Som att rista runor


Det är över nu och nu börjar det!





Januarivandring runt Djurgården









Årskrönika 2021














































































































En vandring i Stockholms gröna rum år 1893
Stockholm i sommardräkt – en promenad i det gröna – Dagens Nyheter 3 augusti 1893
Jag har skrivit av en artikel ur Dagens Nyheter från 1893, som handlar om en vandring i de gröna rum där jag brukar vistas. Det är mycket intressant att läsa om hur platserna såg ut för 128 är sedan.
Texten är avskriven exakt som den var i DN och det kan vara lite svårt att läsa gammelsvenska. Det som slår mig är att texten stundtals är så poetisk. Det är inte så vanligt i dagens trädgårdslitteratur.
Jag har lagt in några bilder för att visa hur platserna ser ut idag.

Det finns en oändlig massa trädgårdar och gröna platser i Stockholm. De synas tillkomna af det begär efter landtlighet och sommarvistelse, hvilket hos våra hufvudstadsbor är så starkt, att de i större utsträckning än kanske någon annan hufvudstads invånare öfveranstränga sina tillgångar för att få tillbringa sommaren utanför stadens hank och stör. Snart sagdt hvar man går – åtminstone utanför den jemförelsevis trånga areal som utgör stadens centrum – skall man oupphörligen öfverraskas af lummiga träd, hvilka mellan de höga byggnaderna sticka upp öfver plank eller staket, och små, särskildt inrättade balkonger utanför fönstren finna en hel blomsterträdgård i miniatyr, hvilken frodas i skuggan af nedfällda persienner.
Och jemte allt detta tillväxa oupphörligt våra offentliga planteringar och parker, medan nya anläggas på förut obruten mark. Det är som om Stockholm ansträngde sig för att inom egna råmärken dag efter dag eröfvra mera av den landsbygd, till hvilken stadsbon alltid längtar, när vårens förrädiska luft lockar med minnena af grönska och fogelsång.
När man på en tur genom staden kommer in i någon af de många enskilda trädgårdar, hvilka ligger kringströdda bakom byggnader eller plank, gömda för de passerandes blickar som tillhåll för ensamhetens ro eller stilla familjeglädje, gripes man ovillkorligen af en egendomlig känsla, hvilken för fantasin manar fram bilder af både glada och rörande scener. Dessa träd, som växt upp mellan de höga stenhusen, ha skänkt sin skugga åt generationer af menniskor, hvilka trötta af stadens feberaktiga lefnadssätt behållit en lugn vrå, dit de kunnat draga sig tillbaka med sin glädje eller sin sorg.
Dess blomrabatter ha för många år sedan burit plantor, som nu gått ur modet och ersatts med andra, motsvarande det eviga kraf på nytt som utmärker menniskolifvet i smätt lika väl som i stort. Men den gamla provinsrosen lika väl som den moderna stamrosen har brutits af för att bortgifven tala sympatiens eller kärlekens tungomål. Och de vissnade bladen, som vinden eller regnet strött ut öfver sandgångarne, tala samma förgängelsens språk mellan nutidens blekfärgade eller lysande blomgrupper som förr, när de stela stockrosorna föllo af öfver raka rabatter.
Det finns något af lifvets minnen i hvarje gammal trädgård, och får en sådan förfalla, är det som om lifvet sjelft saknade de efterlevandes vårdande hägn. Och intrycket blir likartadt som man ensam går under de låga lindarna i Kungsträdgården eller de höga träden i den vidsträckta Linnéparken – endast att detta intryck då vidgar ut sig och växer. Det blir liksom mindre intimt, men mera omfattande. Det är ett helt samhälles behof af frisk luft och naturglädje som frambragt dessa parker. Tusenden och åter tusenden har gått fram under dessa träds skugga, hvilat ut i lycka eller sorg och gått vidare, lemnande plats för nya menniskor i nya tider, men med samma behof.


Rika och fattiga ha här gått om hvarandra, ledande sina barn eller smekande sin kärestas arm, och i månskensnätterna ha öfver gångarne ljudit ömma hvistningar eller brutala skratt – så som ljuden af ondt och godt alltid blandas i verlden. Men våra planteringar äro oss dyrbara – icke blott materielt. Och det bli det mer och mer, allt efter som den samhörighetskänsla växer, hvilken bjuder att skaffa luft, helsa, glädje och sommargrönt utan åtskilnad och åt alla.
Om vi börjar vår promenad i den stora stadsträdgården nr. 44 Döbelsgatan, så är det icke mer än rätt och billigt. Där finns nemligen den stora plantskolan för alla de otaliga växter, blommor, buskar och delvis träd, hvilka efter hvar andra flyttas ut för att pryda våra offentliga platser. Der är en förvånande rikedom och en öfverväldigande massa af drifbänkar. Solen gassar ned öfver detta kolossala drifhus i fria luften och tvingar ur den ypperliga jorden fram hela massor af de prydnadsväxter af alla slag, hvilka vi känna igen från Kungsträdgården, Linnéparken, Berzelii park eller platsen vid Nationalmuseum. Likartade blommor fylla de särskilda drifbänkarna.
Det är som en enorm karta med ramar i åtskilda färgnyanser, och ingen olärd vågar sig på att gifva namn åt alla dessa importerade praktväxter i lysande eller bleka färger – mattgrått, blekgult, sammetsbrunt, guldgult, violett, rödt, blått, orange och laxfärg. Alla tyckas frodas och växa under stadsträdgårdsmästarens, hr Medin, sakkunniga vård, och kring vårdarens egen bostad möter man den angenämaste svalka under skuggiga träd.
Från Stadsträdgården är vägen kort till den nyanlagda Vanadislunden. I slutet af Döbelsgatan utbreder sig den sig uppför den brant sluttande kullen med små, friska björkar, som lofva att växa upp till en helt grönskande hage omkring den härliga utsigtspunkt, hvilken toppen af kullen erbjuder. Man far vidare, följande spårvägen, och finner en stor, lummig trädgård utanför den vackra bostad, som välgörenheten skänkt åt hufvudstadens Pauvres honteux, en lugn, skuggig plats, der de gröna träden skänka sin skugga åt de gamla, som en gång ´´sett bättre dagar´´.
Och när man kommer ut till Karlbergsvägen, mötes ögat af ännu en plantering, ljus, ung, prålande af utslagna blommor och vackra bladväxter. Den ser ut som en hel barnkammare här i stadens utkant. Sofforna under de unga träden äro upptagna af sköterskor eller mödrar, sandgångarne myllra af lekande barn, och med suffletterna uppdragna och myggnäten nedfällda stå barnvagnarne stilla i skuggan, gömmande sovande småttingar, som slumrat in, tyngda af den ljumma sommarluften.

På den stora öppna platsen, som genomskäres af Uplandsgatan, har ännu en nyodling blifvit gjord. En hög kulle hväfver sig öfver den öppna platsen. Den är täckt af en grönskande gräsmatta, genomskuren af slingrande sandgångar. Den ser ännu helt ny ut, och träden äro nyplanterade. Men de äro friska och gröna, och när de en gång växt upp, skaöö säkerligen Tegnérlunden komma att tillhöra Stockholms vackraste anläggningar.

Här uppe på Norr, gränsande till den lummiga Observatorikullen och midt emot den vackra planteringen omkring Tekniska högskolan, hvars pyramidpopplar som soldater stå vakt omkring det ståtliga lärosätet, träffa vi en af de få stora enskilda trädgårdarne på Norr. Den ligger bakom och tillhör det s.k. spökslottet, nr 106 Drottninggatan, och är en lummig, gammaldags trädgård, hvars behag ligger i en viss sträfvan efter obunden natur. Björjar, granar, lindar och kastanjer omvexla, och i slutet af midtgången står ett gammalt pittoreskt lusthus, omgifvet af höga, skuggande träd.
Nu styr vi kosan till Östermalm. Men innan vi hinna dit, taga vi i förbifarten en titt in i nr 31 Luntmakargatan. Det är en kringbyggd stenlagd gård, der man skulle vänta att finna hvarken grönska eller skugga. Och dock har man der på ett trångt, fyrkantigt område anlagt en liten förtjusande plantering. Der finns spaliorträd och diverse blommor. Men i synnerhet frappera de präktiga, väl skötta rosenträden hvilka hvita rosor lära vara föremål för fackmännens speciella förvåning och beundran.
Östermalm, är vår yngsta, färdiga stadsdel, och der har också den moderna hortikulturen firat sina största triumfer. Man rifver på Esplanaden, skref Strindberg. Hvarför? ´´För att få ljus och luft. Är inte det tillräckligt?´´ Och man har också lyckats. Man ska få leta länge innan man finner en ljusare, friskare och vackrare stadsvy än denna lyckligt lottade stadsdels nordvestra del, der Linnéparken utgör det naturliga centrum, hvarifrån Karlavägens storartade plantering utgår och visar ett perspektiv af blommor och grönt, hvilket fullbordats af de talrika småplanteringar rundt omkring villastadens villor.
Der Karlavägen slutar, fortsätter Narvavägen, denna breda, väl proportionerade avenue, hvilken leder direkt ut till Djurgården, Stockholms stora sommarpark.
På andra sidan villaqvarteret sträcker sig ännu en praktfull avenue, den breda Valhallavägen, som gränsar alldeles intill granskogen. Veterinärinstitutet har sin stora park, gardenas kaserner sina, och rundt Grefturegatan, på Storgatan ha smärre trädgårdar gömt sig mellan stenhusen. På Kaptensgatan nr 1 finner man en gammal, underlig trädgård, der lönnar och lindar växa omkring ett gammalt lusthus, medan hagtornet, i skydd av byggnaderna, växt upp till vackra träd. Och till och med i den opoetiska Nybrobacken växa uppe på en terrass i gården till huset nr 5 flera resliga träd omkring ett åldrigt, tempelliknande lusthus.
Öfver Berzelii park och Kungsträdgården, förbi anläggningen omkring Nationalmuseum, hvilka vi alla känna till, komma vi ut på Skeppsholmen, hvilen ser ut som en enda park. Trädgård vid trädgård sluter sig utmed stranden till sjöofficerarnas bostäder, och uppe på backen ligga två större trädgårdar, af hvilka amiralens är den mest beundransvärda. Det är en mästergilt skött trädgård, der hvarje tumsbredd jord är begagnad. Den har bersåer och skuggiga platser, vackra grupper och gräsmattor, sällsynta fruktträd, både växande i spalier och andra, och öfverst på backen står trädgårdens stolthet, ett åldrigt valnötsträd, som tyckes ha sett sina bästa dagar, men som ännu förra året har mogna frukter och hvars stora, ljusådriga blad sprida sin egendomliga vällukt, som erinrar om södern.
I stadens centrum ha vi eljest ej många privata anläggningar. Terrassen vid Sörensenska huset är väl känd utifrån. Färre torde ha beträdt den. Men denna utsökta plantering hör till de egendomligaste i sitt slag, belägen som den är nästan på taket af en byggnad och lemnade en bedårande utsigt öfver Strömmen med dess sommarlif av måsar och ångbåtar.

Passera vi därefter Norrbro, se vi på ömse sidor Strömparterrens och Strömsborgs träd resa sig öfver det framilande vattnet, och sedan vi gått uppför den breda väg, som leder till slottet, beundra vi en stund den vackra anläggningen som kallas för Logården och som insveper slottets östra del i sin ljusa grönska. Men bakom slottet ligger en trädgård, som väl endast få känna. Den befinner sig inne på öfverståthållarpalatsets gård och är en af en egenartad skönhet. Hela gården är förvandlad till en plantering med rosor öfver finklippta gräsmattor, löfrika träd öfver behagliga sittplatser, och genom midtgången ser man i n i ett galleri af pelare, beläget en trappa upp i den bakom palatset liggande byggnaden. Det är ett perspektiv af blandad natur och konst, som verkar förträffligt.
Om vi sedan fara ut till Kungsholmen, finna vi snart, att ej eller denna stadsdel är vanlottad. Pontonierbataljonens kasern, Sankt Görans sjukhus, Stockholms sjukhem, Garnisonssjukhuset, Serafimerlasarettet, Karolinska institutet, Kurhuset, ja till och med Grubbens gärdes försörjningsinrättning ha alla sina planteringar eller parker. Bland enskilda trädgårdar lägga vi märke till generalkonsul Smitts på Scheelegatan, hvilen har ett visst tycke af den förut nämnda trädgården längs uppe på Drottninggatan, samt sotarmästare Korsgrens förtjusande anläggning, Agnegatan 3, der en miniatyrträdgård i modern stil upplifvar en trång, kringbyggd gård.
Förbi den Paulinska fabriken med dess löfrika träd går vägen sedan utåt den nyanlagda Kronobergsparken. Der ser man nästan hvar man går fram småfolkets täppor och bersåer lysa grönt bredvid de gammalmodiga, oregelbundna byggnaderna, och vid Kronobergsparken stå vi ännu en gång inför en af dessa nyodlingar, som lofva skuggiga parker åt våra efterkommande. Bredande sig öfver en vidsträckt terräng, kommer denna park att erbjuda fria sommarnöjen åt alla dem, hvilka dagen i ände svettas i fabriker och verkstäder.
Vid ingången till parken ligger en liten täppa, som är förtjent af ett särskilt besök. Det är en af de gamla judekyrkogårdar af hvilka två finnas på Kungsholmen. Den är omgifven af ett högt plank och beväxt med några hängaskar. Eljest ser man inga blommor på grafvarna, endast släthuggna stenar med hebreiska inskrifter och släta sandkullar. ´´På grafvarna lägg sten, blott sten´´, lydde den gammaljudiska formeln, och det finns i sjelfva verket bland denna massa af grafvar endast ett par, hvilkas egare brutit mot traditionen och höljt de dödas hviloplats med blommor.
Med ett ord – Stockholm är fullt med trädgårdar och planteringar, offentliga och enskilda, nya och gamla. (var det ett ord?). Det är möjligt att på en promenad, hvilken midt i staden blir en promenad i det gröna, hinna med dem alla. Och allra mest omöjligt blir det när man kommer upp på Söder. Gå Högbergsgatan eller Fjellgatan i ända. Hur många stora och små planteringar afbryta ej der byggnadernas eljest enformiga rader. Hela Katarinasidan är genom dessa anläggningar, hvilka byggnadslusten ännu ej hunnit inkräkta, förvandlad till ett pittoreskt panorama., hvartill knappt någon annan hufvudstad i verlden torde ha ett motstycke. Men af denna mängd af trädgårdar nämna vi endast de tre förnämsta: hr Lindgrens trädgård i hörnet af Götgatan och Tjärhofsgatan, hr Erikssons dito, nr 96 Götgatan, samt hr Lindgrens (junior) vid Bondegatan nr 2.
De båda första af dessa äro storartade anläggningar. Hr Lindgrens har detta angenäma gammaldags utseende, som är typiskt för en landtlig svensk trädgård. Och bland de många nyare växthusen lägger man märke till Stockholms äldsta växhus, en gammalmodig, oregelbunden byggnad, en qvarlefva från försvunna tider. Hr Erikssons trädgård erinrar om utlandets anläggningar i samma stil. Utför en brant backe, der underlaget utgöres af tobaksstjelk, äro drifbänkarna placerade, och längst upp ser man ej mindre än 7 växthus, af hvilka drifbänkarne synas utgöra en mera sommarlik fortsättning.
Trädgårdens specialitet är nämligen krukväxter. Och den tredje af dessa, som skötes af hr Lindgrens junior, är den minsta, men på sitt sätt den intressantaste. Trädgården är idyllisk och välskött, med bersåer och en nyanlagd grotta, i en stil, som påminner om droppstensgrottan på det gamla Hotel Rydberg. Det mest anmärkningsvärda äro dock de moderna, nyanlagda, fullt tidsenliga drifhusen, som torde höra till de bästa i Stockholm.
Vi afsluta vår promenad vid Tantolunden, dit man kommer genom att från Götgatan följa Ölandsgatans i ände. Belägen på en höjd, bakom hvilken Årstaviken går fram, sträcker sig öfver en stor terräng. Den är Stockholms sydligaste park och tillika en af dess yngsta.
X.X.
Stockholmsparkerna i vårskrud 1908

Det är ett nöje att dyka in i Dagens Nyheters arkiv och att där kunna hitta artiklar om Stockholms gröna rum från en annan tid. Artikeln här nedan är från 15 april 1908 och på den tiden var tydligen skribenterna hemliga. Det är verkligen spännande att se ur staden tog sig an våren för 113 år sedan.
Ett samtal med stadsträdgårdsmästaren – Många vackra nyheter
Dagens Nyheter 15 april 1908
I stadens trädgård, längst ute vid Skanstull, är det nu ett brådskande arbete. Ute på Hammarbysjön speglar sig solen visserligen ännu i ett mäktigt istäcke, men i jorden jäser det af nyfödd alstringskraft och den svarta, feta myllan ångar i den ljumma vårluften. Öfverallt ute på trädgårdssängarna synas arbetare i färd med att flytta späda plantor från drifvhusbänkarna ut på kalljord, och vår stadsträdgårdsmästare, hr Lars Hammarberg, som bebor en liten näpen villa därute, är strängt upptagen af tillsynen öfver det hela och har ej mycket tid att disponera för annat ändamål.

Det är mycket arbete just nu med skötandet och omplanteringen af de växter som skola sättas ut i sommar för att fägna stockholmarnas synsinnen, sade han. Däremot var ju arbetet med utplanteringen af vårblommorna, dvs lökväxtern, naturligtvis undanstökadt redan i höstas. Det är också många nyanläggningar ute i staden att sköta om. Här på Söder är utvidgningen åt Hornsgatan af planteringen i Adolf Fredriks torg (Mariatorget) den viktigaste. Här komma att i vår planteras träd och buskar, hvarjämte en blomstergrupp, utgörande en motsvarighet till den kring Snöklockan, kommer att ordnas. Emellertid kan denna vackra plats, som är Söderbornas stolthet, icke anses färdig förrän den blifvit prydd med ännu ett konstverk.
Vidare komma de sedan länge pågående parkanläggningarna vid Hvita bergen äfven i år att fortsättas, hvarjämte en liten plantering skall anläggas vid Götgatan på dess utvidgade del invid Tjärhovsgatan.
Äfven på Kungsholmen förestå utvidgnings- och nyplanteringsarbeten. På Kungsholmstorg skall i vår anläggas en fyraradig allé på den del som ligger mellan Norr Mälarstrand och Garfvargatan, och i Kronobergsparken komma diverse förbättringar och kompletteringar att utföras.
I Vasaparken skall den sydvästra delen nu ordnas. Här kommer att anläggas ett stenpari i stil med det i Berzelii park, men större och harmonierande med terrängen. Det skall besås med alpväxter, såsom edelweiss o.s.v.
På S:t Eriksplan skall iordningsställas en liten trädplantering med lekplats i midten, ty sådana, förklarade hr Hammarberg med ett leende, få vi aldrig för många. Vidare skall utplanteringen af träd vid Oden- och Birger Jarlsgatan fortsättas. Våra centrala parker komma väl att bibehållas i hufvudsakligen samma skick som förut.

Ja i det stora hela, men delvis kommer en ny princip vid planteringen att tillämpas, ty de tidiga värväxterna utsattes naturligtvis redan i höstas, och jag vågar äfven påstå att samtliga anordningar bli i hög grad effektfulla. Så t.e.x. har i Humlegården en omläggning af en del rabatter ägt rum. Blomstergrupperna kring Linnébysten – fyra till antalet – få formen af en åttuddig stjärna, omgifven i en halvbåge av sex små cirkelrunda grupper. På hvardera sidan finns dessutom en sköldformig, större rabatt. I den södra gruppen kommer stjärnans inre del att prunka af tulpaner i rödgul färg, omgifven af en tredubbel rad gula penséer. De små runda grupperna upptas af förgät-mig-ej och de sköldformiga af scharlakansröda tulpaner, infattade i två rader gula pneséer. Stjärnan i den norra gruppen planteras med tulpaner i mörk purpurfärg, omkransade af hvita penséer. Östra och västra grupperna upptas af hvita och blå hyacinter, blandade med tulpaner i rödt och hvitt och infattade i rader af gul och blå krokus.
Rabatten kring John Ericssons byst vid Berzelii park kommer att bli ytterst effektfull med sina mörkröda tulpaner och insatta grupper af narcisser och hvita tulpaner.
Gruppen söder om Molins fontän kommer äfven att utveckla en hänförande färgprakt af blåa hyacinter, blandade med gula narcisser, allt infattadt i ett tredubbelt pärlband af hvita bellis. Den ståtligaste planteringen i Kungsträdgården blir emellertid blomstergruppen kring Carl XIII:s staty. Här har nämligen ett nytt system tillämpats, i det i den inre delen åstadkommits en ovalformig fördjupning. Här kommer hela färgskalan att stråla i den mest praktfulla och harmoniska sammansättning. Hela planteringen omgärdas af en krans af glänsande scharlakansröda tulpaner, omväxlande med hvita och blå penséer. I hörnen finns graciösa slingor af lilafärgade primulor och gula penséer, och i midten prunkar en grupp af ståtliga azaleor i olika nyanser. Helhetsintrycket af denna plantering torde bli mycket anslående.
Sedemera komma naturligvis alla blomsteranläggningar att omplanteras i den mån årstiden kräfver det.
I detta sammanhang må erinras att de verkligen sevärda anläggningarna i stadens trädgård äro tillgängliga för allmänheten. Ett besök där lönar sig väl, ty anordningarna äro delvis synnerligen praktfulla, och särskildt är palmhuset af stort intresse.
Vad gör en trädgårdsvandrare på vintern?



Reklamen stör i mobilversionen av bloggen


Åkeshovs upprustade arboretum








November på Långholmen







Som ett grått fluffigt täcke












Bokskogen på Biskopsudden













Arbeten i Drottningholms slottspark

















Omfamna hösten





Trädet som tiden glömde











Ännu en vandring runt Kungsholmen







Träd i Stockholm
























































Vecka 41, 2021 - Vacker höst




















Vecka 40, 2021 - Roadtrip i Uppland och Sörmland




Tre miljarder människor höll andan då plötsligt både Facebook och Instagram försvann från Internet och var sedan nedstängda i över sex timmar. Efteråt läste jag att i stället för att hänga över sina mobiler hade folk pratat med varandra, läst böcker, bakat, löst korsord, tagit en kvällspromenad mm. Även jag är en flitig användare av FB och Insta, men den här kvällen kändes det riktigt lugnt och fridfullt. Givetvis väljer jag ju själv om jag vill lägga ut något på sociala medier, men det har blivit en vana, eller ovana rättare sagt att visa och berätta om något som är vackert eller intressant. Jag har några i min närhet som aldrig använder sociala medier och jag kan bli både imponerad och lite avundsjuk.
Men det finns en plats på Internet som jag tycker mycket om och det är min 16 år gamla blogg där jag samlar vackra minnen, de andra sociala medierna som jag använder är endast till för att locka in besökare till bloggen. Det är inte helt lätt, eftersom både FB och Insta är platser som bättre passar in i vår hetsiga tid där allt ska gå fort.
Allt fler blir också bättre fotografer och det är idag mycket svårare att bli uppmärksammad för en bra bild och att få en text läst är ännu svårare. Om jag skulle välja att ta bort en av mina sociala medier-platser, så skulle det givetvis bli Instagram, eftersom Stockholms gröna rums Facebooksida nu har nästan 7000 följare.
Oktober blir sista månaden för den här blogg-dagboken, eftersom det inte brukar hända så mycket i november och december vad gäller trädgårdar och växter. Just att göra den här dagboken tar även väldigt mycket tid. Självklart kommer bloggen att fortsätta efter oktober, med inlägg när jag har något att visa eller berätta.


Lexus och jag var ute på en liten roadtrip idag och började i Bergianska trädgården där jag fotade träd med vackra höstfärger, men tyvärr hade bokarna vid det blå lusthuset hade ännu inte bytt till sin gyllne höstfärg. Den stora mannaasken vid italienska terrassen lyste däremot vackert i rött och mullbärsträdet (Morus australis) intill i en fantastisk vacker gul färg.
Vi fortsatte till Ulriksdals slottspark där jag ännu en gång konstaterade att Hårmans boské är en av mina absoluta favoritplatser i Stockholmstrakten, där det är lätt att i tankarna resa bakåt i tiden till 1700-talet. På den tiden fanns inte planteringarna inne i boskén, utan här dukades det i stället för fest. De perfekta buxbomplanteringarna och de gulfärgade lindhäckarna gjorde min dag och den långa gamla lindallén längs Igelbäcken var ljuvlig att vandra i tyckte både Lexus och jag.
Road-tripen avslutade vi tillsammans med min dotter på hennes lunchrast och vi vandrade en stund på Gärdet innan vi återvände hem till Brommanästet.



















Men ljudboken ´´Sapiens´´ av den israeliska författaren Yuval Harari i bilens högtalare, åkte jag i ett höstgult Uppland mot slottet och parken som jag så länge tänkt besökt. Jag parkerade vid det gamla värdshuset, som bara har öppet under helgerna och gick upp mot Ekolsunds slott och äntligen var jag på plats i den stora historiska parken, som en gång i tiden glänste med en stor vacker barockpark. I parken finns nu ett stort arboretum, alltså en samling av vedartade växter.
I Ekolsunds arboretum, som är ett av landets största, är träden planterade främst i vetenskapligt syfte, men det betyder inte att platsen på något sätt är tråkig. Oktober är väl inte rätt tid att besöka parker och trädgårdar, förutom att njuta av vackra höstfärger, så jag kommer att återvända hit i vår/försommar.
I broschyren om arboretumet som jag hade med mig, läser jag:
Stora delar av Ekolsunds arboretum, ca 16 hektar, består idag av ganska tät blandskog med främst silvergran uppblandat med kustgran, nordmannsgran, jättethuja, serbgran, gran, turkgran, douglasgran, tall, makedonisk tall, rödek och ek. Dessa anlades som just blandskogar och nyttjas nu som en, låt vara ganska udda, produktionsskog. Närmare slottet finns öppnare delar med solitärträd och buskar på ca 6 ha.
Jag älskar träd, även om barrträd inte är favoriter, men jag hittade några vackra lövträd nära slottet, bland annat grå valnöt som nu var underbart vacker med lysande gula löv, men här ska även finnas tulpanträd, äkta kastanj, korkträd och humlebok. Vid nästa besök ska jag ta mer tid på mig och försöka hitta även dessa träd.
Det som berörde mig mest i parken, förutom den långa vackra allén, var när jag blickade ut över platsen där den stora barockparken en gång var belägen och som markägaren Åke Tott lät anlägga på 1600-talet. Ekolsund var då en av landets största egendomar och som senare på 1700-talet var ett av Gustav III:s favoritresidens, där bland annat tornerspel hölls.
Hjälstavikens naturreservat ligger just intill och i maj månad 2017 besökte jag platsen och gick runt den berömda fågelsjön, men det som jag minns bäst från den dagen är de fantastiska markerna med vit- och gulsippor.










När jag passerade skylten Härkeberga kyrka, vände jag om och körde tillbaka mot den gamla medeltidskyrkan som är känd för sina välbevarade medeltida kalkmålningar av mästaren Albertus Pictor. En gång i tiden när jag släktforskade, upptäckte jag att min farmors släkt bott i Härkeberga sedan lång tid tillbaka. Min farmors farmors mormor…föddes här 1786 och levde i byn i hela sitt liv och även flera generationer av släkten efter henne. Det betyder att många av mina släktingar på farmors sida har i sina liv suttit i kyrkan och säkert beundrat Albertus Pictors målningar. Det kändes lite fint. Ok, nog om min släktforskning nu.
Kyrkan som exteriört inte ser så speciell ut, började byggas redan på 1200-talet. Det var synd att den var stängd vid mitt besök, jag hade verkligen velat se de där fantastiska kalkmålningarna som täcker väggar och tak. Vid mitt nästa besök i dessa trakter, ska jag se till att kyrkan är öppen.


Nästa mål var Enköping och Piet Oudolfs Drömpark, som jag brukar besöka en gång varje år. Den fantastiska parken intill ån är vacker vilken tid på året man än besöker den och idag tycker jag att växterna tillsammans med alla färgade höstlöv, bjöd på extra skönhet. Anläggningen är ett mästerverk med de höga klippta bok-rundlarna på flera platser vid de slingrade stigarna, som är kantade av ljuvliga perenner. Det här är ju ett Mecka för alla som älskar perenner och när jag tidigare jobbade som trädgårdsmästare på Engsholms slott, hämtade jag mycket inspiration härifrån.






Jag vill inte kalla det stress, jag vill bara försöka fånga varje dag som löven finns kvar på träden, innan naturen går in i den långa vintervilan. Idag blev det ännu en roadtrip, den här gången i Sörmland. Visst finns det mycket att visa från hösten i Stockholm, men ibland längtar jag ut på vägarna för att besöka både gamla favoritplatser och nya trädgårdar och parker.
GPS:en ställdes in på Nynäs slott som ligger mellan Trosa och Nyköping och som jag så länge tänkt besökt. Hetsigt i trafiken som vanligt på E4:an, men på de mindre vägarna blev det lugnt och jag kunde njuta av det sörmländska landskapet, som inte skiljer sig speciellt mycket från det uppländska, där jag befann mig igår. Skogar och slättlandskap avlöste varandra, bondgårdar, sjöar och mindre samhällen passerades och jag höll mig borta från stressiga städer.
När jag öppnade bildörren och klev ut vid Nynäs, upptäckte jag det där som jag så ofta saknar som stadsbo – tystnaden! Det var helt stilla och Brittsommarsolen sken från en helt molnfri himmel. Den här gången brydde jag mig inte om att det inte var något favorit-fotoväder direkt, utan njöt av den värmande solen.
Nynäs har anor från medeltiden, men det slott vi ser idag började byggas på 1650-talet, men med fasadarkitetur i nyrenässans från 1860-talet av Johan Fredrik Åbom, som även ritade Södra teatern på Mosebacke i Stockholm. Ett vackert slott, men lite strängt och kompakt, det kanske skulle behövt två flyglar för att lätta upp intrycket, men vad vet jag!
Hur som helst, det här är en vacker plats invid Rundbosjön, som är en avsnörd vik av Östersjön. Högst uppe på berget hade jag en fin morgonutsikt över sjön och det gamla brännvinsbryggeriet vid stranden. Jag vandrade sedan runt det vackra orangeriet och ner till den stora fina köksträdgården som ligger i anslutning till slottet och som åter finns i parken sedan 2010, efter att ha varit borta i femtio år.
Nynäs ägs idag av Södermanlands läns landsting.







Innan det var dags för fika inne i Trosa, stannade jag till vid ståtliga Tureholms slott med sin mäktiga uppfart som dock inte verkar användas nu för tiden. Varför jag redan på håll tyckte om det här slottet, kan bero på att arkitekten var den berömda Carl Hårleman som även bland annat ritat Åkerö slott, Svartsjö slott, Kristinebergs slott och Hörningsholm.
Platsen har anor från 1300-talet men nuvarande slott byggdes mellan 1728 till 1740-talet. Här spelades vissa scener in från filmen Den goda viljan 1992. Vid slottet finns än idag vissa spår av den stora barockparken, men det kändes lite för privat när jag skulle gå upp mot slottet för att se närmare, så jag vände och gav mig av mot det där kaffet som hägrade i Trosa.


Det var tre år sedan jag var i Trosa senast, då var det sommar och ganska mycket folk i rörelse vid den vackra ån, som flyter genom den trevliga lilla staden. Längs ån har man bevarat de gamla trähusen och det är verkligen en trevlig idyll som är svårt att hitta på andra ställen i Sverige idag. Längs ån i Norrtälje där jag växte upp är det också fint att vandra, men på vissa håll har stadsplanerare klampat in och med ny bebyggelse och slarvat bort småstadsidyllen. Fika gjorde jag på Visthusets uteservering, där jag träffade en arbetskamrat från tiden när jag jobbade på Engsholms slott.



Ett besök i Tullgarns slottspark är en självklarhet om man är i de här trakterna. Det här är en favoritpark vid en vacker vik av Östersjön, med sina långa lindalléer, lika långa klippta häckar, lövsalar och en vacker engelsk park med små broar över dammarna. Det är dock på våren och försommaren som den engelska parken är som vackrast, när marken fylls av vitsippor och gullvivor.
Det kungliga slottet har en lång historia, men dagens slottsbyggnad uppfördes på 1720-talet, arkitekt var Joseph Gabriel Destain och har sedan 1770-talet varit ett kungligt lustslott. Gustav V och drottning Victoria tillbringade somrarna här i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.







Det sista stoppet under denna härliga roadtrip blev hos Antroposoferna i Ytterjärna, som format och sköter sin granhäck mot vägen och parkeringen på ett mycket fint sätt. Jag tycker om välskötta granhäckar, men den här slår alla rekord, den är som ett naturens konstverk. Viktigt när man sköter granhäckar är att de bör klippas varje år och alltid på årsskotten, eftersom gran inte bildar nya skott på gammal ved.
Man kan tycka att människan är på god väg att fullständigt förstöra vår vackra planet, men delar av släktet Homo sapiens har dock förskönat många platser, som vackra trädgårdar och parker och som den här böljande granhäcken i Ytterjärna! I den här bloggen fortsätter jag att fokusera på det som är vackert, det är mitt sätt att överleva i det kaos som råder i världen.














Vecka 39, 2021 - Stockholm utan restriktioner

Kylan kom och luften blev så klar
De röda löven faller ner på gången där jag går





Några gånger varje månad besöker vi Drottningholms slottspark och det som först fångade mitt intresse där idag, var att buxbomen i parterren närmast slottet nu grävdes bort och ordentliga jordbäddar ordnas för nya plantor. Buxbomen i Drottningholm har länge haft problem och nu gör man en kraftinsats för att få fräscha häckar i parterren.
Slottsparken ligger öppet där isande vindar får fart under vintern. Läget är alltså inte idealiskt för buxbom. Men det ska bli intressant att följa nyplanteringen och jag hoppas verkligen att det lyckas den här gången. Avenbokshäckarna i boskéerna var nyklippta och tillsammans med de gulfärgade lindarna utanför, blev det mycket vackra nyanser i orange och gult. Slottsparken var ovanligt prydlig idag och de över 800 lindarna skiftad i guldgult!
Borta vid Kina slott höll två parktjejer på att kantskära mellan gräsytor och gångar, vilket jag tycker är viktigt i trädgårdar. Jag uttryckte min uppskattning och det visade sig att den ena av trädgårdsarbetarna var en följare av min blogg och hade även köpt min bok, som hon använde när hon utbildade sig inom trädgård, då hon besökte Stockholms parker med bokens växtlistor som hjälp. Sånt är trevligt att höra!











Minnebergs strands alla hortensior är fortfarande mycket vackra och jag undrar om jag inte tycker bäst om dem just nu när de börjar gå in i vissningsfasen och färgerna skiftar i alla möjliga olika nyanser av blått, rött och lila.
Den här tiden på året är det som skönast att vandra tycker både Lexus och jag, nu när oktober står för dörren, denna vackra färgstarka månad. Vi har båda våra favoritvandringsvägar här hemma i Bromma och ibland står vi i en korsning av en stig eller parkväg och tittar på varandra, diskuterar vilken väg vi ska gå och ibland, eller ganska ofta får han som han vill…







Huset i Stora Henriksvik på Långholmen, var inbäddad av byggplast och en renovering har tydligen inletts. Caféet har stängt för säsongen, men om ´´bara´´ åtta månader kan jag sitta i den vackra trädgården under ett blommande päronträd med kaffe och morotskaka igen! Idag blev det i stället kaffe och en macka på Cinnamon bakerys uteservering på Verkstadsgatan, där både kaffe, mackor och kanelbullar som vanligt smakade ljuvligt!
I Kerstins rosäng var allt tyst och stilla. Ingen Kerstin på plats eftersom jag hörde att hon varit sjuk. Hon har även meddelat att hon planerar att lämna sitt lilla paradis nästa år, där hon planterat hundra olika rosor och skapat den vackraste vår- och försommaräng man kan tänka sig. Vi får se hur det blir med det, men jag förstår verkligen om hon inte orkar sköta platsen längre. Frågan är hur det kommer att bli efter henne. Hon känner ju till varje liten och stor växt och kan även berätta om många av rosornas historia.







Septembers sista dag och jag besökte Hornstull där det ståtliga kejsarträdet tyvärr sågats ner. Trädet som vi stockholmare varit så oerhört stolta över och som egentligen inte borde trivas här på vår breddgrad, men som blommat fint under några år, dock inte i år.
På informationsskyltar läste jag att trädet har växt sig för stort och att rötterna har orsakat sprickor i marken. Man undrar ju hur planeringen gick till när trädet planterades? Visste man inte att rötterna skulle växa ut? Hur som helst så ska ett nytt träd planteras i nya växtbäddar och om det blir ett nytt kejsarträd framgick inte.






Oktober kom med hårda sydliga vindar, som fick mängder av löv att lämna träden, alldeles för tidigt. Jag som förväntar mig att oktober stillsamt ska smyga sig på, krispig och färgstark! Vandringen idag på Djurgården blev kort, tog farväl av sommarblommorna på Lejonslätten och gick bort mot Nya Djurgårdsvarvet.
Luften fylldes av virvlande gula lindlöv på Djurgårdsslätten, när jag var på väg att äntligen besöka Café Skroten igen, ett favoritställe där jag inte varit sedan pandemin startade. Men så gick jag förbi Lilla Parkcaféet på Djurgårdsslätten och den lunchmenyn som visades på trottoaren där fick mig på andra tankar, för vem kan motstå raggmunk med fläsk och rårörda lingon? Skroten får helt enkelt vänta till en annan gång.
Jag gick ofta till Lilla Parkcaféet förr eftersom jag gillar atmosfären med 50-tals inredning och gammaldags jazzmusik som skapar en mysig stämning. Gott var det och efter kaffet, lämnade jag ett blåsigt Djurgården.
Pandemins restriktioner har i veckan helt släppts i Sverige och vi ska nu kunna leva nästan som innan Coronaviruset drabbade oss. För min egen del betyder det att jag äntligen kan krama mina nära igen och att jag även kan besöka caféer utan någon större risk. Annars är det inte så stor skillnad för mig, eftersom jag sällan befinner mig i stora folksamlingar. Att åka tunnelbana och buss väntar jag med ett tag till och jag fortsätter med den extra noga handhygienen.








