Vecka 36, 2021 - Minnenas sorl
Det finns en stig inne i skogen ute på östra Djurgården som jag inte visste om för sex år sedan, men som jag nu ofta vandrar med Lexus. På våren är marken fylld av vitsippor och taltrasten sjunger sina vackraste sånger på samma ställe varje år. Idag var allt stilla och tyst, nu när sensommaren snart går över i tidig höst.
På måndagsmorgnarna när jag hämtar Lexus på Djurgården, brukar vi vandra en stund ute på den vackra ön, innan vi fortsätter hem till mitt Brommanäste på andra sidan stan. Nu i september är temperaturen perfekt för vandringar och ett behagligt lugn råder där ute på Djurgården, speciellt under tidiga morgnar. I morse låg Djurgårdsbrunnskanalen helt stilla och vid Isbladskärret hade några kor morgonmöte vid bryggan. Både Lexus och jag trivdes gott när vi vandrade på stigen i skogen och jag säger det ännu en gång – vad vore Stockholm utan underbara Djurgården!
Förra året flyttade min bror och hans fru tillbaka till Roslagen efter att ha bott sex år på Öland, vilket gör att vi nu kan träffas oftare. Som idag när vi sågs i vår barndomsstad Norrtälje för att minnesvandra en stund. Vi möttes på Verkstadsgatan, där vi växte upp och där jag levde mina första nio år. Vi bodde nästan granne med den lilla vackra fabriken Pytagoras som tillverkade tändkulemotorer. Ovanför oss fanns Södra bergen, en plats fylld av äventyr för oss barn. Nu har ett stort badhus placerats där vi lekte en gång och det är svårt att känna igen sig.
Vi stannade vid platsen där jag hade mitt lilla trädgårdsland som 5-6 åring, där odlandet var starten på mitt långa trädgårdsliv. Jag har svaga minnen hur jag fick några fröpåsar med krasse och ringblommor av tant Holst, som bodde i ett av de två punkthusen på gården. Vi såg även syrenhäcken där jag hade mitt gömställe inne i de stora buskarna, dit jag kunde fly undan leken när jag behövde min egentid. Den egentiden som jag sedan behövt genom hela mitt liv och som möjligen varit ett hinder för mina förhållanden med kvinnor. Min bror hade andra minnen, lite livligare och med mer bus.
Vi fortsatte upp i Södra Bergen, såg ut över staden från utsiktsplatsen och kom självklart in på vad vi tycker om de två höghusen i det nya bostadsområdet vid hamnen. De har ju tagit plats efter de två höga silos som fanns där tidigare och de som är positiva till de höga husen, säger att det är väl bättre med två bostadshus än två fula silos. Visst, men var man tvungen att bygga lika högt igen? Husen runt omkring är fina och det hade blivit mer småstadskänsla om höjden varit max fem våningar, tyckte vi båda. Men ingen av oss bor ju i staden längre och utvecklingen rör ju faktiskt de som lever i Norrtälje. Trots vår tveksamhet till vissa nya byggnader i stan, så var vi överens om att det finns mycket fint kvar i vår barndomsstad.
Det blev en mycket trevlig vandring med samtal om minnen från vår barndom, men även om vad som händer idag. Bror bjöd på lunch på mysiga restaurang Åtellet och vi gick längs ån tillbaka till vår startpunkt.
Tänk att det fortfarande finns så mycket vackert att titta på. Och så kan man ju alltid tillföra en liten Eira så blir det ännu vackrare. Skogsaster har jag sett men visste inte namnet. Däremot Epåletträdet och Katlapa har jag aldrig sett. Tänk vad man lär sig av din blogg. Tack.
Vad roligt att jag kan förmedla lite nyheter år dig Liza!
Epåletträd var nyhet för mig också, måste gå och spana efter den! Var står den på Bergianska?
Men det har blivit liten stavfel med Katalpan... Jag har själv purpurbladig sort och faktiskt i år är första gången jag ser fröställningar på den! Har haft den 10-15 år och den blommar varje år, vet inte om jag har bara missat fröställningarna tidigare.
Epåletträdet står uppe i backen räknat från Italienska terrassen. Och tack för att du uppmärksammade stavfelet!
