Vecka 3, 2021 - Cafébesök i Gamla Stan och Södervandring
En orörd vintervecka låg framför mig och vid morgonkaffet hemma i Brommanästet, funderade jag över vad vecka 3 skulle bjuda på. Det jag med säkerhet visste var att min kompis Lexus (Bichon havanais) kommer att vara hos mig från måndag till onsdag, varje vecka framöver, vilket jag uppskattar mycket. Han är verkligen ett ljus i Corona-tristessen och att vandra tillsammans med honom gör mig både harmonisk och glad. Nu har vi tre härliga dagar tillsammans igen.
Den här tiden på året känns som en transportsträcka innan de första vårtecknen börjar visa sig i Stockholm, tills dess ska jag på något sätt försöka hålla liv i den här bloggen. Problemet är att jag inte kan röra mig så fritt i innerstaden som jag brukar, nu när Covid styr det mesta.
Vi gick bort till Johannelunds koloniträdgårdar och började gå en ny vandringssträcka som blir perfekt för oss framöver. Annars blev det mycket vila hemma i soffan denna grå januarimåndag.
Såg ännu en gång de två dokumentärerna ´´Spelet om Stockholm´´ av Anders Wahlgren, mannen som skapar så fantastiska filmer om vår stad. I början av 90-talet gjorde han de tre viktiga filmerna Staden i mitt hjärta, Stadens själ och En kluven stad, som mest handlar om hur stora delar av innerstaden på 50- och 60-talet förvandlades till en plats där parkeringsgarage och bankpalats av glas och betong fick alldeles för stor plats. Där det förr bodde människor, blev det nu, förutom nattfolket en folktom plats, efter det att affärerna stängt på kvällarna. Jag undviker City under mina stadsvandringar och njuter i stället av det vackra Stockholm som blev kvar efter det att 700 gamla hus försvann under Norrmalmsregleringen.
Med en glatt skuttande Lexus framför mig, vandrade vi runt sjön Judarn vid Åkeshov slott. Vita stigar hårt packade av snö, som gjort för broddar, något som jag tyvärr ännu inte skaffat mig. Jag tog några snöbilder eftersom temperaturen ska stiga och det väntas regn.
På kvällen låg ett par broddar utanför min dörr, beställda från Meds Apotek under dagen och i morgon kan jag ta mig fram mer avslappnat när Lexus och jag vandrar!
Mandelmanns trädgård
Mandelmanns trädgård blir bara mer populärt för varje säsong som TV-programmet visas och idag såg jag avsnitt 2, säsong 5. Som jag tidigare sagt är Gustav en gammal kurskompis till mig, även om vi inte umgicks. Däremot har jag besökt honom flera gånger på Djupadal under mina resor till Österlen.
Det har dock hänt att jag blivit en aning trött på den där totala lyckan de visar upp år efter år. Går det verkligen att vara så där överlycklig hela tiden? Visst uppstår det problem även för Gustav och Marie, som till exempel när de blev tvungna att nödslakta 70 får under extremtorkan 2018. I övrigt kvittrar de av lycka bland växter och djur och tillsammans med den snygga Tv-produktionen, skapas en vacker sagovärld mitt i den ganska besvärliga tid vi befinner oss i.
Det är så oerhört mycket elände som nu visas i alla Tv-kanaler, då menar jag inte bara det som handlar om Coronaviruset, utan även alla negativa nyhetssändningar och i filmer och serier dominerar våld, seriemördare och terror. Mandelmanns går helt åt andra hållet och visar oss en värld som nog de flesta av oss egentligen skulle vilja leva i. I samspel med naturen, ekologisk självhushållning, kärlek till djuren och till varandra, på en gård som drivs av egen sol- och vindkraft.
Så snälla Gustav och Marie, fortsätt visa er äkta lycka och fortsätt även sända TV från er fantastiskt vackra gård så länge det bara går. Vi behöver alla en paus från ondska och elände en timma varje tisdag. Trots all matlagningen kommer jag från och med nu att se vartenda avsnitt som visas!
Nu klär träden av sig sin vackra vinterdräkt. Tö- och gråvädret har tagit över igen och den vita snön förvandlas snabbt till en brun skitig sörja i huvudstaden. Broddarna var perfekta och nu går jag obehindrat precis överallt. Lexus behöver inga broddar, han har på isiga stigar och parkvägar full koll på alla sina ben.
På kvällen föll regnet hårt över staden.
Per och jag möttes på Skeppsholmen, vi vandrade ut till Kastellholmen och jag tänkte tillbaka på den märkliga tiden i mars förra året, då jag stod där på berget och såg Guldbron anlända till Stockholm och Slussen, med ett skepp från Kina. Det var just när Coronan börjat härja på allvar och man kunde väl aldrig tro att vi nästan ett år senare lever med viruset, nästan som om det vore normalt. Normalt är dock inte att över 10 000 personer nu har dött av viruset i Sverige och även om smittspridningen nu stannat av något, kommer vi att få leva med Covid-19 ett bra tag till.
Vi fortsatte in till Gamla Stans trånga medeltida gränder och såg till vår glädje att mitt favoritcafé Under kastanjen vid Brända tomten hade sin uteservering öppen. Per bjöd på kaffe och kanelbulle och med tre plusgrader och filtar behövde vi inte frysa. Social distansering som vanligt och tvätt med handsprit med jämna mellanrum. Det var en helt underbar känsla att få hänga en stund på ett café, jag hade nästan glömt bort hur det kändes. I Gamla Stan var det glest med folk, så det kändes säkrare än på många andra platser i innerstaden.
Regn och håra vindar. + 4 grader. Barmark!
Levande ljus, tjockaste tröjan, raggsockor, varma tofflor, en bok och te!
Bilen parkerades på Slipgatan i Hornstull och jag började sedan gå motsols runt Södermalm. Det blåste något från sydväst och himlen var härligt molnfri för en gångs skull. Jag var tidigt ute för att slippa blanda mig med eventuella smittbärare och höll ordentligt avstånd från de jag mötte. Kom på mig själv att se misstänksamt på alla människor och jag hoppas verkligen att det beteendet försvinner tillsammans med Covid framöver.
Hur som helst så var det underbart att långvandra igen, även om jag sällan använde kameran den här gången. I stället lyssnade jag på P1:s Naturmorgon och lärde mig bland annat att i tropiska regnskogar utvecklar träden inga årsringar, eftersom de växer i samma takt året runt. En botanist berättade också att daggdroppen i daggkåpan inte alls hamnar där efter nattens dagg, utan den bildas genom att bladen utsöndrar vatten som de tagit upp genom roten. Jag måste något skamsen erkänna att jag inte visste det.
Vid den breda och väldigt långa Norra Hammarbyhamnen kunde jag hålla ännu längre avstånd från mötande vandrare och när jag väl kom upp på Åsöberget var jag nästan ensam bland söderkåkarna. Jag gick i hyfsat rask takt för min ålder och tänkte att den här drygt en mil långa vandringen brukar ta dubbelt så lång tid under växtsäsongen, då jag ofta stannar för att beundra och fota växter och vackra miljöer. Den här årstiden får jag anstränga mig att hitta något att rikta Nikon mot.
Från Slussen brukar jag i vanliga fall gå upp längs Mariaberget med sin vackra Monteliusväg och vidare över Skinnarviksberget tillbaka till Hornstull. Den här gången höll jag mig till den långa ´´bakgatan´´ Brännkyrkagatan som går ända bort till Högalidsparken. Efter tre timmars vandring kände jag mig fortfarande pigg och tackar alla gudar att jag fortfarande kan vandra långt utan problem.
Jag hörde koltrastens underbara sång igen när jag vaknade och även ivrigt kvittrande talgoxar. När jag drack mitt morgonkaffe och såg in mot Kungsholmen, märkte jag att det var något med ljuset den här morgonen och jag fylldes av hopp, om våren och om bättre tider. Även om oron över viruset är oförändrat över världen, så ser jag i statistiken att antalet patienter inlagda på IVA, sjunker ordentligt nu varje dag.
I morgon bitti hämtar jag min kompis Lexus ute på Blockhusudden igen…
Härligt sjukt vad vädret svänger fort. Från snö värd till som och barmark. Här har snön försvunnit men polarisen på vägen ligger kvar som en skridsko bana. Nu ska vi beställa lite fröer för för-sodd.
Ja det svänger verkligen om vintrarna nu för tiden. Men härligt att beställa fröer förstår jag, då börjar säsongen på allvar!
Vi var också vid Åkeshovs slott i veckan, vi var till hundstallet med överbliven hundmat. Tyvärr fanns det inte tid till promenad men det ska det bli när våren kommit. Den delen av Stockholm är nämligen en vit fläck på min karta. Sakta fyller jag kartan tack vare dig.
Men vad fint av er att lämna mat på hundstallet. Finns det tankar på en hund igen Liza?
Självklart ska vi ha hund, så snart det finns en Bernervalp åt oss. <3
Stort tack för denna sympatiska blogg med vackra bilder, tips på sevärdheter och personliga funderingar!
Vad roligt Liza, så fina hundar Berner. Det verkar vara lång kö till alla slags valpar nu.
Vad roligt att du hittat till bloggen Johan och att du gillar den. Den blir mer vad den är tänkt att vara när våren kommer...
