Vecka 52, 2018 - Sista dagboken!
24 december – Julafton
Ett tunt lager snö täckte Stockholm. Minus 7 grader på morgonen och sångsvanarna trumpetade födelsedags-fanfarer för Cecilia i viken på Blockhusudden - Grattis min kära som fyller år på självaste julafton! Det blev jul-lunch och tårta, innan vi åkte mot Roslagen för att fira julafton på Westermossen, där min systerdotter Therese bor med sin Tobias! Vi åkte från Djurgården till en annan djurgård, där får, höns och hundar firade jul på sitt sätt.
Vi fick vår vita jul och här 7 mil norr om Stockholm, passerade termometern -10 strecket under kvällen och det knarrade trivsamt under kängorna i snön. Fåren har öppen passage in till ladan där en hage med värmande halm täcker golvet, trots det vistades de ute i mörkret, denna kalla julkväll. Therese ropade in de sju fåren, som med sina tjocka pälsar kom in till oss och vi matade dem med grönkål, vilket var mycket uppskattat. Hönsen sov lugnt i sitt hus!
Inne i den varma stugan umgicks vi med nära och kära och hade en mycket lugn, skön och trevlig afton. Vi åt god mat och Lexus trivdes med de två tikarna i huset, en intensiv kväll för lill-killen som somnade gott i bilen när vi lämnade Westermossen. Motorlampan i bilen höll sig lugn idag och 308:an tog oss på kvällen tryggt och fint genom landsbygdens och skogens julpyntade gårdar, på väg hem mot huvudstaden.
Nu väntar dagar med vila!
27 december – torsdag
Långvandrade på hala vägar och trottoarer hemma i Bromma på morgonen. Nollgradigt! Lyssnade på ljudbok om Vilhelm Mobergs liv, nu när han i slutet av 1940-talet började skriva Utvandrarna. Mycket intressant! De tog honom 10 år att skriva de fyra böckerna i utvandrarserien.
Cecilia och jag gick på bio och såg Lyckligare kan ingen vara, som var helt OK. Vackra Stockholmsvyer. Filmstaden Sergel.
28 december – fredag
Trots att det är långt kvar, så längtar jag intensivt efter de första vårtecknen. Jag tyckte faktiskt att sparvar och pilfinkar kvittrade på ett hoppfullt sätt igår och jag inbillar mig säkert bara när jag tyckte att ljuset var något annorlunda, om man jämför mot förra veckan…!
29 december – lördag
Frukost framför SVT:s ’’När Domus kom till stan ’’ från 2004, en skrämmande dokumentär om hur svenska städers stadskärnor fullständigt förstördes av varuhusens stora fyrkantiga lådor. Gamla vackra hus och kvarter revs för att svenska folket skulle få handla billigt på Domus, Epa och Tempo. Vad hände egentligen på 50-talet 60-talet och 70-talet? Hur kunde detta vansinne få ske?
Jag minns när Domus kom till min uppväxtstad Norrtälje. Vi tyckte att det var väldigt märkvärdigt och fint med ett eget varuhus där bland alla gamla trähus på Tullportsgatan. Nu är det Åhléns som tagit över platsen. Vilka städer klarade sig egentligen från dessa stora varuhus och parkeringshus, som placerade sig vid gamla torg, invid kyrkor och på andra känsliga platser?
Det är Anders Wahlgren som i programmet skildrar en av de största stadsomvandlingarna i modern historia. Han gjorde även på 90-talet de mycket bra dokumentärerna om Stockholms förvandling – Staden i mitt hjärta, Stadens själ och En kluven stad. Skrämmande filmer om hur Stockholms city förvandlades till en smaklös och ogästvänlig plats i vår huvudstad.
30 december – söndag
Då har jag nått målet att skriva dagbok här på bloggen i ett år. Mitt första år som pensionär är slut! Snart inleds mitt andra fria år och då återgår jag till vanliga blogginlägg om Stockholm, natur och trädgård, växter, konst, vandringar och resor – men inte i dagboksform!
Det har varit en intressant resa att varje kväll med ord berätta vad som hänt under dagen. Om jag känner en saknad av att skriva om mina dagar, kanske jag börjar skriva en ´´riktig´´ dagbok med mina innersta tankar. Den skulle jag givetvis inte publicera på bloggen, även om antalet besökare då troligen skulle öka…
Som vanligt finns allt jag skriver och fotograferar kvar i bloggens arkiv, som man når i menyn till vänster i bloggen och där finns också dagboken!
Tack alla ni som hängt med och nu önskar jag er ett riktigt Gott Nytt År!
Årskrönika 2018
Vecka 51, 2018 - Vintersolståndet
17 december – måndag
Det är något speciellt med måndagsmorgnar nu för tiden, då jag utan dåligt samvete kan ligga kvar i sängen så länge jag vill, för att sedan ta en lugn och lång frukost. Men det har tagit mig nästan ett år att riktigt bli av med det där dåliga samvetet, att inse att jag verkligen har gjort rätt för mig under mina 48 år som trädgårdsarbetare. Att jag har rätt att njuta av friheten. Men nu har jag borstat bort Luther från mina axlar och kan jag vara pensionär i lugn och ro.
Den här morgonen möttes jag av ett julkortsvackert Stockholm när jag såg ut över Kungsholmen. Träden var smyckade med fluffig nysnö och Ulvsundasjön låg helt stilla. Jag tog tunnelbanan in till stan för att ta några bilder i ´´mina´´ parker - Humlan, Kungsan och Berzelii! Vackert var det och jag hoppas att snön får vara kvar en stund. Linné i Humlegården träder fram extra tydligt nu när snön lagt sig på hans kropp. En mycket ståtlig staty över vår blomsterkung är det och när Linné som skapades av Frithiof Kjellberg avtäcktes 1885, blev verket så framträdande på platsen, att många inom staden ville döpa om Humlegården till Linnéparken. Det hade varit helt ok för mig…
Klippte håret på Brommaplan. PW hem.
Bilen bråkar fortfarande och det ska kosta mig 35 000 att få ordning på problemen. Jag funderar på att leasa en bil nästa år!
Tvättstuga!
Fixar lite med bloggens Årskrönika! Återblick! Sammanfattar året!
Bara två veckoinlägg kvar nu på bloggen, det här första året som pensionär. Det har verkligen varit något av ett arbete att få ihop denna veckodagbok och även om det kommer att bli skönt att slippa pressen att skriva alla 52 veckor som jag lovat, så blir det nog en aning tomt ändå efter nyår. Men jag kommer självklart att fortsätta blogga när jag har något att berätta. 180 sidor Word dokument har det blivit hittills.
18 december – tisdag
Kungen som är Cecilias högsta chef, bjöd alla sina anställda på traditionell jul lunch på Kungliga Slottet idag.
Lexus och jag vandrade i det sagolikt vackra vinterlandskapet, där Djurgårdens månghundraåriga ekar stod som snöklädda konstverk efter helgens snöfall. Snötyngda buskar bugade sig för oss när vi passerade vår älskade vitsippsskog, där anemonerna om fyra månader kommer att täcka marken.
Sångsvanarna tutade i viken och även om det inte på något vis är vackert, väcks en vårlängtan i mig. Längtan efter en annan årstid står alltid i motsats till att fånga dagen – Carpe Diem. Jag är allierad med båda sidor. Försöker alltid leva i nuet, men utan längtan blir livet ledsamt. Just nu längtar jag - förutom till de första vårtecknen - till Italien, Gotland, Österlen och sommar-Stockholm. Som alltid!
När jag skriver detta spelas ett klassiskt stycke från min Spotifylista. Ett stycke som drabbar mig lika starkt varje gång jag hör det. Capriol Suite 2 – Peter Warlock.
Jag har inte julpyntat något i Brommanästet. Ingenting! Men hos min julälskande Cecilia trivs jag bland hennes julstjärnor och glittrande julprydnader i det varma hemmet ute på Blockhusudden, där skärgården möter staden.
20 december – torsdag
Stockholm blev verkligen julkortsvackert när snön föll i helgen, men nu har det mesta tyvärr smält bort och staden ser så där decembergråtråkig ut igen!
Innan jag åkte in till stan för att titta på klappar, gick jag runt 3 kilometer i snabb takt här hemma i Bromma, med Runkeeper och Jens Liljestrands bok om Vilhelm Moberg i öronen. Jag vet att det inte är någon lång sträcka, men tillräcklig för mig en tidig decembermorgon. Dusch och sen tunnelbana till Gamla Stan. Jag hade tänkt slippa City, för att i stället vandra omkring lugnt och harmoniskt i medeltida kvarter med små spännande butiker i Staden mellan broarna - så var faktiskt det officiella namnet på Gamla Stan fram till 1980.
Jag om någon borde väl veta att detta är en önskedröm. Västerlånggatan idag är som alla vet en enda lång mardröm med krimskramsbutiker och det blir bara värre för varje år som går. Jag tror inte att jag såg en enda genuin butik på den gatan idag, utan överallt visas hjälmar med vikingahorn, tröjor med Svenska flaggan, Swedish fika och figurer av Pippi Långstrump i plast. Till och med Kurt Svenssons gamla konsthandel på Västerlånggatan 76 har blivit en krimskramsbutik. Jag jobbade en gång i tiden i Kurt Svenssons trädgårdar i Spånga och Vaxholm. Skylten - Kurt Svensson konsthandel - över butiken finns dock kvar! RIP Kurt!
Stockholms äldsta kondis på Järntorget - Sundbergs konditori från 1785 - har nu fått en ny granne tvärs över det gamla torget – Burger King! Gamla Stan är ej som förut…
Österlånggatan är dock fortfarande en trevlig gata att vandra på och uppe på Bollhustäppan var Järnpojken klädd i tomteluva och kvarteren runt stadens äldsta gata Köpmangatan, är en av mina favoritplatser i Stockholm. Apropå Gamla Stan, så har min kompis Per nu fått nytt jobb och sitter i ett av husen på Skeppsbron, med utsikt över Stockholms inlopp! Grattis till det jobbet!
Vistelsen i stan idag, var som att åka karusell och bergochdalbana på samma gång. Mina gener är från Roslagen och jag är inte direkt bekväm med julträngsel och för mycket folk omkring mig. Tankarna gick tillbaka till den där saltvattenbassängen på spat i Reinfelden, Schweiz, där vi stilla flöt omkring med lugn pianomusik under vattnet. Yr i huvudet gick jag vidare Drottninggatan upp mot Odenplan, för att därifrån ta mig hem till Brommanästet igen. Men i morgon ska Cecilia och jag ut i julstressen igen! Hon får stötta mig!
21 december – fredag
Vintersolståndet och ikväll kl. 23.23 vänder det! Sen går vi mot våren!
Trots mycket folk på stan så var det fint att julhandla en stund med Cecilia idag och jag blev inte yr! God mat åt vi på Wok-house på Regeringsgatan 26!
22 december – lördag
Nu har det vänt! Den här dagen är 1 minut ljusare än igår!
Nu återtår endast en vecka att skriva i denna veckodagbok om mitt första år som pensionär!
Vecka 50, 2018 - Julresa till 3 länder
10 december – måndag
I helgen kom min dotter hem från Schweiz, där hon vistats några dagar i Basel tillsammans med sin halvsyster. Basel i Schweiz ligger precis på gränsen till både Tyskland och Frankrike, där städer och byar nu har smyckats med julprydnader – extra allt! Colmar i Frankrike såg ut som en julpyntad sagostad och är tydligen en av de mest jul-smyckade platserna i Europa. Det är väldigt lätt att förflytta sig mellan de tre länderna, vilket de också gjorde.
I morgon kommer Cecilia och jag att göra samma resa, då hon fått den största delen av vistelsen av mig i julklapp. Vi kommer dock även att lägga till Strasbourg i Frankrike under vår resa. Cecilia älskar julen och hon är även född på julafton, så jag tror nog att hon kommer att tycka om den här resan. Hon kommer också att bli huvudansvarig för fotograferingen under den här julresan!
11 december – tisdag
Skrivet 07.30
Jag ska erkänna att jag verkligen inte är någon cool resenär, trots att jag reser ganska mycket. Ikväll reser Cecilia och jag till Basel i Schweiz och jag hade såklart lite svårt att somna igår. Tankarna bar iväg till flygplatser och tågstationer och att all planering ska stämma. Det är ju väldigt sällan jag åker på charterresor, utan på mina resor får man själv se till att komma på rätt buss/tåg och att hitta till hotellet och som den här gången, sent på kvällen. Som tur är har min reseplanerande dotter även pusslat ihop den här resan, så egentligen borde jag inte vara orolig alls!
Just när vi landat på Basel-Mulhouse-Freiburgs flygplats vid niotiden på kvällen och fick igång mobilerna, möttes vi av nyheten att ett terrordåd begåtts i Strasbourg samtidigt som vi flög. Det som kändes skrämmande var att vi hade tänkt besöka julmarknaden i Strasbourg, där nu fyra människor skjutits till döds och många skadats allvarligt, av en ensam 29-årig terrorist. Skakade av händelsen tog vi bussen från flygplatsen som ligger i Frankrike och åkte 6 kilometer till Schweiz och Basel där vi skulle bo. Innan vi somnade fick vi planera om vår vistelse, men vi bestämde också att händelsen trots allt inte skulle förstöra den här resan som var min julklapp till Cecilia.
12 december – onsdag
Vi vandrade in till Basels stadskärna på morgonen och gick via det mysiga området vid St. Alban där en liten kanal som flöt invid de vackra korsvirkeshusen förde oss ner till Rhen som är Västeuropas största flod. Den flyter från Alperna och Bodensjön i Schweiz, genom Tyskland, Frankrike, Nederländerna och har sitt utlopp i Nordsjön. Vi kom upp till katedralen vid Münsterplatz, där en av alla julmarknader fanns, med mängder av stånd där det såldes allt man kan tänka sig i julprydnader. Cecilia glittrade ikapp med julkulor, julstjärnor och tomtar och vi åt en sen frukost innan vi fortsatte till de andra marknaderna intill.
Det blev varsin mugg med Glühwein vid den största julmarknaden, där Cecilia hittade en julkula som liknade Lexus. Vi gick sakta omkring i den mysiga stadskärnan och det var någon minusgrad, men ingen snö. Basel är en helt fantastisk spårvagns-stad och vi lärde oss de linjer som vi behövde till hotellet och tågstationen. Efter att ha vilat benen på hotellet under eftermiddagen, åkte vi spårvagn 15 in till stan igen för att se på den vackra julbelysningen och vi åt också middag på en mysig restaurang.
13 december – torsdag
Som vanligt blir jag ganska stressad på flygplatser och tågstationer och har ofta svårt att fokusera på alla informationstavlor, men Cecilia har som tur är inte samma problem, så till slut satt vi på tåget som tog oss till Colmar i Frankrike. Colmar är en av Europas juligaste städer och var huvudmålet på vår resa. Tanken var att vi först skulle åka till Strasbourg och sedan besöka Colmar på hemvägen, men efter terrordådet fick vi ändra planer. Jag läste även i tidningen att julmarknaden i Strasbourg nu hade stängt.
I Colmar blev jag förälskad av de fantastiska och sagoliknande husen som kantade gatorna och kanalen som flöt genom den underbara lilla staden. Här var det verkligen ´´mer jul´´ och för mig som ju inte direkt är någon julälskare, blev det ändå en mycket trevlig vistelse bland alla galet pyntade hus. Jag gladdes även åt att mitt sällskap trivdes så gott i allt detta överflöd av julprydnader och julstånd, där tjocka mössor var väldigt populärt. Cecilia köpte en röd glittrande och till och med jag köpte en varm skön mössa som jag gömde mig i.
Vi hade planerat att stanna hela dagen så att vi skulle få se stadens julbelysning i mörkret, men det blev en alldeles för lång väntan och vi frös i minusgraderna, så vi tog tåget tillbaka till Basel innan mörkret. Det blev en underbar och rolig dag och efter två intensiva dagar med runt 17 000 steg under stadsvandringarna, väntar nu en avslappnande sista dag på resan.
14 december – fredag
Spårvagn 10 tog oss till tågstationen Bahnhof SBB, där vi köpte biljetter till den lilla staden Rheinfelden med elva tusen invånare, som ligger 15 minuters tågresa från Basel. På tåget åt vi varsin stor baguette och balanserade med kaffe och te vid våra platser. Under hela den här resan befann vi oss på gränsen mellan Schweiz, Frankrike och Tyskland och i Rheinfelden skiljde endast en bro över Rhen, till Tyskland. Självklart gick vi över bron för att ta några steg i Tyskland, så att vi kunde säga att vi varit i tre länder under samma resa!
Rheinfelden visade sig vara en mycket mysig medeltida stad med sin stadsmur som omslöt den gamla delen av staden. Vi gick den långa gatan med julpyntade hus och butiker och ut genom stadsmuren, genom en park med gigantiska cypresser, bort mot Sole Uno, som är det spa där vi skulle tillbringa den är dagen. Vi hade fått vistelsen i julklapp av min dotter, som ju veckan innan var här och blev mycket förtjust i spaanläggningen, med många underbart varma bassänger.
Till saken hör att jag i vanliga fall har fullständig skräck för sådan här platser, men nu hade jag bestämt mig för att släppa på mina rädslor. Vi checkade in, bytte om och började prova alla dessa varma bad. Det var en helt ljuvlig känsla att sjunka ner i vattnet och det här kom att bli dagen då jag helt plötsligt började tycka mycket om att slappna av på ett spa. Det fanns som sagt många olika bassänger och det stora utomhusbadet med varmt vatten var fantastiskt. Vi blev lite som barn på nytt när vi i en rund anläggning for runt med hjälp av vattenströmmen. Apropå barn, så fanns det inga barn alls här! Inget skrik och plaskande, utan allt var stilla och mycket avslappnande.
En av de mest avslappnande platserna, var den stora bassängen med saltvatten som låg en trappa ner, där vi i dämpad belysning flöt omkring en lång stund, där stillsam pianomusik under vattnet fick oss att fullständigt slappna av. Aldrig tidigare har jag känt mig så lugn.
Min dotter och jag hade även gett Cecilia en födelsedagspresent, eftersom hon fyller år på julafton. Hon fick 50 minuters aromamassage, som hon tyckte mycket om. Under tiden flöt jag omkring i saltvatten, simmade i den största varma bassängen och tog en kaffe i en vilstol.
På väg från spat in mot staden igen, gick vi som i ett skönt rus av välbehag. Underbart avslappnade och nöjda, tog vi tåget tillbaka till Basel där vi avslutade dagen med god Thaimat och vin på Mr. Wong!
Stort tack kära dotter för julklappen!!!
I tidningarna läste vi att terroristen nu skjutits till döds av polis.
15 december – lördag
Nöjda med en rolig och skön resa, tog vi plats på flyget och bussen som tog oss hem till Stockholm igen.
Nästan alla bilder i det här blogginlägget har Cecilia tagit"
Vecka 49, 2018 - Skisser för sommaren
3 december - måndag
Bilen lämnades in på verkstad i Solna på grund av olika irriterande problem. Nu är det bara att vänta på domen. Tunnelbana tillbaka till Kungsträdgården och buss därifrån ut till Blockhusudden. Nere i Kungsträdgårdens tunnelbanestation finns ett litet museum med minnen från palatset Makalös som byggdes på 1600-talet och som var beläget i södra delen av Kungsträdgården mot Strömmen, ungefär där almarna står. Det stora extremt utsmyckade palatsen brann och därefter revs 1825.
Det började mörkna redan klockan tre när Lexus och jag gick på eftermiddagspromenaden. En ensam Berguv, som är Europas största uggla, har setts på Östermalm under några dagar och har nu fångats in, då det uppmärksammats att den hade ett problem med ena ögat.
4 december - tisdag
Djurgårdsbrunnskanalen fortsätter att överraska och hänföra mig. De nakna trädens speglingar i den blanka vattenytan skapade morgonmagi under vår vandring. 6 grader varmt och lätt regn.
Det är en stilla tid nu. Läser och lyssnar på ljudbok.
Försöker att inte tänka på de extremt dyra problemen med bilen.
Jag fick mail från Bromma stadsdelsförvaltning, som svarade på min fråga vad det är för Prunus-träd som planterats på Gustavslundsvägen vid Alviks torg. Till min glädje är det Prunus sargentii - bergskörsbär, som är en av de vackraste prydnadskörsbärsträden tycker jag. Fantastisk blomning och en mycket vacker röd höstfärg på bladen. De planterades i en lång rad nu i år. Just de träden skulle jag vilja ha i Lindhagensplans rondell i stället för de glanskörsbärsträd som nu finns där och som av någon anledning inte blommar.
5 december - onsdag
Idag vandrade Lexus och jag på västra Södra Djurgården, förbi Skansen och Rosendal. Inga vårtecken ännu!
På kvällen gav jag mig ut på Power walk för att hålla mig i trim som PJ. Tre gånger är mitt vänstra knä opererat på 80- och 90-talet och jag hade sedan problem då och då i mitt arbetsliv som trädgårdsmästare, när jag jobbade fysiskt. Men sedan jag slutat jobba fungerar mitt knä alldeles perfekt.
Jag tycker om att vandra långt i lugn takt och på senare tid även snabbt, som träning. Ikväll gick jag så fort jag kunde i 45 minuter i mörkret längs kanalen, förbi Manilla och saltsjöstranden tillbaka till Blockhusudden. För att det ska bli lite roligare, laddade jag hem Runkeeper och man behöver ju faktiskt inte springa för att använda den appen. I öronen har jag nu Thomas Sjöbergs bok om Ingmar Bergman.
Allt är stilla i naturen nu. Vilar och väntar.
7 december - fredag
Lexus och jag besökte Cecilia på hennes jobb, där Djurgårdsförvaltningens duktiga trädgårdsmästare nu jobbar med att tänka ut och planera nästa års sommarblomplanteringar på Djurgården. Det blir nog svårt att toppa årets fantastiska blomprakt, men att det kommer att bli vackert är jag helt säker på. I det mycket trevliga lunchrummet, som en gång varit ett stall ritat av arkitekten Fredrik Blom på 1820-talet, studeras nu växtkataloger. Färg och form bestäms och som vanligt är jag väldigt intresserad vad det blir för växter till nästa sommar.
Vecka 48, 2018 - Novemberljus
27 november – tisdag
Det brinner i bussgaraget på Kungsholmen och en dramatisk syn mötte mig när jag kom ut i vardagsrummet på morgonen. Svart tjock rök som turligt nog drog sig söderut mot Essingeleden. I skrivande stund hör jag på nyheterna att det finns risk att branden sprider sig.
Vid lunchtid hade branden lugnat sig.
Läser böcker.
Tvättat.
308:an har nu vinterhjulen på.
Jag har fått en fantastisk elektrisk fotvärmarkudde av min dotter. Mina fötter brukar alltid vara iskalla, men nu gör kudden underverk!
Drog igång en omröstning om min bästa Stockholmsbild från 2018 och en vinterbild från Djurgårdsbrunnskanalen vann!
- När mörkret lagt sig över staden, tog jag mig in till City för att ta några bilder på lysande älgar, hjortar och granar. Resultatet blev inte riktigt som jag tänkt mig, men de lite märkliga bilderna gillades ordentligt på Facebook. Lysande älgar kan man lita på!
28 november - onsdag
Solen bröt igenom den magiska morgondimman när jag vandrade över Tranebergsbron in mot stan. Julkorts-rimfrost på träden och tio minusgrader. Novembermorgnar kan verkligen vara sagolikt vackra!
Fikade på Petite France som ligger på John Ericssongatan 6 på Kungsholmen. Ett mysigt café i fransk stil där jag inte varit tidigare. Tack för tipset kamrat Per!
Earl Gray russian var grymt gott!
I tidningsarkivet på KB, satt jag några timmar och letade bland gamla artiklar, innan jag åkte ut till Blockhusudden och åt en god middag!
30 november – fredag
Klassiskt novemberväder med regn och blåst. Bron som skiljer mitt hem i Bromma och Kungsholmen heter Tranebergsbron, som när den invigdes 1934 var världens längsta bågbro gjuten i betong. Där över vandrade jag idag igen, i blåst och regn för att gå runt Kungsholmen. Jag gick fort, så som jag gjort på senaste tiden. Inbäddad i en stor tjock jacka med luvan uppdragen över mössan. Tidigare spatserade jag mer i lugnt tempo med min kamera under vandringarna.
Det är inte så lockande att ta bilder den här tiden på året och idag hade jag inte ens kameran med mig, utan trampade på så fort jag kunde. Det här är min träning, nu när jag tycker att det är så vansinnigt tråkigt med styrketräning av olika slag. Däremot älskar jag att vandra!
Mellanlandade på Café Två systrar och en kock på Kronobergsgatan 41. Hängde av mig de blöta kläderna och värmde mig med en god kopp kaffe. I stället för att gå Norr Mälarstrand tillbaka på södra sidan Kungsholmen, gick jag inne på Garvargatan och Pontonjärsgatan bort mot Rålambshovsparken. Såg idag det mysigt lilla bageriet Bulleboden med café på Parmmätargatan 7, som jag måste prova någon gång. Gick ner mot Rålambshovsparken och började trava den långa Tranebergsbron hemåt igen, hela vandringen med ljudbok i örat - ´´Jag var Ingmar Bergmans hushållerska´´ där man får en inblick i denna demonregissörs vardagsliv. Ett geni och en ganska obehaglig människa. En översittare av rang! En rolig detalj i boken var att Ingmar Bergman gick vilse i Östermalms galleria Fältöversten. Det brukar jag också göra…
15 000 steg!
2 december – söndag
Första advent!
Frukost med T och rostat bröd. Såg ut över stan. Vattnet låg helt stilla i gråvädret.
Vi avslutade den här veckan med en adventskonsert i Rosendals trädgård.
Årets Stockholmsbild - topp 10!
Vecka 47, 2018 - Liljekonvaljer och amaryllis
19 november - måndag
Tillbaka på Blockhusudden.
Lexus och jag vandrade runt Kaknäs elljusspår, en sträcka på några kilometer i skog med kuperad terräng vid Kaknästornet. Ingen långvandring alltså, men en skön stund i skogen där vi några gånger blev omsprungna av joggare, men inte en enda hund såg vi längs spåret. Skönt! Kaknäs är ju mest känd för Kaknästornet, men här finns även gravfält från järnåldern.
Den mycket lågt gående solen bröt igenom de tunga grå molnen vid några tillfällen, vilket kändes uppiggande. Och mitt i det annars så grå och mörka, tänkte jag att det bara är 32 dagar kvar till vintersolståndet. Då vänder ljuset. Vänder åt rätt håll!
20 november - tisdag
Det finns ganska stora skogar på Djurgården, i varje fall med Stockholms mått mätt. Skogar som fram till mitten av 1700-talet var jaktmarker för kungen och jag visste inte att så stora skogsområden existerade, när jag för tre och ett halvt år sedan började vistas oftare på ön. Tidigare hade jag som de flesta, endast vandrat utefter de vackra stränderna.
Under morgonvandringen i skogen lyssnade jag vidare på Ulf Lundells bok ´´Vardagar´´ och tänkte att just den här dag fyllde författaren och uppläsaren 69 år. Jag har följt Uffe sedan 1975 då han var 26 år och hans första skiva Vargmåne släpptes. Året efter kom det stora genombrott som författare, då succéromanen Jack gavs ut.
Att naturens och trädgårdarnas alla träd nu har tappat sina löv och står helt nakna, försöker jag vänja mig med och lovar att inte börja räkna månader, veckor och dagar till vårens ankomst. Det blir för knäckande! Försöker i stället se det som är positivt nu, som att Djurgårdsförvaltningen vid Rosendals slott, har börjat pynta inför kommande högtid och slottsträdgården har i år fått en 8 meter hög julgran. Jag är verkligen inte någon älskare av julen, men gläds med andra som tindrar...
Räfsade löv på tomten. Saknade båttrafiken ute på fjärden. Endast Siljas vita skepp glider fram borta vid Lidingö och så pendlarbåten, som året runt går mellan staden och Lidingö. På morgnarna när den anländer till Blockhusuddens brygga, är fördäcket packad med cyklar. Cyklisterna kommer nog från Nackasidan och fortsätter här sin färd till jobbet med cykel.
Julfint i Slottsträdgården Ulriksdal
21 november - onsdag
Vi gick skogsstigarna idag igen. Ridvägen vid Isbladskärret mot Manilla och vitsippsstigen tillbaka till Blockhusudden. Folk med stora lösspringande hundar håller sig helst längs stränderna. Lexus och jag vill vara ifred när vi vandrar! Jag läste om en pudel på Östermalm som var nära att dö när en lös hund bitit sig fast och vägrade släppa taget trots att människor försökte slita bort hunden. I tio minuter hade hunden sitt grepp om pudeln. Ja, alla som följt min veckodagbok i år vet vad jag tycker om lösspringande hundar!
Lyssnade klart på Uffes bok och har ingen aning om vad jag nu ska välja bland Storytels enorma bibliotek med ljudböcker. Funderar lite på Sven Wikbergs bok om Gustav Vasa, men jag vet inte. Kanske att jag startar om ännu en gång med Fogelströms böcker, som Helge Skog läser. Jag har tappat räkningen hur många gånger jag har läst och lyssnat på serien med Vävarnas barn, Krigens barn, Vitabergens barn, Mina drömmars stad, Barn av sin stad, Minns du den stad, I en förvandlad stad och Stad i världen. Några familjers öden och historia i Stockholm, som stäcker sig från 1749 fram till 1968.
C hade ärenden i Åkeshov på eftermiddagen och då passade Lexus och jag på att vandra en stund i Åkeshovs slottspark.
23 november - fredag
Kattugglan borta vid Hundudden hördes tydligt igår kväll då fullmånens sken jagade bort mörkret här ute på udden, när Lexus och jag tog dagens sista vandring runt Parkudden.
Flera minusgrader idag och jag frös trots varma kläder. Kylan kryper in i varje vrå av kroppen, men händerna och fötterna är mest frusna. Black friday idag och folk handlar hysteriskt. Programteamet som gör TV-programmet Lyxfällan, gnuggar händerna! Jag handlar inget!
Jag börjar längta till 1 januari, då vi har ett nytt orört år framför oss. Är lite trött på det här året nu, som har varit fantastiskt på alla sätt, men nu börjar det kännas trögt i mörkret. Behöver en omstart! Behöver höra de där första talgoxarna som börjar sjunga mitt i vintern, som ett tecken på att vi är på väg mot en levande natur igen. Som tur är har vi en rolig och annorlunda resa om några veckor, som vi ser fram mot!
När mörkret lade sig över Djurgården, åkte vi bort till Rosendals trädgård för att uppleva deras julkväll, med vinterprydda växthus och matställen som var öppna till åtta. Vi fikade och musik på lagom ljudnivå fyllde de vackra växthusen.
24 november - lördag
Marken var täckt av ett tunt lager snö när vi tittade ut på morgonen. Det kändes ljust och uppfriskande i den mörka tid vi nu befinner oss i. Efter långfrukosten vandrade vi tillsammans med Lexus längs kanalen och in i skogen på prinsessan Victorias kärleksstig. Såg två sångsvanar i viken. Minusgraderna kändes och jag måste verkligen börja med mössa nu - eller lämna landet för varmare breddgrader och återvända i april tillsammans med näktergalen!
Vid lunchtid besökte vi Bosse Rappnes Slottsträdgården Ulriksdal, för att fika och se på och köpa julblommor. Liljekonvaljerna gjorde min dag!
Det börjar redan bli julfint i huset på Blockhusudden!
Brommavecka väntar!
Grinsdstugan vid Djurgårdsbrunn, byggd på 1830-talet i nygotisk stil.
Vecka 46, 2018 - ´´En skymt af paradiset´´
12 november – måndag
Jag har fått brev från PRO i Bromma. Bland föreningens många aktiviteter i höst finns bland annat bingo, bridge och sittgympa. Men jag känner mig inte riktigt redo för PRO ännu och jag har ju fullt upp på dagarna ändå!
Besök på vårdcentralen. Antibiotika i 10 dagar mot kattbett i handen. Hon är en nyckfull kompis, vackra Alice på Blockhusudden!
Lämnade tillbaka låneböcker på stadsbiblioteket och letade sedan efter ett kondis eller café. Hittade ett ställe där jag aldrig tidigare varit, trots att jag ofta rör mig i dessa kvarter. På Adolf Fredriks kyrkogata 10 ligger Citykonditoriet tre trappor upp i byggnaden som tidigare hette Fenixpalatset och som invigdes 1912, då som restaurang och nöjeslokal med dans och musik fram till 1940. Idag finns Citykyrkan här och jag tror att konditoriet är kopplat till kyrkan. Jag blev en aning överraskad av den storslagna lokalen, som en guldsmyckad fransk matsal. Se bild. Det här kan man läsa på hemsidan:
Citykonditoriet ligger i en av Stockholms vackraste lokaler! Här bakar vi alla bakverk och allt bröd med en genuin känsla och hög kvalitet i främsta rummet.
Det spelas ingen hög musik som stör utan du välkomnas att äta gott, prata och umgås. Utbudet får dig att tänka på den gamla sortens konditori och det goda bryggkaffet serveras i kopp med fat.
´´Gamla sortens konditori´´ lockade mig in, men jag trivs nog bättre i mindre lokaler än detta stora konditori med väl tilltagen takhöjd. Förr brukade jag sätta betyg på fikaställen i appen Cafékartan, men jag börjar bli trött på att allting nu för tiden ska betygsättas, även om det många gånger är till stor hjälp.
Efter kaffet och ett smetigt wienerbröd - kanelbullarna var slut - var det dags för det obligatoriska besöket i Centralbadets trädgård och trots att klockan bara var tre, började det mörkna. Trädgården var nu naken, träden avlövade och den annars så omslutande trädgården hade tappat lite av magin. På Olof Palmes gata 20 ligger det stora antikvariatet Alfa, där 200 000 böcker trängs och jag var tvungen att titta till stockholmiana-hyllorna, som jag brukar göra när jag går förbi. Den här gången hittade jag Gerd Reimers bok ´´Diktens Stockholm´´ från 1985!
Jag kände för en snabb vandring hemåt och satte av i ett galet tempo förbi Norra Bantorget och Torsgatan fram mot S:t Eriksplan. Jag har nog inte gått så fort sedan Eldkvarn brann! Mina gamla knäproblem är som bortblåsta sedan jag slutade jobba. Vidare S:t Eriksgatan söderut, där himlen in mot stan var magiskt vackert mörk i skymningen när jag gick över S:t Eriksbron. Någon på Facebook undrade vad jag använde för filter när jag lade ut bilden som jag tog från bron. Inget filter. Ögonblicksbilder kan ibland bli onaturligt vackra. Vid Fridhemsplan, var jag nära att i det höga tempot, fortsätta hela vägen hem till Brommanästet, men jag valde till slut tunnelbanan!
13 november – tisdag
Efter kaffet och frukostmackan på Café Brioche nere på torget i Alvik, startade jag dagens stadsvandring på Fridhemsplan. Mängder av människor som var på väg till sina arbeten, trängdes i tunnelbanan och på gatorna. Själv gick jag ner mot Rålambshovsparken för att ta Västerbron över till Söder. Novembergråvädret håller i sig och jag tycker fortfarande att det är ganska mysig. Ett fint stadsvandrarväder, speciellt när det är vindstilla och 8 grader varmt. Jag vet faktiskt inte varför jag trivs så bra i gråväder! Tanken var att ta några snygga bilder uppe från Västerbron, men så blev det inte. Däremot nere vid älskade Pålsundet på andra sidan bron, tog jag kameran ur väskan. Kanaler är oftast fotovänliga.
Det var Riddarfjärden runt som gällde idag och jag vandrade Södermälarstrand fram mot Slussen. På andra sidan fjärden dominerade Stockholms stadshus och öster där om det fula City, med Waterfront som den absolut mest störande byggnaden. Stadshuset som innehåller 8 miljoner tegelstenar, tillhör inte heller mina favoritbyggnader i Stockholm, kanske på grund av allt tegel, men eftersom Ragnar Östbergs skapelse invigdes samma år som min far föddes, nämligen 1923, så har jag ändå en speciell känsla för byggnaden. Och i jämförelse med det motbjudande City intill, är stadshuset trots allt rena skönheten!
Arbetet med nya Slussen fortsätter!
På Riddarholmen gick jag förbi Stockholms äldsta byggnad med medeltida murar ovan jord - Riddarholmskyrkan som invigdes cirka 1300. Byggnaden var då en katolsk kyrka åt Franciskanorden, där munkarna kallades Gråbröder eller Gråmunkar. Det har tidigare sagts att Magnus Ladulås som dog 1290, skulle ligga begraven i kyrkan, men vid en gravöppning 2011 visade det sig med hjälp av Kol-14-metoden, vara en annan person, som i stället begravdes här under 1400-talet.
Väl över på Kungsholmen gick jag Hantverkargatan från Stadshuset och upp till Fridhemsplans tunnelbanestation. 17 700 steg blev det under Riddarfjärden runt och det fick bli dagens träning.
14 november – onsdag
Oro för mycket lågt grundvatten i landet och inget regn i sikte. Får vi inte mycket regn innan tjälen, blir det katastrofläge för träden.
På eftermiddagen satt jag nere på KB:s (Kungliga biblioteket) dagstidningsarkiv och letade äldre artiklar om parkerna i Stockholm. Hittade en del spännande skrifter om Centralbadets trädgård, bland annat från våren 1911, då det tydligen fanns planer på att hela trädgården skulle bebyggas. Artikeln var som ett farväl till den vackra trädgården. Jag har letat i boken om Centralbadet – ett vattenhål i stenstaden, men hittade inget om detta. Måste leta vidare en annan gång. Som tur är finns den vackra gröna oasen kvar på Drottninggatan 88.
Här en del av artikeln från den 17 maj 1911, då Centralbadets byggnad endast var 6 år gammal:
Den enda lilla skymt vi ha kvar af paradiset är trädgården. Och i våra dar plockar man bort mer och mer af det lilla fattiga skimmer från det gamla Eden. Där fruktträden först rest sina stammar staplar man upp tegelmurar och där bassängerna plaskat lägger man betonghvalv. Det går inte ihop med finanserna att skörda päron eller tulpaner på en mark värd ett par hundra kronor metern minst. Det måste den vägen gå, säga de som finansiera det stora hus- och tomtföretagen…
Ändå – Centralbadets gård! När nu denna idyll ska försvinna och just upplefver sin sista vår – det är med en alldeles särskild känsla af vemod man säger den farväl. Visst har man där sett utspekulerad regie och spårat försökt till lukrativ attraktion, men natur och kultur ha i alla händelser samverkat till att däraf göra en för naturvännen mycket tilldragande enhet.
En notis och en tecknad bild av blommande fruktträd i SVD 21 maj 1913. Där står att fruktträden, de stora päronträden blommar och att:
Hvar stockholmare, hvarje resande bör se denna trädgård!
I SVD 20 maj 1967 läser jag att ´´Centralbadets rese´´ knäcktes under stormbyar.
Fredagens stormbyar gjorde Stockholm en sevärdhet fattigare. Sveriges största (?) päronträd med minst 150 år på nacken gav upp med ett brak och sträckte ut sig över Centralbadets trädgård. Bjässen – drygt sex våningar hög med 60-70 cm:s diameter föll i den enda ofarliga riktningen. Ingen skada vållades men trädet hade brutist loss med rötter och allt. Trädgårdsmästare Iwar Larsson sågade upp trädet.
Innan jag gick hem sökte jag i arkivet på Blockhusudden och fick upp det enorma problemet med biltrafiken på Djurgården på 1950-60 talet. Då var tydligen alla vägar öppna för biltrafik och det var rundkörning med långa köer på hela Södra Djurgården. Folk ställde bilarna var som helst på gräsytor mm. Tur att Djurgårdsförvaltningen har fått bukt med det problemet!
Jag trivs alldeles utmärkt på KB! Här kan man forska och leta upp oerhört mycket från tider som gått. I en lugn miljö med mängder av datorer och även tillgång till microfilm, går timmarna fort och det planerade fikabesöket på entréplanet hann jag inte med.
Här kommer jag att vistas en hel del i vinter!
15 november – torsdag
Jag skrev ett blogginlägg på förmiddagen. En hyllning till Djurgården! La ut en bild och en länk till min blogg på Stockholms gröna rums Facebooksida och tänkte att rubriken ´´En hyllning till Djurgården och dess trädgårdar´´ skulle locka att se och läsa mer på bloggen. 347 personer gillade bilden på Facebook, men det var inte så många som klickade vidare in på bloggen för att se och läsa mer om Djurgården. Jag vet, det blir för många bilder och alldeles för mycket text!
Edvard Andersons växthus i Bergianska trädgården är räddningen när novembermörkret blir alltför tungt. När man längtar efter grönska och blommor och det var verkligen skönt att se blommande växter en stund, som den fantastiska passionsblomman, den vackra rumslinden och den eleganta klockthunbergian. Annars kändes det lite som väntans tider där inne. Väntan inför julpyssel och lite senare - tidig vår i Medelhavsrummet.
Ute i Bergianska trädgården gick jag en stund och tittade på trädens och buskarnas namnskyltar. Allt är avlövat nu, men den vackra Kurilerlärken som planterades 1907 lyste i orangegult intill sina grannars nakna grenar. Det här är min lärosal, min utbildning och jag trivs alldeles utmärkt i den här vackra botaniska trädgården. Vid varje besök lär jag mig något nytt. På trädens namnskyltar finns bland annat angivet vilket år det planterades, gillar sådant!
Utanför Edvards växthus gick jag förbi den äkta kastanjen som hade sina bruna löv kvar och den flerstammiga platanen som står invid granhäcken. Vid orangeriets gavel finns den rödblommiga robinian, macchiaträdet, katalpan, näsduksträdet och paraplymagnolian. Alla i en grupp, som om de var goda vänner. Vackra är de alla!
18 november – söndag
Södermalm runt - var det tänkt att jag skulle vandra denna grå och lite blåsiga novmebersöndag. Steg av tunnelbanan vid Slussen och gick upp Hökens gata mot Mosebacke, där julgranen nu var på plats, dock ingen belysning ännu! Jag fortsatte min vanliga vandringssträcka upp mot Åsöberget, men den här gången valde jag bort Vitabergsparken och gick istället ner Barnängsgatan mot Färgargårdstorget och ut på Norra Hammarbyhamnens långa strandpromenad.
Fortsatte att lyssna på Ulf Lundells bok ´´Vardagar´´ och jag har nu bara tre timmar kvar! Sparar de sista timmarna några dagar. Efter den här lyssningen av författaren själv, blir det nästan omöjligt att lyssna på något annat på Storytel.
Det kändes trögt att vandra idag och med tunga steg tog jag mig fram till Ekermanska malmgården i Tanto där jag träffade kamrat Per. Vi fikade och pratade en stund på caféet som bara är öppet på söndagar mellan kl. 12.00 och 15.00. Det är alltid lika trevligt att ses här i Våra drömmars stad!
Jag avbröt vandringen runt hela Söder och tog tunnelbanan hem från Zinkensdamm. Resten av dagen vilade jag hemma i mitt Brommanäste. Nu ser jag verkligen fram mot en Djurgårdsvecka!
Och ni vet väl att ni kan läsa hela min bloggdagbok för 2018 här!
En hyllning till Djurgården och dess trädgårdar!
För 400 år sedan började markerna på Djurgården användas till att hålla djur inhägnade för jakt och med tiden även för djurhetsning. Det var kung Johan III:e som på 1580-talet lät inhägna ett mindre område ungefär där idag Galärparken och Nordiska museet ligger. De djur som fanns inhägnade var främst dovhjortar och kronhjortar. I slutet av 1600-talet, under Karl XI:s tid som kung, började större områden att hägnas in med en 3 meter hög gärdesgård och över 2 mil stängsel löpte runt norra och södra Djurgården. En av öppningarna i stängslet fanns ute på Blockhusudden och kallades Blockhusporten, precis som caféet heter idag, där längst ute på östra Djurgården.
Kungar och adelsmän som en gång i tiden jagade på Djurgården, hade inte riktigt samma syn på djur och jakt som människor i allmänhet har idag. Dåtidens jakt på inhägnade djur och synen på djurhetsning, då olika djur hetsades att döda varandra som ett folknöje, känns idag främmande och obehagligt här i Sverige, även om tjurfäktning i Spanien och andra djurhetsningar runt om i världen fortfarande existerar.
Det som idag kallas Lejonslätten öster om Nordiska museet, har fått sitt namn från 1700-talet då bland annat lejon och björnar hetsades, till publikens stora glädje. Det började med att Drottning Kristina en gång på 1600-talet fick ett lejon i krigsbyte från Prag och det lejonet brukade sedan hetsas mot björnar. Det fanns sedan lejon på den här platsen ända fram till 1792. Då avlivades Djurgårdens sista lejon. Jaktparken med hjortar, älgar och renar, som hade sin storhetstid fram till mitten av 1700-talet flyttade en bit in på 1800-talet till Hjorthagen.
Idag är Djurgården en del av Nationalstadsparken, där södra Djurgården har ett stort antal besökare varje år, främst till den västra delen som även kallas Evenemangsparken. Här finns bland annat Gröna Lund, Skansen, Cirkus, Nordiska museet, Liljevalchs konsthall, Vasamuseet, Junibacken, Abbamuseet och Djurgårdens besökcentrum. På Södra Djurgården, eller ´´det egentliga Djurgården´´, finns för övrigt en stor variation i miljön, där evenemangsparken utgör platsen för nöjen av alla former, något öster där om finns de vackra trädgårdarna Rosendals trädgård, Rosendals slottsträdgård och Prins Eugens Waldemarsudde.
Det jag mest uppskattar med södra Djurgården är naturen, med de stora gamla ekarna som karaktärsträd, mängder av häggträd och buskage i de lite våtare markerna vid Waldemarsudde och vid Isbladskärret, lindallérna längs vägar och utefter Djurgårdsbrunnskanalen, gamla underbara syrenersnår runt gårdarna, samt den i övrigt mjukt lövskogsbeklädda naturen. Mitt på ön och längre österut, finns även stora skogar där tall dominerar och i övrigt blandskog. Blåbärsris täcker marken på de mer höglänta platserna och känslan är att befinna sig långt ifrån huvudstaden.
Djurgården lär ha Europas största samling av jätteekar och några av de mest kända gammelekarna är den kanske cirka 400 år gamla Prins Eugens ek vid Waldemarsudde och den uppskattningsvis 500 år gamla Manillaeken vid Manillaskolan, som under 2016 ´´renoverades´´ genom att man avlägsnade den betong som en gång fyllts i trädets ihåliga stam. På 50- och 60-talet trodde trädexperter att det var rätt metod att skrapa bort allt det torra, döda trä partierna och sedan stabilisera trädet med betong.
Dagens trädexperter har tack och lov en naturligare syn på ekarnas åldrande. Nu har betongen tagits bort, trädkronan har beskurits något för att för att få mindre vindfång och en bättre balans. De har även stabiliserats med vajrar för att hålla ihop de gamla grova grenarna. Invid Manillaeken stod tidigare den kanske mer kända ´´Kungseken´´ som nu är borta. Den eken användes under 1800-talet som vändpunkt för färder med häst och vagn ut till Djurgården.
Vecka 45, 2018 - Gråväder med Vardagar i öronen
5 november - måndag
Lätt dimma, stilla vatten och plus 9 grader mötte mig när jag anlände till Blockhusudden på morgonen. De stora ekarna och bokarna runt tomten hade nästan helt släppt alla sina löv och det kändes skönt att få räfsa löv igen, som jag under höstarna gjort i större delen av mitt liv!
Lite senare på dagen långvandrade Lexus och jag från Djurgårdsbrunn, förbi Roddarföreningen, Benny Anderssons Villa Lido och Källhagen, bort mot Djurgårdsbron och sedan tillbaka till Djurgårdsbrunn längs stranden på Södra Djurgården. Nedanför Rosendals slott fortsätter arbetet med fundament till Folke Bernadottes bro som ska gå över till Museiparken på Norra Djurgården och som kommer på plats nästa sommar. Det pålades idag. Två tillfälliga broar har funnits här för länge sedan, den senaste fanns här under Stockholmsutställningen 1930, som var en utställning om arkitektur, formgivning och konsthantverk. Det var efter den utställningen som funkisstilen fick sitt genombrott i Sverige.
Funderade lite över Jaume Plensas 7 meter höga skulptur av ett kvinnoansikte just intill, det är den enda av alla skulpturer som står kvar efter hans tillfälliga sommarutställning på Djurgården. Det vore ju riktigt fint om den här fantastiska skulpturen fått en permanent plats här.
Jag kan inte tänka mig ett bättre vandrarväder, det var nästan overkligt stilla och just den här dagen älskade jag det grå och fuktiga. Det blev en ordentlig promenad och efter att hemma ha duschat en skitig Lexus, somnade han gott i soffan.
7 november - onsdag
Det stora locket låg kvar över huvudstaden under hela veckan och det blev aldrig riktigt ljust på dagarna. Gråväder med dis och dimma dominerade, 8-9 grader varmt och jag trivdes alldeles utmärkt! Blockhusudden som ligger just intill storstadens buller och stress, brukar vanligtvis vara en väldigt lugn plats att vistas på, men den här veckan var det ovanligt tyst och stilla.
Inga vindar, endast vågor som rullade in mot stranden efter båtar som passerat, annars nästan inga ljud och jag kände mig helt avslappnad. Dagarna här ute innehåller vandringar med Lexus, fotografering, läsa böcker, skriva och så lite trädgårdsarbete. Idag har jag satt smålök i trädgården, porslinshyacint och scilla i blått och vitt.
8 november - torsdag
Vi gick längs den stilla dimmiga kanalen och jag lyssnade högtidligt i lurarna. Visst hade jag redan läst boken tidigare i år, men idag släpptes den som ljudbok och Ulf Lundell läser själv i sin 636 sidor fantastiska dagbok ``Vardagar``.
Jag började lyssna redan 04.30 då jag vaknade och fångades genast in i vardagsberättelserna. Minns så väl hans sommarprogram för många år sedan och han har verkligen en fängslande berättarröst och jag tappar inte fokus en enda sekund, vilket jag ibland kan göra när jag lyssnar på ljudbok då jag vandrar. Hans förmåga att beskriva naturens skiftningar, fåglarnas återkomst och flytt, svartfåglarna, hägern, tranorna, sädesärlan, koltrasten och örnen, är magiskt.
Då och då tog jag upp kameran och försökte på bild att fånga den här sköna morgonen vid Djurgårdsbrunnskanalen. I hemmaviken såg jag svanparet som bara fick behålla en unge i år. De håller fortfarande ihop. När lämnar svanarna sina ungar?
Båtarnas mistlurar hördes ute i gråvädret och dimman. Diset skapade ett dagslångt lätt duggregn och idag blev det inga långvandringar med Lexus. Jag såg det nästan som ett vårarbete när jag satte tulpan- och narcisslökar i jorden, eller i varje fall som en planering inför den årstid som i varje fall jag redan har börjat längta efter, även om årets november är helt ok.
En stor lösspringande hund rusade på Lexus igen, här nere vid ´´vår´´ brygga. Jag skyddade honom och ägaren skrattade och sa att vi såg rädda ut.
- Han har blivit attackerad flera gånger här av lösa hundar på senaste tiden och det är koppeltvång här, sa jag.
- Om du också släpper din hund lös också så lär han sig att möta andra hundar, sa mannen överlägset och jag försökte behärska min ilska.
- Menar du att det är jag som gör fel, som har hunden i koppel, försökte jag. Läs på skylten där borta om koppeltvång på Djurgården, fortsatte jag. Han bara hånskrattade och fortsatte med att jag skulle släppa Lexus lös också.
Läs på skylten!!!
Som sagt, jag fick behärska min ilska! Vad är det för fel på så många hundägare? Jag förstår att det är skönt för både hund och ägare om den får springa lös, men då får man besöka hundrastplatser! Det var inte länge sedan jag läste om en liten hund som blivit ihjälbiten av en lösspringande större hund.
9 november - fredag
Stora ekar och bokar finns det gott om på Djurgården. Här ute på Blockhusudden har de nu släppt löven och i gråvädret räfsade jag löv igen, med Uffes Vardagar i öronen. Jag kommer nog aldrig ifrån det. Har för mig att jag vid förra årets sista lövräfsning i Engsholms slottspark, sa att jag från och med nästa år inte längre kommer att jobba med löven, utan i stället som barn på nytt, sparka omkring i lövhögar och bekymmerslöst tycka att hösten är vacker och rolig. Efter 48 års arbeten i trädgårdar, tycker jag att jag kan ha rätt till det!
Men här på udden handlar det endast om några timmars arbete, vilket bara är trevligt och jag kan ju när som helst ta en kaffepaus, utan att få dåligt samvete. C är en vänlig ´´chef´´ här ute och är tacksam för det lilla jag gör i trädgården. Men någon inbyggd mossig gammal arbetsmoral gjorde att jag ändå ivrigt jobbade på tills det blev färdigt, utan kaffepaus.
Efter årets bok- och ekollonår, var marken som ett enda stort kullager där jag räfsade! Största delen av alla dessa ollon fick jag bort, men det kommer nog ändå att dyka upp ovanligt många små ekplantor framöver och ekorren och nötskrikan vill säkert ha lite kvar. Som tur är finns det inte ekollonälskande vildsvin på Djurgården.
10 november - lördag
Hallwylskas utställning om krubbor från Krakow var en märklig upplevelse. Stora fantastiska modellbyggnader i alla färger och allt kändes väldigt ryskt och lite konstigt.
Hallwylska palatset mittemot Berzelii park visar hur den mycket rika släkten von Hallwyl bodde i början av 1900-talet. Oerhört pråligt och väldigt skrytigt. 2000 kvm boyta och 40 rum. Ganska dystert mitt i all prakt, men ändå fascinerande.
Lätt regn hela dagen!
Vi satte upp stolpar för att senare med tunt svart nät hägna in hela tomten, så att Lexus kan springa fritt överallt. Nu är det endast en del som är inhägnat.
En tårta bestående av pannkaka, ost och leverpastej! Kan det bli bättre!
Vecka 44, 2018 - Sträcker sig mot himlen
29 oktober – måndag
Efter en natt med god sömn, såg jag snön sakta falla utanför fönstret när jag gjorde mitt morgon-te och det kändes mycket skönt att slippa gå ut.
Fram på dagen tog jag i varje fall tunnelbanan in till Sankt Eriksplan och gick bort till Vasa Reals skolgård på Hälsingegatan, där ett stort och gammalt Ginkgoträd står. Det sägs att trädet är en rest från tiden när Bergianska trädgården var belägen på platsen där Vasaparken och bostadskvarteren intill nu ligger. Trädgården skapades i mitten av 1700-talet av bröderna Bergius och flyttade 1885 till den plats vid Brunnsviken där trädgården ligger sedan dess. Trädexpert Per Ola Fritzon har vid något tillfälle uppskattat åldern av ginkgoträdet som yngre, men vem vet? Fritzon kanske inte alltid har helt rätt. Det är trots allt lite spännande att det finns en chans att ginkgon en gång tillhörde Bergielund som trädgården hette då. Jag åkte förbi platsen i fredags och såg då att trädet lyste som guld och bestämde mig för att fotografera det just den här dagen. Men helgens hårda vindar hade gjort att trädet nu nästan var naket. Jag får vänta med fotograferingen av ginkgoträdet till nästa höst!
Borta vid det höga Norra Tornet vid Norra Stationsgatan, tog jag några bilder och tänkte på det jag läste i tidningen, att den översta våningen i det 125 meter höga huset har sålts för 66 miljoner! Man undrar ju vem köparen kan vara?
Men det som intresserade mig mer var när jag upptäckte en ny enkelsidig allé som planterats längs Norra Stationsgatan. 26 stycken stora plataner har fått sin plats här och det är andra gången på kort tid som jag ser nyplanterade plataner i Stockholm. Tidigare upptäckte jag 7 stycken plataner på Sveavägen vid Tunnelgatan. Plataner är det vanligaste gatuträdet längre söderut i Europa och har tidigare bara funnits på ett fåtal platser i Stockholm, som i Humlegården framför KB och vid Grönlandsparken ute i Kista. De finns säkert på några andra platser också.
Nu verkar det som om platanerna har börjat hitta till huvudstaden på allvar. I böcker läser jag att de klarar zon 2 - som Stockholm tillhör - på skyddade platser. Jag vet inte om den breda Sveavägen och Norra Stationsgatan räknas som skyddade platser, men det är väl så att klimatet har förändrats och vi får börja skriva om zonkartan! Jag välkomnar i varje fall varje platanträd i Stockholm, även om klimatförändringen är skrämmande! Tänk om planen är att framöver smycka hela långa Sveavägen med plataner, nu när Hörsholmsalmarna där mår så dåligt.
Enkehusparken på Norrtullsgatan har renoverats och återinvigdes den 12 oktober med sång, musik och fika och det ska bli intressant att följa den nya växtligheten där inne. Jag försökte hitta det där guttapekaträdet (Eucommia ulmoides) som ska finnas där inne, men jag får vänta till nästa år då träden fått löv igen.
Innan jag åkte hem till Brommanästet, besökte jag för första gången Café Systrarna Andersson i hörnet Karlbergsvägen-Birkagatan. Ett mycket trevligt café och jag satt där i lugn och ro med mitt kaffe och min kanelbulle, fram till dess att en armada av mammor med stora barnvagnar letade sig in i lokalen. Jag trängdes allt längre in hörnet, svepte mitt kaffe och vandrade vidare…
Vid Bråvallagatan 14, som har en mycket vacker rosengård mot gatan, blommade fortfarande mängder av rosor! Skönt att inte allt som blommar slocknar så tvärt!
Jag läser i min nya favoritbok ´´Stockholm den planerade staden´´ av Peter Lundevall:
Skäms vi för våra känslor för naturen, att vi dras till skogsdunklet, det stora blå och de öppna blomsterängarna? Generar det oss att vi tror oss betraktade som kusinerna från landet bland kontinentens urbana proffs? Hur mycket lattekulturen än brer ut sig kommer stockholmarnas identitet förmodligen ändå att präglas av Stockholms eviga växelspel mellan vatten, grönska och byggnader.
Just så!
30 oktober – tisdag
Regnet slog mot mina fönster och vinden slet i träden utanför lägenheten. Jag stannade inne i Brommanästet hela dagen. ´´Jobbade´´ med bloggen, läste och såg en dokumentärserie på TV som jag spelat in.
Jag läser i tidningen ´´Mitt i´´ att 83 stycken lönnar ska bytas ut på Drottningholmsvägen och Bergslagsvägen, från Ulvsundaplan ut till Rockstarondellen. I somras när jag åkte där, blev jag mycket bekymrad över de döende träden och som tur är har man nu startat arbetet med att byta ut träden. Fällningen av de gamla lönnarna inleds den här veckan. De nya träden kommer nu att få växtbäddar med en blandning av biokol och makadam som ska hålla vatten och näring bättre och med bättre syresättning är det meningen att träden kommer att trivas mycket bättre nu. Arbetet kommer att pågå etappvis fram till december 2019.
Rapport från Djurgården:
De vansinnigt vackra prunusträden runt dammen med skulpturen ´´Gosse lekande med svan´ på Rosendalsterrassen, får nu en uppstamnings-beskärning för att få in mer ljus till planteringen runt Svanen. Jag förstår självklart syftet och jag vet att de inom kort kommer att växa sig vackra igen. Jag litar fullständigt på Djurgårdsförvaltningens beslut, men jag lider lite ändå!
31 oktober – onsdag
I vanliga fall när jag kliver av tunnelbanan vid Odenplan, brukar jag vandra upp mot Norrtullsgatan, förbi Observatorielunden där Drottninggatan tar vid. Jag brukar titta in i Spökparken och Tegnérlunden när jag går Drottninggatan ner mot Centralbadets trädgård. Idag tog jag dock en helt annan väg in mot City och jag undrar om jag någonsin tidigare vandrat Luntmakargatan i hela dess sträckning. Luntmakargatan som sträcker sig mellan Odengatan och Apelbergsgatan, är en typisk bakgata, ganska lugn, lite tråkig och med väldigt få butiker. Ibland tycker jag att det är ganska skönt att vandra just på tråkiga gator, där jag slipper folkträngsel och där man uppskattar det lilla, de små detaljerna!
Här har Taxi Stockholm har sin central och här ligger restaurangerna Stockholm Mathus AB på nr. 99, Restaurang Thai Wu på nr. 63, Ari Ariang på nr. 65 och Restaurang Lao Wai på nr. 74, med flera. Idag kallas ibland kvarteren kring Luntmakargatan för Lilla Asien eller Stockholms Chinatown på grund av de asiatiska restaurangerna.
Gatan är ganska tom på grönska, förutom en sträckning där en rad mycket höga pyramidpopplar står och skymmer de inte allt för vackra husfasaderna och vid nr. 25 upptäckte jag ett vilset och ensamt ginkgoträd.
Jag passerade den stora ombyggnaden av kvarteren kring Malmskillnadsgatan och Sergels Torg, som nu börjar kallas Sergelstan. där jag på informationsskyltar läste att syftet med ombyggnaden är att få fler bostäder i City och att göra de här trista kvarteren mer levande. Malmskillnadsgatan kommer även att få flera restauranger och butiker som det såg ut förr i tiden när 1800-talshusen fanns kvar och jag hoppas verkligen att gatan får ett mycket bättre rykte framöver, än vad den haft under en lång period.
Uppe på bron över Hamngatan stod jag en stund och såg ut över Sergels Torg, en plats som tidigare var en vild bilkarusell, men som idag har blivit så mycket lugnare tack vare att Klarabergsgatan stängdes för biltrafik och att Hamngatan är ett ganska dåligt val som bilväg. Jag kommer nog aldrig att tycka om Stockholms City, men platsen är i varje fall på väg att bli mycket bättre än den varit sedan grävskoporna grävde bort det gamla Stockholm här. Nu går spårvägen ända fram till T-Centralen och det är mycket få bilar som rundar Sergelfontänen. Jag kan inte reglerna här ännu, men jag hörde att det endast är bilar med tillstånd som nu får köra runt Sergels glasobelisk eller som den egentligen heter Kristallvertikalaccenten…! Torgståndet kallas den också ibland!
Många tycker att det är för lite grönska på Sergels Torg, men hur illa jag tycker om city, så förstår jag varför just den här platsen inte är en grönskande park, på undervåningen ligger ju T-Centralen! Visst skulle stora blomsterurnor passa bra här och det kommer säkert framöver! Den här platsen har precis blivit färdigrenoverad. Den nyplanterade raden med kinesträden på Klarabergsgatan utanför Åhléns, är väldigt fin tycker jag och när de träden växt till sig kommer de att mjuka upp den kalla citymiljön. Se mer om kinesträden här!
Annars var mitt besök i stan att hitta ett par mörkgrå jeans, vilket jag gjorde med hjälp av min dotter, som jag senare åt lunch med.
1 november – torsdag
Jag fick en plötslig längtan att besöka min barndomsstad Norrtälje och jag körde de sju milen mot Roslagen den här första dagen i november, den lugna, grå och ganska sköna månaden!
Varje gång jag nu för tiden rullar in i Roslagens huvudstad, tänker jag att jag inte längre kan besöka min mor, som lämnade oss för två år sedan och det känns så oerhört tomt. Men jag har en del av min historia här och min yngsta syster bor kvar i centrala staden. Besöker man Norrtälje under sommarhalvåret är det väldigt mycket folk på gatorna, men nu i november var det lugnt och stilla, förutom pålningen för de nya husen i hamnområdet. Den här dagen var det nog mest Norrtäljebor jag såg och på Tillfällegatan mötte jag Tony Irvine, som ju bor här.
Det finns väldigt många platser som har byggts sönder i den här forna småstadsidyllen där jag en gång i tiden växte upp. Fula byggnader har poppat upp lite här och där genom åren, som om man inte tänkt på att byggnader bör passa ihop med sina grannhus och bilda en något sånär harmonisk stadsmiljö. Men längs ån är det fortfarande vackert och jag älskar att följa den genom staden. Idag hörde jag att någon sett en strömstare tidigare i veckan, men hur jag än spanade, såg jag den inte. På långt håll såg jag däremot det nya höghuset som nu nått sin fulla höjd vid hamnen, där det nya bostadsområdet växer fram. De första husen som är färdiga blev mycket vackra tycker jag och nu är snart det omtalade höghuset klart. Jag la ut en bild på det 15 eller 16 våningar höga huset, på Facebook och kritiken var inte nådig bland de som kommenterade. Det var övervägande negativa åsikter och jag skrev att jag i det här blogginlägget skulle berätta vad jag tycker! Så nu gör jag det!
När jag växte upp på 50- och 60-talet var Norrtälje en lugn vacker liten idyll. Idag växer staden snabbt och många stockholmare flyttar dit. Många diskuterar det nya bostadsområdet i hamnen, med det fantastiska läget vid Norrtäljeviken, som leder ut till Roslagens vackra skärgård. Här har det tidigare stått två höga betongsilos som en stor del av Norrtäljeborna nu sörjer. De har ju funnits där så länge och de tillhörde hamnstaden Norrtälje!
När jag kom vandrande mot hamnen, såg det höga huset en aning skrämmande ut. Jag är ju i grunden en naturmänniska, även om jag även älskar att vandra i Stockholm. Min lilla barndomsstad har alltid varit en trygg tillflykt när huvudstaden ibland blivit för ansträngande. Nu är det stora förändringar på gång och staden växer inifrån, i de centrala delarna. Det mest naturliga vore väl att jag hatade det nya hamnområdet, att det förstör min barndoms idyll. Men den där idyllen har redan förvunnit, för länge sedan. Hela det här området bestod tidigare, förutom av två silos, även av stora lagerlokaler och förråd. Ingen vacker syn för vare sig ortsborna eller turister.
Vackra byggnader är viktigt för mig och jag bryr mig verkligen om arkitektur. Som sagt så blev de första husen i hamnområdet väldigt fina, men vad ska jag då tycka om höghuset? Vad jag inte riktigt förstår är att så många sörjer de två fula silorna och samtidigt tycker så illa om höghuset, som nu står på samma plats och har ungefär samma höjd. Ett hus där människor ska bo, i stället för två stora betongkolosser!
Visst hade det kanske blivit bäst om maxhöjden på husen hade varit så som de först byggda husen. Men det hände något när jag gick omkring på det område som nu var färdigt. Stenläggningen på marken var fin (sådant är mycket viktigt tycker jag) och när jag befann mig i närheten av det höga huset, tyckte jag plötsligt att det kändes lite spännande! Att det kanske inte blir så tokigt det här, när hela området blir klart. Eller hur tänker jag? Jag blir lite kluven. Allt som är nybyggt behöver ju inte vara dåligt!
Över en kopp kaffe med kanelbulle på Café Tre Praliner på Tillfällegatan 8, försökte jag smälta det jag sett och reda ut vad jag egentligen tycker om höghuset i hamnen. Men min bedömning av Norrtäljes nya bostadsområde får vänta till hela hamnområdet är färdigbyggt. Innan jag återvände till Stockholm, köpte jag två gravljus och gick till kyrkogården och tände ljusen för min mor och far.
Här är några reaktioner om Norrtäljes höghus på Facebook:
”Men hemska saker” säger Ove som också växt upp där. ”Skyskrapa i Norrtälje’ !!!
Gör ont i det estetiska sinnet! Kanske blir bättre med tiden och flera höghus bredvid.
Fult med enstaka höghus. Bygg hel stadsdel, där det passar in.
Och tur var det! Det som var där innan fick en ju att gråta! Allt är bättre än den fruktansvärda silon eller vad det nu var.
Nej, men vad...!? Tack för bilden! Man tror inte att det är sant.... Ganska förfärligt! Okey, silona var inte vackra heller! men men
Tragiskt att förstöra denna fina stad
Åhh nej! Passar inte där!
Så fel
USA komplexet verkar inte ta slut..
Nej, usch! Där också!!!
Fult, förstör den fina staden
Oj, nu tar man i !!!
Åh fy fan! Snacka om att bygga bort det man kan attrahera med.
Jättefint!
Mycket nyfiken på din åsikt
Inte den snyggaste skyskrapan jag sett
158 trädgårdar på bloggen!
Ekebyhovs slottspark
Slottsparken utvecklades sedan 1600-talet och bevarar idag gestaltning och träd från olika decennier. Den har sin strikta form efter en fransk barockträdgård. På 1700-talet tillkom en engelsk park med slingrande vägar och vattendrag. Solitära träd planterades på 1800-talet och flera hundra inhemska träd- och buskarter tillkom kring sekelskiftet 1900. Ekebyhovs kända bokskog har moderträd från tidigt 1800-tal och är troligen Sveriges och Europas nordligaste självförnyande bokskog.
Redan på 1600-talet fanns ett stort antal fruktträd vid Ekebyhof. Verksamheten utvecklades sedan dess och i början av 1900-talet var fruktproduktionen omfattande. Antalet fruktträd i plantskolan uppgick till över 60 000 plantor, men man odlade även grönsaker i stora växthus. Till handelsträdgården uppfördes växthus och vattentorn. Plantskolan fick även internationell gott rykte. Plantskoleverksamheten lades ned i början av 1960-talet.
Trädgårdsgrindar i smide finns i nordöstra delen av trädgården. De uppsattes omkring 1898-1900 och härrör från det 1862 rivna Hornska gravkoret i Jacobs kyrka i Stockholm. Wikipedia)
Alla bilder är tagna 18 oktober 2018
Vecka 43, 2018 - Haga
22 oktober - måndag
Bokskogen nedanför Rosendals stall glimmade som guld och marken var som ett enda stort kopparfärgat golv av nedfallna boklöv. Jag brukar ha tur med foto-ögonblicks-bilder, men idag var jag 30 sekunder för sen. Ut ur bokskogen kom två ekipage med häst och vagn och jag hann inte fånga dem på bild när de befann sig inne i den vackra bokskogen.
Nu har äntligen arbetet med fundamentet till brofästet för Folke Bernadottes bro på Södra Djurgården påbörjats. Bron kommer att gå över Djurgårdsbrunnsviken, mellan stranden nedanför Rosendals slott och Tekniska- och Etnografiska museet på Norra Djurgården. Folkes bro ska vara på plats nästa sommar och det blir riktigt bra att binda samman södra och norra Djurgården på den här platsen.
Vid lusthusportens park rensas nu sommarblommorna bort i färgplanteringarna. Som tur var hann jag fotografera den i år så vackra röda planteringen. Nu kommer dessa planteringar att ligga tomma i 7 månader. Hemska tanke! Inte ens halva året får vi njuta av trädgårdsprakt här i landet!
23 oktober - tisdag
Regn! Blöt morgonvandring med Lexus runt Blockhusudden. Prognosen för lördagen visar snöblandat regn!
När regnet upphörde åkte vi till Hagaparken och vandrade i den stora naturlika parken. Förutom det ständiga bruset från E4:an (Uppsalavägen) är det lugnt och skönt att promenera runt på slingriga gångar bland de gamla träden, som nu släppt de flesta löven. Här vid Brunnsvikens västra strand ligger den engelska parken som Gustav III på 1700-talet lät anlägga och han anlitade landskapsarkitekten Fredrik Magnus Piper, som var den som tog den engelska parkstilen med sin mjuka naturlika stil till Sverige.
Hagaparken
26 oktober - fredag
Kanalen låg spegelblank och höstens första minusgrader var lika överraskande som vanligt. Frusna fingrar och nakna träd, gör att längtan till våren nu har inletts!
Jag tänkte tillbaka på mitt första år som pensionär, som varit så händelserikt och fantastiskt och hur jobbigt det än har varit att vissa veckor skriva den här dagboken, så är det kul att nu börja titta tillbaka på året som gått. Jag läste om vårveckorna, om resorna och om den heta sommaren som ofta plågade oss, men som jag nu tänker tillbaka på (med frusna fingrar) som en ganska behaglig tid.
På TV såg jag nu att en ubåt tydligen har glidit omkring här utanför Lidingö i somras, inte alls långt från Blockhusudden. Någon hade filmat och experter säger att det troligen var en ubåt.
28 oktober - söndag
Efter en mycket blåsig lördag låg sjön nästan helt lugn på morgonen. Löven som dekorerade köksbordet låg kvar efter lördagskvällens trevliga middag med vännerna Per och Catherine. Tack för den fantastiskt goda grytan mästerkock Per!
På vägen hem till Brommanästet föll enstaka snöflingor över vår stad.
Veckan avslutades med El Classico - Barcelona-Real Madrid. I år utan Ronaldo i Real Madrid, som gått till Juventus och utan Messi i Barcelona som är skadad. 5-1 till Barca!
Lexus och jag plockade löv. Cecilia dukade!Vecka 42, 2018 - En händelserik höstvecka!
15 oktober – måndag
De senaste två dagarna har träden fällt stora delar av sina löv och det känns lite som det höstfärglada Stockholm plötsligt slocknade en aning och jag kände ett stort behov av att ge mig ut för att med kameran fånga det sista av höstens glans. Bilen fick stå kvar hemma, tunnelbanan fick gå utan mig, i stället vandrade jag över Tranebergsbron till Kungsholmen. I sol och värme gick jag Hornsbergs strandpark fram och fotade den härliga färgkombinationen när glödande vildvin längs ett staket, mötte markens gulnande funkiablad. Jag upptäckte att det finns mycket vackert kvar på träd och buskar!
Vandringen fram mot Stadshuset gick i ganska rask takt idag, eftersom jag den här veckan inte har min fina vandringskompis Lexus med mig. Han som brukar stanna ganska ofta för att lyfta på benet! Jag hade via min Facebooksida Stockholms gröna rum, fått veta att det finns en grupp vackra Korstörneträd på Klara västra kyrkogata och jag stannade där för att fotografera. Det var i grevens tid eftersom hälften av löven redan hade lämnat trädkronorna. Utanför Åhléns hade även kinesträden nu börjat släppa löven, men jag hann även där med att fota dess vackra höstfärg i orange.
Innan jag åkte hemåt, gick jag som vanligt in i Centralbadets trädgård på Drottninggatan 88. Det stora valnötsträdet vid entrén lyste gyllengul, runt dammen där fiskarna simmade, hade funkiornas blad färgats gula. Det var väldigt vackert men ett besvärligt fotoljus. Kanske att jag måste återvända i morgon då det ska bli mulet.
Jag hann även med att titta in i Spökparken högre upp på Drottninggatan, där gräsmattorna renoverats i sommar och parken kändes nu riktigt fräsch och fin. Det är faktiskt en riktigt fin och lummig stadspark det här, med mäktiga träd, fina planteringar, ett vackert gammalt lusthus från början av 1700-talet och ett lugnt läge. Väl värt ett besök!
På antikvariat August på Drottninggatan 85, köpte jag ännu en bok om Stockholms historia – Stockholm den planerade staden av Peter Lundevall - och en bok som börjar så här:
Just mellan gråberget och resterna av en grusås, just i mötet mellan ett milt och ett salt vatten, just där ligger en stad förtöjd. Stockholm!
Den lockar till fortsatt läsning!
Mitt första steg mot ett kamerabyte är inlett! Det första steget var att över huvud taget gå in i den stora butiken Scandinavian Photo på Vasagatan och pilla lite på några feta Nikon. Jag har inte bestämt mig ännu - vad det blir för kamera. De där feta kamerorna var ganska dyra…
16 oktober – tisdag
Ljuset inne i Centralbadets trädgård var mycket bättre idag och jag blev nöjd med mina bilder av den vackra trädgården, som nu lyser i flera nyanser av gult. Det här är en av mina favoritträdgårdar i Stockholm och här jobbade vårt familjeföretag på 70- och 80-talet.
På Sveavägen, från Tunnelgatan och norrut, såg jag att 7 stycken plataner hade fått sin plats. En överraskning för mig och jag undrar när de planterades? Skickade ett mail till min trädkontakt på Stockholms stad!
Fem stycken robinior på Odenplan, som planterades 2015, tittade jag också till…
Min dotter och jag åt en god sallad på Paradiset City/Mäster Samuelsgatan.
17 oktober – onsdag
Trots Brommavecka, begav jag mig ut till Djurgården för att hämta min kompis Lexus för att vandra en stund denna varma, vackra höstdag. Rekordvärme i oktober tydligen. Blomsterprakten fortsätter på Prins Eugens Waldemarsudde, där sommarblommorna fortfarande är mycket fina på galleriterrassen. Det är ingen frost i sikte, så det kommer nog att fortsätta blomma här en bra stund till.
Det är under vardagar som jag älskar att vandra på Djurgården, då det är lugnt och skönt och lagom med folk. På helgerna då Stockholmarna vallfärdar hit ut, brukar vi åka på utflykter utanför ön! Men en oktoberonsdag som denna, mötte jag enstaka vandrare, några fotograferade sommarblommorna vid Waldemarsudde och vid Rosendals trädgård såg jag några trädgårdsspanare.
Dagens höjdpunkt under dagens Djurgårdsvandring var dock träden vid Lejonslätten – Skansens norra entré! Här finns flera enormt stora, vackra träd som har fått växa ut på ett sätt som träd i parker nu för tiden inte tillåts göra, mycket på grund av platsbrist och för att det ska se ´´städat´´ ut. Att stå under den enormt vackra hästkastanjen, gjorde mig nästan religiös! Den har fått växa ut riktigt ordentligt på sin plats, med grenar som växer vågrätt långt ut från sin stam, vilket gör det här till ett av mina favoritträd i Stockholm. Måtte inte kastanjemal drabba detta naturens underverk.
Granne med den stora hästkastanjen står ett annat mycket mäktigt träd. Jag ska erkänna att jag har lite svårt att skilja på rödek och kärrek, men det här borde vara en rödek som har växt sig riktigt stor. Lars Forslin som är mycket växtkunnig, förklarade att kärreken oftast har en genomgående stam, medan rödeken har ett mer spretigt växtsätt, som eken här vid Lejonslätten. Ett fantastiskt vackert träd är det i varje fall, som också har fått breda ut sig som det vill. Det är när träd och buskar får vara ifred från beskärningsverktyg, som de blir som allra vackrast. Jag förstår att det inte är möjligt i mindre parker och trädgårdar, men där det finns plats är det en stor fördel om växterna får visa hur de verkligen ska se ut!
Nu längtar jag redan till våren så att jag får se dessa favoriter börja grönska på nytt!
Medeltidsvandring i Gamla Stan
Vid Mynttorget i Gamla Stan, möttes 20 personer för att medeltidsvandra den här varma onsdagskvällen i oktober. Jag stod en stund och väntade på Stallbron och såg bort mot Stadshuset, där himlen färgades rosa i skymningen.
En mycket bra guide från Medeltidsmuseet, som i sin framtoning liknade Fredrik Lindström en aning, började berätta om platsen där Stockholm en gång grundades. Det var just här vid låset mellan saltsjön och Mälaren och 1252 är det år då Stockholm första gången nämns i skrift och det året brukar användas som tiden då staden grundades av Birger Jarl.
Vi vandrade runt i de mysigt mörka gränderna bland medeltidshusen och det var oerhört spännande att höra berättelser om både byggnader och människor, som en gång befolkat Gamla Stan. Ute på malmarna fanns på den tiden inte mycket bebyggelse. Medeltiden som i Sverige räknas från 1050 (då Vikingatiden slutade) fram till 1520-talet då Gustav Vasa startade sin reformation vilket innebar att katolicismen förbjöds i landet. Av någon anledning tycker jag att medeltiden är den mest spännande perioden i Sveriges historia.
En av de mest magiska stunder var när vi stod utanför Storkyrkans port och samtidigt som guiden berättade om kyrkans historia, övande Storkyrkans kör inne i kyrkan. Det kändes för en stund som att jag förflyttade mig tillbaka till medeltiden.
Vandringen avslutades nere i källarvalven till det som en gång var Svartbrödraklostret där de vackra kryssvalven är allt som finns kvar av det stora klostret som Gustav Vasa lät riva på 1500-talet och sedan använde teglet till slottet och till den stadsmur som idag kan ses inne på Medeltidsmuseet. Det var mäktigt att vistas platsen från 1300-talet med takens och väggarnas tegel och golven intakt.
Jag vandrade mot tunnelbanan längs gränderna och inne på små restauranger satt folk och åt och drack. Det såg väldigt trevligt ut!
18 oktober – torsdag
Ibland kan det vara någon mening med att köra fel, som idag när jag satt i andra tankar - vilket händer ganska ofta – på väg ut till Ekerö, men körde förbi Brommarondellen ut mot Hässelby i stället. Jag vaknade till och tog av vid Åkeshov och då kom jag plötsligt ihåg att jag tänkt besöka Åkeshovs slottspark i år eftersom det var länge sedan sist, trots att slottet ligger i Bromma här på hemmaplan.
Så jag stannade, tog med min kamera in i slottsparken och fotograferade parken, där marken var täckt av gyllengula lindlöv. Efter att ha tagit mina bilder, åkte jag vidare ut till Ekerö och till Ekebyhovs slott, där jag inte heller varit på länge. Slottet som lär vara Europas största bevarade träslott och som byggdes i slutet av 1600-talet för Carl Gustav Wrangel. Idag är det Ekerö kommun som äger slottet och använder det till kurser, konferenser, bröllop och fester.
Trots det spännande träslottet, så var jag mer intresserad av slottsparken, där bland annat en stor äpple genbank finns, som tillkom 1998 genom ett avtal mellan Ekerö kommun och Nordiska genbanken. Jag upptäckte även en gång, eller nästan som en allé av gamla syrenbuskar vilken ligger intill fruktträdgården och jag kan bara tänka mig hur vackert där är här i maj månad. Platsen finns nu i listan på platser att besöka våren
2019.
Den vackraste stunden idag var då jag vandrade i den stora bokskogen som är belägen norr om slottet. Solens strålar strilade genom trädkronornas gyllne löv och nådde markens kopparfärgade täcke och jag är glad att jag hann hit innan alla löven lämnat trädens kronor för i år. Moderboken planterades här omkring 1800 och nu lär området vara norra Europas nordligaste självförnyande bokskog.
En annan plats som jag måste besöka när jag var här, var Ekebyhovseken som majestätiskt står söder om slottet och som 1956 förklarades som naturminne.
Jag tar hjälp av Wikipedia:
Många träd i Ekebyhov är gamla. Ett av dessa gamla träd är Ekebyhovseken, ibland även kallad Ekeröjätten. Den står solitär på en åker söder om Ekebyhovs slott och kunde utvecklas utan konkurrens från andra träd. Enligt en genomförd uppmätning år 2008 är det till volymen Sveriges största träd.
Ekebyhovseken har en volym på cirka 84 kubikmeter, stammens omkrets är 10,5 meter och trädets höjd 17 meter. Eftersom kronan är skadad kan man utgå ifrån att trädet har varit betydligt högre. Som jämförelse kan nämnas att Kvilleken har en volym av cirka 60 kubikmeter, en höjd på 14 meter och en omkrets av cirka 13 meter. Det gör Kvilleken till Sveriges grövsta träd. Prins Eugens ek har cirka 45 kubikmeter volym, en omkrets av 9,2 meter och en höjd av 21 meter. Därmed är Prins Eugens ek Stockholms stads största lövträd. (Wikipedia)
Kvilleeken som nu är mycket nära döden, endast några grenar bär löv, är dubbelt så gammal som Ekeshovseken. Ofta hör man talas om 1000-åriga ekar. Kvilleeken är verkligen omkring 1000 år gammal. Se mer om Kvilleeken här!
Den här dagen hade helt perfekta förhållanden för att fotografera den gamla eken. Det var molnigt med ett vackert jämnt ljus. Men precis på sekunden när jag kom fram till trädet, bröt solen igenom molnen och sken sedan starkt under hela min vistelse och skapade skarpa skuggor som gjorde det svårt att ta de bilder jag tänkt. Jag stod här med min Nikon i en halvtimma ungefär och tänkte att det alltid är en kamp med ljuset när man ska ta bilder! Jag väntar in en dimmig morgon till nästa fotografering av den här mäktiga eken!
Slottet med de vackra omgivningarna lockar till att återvända 2019, vår och försommar!
19 oktober – fredag
Det protesteras fortfarande ganska vilt vad gäller renoveringen av Norr Mälarstrands vackra parkstråk, där många träd har fällts i de första etapperna, räknat från stadshuset.
Jag har skrivit om det här tidigare och tänkte bara berätta att under de två sista etapperna närmast Rålambshovsparken, kommer endast 3-5 träd att fällas och anledningen är att de är i dåligt skick. Jag gick förbi arbetsplatsen idag och på något sätt tror jag ändå att det här kan bli bra framöver, när de nya växterna har etablerat sig och växt till sig i storlek.
Parkstråket kommer att blomma mer nu, då det öppnats upp i den mittersta delen och det panteraras vildrosor, hagtorn och slån. Även små områden av ängsmark har anlagts, så som det en gång i tiden såg ut här. Självklart finns det också sådant som jag inte gillar, som att man tar bort häggmispel för att ersätta med hassel. Tanken är att parken ska likna Mälarnatur med inhemska växter, så som skaparna av parkstråket Helger Blom och Erik Glemme en gång tänkte på 1940-talet. Men att ta bort de vackra häggmisplarna var att överdriva tycker jag.
På Stockholms stads sida kan man läsa:
Parker och grönområden behöver förnyas och rustas upp efterhand. Träd blir för gamla, markpartier eroderar och underlag och utformning behöver planeras för ökande besöksantal.
Under årens lopp har flera av stråkets buskage bytts ut mot modernare typer som på många sätt fyller sitt syfte, men som inte lyckas förmedla intrycket av Mälardalsnatur. På liknande sätt har träd planterats in på platser som inte helt stämmer in med den ursprungliga idén för stråket. Det har som exempel medfört att siktlinjer och utblickar försvunnit.
Eftersom jag arbetat med trädgårdsunderhåll och anläggning i 48 år, så vet jag hur känsligt det är när träd fälls i stan. Hittills har 44 träd tagits bort från parkstråket och 22 stycken kommer att återplanteras. På originalritningar från 1940-talet finns 120 träd inritade och idag växer här 210 träd (innan fällningen), vilket har gjort parkstråket mörkare än det var tänkt från början.
Jag vandrade utefter den gröna lummiga Blekholmsstranden vid Klara sjö, en strand som ligger mycket centralt i Stockholm – Centralstationen ligger just intill. Just där den lilla Blekholmsbron går över till Kungsholmen, hittade jag ännu ett Korstörne-träd som likt en lysande fackla blir en självklar blickpunkt när man kommer vandrade över bron. På Torsgatan, nästan framme vid Norra Bantorget, såg jag en rad träd som lyste vackert gult i solen och jag stod där en lång stund och försökte se vad det var för träd. Men jag kunde inte komma på vad det var. Sånt här kan jag inte släppa! Jakten på trädets namn har inletts!
Vid Sabbatsbergsområdet såg jag kärrekar glöda i rött längs både Olivercronas väg och Eastmanvägen. Vid Torsgränd var de kinesiska päronträden Pyrus calleryana 'Chanticleer' fortfarande gröna. Det finns fortfarande något vackert att se i parker och längs stadens gator, men när kylan nu snart når huvudstaden, faller de sista löven till marken.
20 oktober – lördag
Aldrig tidigare hade jag besökt Millesgården på Lidingö den här årstiden. I den vackra skulpturparken där det under sommaren porlar och skvalpar från fontäner och vattenspel, är det nu tyst och stilla. Några Rose De Recht blommade fortfarande tappert på en terrass, vita höstanemoner lyste vackert i Emma Lundbergs pionträdgård, annars var det höstens färger i träd och buskar som stod för fägringen, tillsammans med Milles fantastiska skulpturer.
Från Millesgårdens hemsida:
Konstnärsparet Carl och Olga Milles köpte 1906 en tomt på Herserudsklippan högt ovanför Värtan på Lidingö. Deras önskan var att bygga ett hem med tillhörande konstateljéer. Huset ritades av arkitekten Carl M. Bengtsson och byggdes 1908. Under det följande halvseklet utvidgades och utvecklades Millesgården i samarbete med Carl Milles halvbroder, arkitekten Evert Milles.
Jag har av någon anledning aldrig varit så förtjust i Millesgårdens Café och Restaurang, så efter en snabb sväng inne på William Morris blommiga tapetutställning, åkte vi vidare till Lidingö Centrum och gick på kondis i stället! Där glödde rader av Ullungsrönnen ’Dodong’ och ännu en gång undrar jag varför inte detta fantastiska, höstfärgsprakande träd inte används mer här i Stockholm! Visserligen märks inte träden så mycket under resten av året, men höstprakten är helt fantastisk!
21 oktober – söndag
Veckan avslutades hon min kära systerdotter Therese och hennes man Tobias, ute i Roslagens famn. Det här är också ett slags djurgård, fina hunden Sookie möter oss när vi anländer till Westermossen och i stället för stadsbruset lyssnar vi här till fåren som bräker och hönsen som kacklar! Det är verkligen trivsamt på gården Westermossen och så fantastiskt att Therese och Tobias här har hittat sin plats på jorden. Vi vandrade bort till Kvarngården i Bergshamra, en underbar miljö där Jan Malmsjö och Marie Göransson sitt lantställe i den vackra byn. Här finns en vattenkvarn från 1700-talet och platsen har anor från Gustav Vasas tid sägs det.
Nu är det endast 10 veckodagboksinlägg kvar att skriva, som handlar om mitt första år som pensionär. Eftersom jag tycker om statistik så tittade jag vilka veckoinlägg som har besökts mest hittills och topp 5 är alla från perionden januari-mars! Intressant...
Nu är det dags att packa väskorna igen för en Djurgårdsvecka!
Höstvandring på Djurgården
Vecka 41, 2018 - Höst vid Djurgårdsbrunnskanalen
8 oktober - måndag
Blockhusudden hälsade mig välkommen med sprakande höstfärger den här lite kyliga morgonen, när min Djurgårdsvecka inleddes och det väntas brittsommarvärme om några dagar. Vid Blockhusportens café glödde rönnsumaken med sina röda löv och en lövblås dånade i Täcka uddens vackra, pedantskötta trädgård. Träden, och då framför allt lönnarna är ovanligt vackra den här hösten och hela Djurgården lyser verkligen av starka färger! Runt ängen vid Biskopsudden var lönnarna nästan overkligt vackra, med oändliga nyanser av rött, orange och gult.
Jag besökte Cecilia och hennes medarbetare på Djurgårdsförvaltningen vid Rosendals slott, där tusentals blomsterlökar nu planteras. Regnet låg i luften när jag fotograferade trädgårdsmästarna in action vid planteringen runt Porfyrvasen! Efter att ha sett listorna på de olika sorterna av tulpaner och narcisser, är jag helt övertygad om att det kommer att bli mycket vackert här i vår!
9 oktober - tisdag
I många år har jag tänkt åka till det som troligen är Gustav Vasas födelseplats. Jag parkerade bilen vid Ryds kyrka och gick den långa lindallén fram mot Rydboholms slott, som är beläget på vägen ut mot Vaxholm. Hela parken runt slottet visade sig vara inhägnad och stängd för allmänheten. Jag mötte en kvinna som berättade att hennes man var uppväxt i området och att parken förr i tiden var öppen, men att Vasatornet ibland visades av ägarna. Tornet är från 1500-talet och är uppkallat efter Gustav Vasa, som tillbringade en stor del av sin uppväxt på Rydboholm. Det slott man ser idag (jag såg bara en skymt) fick sitt utseende på 1700-talet.
Öppen för allmänheten är däremot den engelska parken som delvis är igenväxt och ligger väster om slottet. Vägen dit renoveras nu, så jag sparar det besöket tills i vår. Där i parken ska finnas två ekar som Gustav Vasa lär ha planterat på 1500-talet och även fyra ekar som Karl XIV Johan planterade 1834.
Nu var Lexus och jag slottsparkssugna, så vi drog vidare till Bogesunds slott, som ligger lite närmare Vaxholm. I den lilla vackra engelska parken bakom slottet har jag en favoritbok som har en enormt grov, lågt sittande gren. Området runt boken var nu avspärrat, då en annan av trädets stora grenar hade brutits av och låg nu på marken.
10 oktober - onsdag
Varma, friska Brittsommarvindar sveper in över Blockhusudden och det väntas bli 18 grader i slutet av veckan. Det här är nog den sista värmen vi får njuta av 2018. Snart drar kylan ner från norr och jag kommer att frysa fram till maj månad. Vindarna slet i den gamla eken som står invid huset och tusentals ekollon har likt en kulspruta pepprat taket under hela natten. Min nattsömn blev inte den allra bästa...
Djurgårdsförvaltningens trädgårdsmästare kallar planteringen vid Skansens norra entré för Långkorven. Idag planterades där 7000 narcisser inför våren och jag åkte dit för att fotografera arbetet och ett gäng glada lökplanterare ställde upp på en gruppbild med Nordiska museet i bakgrunden.
Runt hela södra Djurgården finns en fantastisk strandpromenad. Många är de som går eller springer den milslånga långa sträckan runt ön. Det händer då och då att man möter någon mer eller mindre känd person, antagligen på grund av att Östermalm ligger just intill Djurgården. Min förmåga att känna igen kändisar som dyker upp på platser där jag inte är van att se dem, som på bio, TV eller scen, är extremt låg. Cecilia har däremot mycket bra koll. Häromdagen upptäckte hon prins Carl Philip som kom och joggade med barnvagn här utanför. Han bor ju nu mer i Villa Solbacken vid Djurgårdsbrunn. Ulf Adelsson med fru gick också förbi här för ett tag sedan, men dom hade passerat när Cecilia fick berätta vilka vi mötte.
En gång mötte vi Börje Salming - och jag kände inte igen honom. Alltså Börje Salming! Det handlar inte om att jag inte vet vilka det är, utan mer att jag inte förväntar mig se dem ute på mina vandringsvägar. Jag har i och för sig till och med svårt att känna igen folk som jag träffat tidigare...! Men Tommy Berggren som bor här intill känner jag däremot igen varje gång jag ser honom här ute. Nu för tiden tillhör ju vissa Youtubers, influencers, bloggare, instagramare och dokusåpafolk dagens kändisar och jag vet inte om jag har något intresse av att känna igen dem under mina vandringar. Några av de kändisar som brukar vandra på ön är: Per Gessle, Marie Göransson, Erik Gadd och Martin Timell.
11 oktober - torsdag
En gnistrande vacker oktobermorgon och jag känner mig verkligen privilegierad att få vistas ute på östra Djurgården och att jag har jobbat färdigt i livet. På så vis kan jag följa naturens skiftningar varje dag, under hela året. Den här morgonen var Djurgårdsbrunnskanalen overkligt vacker. Glödande lönnar speglade sig i den helt stilla kanalen och jag hoppas att jag på något sätt kan förmedla känslan i mina bilder. Trädens höstfärger är vackrare än på många år, men jag tänkte att samtidigt som vi människor njuter av färgprakten, så kanske träden lider efter den torraste sommar på ´´mannaminne´´. Det behövs fortfarande massor av regn, för växternas skull, för grundvattnet och för hela balansen i naturen.
Kontrasten mot mitt bullrande Bromma är oerhörd, här ute på östra Djurgården råder ett nästan meditativt lugn, trots närheten till huvudstaden. Men kanske att jag behöver båda platserna ändå.
Lite trädgårdsarbete idag. Planterade hortensior. Fram på dagen blev det ett besök vid Laduviken och Stora Skuggan på Norra Djurgården. Tyvärr var området som en stor arbetsplats just nu på denna vackra plats. Nytt elnät grävs ner och äntligen kommer de fula luftledningarna att försvinna.
12 oktober - fredag
- Skynda dig bort till kanalen, sa Cecilia ivrigt i telefonen när jag satt i Villa Dufvan med mitt morgonkaffe.
- Det är fantastiskt vackert, med dimma över Djurgårdsbrunnskanalens stilla vatten.
Lexus och jag skyndade oss bort och när vi kom fram gled en vit kajak försiktigt bort mot Djurgårdsbrunn i det vackra morgondiset. Tyvärr hade den magiska dimman just lättat.
Två ryttare på vita hästar kom emot mig i allén invid kanalen och jag såg senare att Cecilia hade fotat dem i ett vackert motljus lite tidigare. Utefter kanalens södra sida lyser nu alléns lindlöv i guldgult och på motsatta sidan glöder lönnarna i gul-orange-rött och träden speglar sig i kanalens vatten. Vi brukar säga att det är lite synd att det inte är lönnar på båda sidor.
Tyvärr dämpades min morgonharmoni av en stor lös hund som rusade på Lexus och jag fick skydda honom, vilket som vanligt gjorde mig både rädd och rasande förbannad. Det finns skyltar på flera platser här ute, att hundar måste vara kopplade och jag har hört att det kan bli böter på 1500 kr om man har sin hund lös. En dag händer det en olycka, när någon av alla dessa ´´snälla´´ lösa hundar sätter tänderna i Lexus. Hans kompis Urax har blivit attackerad och biten och har fått men för livet. Igen - koppla era hundar!!!
En mycket bra nyhet är att Ulf Lundell just nu läser in sin bok ´´Vardagar´´. Den kommer ut som ljudbok i oktober-november. Jag läste självklart boken just när den kom ut i maj månad och lika självklart kommer jag att lyssna när han själv läser sin härlig dagboks-bok!
Fler mycket bra nyheter är att det varken blir något skrämmande fult Nobel Center på Blasieholmen eller någon hemskt Applebyggnad i Kungsträdgården! Tack Gode Gud, eller rättare sagt tack till det helt nya blågröna styret i Stockholm!
13 oktober - lördag
Vi tog med oss svampkorgen och drog till skogs. Färden gick först mot Rånäs slott, där vi vandrade en stund i slottsparken som nästan helt saknar planteringar och blommor, men som ligger naturskönt invid sjön Skedviken. Två vackra lindalléer leder ner till sjön och vi höstfotograferade bland löven. På slingriga, uppländska vägar genom vackra små byar, åkte vi vidare. Kor och får betade och träden lyste guldgult i backar och skogar. Vi stannade vid Café Nedergården för att äta lunch och vi åt en hyfsat god västerbottenpaj och några smarriga bakverk. Här fanns även en butik med...ja, grejer, rosa inredningsprylar och krusidulliga prydnadssaker. Efter tio sekunder var jag ute ur butiken igen!
Så blev det dags för svamp-plockning. Bilen parkerades i en skogsbacke och vi vandrade förhoppningsfulla in i skogen. Cecilia hittade lite trattkantareller trots den torra marken, men Lexus och jag hade inte riktigt samma förmåga att se svampar, möjligen hade vi blickarna på annat inne i den vackra skogen och vi vilade även en stund invid ett träd, där vi njöt fullt ut av vår fina stund i naturen.
14 oktober - söndag
När någon beskriver en lång skön sovmorgon, låter det alltid så skönt. Att få bli riktigt utvilad eller utsövd. Stanna kvar i sängen. Tyvärr lyckas jag aldrig sova längre än till 6. Då behöver jag mitt morgonkaffe och nu i oktober vill jag följa solens väg upp över vattnet, skådespelet jag aldrig tröttnar på. Soluppgångar kan kännas som likadana upprepningar dag efter dag, men himlens färgskiftningar och vattnets speglingar och rörelser, blir något helt nytt varje morgon.
Kaffet smakar extra gott när jag får sällskap av skådespelet utanför fönstret här på Blockhusudden. Borta på stenbryggan vid lusthuset, står en morgonpigg fiskare i det rosaröda morgonljuset och jag undrar om han har liknande tankar som jag!
Vi jobbade i trädgården. Lökplantering och flytt av växter!
Ambraträd -Liquidambar styraciflua i Stockholm
Lökplantering på Södra Djurgården
