Visby 8 maj 2011
När de flesta i Visby sov den här söndagsmorgonen tog jag cykeln ut till Muramaris. Jag cyklade längs havet och kände en sådan där cykeleufori då att man börjar nynna...ja nästan sjunga.
Snäckbacken blev inte så jobbig eftersom jag fått låna en bra cykel av mina vänliga hyresvärdar. Utefter vägen såg jag hur murgrönan klättrade i många träd. Tänk om den där lianen kunde växa lika starkt i Stockholmsområdet, men där fryser den till döds under vintrarna för det mesta.
Färden gick alltså mot den där märkliga trädgården som jag inte blir riktigt klok på. Det här blev mitt tredje besök och jag kan inte säga att jag blev mindre förvirrad den här gången. Är det vackert eller misskött? Eller är det bara en plats som sakta förfallit på ett värdigt sätt och där den nya ägaren låter trädgård och byggnader leva vidare som de gjort under många år.
Det som är påtagligt här, är att man faller in i ett lugn och i ett vemod, men inget jobbigt vemod. Sätter man sig någonstans så finns en risk att man somnar. Havet hör man och ser genom träden i trädgården.
Jag tycker om gamla trädgårdar som har något av ett planerat förfall över sig och Muramaris gränsar till en sådan plats. Samtidigt känns trädgården lite ängslig, som om den väntade på att bli omhändertagen. Det fanns en stark kärlekshistoria här en gång. Villa Muramaris byggdes mellan 1915 och 1917 av makarna Ellen och Johnny Roosval. Ellen, född von Hallwyl, kom från en av Sveriges då rikaste släkter och orsakade skandal när hon skiljde sig för att kunna gifta om sig med Johnny som var en man av folket, senare dock professor i konsthistoria
Muramaris är Ellens och Johnnys gemensamma skapelse och ömsesidiga kärleksförklaring. Historien om paret finns beskrivet i boken ´´Som berusad av din närhet´´ som är slut på bokförlaget och omöjlig att hitta på antikvariat...jag har försökt många gånger.
Hur som helst...mitt besök i trädgården fick mig att andas lugnare och jag gick ner mot havet för att följa vandringsleden i naturreservatet Brucebo.
Gravänder
Tillbaka i Visby och solen värmde nu skönt. Efter att ha lämnat cykeln hemma på Lybska gränd började jag att Visby-vandra. Jag gick långt. Ville se alla gränder och jag såg in i trädgårdarna där vissa hade en medeltida kyrkoruin eller ringmuren som granne. Min favoritgata är Tranhusgatan och då inte bara för att den gränsar till botaniska trädgården. Den är trivsam helt enkelt.
Murgröna...
Jag var i stort behov av kaffe och jag använde mig av min iphones gps mitt i medeltidsatmosfären. Jag ville hitta till Café Gula Huset som jag läst om och vilken tur att jag valde det fiket.
Det är nog ett av de mysigaste caféer jag någonsin varit på. Allt var perfekt. Läget med en ruin och granntomtens stora valnötsträd som fond och så den genomtrevliga Hans som driver stället. Han berättade att han planterat ett fikonträd och ett mullbärsträd i caféträdgården för tjugo år sedan och längs väggarna fanns även kiwi. Lägg till att kaffet var sjukt gott och likaså mackan. Hit kommer jag att återvända varje gång jag besöker Visby.
Ännu ett bevis på vad murgrönan kan ´´ställa till med´´.
Mitt dagliga besök i botaniska trädgården
En dag kvar i Visby och en lyxig frukostbuffé på Visbys bästa hotell väntar. Jag kommer också att träffa en bloggvän på ett av mina gamla favoritcaféer...och så träffar jag även trädgårdsmästaren i botaniska trädgården!
Kommentarer
Postat av: Carin i Gbg
Understundom andlöst vackert. Blir ledsen av längtan.
Postat av: Torprosenp
Underbara bilder..var ju på Gotland i somras och känner att nu har jag sett den vackra ön i vårskrud också....Hoppas du får en trevlig dag! Torprosen
Postat av: slottsträdgårdsmästaren
Bli glad i stället Carin...du kommer ju snart dit!
Torprosen: Ha en trevlig dag du också!
Postat av: Karin
Tack för fina bilder! Underbart!
Trackback
