Olsjön, står det på en av vägskyltarna utanför Saxdalen, då vet man att man är på rätt väg. Skogen tätnar i takt med att bebyggelsen glesnar. Grusvägen slingrar sig kilometer efter kilometer mellan mörka granar och lätt gulnande lövträd. Så med ens öppnar skogen sin täta famn och visar upp en liten rödmålad stuga och ett par vindpinade gråa uthus. Där bor Ragnar eller ”Gubben i stugan” som han kallas.

Känd över en natt
Gubben i stugan blev känd över en natt när Nina Hedenius dokumentärfilm med samma namn visades i SVT 1996. Inklusive snabbreprisen var det 1,7 miljoner som såg den 90 minuter långa filmen som är helt utan monolog, dialog eller speaker.

I filmen får man följa Ragnars förehavanden och naturens och klimatets växlingar under ett helt år.

Det är en värdig och vacker film som har fått flera priser. I Sverige tilldelades den Sveriges Televisions och Publicistklubbens Ikarospris. Vid den prestigefyllda tv-festivalen, Prix Europa, fick den hedersutmärkelse med motiveringen ”En film som endast med största försiktighet kan framlockas, och när det till äventyrs lyckas, så blir det till en sällsam juvel som måste beredas plats i tablån”.

Läser med förstoringsglas
Ragnar som nu är 84 år har ingen tv men lyssnar ofta på radio och ibland spelar han en stenkaka på sin resegrammofon. Han prenumererar på Dalabygden och Ludvika Tidning. Men det går knackigt med läsningen. Synen har blivit kraftigt försämrad.

- Jag orkar bara korta stunder i taget med hjälp av förstoringsglas, berättar han.

Läsning har annars varit Ragnars största fritidssysselsättning.

- Jag tyckte bäst om Fridegård, Ivar Lo och Moberg.

I stugan finns el men inget vatten. Det är utedass som gäller och i köket står en kommod med tvättfat och tvålkopp.

Sommartid badar han i ett badkar ute på gården, en oförglömlig scen i filmen.

Det märkvärdiga med Ragnar är att han lever stillsamt i takt med naturen och är nöjd med det.

- Jag saknar ingenting och har aldrig haft någon längtan att se världen. Där är i alla fall bara elände, säger han.

Köksklockan tickar rogivande, ändå är det som att tiden har stannat hos Ragnar. Förutom de år han jobbade i skogen åt Domänverket gör han samma sysslor i dag som för 60 år sedan.

Han hämtar vatten i brunnen, eldar i spisen, matar fåglar, städar. Sätter potatis, kupar potatis, tar upp potatis, sköljer potatis, skalar potatis, äter potatis. Ragnar skördar grönkål, går på dass, lyssnar på radio, tar en tupplur, mal kaffebönor, slipar lien och skottar snö.

Ättling till Dan Andersson
Stugan, som är döpt till Kestina, byggdes av Ragnars farfars far, Karl Ludvig Jansson, född 1838. Karl Ludvig gifte sig med diktaren Dan Anderssons faster Kristina, och omnämns i ”Vaggsången vid Kestina”.

Idag är stugan röd men när Dan Andersson skrev dikten var stugan grå och takhöjden var lägre.

Ragnar föddes på kökssoffan i huset som då ägdes av farföräldrarna.

När det blev dags för honom och hans tre yngre syskon, två bröder och en syster, att börja skolan flyttade familjen till Grängesberg. Men så fort Ragnar gått ut skolan återvände han till farföräldrarna i Kestina. Det var där han hörde hemma.

Ragnar själv gifte sig aldrig.

- Det är ett bra sätt att få göra som man själv vill, säger han och ler finurligt.

Fläsk eller falukorv

Ensam känner han sig aldrig fast det är flera kilometer till närmaste granne och nära två mil till affärer.

Det stannar ofta bilar och turistbussar nere vid vägen och folk kommer in på gården för att titta fast det är obegripligt hur de kan hitta dit.

- Tyskarna är duktiga på att läsa karta, säger Ragnar som snällt tar emot alla och ibland bjuder på kaffe.

Då maler han rostade kaffebönor i en kvarn och kokar kaffet i en kastrull, antingen på kokplattan eller vedspisen.

Men vad gör han när kaffet tar slut?

- Varubussen slutade åka här 1971. Sedan dess får jag hjälp av min syster i Grängesberg när jag behöver handla.

Det är sällan fråga om några större inköp. På matsedeln står oftast pannkaka, fläsk eller falukorv. Potatis har han jordkällaren full, noggrant sorterade efter storlek. Morötter likaså och på landet finns grönkål.

Det är fullt tillräckligt för gubben i stugan.

SUSANNE JOBS

 

 

Några tankar som jag tar med mig hem efter den här korta resan är att landskapet i Bergslagen, Dalarna och Västmanland är vackrare än vad jag trodde, med alla insjöar och mjuka höjder. Jag har också förstått att människorna här är vänligare än normalsvensken. De är glada och tillmötesgående. Chansen är stor att jag återvänder till de här trakterna.

 

 

RAGNAR

frid över fredrikssons minne

sol över granskog så tät

skog som så präglat ett sinne

står där i tyst majestät

inramar stugan den röda

helheten större än ord

här har han lagt all sin möda

odlat sin bördiga jord

här har han levt ibland djuren

fridsam, förnöjsam och glad

i harmoni med naturen

långt bortom bullrande stad

hedersmans livsverk och levnad

sunda och kärnfriska år

frid över lycka och trevnad

frid över sällsamma spår

 

LARZ GUSTAFSSON   7/6 2014

 

 

Den här dagen i Nerja som ligger fem mil utanför Malaga, fick jag av min dotter i födelsedagspresent. Hon hade planerat och läst på om den lilla paradisstaden och efter att ha vandrat ner mot havet från bussen så stod vi plötsligt där på Europas balkong som platsen kallas. Från balkongen har man en otroligt vacker utsikt och under balkongen ligger en restaurang inne i berget.

Dotter bjöd på lunch och vi vilade i solen vid havet några timmar. Om man jämför gränderna i Marbella med Nerjas slingriga små gator så känns det mer levande här i Nerja, som om det bor vanliga människor i husen och att butiker och restauranger ägs av ortsbefolkningen. Något som var lite märkligt var att maten på de flesta restauranger var väldigt billig här och på caféet med den fantastiska utsikten, där fick man gott kaffe och bakelse för några få euro.
Tack för en fantastisk fin dag kära dotter!

Vi kom med buss från Malaga och väl framme i Marbella så tog vi oss ner till stranden. Det här skulle vara en typisk spansk solsemesterort och jag förväntade mig att se gräddan av soldyrkare bränna sitt skinn där på stranden.  Jag antar att det är off season nu därför att stranden var nästan tom på folk trots att det var lördag. Allt såg oerhört tråkigt ut, sanden på den smala strandremsan var grov och de stora hotellens arkitektur orkar jag inte ens kommentera.
Nej...det här var en stor besvikelse. Jag visste att det inte skulle vara någon drömplats för mig, men jag trodde ändå att stranden och hotellen skulle vara i mycket bättre skick. Det var ganska sunkigt faktiskt.

Som tur var så gick vi upp i den lilla trånga delen av staden där bougainvillean klättrade på kritvita hus (hur många turister har inte det motivet i sina fotoalbum?) och där restauranger trängdes tillsammans på de små torgen. Det var mysigt att sakta vandra där även om det nästan var på gränsen till för mycket på något sätt. Som om det inte var riktigt äkta. Svårt att förklara. Efter en god lunch på en italiensk restaurang där vi satt under en stor bougainvillea, så tog vi bussen tillbaka till vårt Malaga där fotbollsmatchen väntade.

En bit från vårt hotell bodde spelarna i Barcelona och vi kom faktiskt samtidigt till arenan. När vi i vintras beställde den här resan visste vi såklart inte att serien nu redan skulle vara avgjord och att Bercelona vunnit La Liga. På grund av det så var inte den här matchen så viktig, vilket betydde att Barcelona ställde upp med ett b-lag.
Alltså fick vi inte se de stora stjärnorna som Messi, Iniesta, Xavi, David Villa m.fl.
Men det var ändå roligt att se matchen där unga kommande stjärnor ville visa vad de kunde. En bit in i andra halvlek så kom trots allt två spelare från den vanliga startelvan in på plan, Alves och Pedro och det blev i varje fall lite stjärnglans.

Malagas fans var hängivna och det var bra stämning på läktaren. Att gå på fotboll i Spanien är en trevlig fest och hela familjer kan gå utan att riskera att bli beskjutna av raketer mm. som hemma i Sverige.
Efter att ha legat under med 1-0 så vände Barca och vann till slut med 3-1 efter mål av Bojan, Afellay och Bartra.
Ännu en fin dag och efter matchen tog vi en stilla kvällsvandring i våra hemmakvarter runt katedralen.

Dag 2 tog jag kameran och smög ut tidigt. Ljuset var varmt och mjukt och de blålila jacarandaträden var ännu vackrare än då vi anlände till Malaga. Jag stannade länge i sluttningen upp mot borgen.
Jag tycker om Spanien och jag tycker om spansk fotboll och i synnerhet FC Barcelona men jag vet inte om jag tycker så mycket om det spanska folket. De är inte direkt trevliga och ett folk som tycker att tjurfäktning är en underhållning år 2011 förstår jag mig inte på. Dag 3 kommer att handla om ett besök i en känd turistort och om en fotbollsmatch!

Hej på ett tag då Lybska gränd!

Jag tycker om gamla trädgårdar som har något av ett planerat förfall över sig och Muramaris gränsar till en sådan plats. Samtidigt känns trädgården lite ängslig, som om den väntade på att bli omhändertagen. Det fanns en stark kärlekshistoria här en gång. Villa Muramaris byggdes mellan 1915 och 1917 av makarna Ellen och Johnny Roosval. Ellen, född von Hallwyl, kom från en av Sveriges då rikaste släkter och orsakade skandal när hon skiljde sig för att kunna gifta om sig med Johnny som var en man av folket, senare dock professor i konsthistoria

Muramaris är Ellens och Johnnys gemensamma skapelse och ömsesidiga kärleksförklaring. Historien om paret finns beskrivet i boken ´´Som berusad av din närhet´´ som är slut på bokförlaget och omöjlig att hitta på antikvariat...jag har försökt många gånger.

Hur som helst...mitt besök i trädgården fick mig att andas lugnare och jag gick ner mot havet för att följa vandringsleden i naturreservatet Brucebo.

När jag hälsat på mina hyresvärdar och installerat mig på rummet gick jag bort mot botaniska trädgården. Botaniska trädgården i Visby är en av de bästa platser jag vet. Det är något som händer med mig när jag kliver in i den trädgården och jag tänkte att jag skulle försöka komma på vad det är som är så speciellt.

Om man börjar med att beskriva själva platsen så är läget vid havet med muren som skiljer trädgården åt, så fantastisk vacker. Sedan handlar det om träden. Runt hela trädgården finns enormt stora träd och här kan man hitta kejsarträd, tulpanträd, ginkgoträd, mullbärsträd, fikon, japansk magnolia, manna-ask, kinesträd, plataner, japansk zelkova, mammutträd, gudaträd, olika almar och lindar och de allra flesta är enormt stora. De är placerade runt om platsen men även inne i trädgården och man förstår att någon eller några har tänkt klokt innan man planterat dessa ståtliga träd.

Men det dyker även upp andra känslor här inne. Jag minns när jag kom hit första gången när jag var liten och tyckte redan då att det var en speciell plats.
För några år sedan satt vi här inne, mitt i natten, Katarina och jag, med tända ljus i augustimörkret och med vin i glasen. En oerhört stark upplevelse. Jag vet att det är förbjudet och om du läser det här nu trädgårdsmästare Lasse...så städade vi efter oss och jag tror väl att det är preskriberat nu va? Lovar att inte göra om det!

Jag är nog en trädmänniska om man nu ska välja en inriktning bland alla växter som man använder i trädgårdar. Jag kan ibland bli trött på känsliga perenner och sommarblommor som dukar under för det minsta motstånd. Några frostnätter, någon som trampar på blommorna, en hare som använder sommarblommor som kvällsgodis eller svampar och insekter som tar kål på någon känslig växt.
Träden däremot står stolta och kraftfulla och skapar sina egna miljöer omkring sig, en trädgård utan träd blir en fattig trädgård. Ibland känner jag att jag skulle vilja jobba enbart med träd.

Visby i början av maj ligger några veckor efter Stockholm i grönska och den här gången stod träden i botaniska nästan nakna, även om det började spira så smått i trädkronorna och den japanska magnolian blommade något. Först blev jag en aning besviken att jag kom lite för tidigt, men sedan insåg jag att det var ett perfekt tillfälle att se trädkronorna på de här exotiska träden, hur olika grenverken såg ut. På sommaren ser man ju bara det gröna taket här inne. Så, jag är nöjd, även om jag skulle ge mycket för att få stanna några veckor och se trädens blomning och att bladen vecklades ut.

Båten anlände till Visby halv tre på eftermiddagen, så den här dagen blev inte så lång i medeltidsstaden. Jag hann med botan, en liten sväng upp i stan och sedan var det dags för den sedvanliga Visby-solnedgången. Men först blev det ett kort möte med en vän vid havet och en sväng i botaniska.
Jag brukar tycka att det är ganska banalt att plåta solnedgångar...men här i Visby kan man ju inte låta bli.

Jag gick mot rummet i gränden och laddade för en cykeltur nästa morgon ut till det märkliga och magiska Muramaris och senare hittar jag det mysigaste fiket inne i Visby.