Vecka 17, 2021 - Vardagar
Om det inte vore för de blommande magnoliorna i Täcka uddens vackra trädgård, eller för de grönskande häggarna så skulle man kunna tro att det här var en måndagsmorgon i januari. Kalla vindar och snöfall plågade oss när vi vandrade en stund på Djurgården. Inne i vitsippskogen var det lugnare och jag tänker att vitsipporna aldrig mer kommer att blomma så vackert och tätt som de gjorde där 2016.
Det blev årets skönaste och vackraste vandring den här morgonen när vi gick längs stranden bort mot Johannelunds koloniområde. Stigen mellan trädgårdslotterna och sjön är kantad av månghundraåriga ekar och marken fylld av vitsippor, häggknopparna svällde och det gör inte alls ont när knoppar brister i år! Vårfågelkonserten var vackrare än någonsin och både Lexus och jag vandrade med mycket lätta steg.
Snart träder vi in i den långa underbara tiden, från det att häggen börjar blomma tills dess att syrenerna blommat färdigt. Det är den tidsangivelsen jag tycker bäst om, inte ´´Mellan hägg och syren´´ då skomakaren tog ledigt och som får folk att varje år utropa ´´då får han en kort semester, eller ingen alls´´ eftersom syrenerna börjar blomma strax efter häggen, ibland samtidigt.
Under våra vandringar här hemma i Traneberg träffar vi ofta hundar med mattar/hussar som vi lärt känna under det här året, som jag fått äran att ha delad vårdnad om finaste Lexus och jag har väl aldrig tidigare varit så social som nu. Innan Lexus kom in i mitt liv var jag mer av en ensamvarg som sällan pratade med okända människor. Nu känns det bara trevligt att prata en stund och Lexus har hittat några fina kompisar.
En av tomatplantorna har börjat blomma!
I min almanacka stod det att jag skulle besöka Norrtälje idag och då var det bara att lyda! Mitt annars så fria liv styrs av min digitala almanacka. På vägen mot Roslagen lyssnade jag på ett avsnitt av podden Röda vita rosen med Jenny Strömstedt och Victoria Skoglund och det pratades bland annat om örter. Lättsamt, fnissigt och stundtals intressant.
Väl framme i Roslagens huvudstad parkerade jag bilen precis utanför huset på Verkstadsgatan där jag levde mina första nio år. Den lilla gården med två punkthus ligger just nedanför Södra bergen och alldeles intill den centrala staden. Jag såg upp mot vår lägenhet och balkongen som nu var inglasad och gick vidare förbi grannen - fabriksmuseet Pytagoras. På stigen som leder ner till affärsgatorna, mindes jag hur min kompis Kalle och jag i slutet av 50-talet, sprang vi ner till ån med våra metspön och drog upp abborrar och mört i den då mycket skitiga Norrtäljeån. Vad vi gjorde med fisken minns jag inte, antingen fick de återvända till vattnet, eller så fick någon stackars katt smaka.
Idag bor min yngsta syster kvar i Norrtälje, min äldsta syster bor på Yxlan i skärgården och min storebror i Östhammar. Det är bara jag som sviker Roslagen.
Ett par gånger om året brukar jag åka till min barndomsstad som ligger sju mil från Stockholm, för att se vad som senast hänt på den plats som när jag växte upp var en vacker liten idyll. Oerhört mycket har hänt sedan jag lämnade Norrtälje 1975 och det är väldigt få nyare byggnader som jag tycker om. Längs den vackra ån gick jag ut mot hamnområdet, som nu är den stora byggarbetsplatsen och har varit i många är. Här fanns tidigare två fula silos, omringade av ännu fulare lagerbaracker. Att det i stället blir bostäder på stadens vackraste plats vid vattnet är ju mycket bra och de första husen som blev klara närmast bron, blev riktigt fina.
Det stora samtalsämnet är dock de två höghusen som reser sig högt över den övriga bebyggelsen och hur mycket jag än försöker förstå, så gör jag inte det! De passar verkligen inte in i den här lilla staden, utan ser nästan aggressiva ut på platsen, men jag förstår att som bor högt upp i byggnaderna har en fantastisk utsikt mot skärgården. Personligen så tycker jag att de skulle ha fortsatt bygga i den höjden som de första vackra husen. Kajen i trä tycker jag däremot blev väldigt bra!
Jag som lämnade staden för 46 år sedan, förstår givetvis den utveckling som sker och jag tror säkert att yngre personer som har tänkt leva sina liv här är positiva till det nya hamnområdet.
På kyrkogården berättade jag lite för mina föräldrar om livet just nu.
Eftersom jag fortfarande inte besöker restauranger eller caféer så hade jag picknick med mig, men den tog jag ute bland vitsipporna vid vackra Penningby slott med anor från 1400-talet och där tv-serien Huset Silvercronas gåta spelades in 1973. Där satt jag på en trappa och njöt av stillheten och den mycket vackra dagen och funderade över pandemiåret som gått. Se här!
Sedan jag slutade jobba tycker jag bäst om vardagar. Under helgerna och just nu under pandemin, är det alldeles för mycket folk ute på vandringsvägarna som jag brukar använda runt om i stan. På vardagarna däremot är allt lugnare. Måndagar är favoritdagen…
För två år sedan vid den här tiden var jag i Hammarby sjöstad för att fotografera alla hundratals körsbärsträd som då var i full blom. I år hade vissa blommor just slagit ut, men den bästa blomningen kommer att ske under nästa vecka. Det är fortfarande kallt och i tiodagarsprognosen syns ingen värmebölja direkt. Tålamod är något vi nordbor är tvungna att ha.
På Bysistorget var dock körsbärsblomningen fantastisk!
Foodora kom hit med en Capricciosa och på kvällen kom Budbee med Uffes två nya Vardagar. 4 och 5. Sammanlagt 1393 sidor som väntar på att bli lästa! Underbart! Jag började läsa, men grannkillen under mig hade någon slags Valborgsfest med hög musik och någon yngre kvinna som med gäll röst skrek rätt ut hela tiden. Minns inte hur jag somnade.
Trots gårdagens fest i huset, vaknade jag tidigt och travade iväg över broarna mot Långholmen redan före sju. Det var nästan helt folktomt ute under min stilla morgonvandring, med lugn klassisk musik i öronen. Öde på Västerbron.
Långholmen var helt ljuvlig denna första-maj-morgon och jag satte mig på min favoritbrygga vid Pålsundet och drack kaffe, som jag hade med mig i termos. Intill låg en blänkande grann salongsbåt förtöjd. Vattnet helt stilla, några moln som speglade sig i vattenytan dök upp på den annars klarblå himlen.
Jag njöt av mitt kaffe, men önskade mig någon paddlare, eller en glidande vacker träbåt som skulle kunna skapa liv i fotona som jag tog och fick faktiskt min vilja igenom. Tre kajaker närmade sig och gled sedan ljudlöst förbi. Jag frågade om det var ok att jag tog några foton. Inget problem. De nyligen sjösatta vackra träbåtarnas länspumpar gick igång då och då runt omkring mig. Båtarnas träbottnar behöver svälla i vattnet för att bli täta och det tar några dagar. Kompis Pers vackra Tea är sjösatt och ligger här.
Vandrade bort mot västra sidan av ön, förbi kolonilotterna där jag tittade efter kompis Åsa, men hon var inte vis sin lott. Vid Stora Henriksvik såg jag trädgårdsmästare Christina pyssla med något i trädgården och på en skylt stod att caféet har öppet mellan 11- 17. Borta vid Kerstins rosäng blommade narcisser och några röda tulpaner och jag tog några bilder. Kerstin och hennes hund Danne var tyvärr inte på plats den här gången, troligen långfrukost hemma på Slipgatan…
Kaffe igen och en macka på berget intill rosängen, innan jag började min återvandring hem till Bromma. Det var hög tid, för nu började människor leta sig ut och jag ser fortfarande ALLA som smittspridare.
Läste vidare i Vardagar 4…
Som vanligt på söndagsmorgnar var jag tidigt inne i stan och idag var det meningen att jag skulle fota magnolior, men den kalla våren gör att de ännu inte är i närheten av sin bästa blomningstid.
Jag såg direkt att det även var ett hopplöst fotoväder, blåsigt och ett jobbigt solljus och jag raderade de flesta bilderna senare hemma vid datorn.
De Magnolia kobus som står vid Grand Hotell på Blasieholmen var utslagna, men blommorna skadade av frost, bruna i kanterna. När jag var på väg mot Brunkebergstorg, passerade jag Kungsträdgården och var ju tvungen att ännu en gång kolla in körsbärsträden. Otroligt nog var det hästar bland träden den här gången också! Säkert tio ryttare red genom den västra allén, men jag hann inte fram för att ta bilder.
Kyliga dagar gör att träden kommer att blomma längre än vanligt, men nu börjar jag bli lite mätt på allt rosa och längtar efter vitblommiga träd. I Berzelii park blommade de fina körsbärsträden Prunus x gondouini ’Schnee’ framför Berns, men tar det säkert mer än en vecka innan magnoliorna blommar fullt ut.
Det tråkiga Brunkebergs torg som skulle bli så levande och glatt efter förändringen för några år sedan, blev i stället ännu tråkigare tycker jag. Visst kommer alla magnolior att lysa upp torget när de blommar som bäst, men det är i stort sett de enda växter som finns där. Tidigare fanns en liten park med fontän och stora träd. Hade det inte varit bättre att snygga till det som redan var? När alla magnolior blommat klart, finns inte så mycket fint att glädjas åt här.
På Maria kyrkogård lyste verkligen magnolian vid Evert Taubes grav och var en häftig kontrast mot alla kyrkogårdens hamlade lindar.
Vädret under kommande vecka 18 verkar bli liknande som vi haft en längre tid nu, kyligt och därtill regn i mitten av veckan. Lexus och jag vill ha varmare så vi kan åka på utflykter med picknick…
Kyliga morgnar men lite bättre på dagen. Man märker på vissa växter att de också längtar efter värme så de kan slå ut. Det var länge sen jag var i Norrtälje men jag håller med om att höghusen inte hör hemma i en annars så idyllisk stad. Idylliskt är det däremot vid Långholmen. Längtar tillbaka till 60-talet när jag bodde där i närheten, på Verkstadsgatan. Hoppas på en bra vecka för oss alla.
Vi får vänta tills nästa vecka innan värmen kommer Liza! Då blir det lättare att blomstervandra!
Hej,
jo, ett mycket dystert intryck ger de två storvulna, olikfärgade byggnadskonstruktionerna i det fina hamnläget. Det hela torde te sig aningen groteskt för de som anländer staden från sjösidan. Hur sjutton kunde dessa höghus tillåtas. Undrar hur byggnadsnämnd och stadsarkitekt resonerat. Adjö! till småskalighet och tjusande idyll.
Jag har många fina minnen från Norrtelje som även inkluderar några år på Rodenskolan 1972-74.
Norrtäljemetet förstås. Kompisen och jag upplevde premiärårets (1968) mettävling. Deltog också senare vid två tillfällen.
DC-treans café var ju också en omtalad och märklig upplevelse.
Norrtäljebåten väcker minnen förstås. Både sitta ute på däck och under när där en gång var pub.
Under en långövning i november 1974 i lumpen låg vi med minutläggaren efter kajen en bit bortom och det blev ett fasligt springande till pubbåten men det var också vaktplikt vid fartygets landgång - hundvakten speciellt mellan 04-06:00 var inte att leka med.
Ha! Jag har fortfarande Uffes "vardagar" kvar att gotta mig i. Bara hängt med på år ett utlagd på hans blogg Badgers Drift för några år sedan. Det var njutningsläsning. Också fina naturstycken med fågelanknytning - gillas!
Ja, det är mycket med minnen och så. De hänger kvar och tenderar bli alltmer aktuella/angelägna.
Ja Norrtäljemetet var en höjdpunkt i stan på våren och visst var det spännande att sitta på DC:3ans vinge och dricka sockerdricka. Uffes Vardagar är underbara och självklart beskriver han det som sker i naturen runt omkring hans vackra plats på Österlen.
