Vecka 14, 2021 - Det är gott att leva - trots allt!
Stockholms innerstad låg öde när jag tidigt denna annandag påsk parkerade bilen vid Operan och gick i snöovädret in i Kungsträdgården. Jag visste att körsbärsträden hade börjat blomma något i den mer solbelysta östra allén. Den västra börjar alltid blomma något senare.
Snön yrde omkring mig när jag tog bilderna i detta klassiska aprilväder. Men jag fylldes samtidigt av lycka när jag såg blomningen, som en kontrast till allt mörker i smittans tid. Aprilvädret fortsatte hela dagen, med snö och solsken om vartannat. Snön stannade kvar på marken en stund och jag skyndade mig ut för att ta några bilder där snön lagt sig över de blå scillabackarna. Några timmar senare var all snö borta.
Fördelen med 3 grader varmt och hårda vindar, är att man nästan blir ensam vandrare på Djurgården. Tidiga vardagsmorgnar med dåligt väder, är perfekta förhållanden för en Corona-folkskygg vandrare i Stockholms gröna rum.
Scillamattorna lyser upp i trädgårdar och parker nu i början av april och det är lika bra att reda ut det där med scilla och vårstjärna igen. Rysk blåstjärna, Scilla sibirica är helblå och tittar ner i marken. Vårstjärna, Scilla forbesii, är ljusare blå och vit i mitten, den tittar upp mot oss. Vårstjärnans tidigare latiska namn var Chionodoxa, men tillhör nu alltså släktet scilla. Jag älskar båda, men visst faller man kanske mer för vårstjärnan med sin ljusare och vårglada uppsyn.
Vid Prins Eugens Waldemarsudde blommade klosterliljorna på gräsmattan framför entrén och jag tycker att de sprider sig lite mer för varje år. Tänker mig hela gräsytan fylld av de vackra klockorna framöver. Vid Gamla huset var scillan ovanligt intensivt blå och gjorde sig fantastiskt fint mot Wuddens vackraste byggnad!
Innan jag lämnade Djurgården vandrade jag på underbara scillamattor invid Nordiska museet och tog några bilder på den blå markfloran mot den lika blå himlen.
På väg hemåt blev jag tvungen att spontanparkera vid Jarlaplan när jag såg havet av krokus som var galet vackert just där. En mycket väl vald plats för dessa fantastiska vårblommor. Här på Jalaplan stannade Roslagsbussarna en gång i tiden när jag som tonåring tog bussen från Norrtälje till huvudstaden, för att börja lära mig gatorna och vandringsvägarna. Efter militärtjänstgöringen, blev jag äntligen stockholmare, som jag drömt om sedan jag var barn. Nu har jag varit stockholmare i 46 år, men jag tror att jag fortfarande har mycket av rospiggen i mig.
När jag växte upp i Norrtälje var staden en liten vacker idyll, men jag blev en aning chockad när min systerdotter Therese skickade en film från tidigt 60-tal, där det visade sig att trafiken inne i den lilla stadskärnan var riktigt tät. Köerna ringlade fram längs de små gatorna, där det idag är mycket lugnare vad gäller trafiken. Minnet är inte alltid att lita på.
När jag hämtat min vandrande fyrbenta vän på Blockhusudden, gick vi där ute en stund innan vi begav oss mot Bromma. Till min glädje såg jag att den stora magnolian vid söderväggen mittemot Blockhusprotens café, hade börjat blomma i toppen. Denna alltid så tidigt blommande magnolia var precis vad jag behövde se nu när Corononas smittokurvor stiger brant igen. Det sägs att jag ska få mitt vaccin inom en månad.
Den vackra tibasten en bit därifrån, blommade ovanligt rikligt i år. och i Cecilias trädgård lyste den gyllene körsbärskornellen. Hos grannen blommade också den tidiga forsythian som lyste med sina intensivt gula blommor. Tre rådjur strövade lugnt omkring invid de vackra tomterna. Udden var vacker denna morgon.
På kvällen firade vi min dotters födelsedag hemma hos mig i Bromma och vi gick på aftonvandring och såg den magiska markfloran, med bland annat stora ytor av vårstjärna i backarna där det röjdes sly i höstas. Där mitt i scillahavet jobbade den tålmodige modellen Lexus en stund och fick sitt favoritgodis som lön. Bilderna där tog min dotter med sin Iphone 12 och jag undrade varför man ska släpa runt på en stor tung kamera när mobilens bilder blir så här bra.
I Gunnar Brusewitz bok ´´Stockholm, staden på landet´´ läste jag att solens upp- och nedgångar inte alls var lika vackra på 1700-talet som de är idag. Anledningen är att luften på 1700-talet inte var så förorenad som den nu är, vilket gör att vi får dessa vackra och romantiska soluppgångar och solnedgångar.
Ja ja, jag njöt i varje fall av den här morgonens magiska sol när den orange steg över Kungsholmen då jag drack mitt morgonkaffe. Tidig söndagsmorgon och som vanligt låg staden näst intill öde när jag vandrade från park till park för att fånga något vackert med kameran.
Min vandring gick från Tegnérlunden – Observatorielunden – Spökparken – Adolf Fredriks kyrkogård – Johannes kyrkogård – Eriksbergsparken – Ellen Keys park – Stureparken – Humlegården – Centralbadets trädgård.
Hur lycklig blir man inte av dina bilder! Vi har lite blommor här också i radhusområdet men det är skillnad i mängd. Men salig blir man ändå över allt som kommer upp. Vi har en maskros som envisas med att växa mellan husets betongvägg och asfalten och den blommar. Den står i skyddat söderläge så det är inte konstigt. Syrran som bor i Strömsund blir alltid avundsjuk på våren här i Stockholm.
Vita blåsippor har jag aldrig sett bara ljusare blå och några lite rosafärgade. Lexus är verkligen värd all belöning, så tålmodig och duktig. Än så länge är det svårt för min Humlan att vara still, bara 13 veckor i dag.
Jag brukar alltid älska att se den förta maskrosen! Ja Lexus är så van att bli fotograferad så att han tycker att det är helt naturligt att sitta där bland blommorna. Jag kan tänka mig att det är fart på Humlan, härligt med valpar! Ha en fin vecka!
Men ojsingen vilken skön blomsterprakt och blomning på bilderna och en Tibast stor och ljuvlig i lila och purpur. Inte sett någon själv ännu och ingen doft-dator har jag men vet varthän ett rart exemplar har sin växtplats. Fast det gäller att skynda på, våren väntar inte på någon.
Ja, bejaka dina rosländska rottrådar du. Det försöker jag göra - en utvandrad rospigg i förskingringen.
Även här (Dalarna) vankas vaccin inom en månad. Fortsatt stor möteshänsyn även efter vaccinering förstås men inga fler kringelikrokar.
Blir så nyfiken - vem dricker sig otörstig i Centralbadets trädgård? Det är något spännande och storslaget med statyer ändå, gillar dom och de insikter/kunskaper de kan förmedla. Precis som att musik kan det apropå Faurés komponerade pianostycke "Pavane" du spelade upp i en tidigare vecka och som nu långsamt och melodiskt med klang och efterklang i tonerna reser in under skinnet och djupt in i själen.
Ha det fortsatt gott på dina kommande vårliga lustvandringar.
Ja vi får inte tappa rospiggen i oss Thord! Jag väntar också på vaccin men är livrädd för Astra Z. Den fina statyn är Triton på delfin som är skapad av Greta Klemming, arkitekten vill Centralbadet, Wilhelm Klemmings dotter, och invigdes 1923. Jag fortsätter med mina lustfyllda vandringar, året runt! Ha det så gott!
