trevliga blogg och chattvänner som man kan inspireras av och även få ett gott skratt åt, samt som HelenJ skriver få respons av...
Må så gott!
Facebookviruset, svårt att låta bli, slutat flera ggr.. det är dock ett bra sätt att föra fram viktiga saker men absolut inte vilket pålägg på mackan eller vilken dagens outfit är...men jag är troligen konservativ, eller inte...
Snart är det vår, fast här vräker snön ner, snöskottning igen...
Helt ljuvligt så rätt du har men det är bara att inse, det finns en liten blottare i oss alla ;)
Vilket otroligt bra inlägg!!
Har inte sett programmet men ska göra det nu.
det finns nog ett litet "syns jag inte så finns jag inte" i var och en av oss...mer i en del dock!
Det är så kul när man plötsligt hittar ett guldkorn som förgyller ens dag,TACK! //Eva
ahhh...vågar jag säga det...
vågar jag berätta..
jag är inte med på Facebook..
för jag tycker att det är töntigt,
fjantigt,
flåsigt,
ketchup!
Så är det, och den andra sanningen, som är lika stor' är att man har väl integritet!:)
menar att jag är jag och knappt jag vet vem jag är,
och då vill jag inte att andra ska få förutfattade meningar..
liksom, kryptiskt eller väldigt klart, till var och en att tolka. Facebook går bort!
Högmod? Har aldrig hört på mmaken! Måste vara andra som ägnar sig åt sånt;-)Och Facebook är dissat från min sida! Så det så!
Hej
Intressant att se på alla bilderna i din blogg. Jag fastnade för Stockholm 1933 och så löp det vidare med alla broar
