29 oktober – måndag

Efter en natt med god sömn, såg jag snön sakta falla utanför fönstret när jag gjorde mitt morgon-te och det kändes mycket skönt att slippa gå ut.

Fram på dagen tog jag i varje fall tunnelbanan in till Sankt Eriksplan och gick bort till Vasa Reals skolgård på Hälsingegatan, där ett stort och gammalt Ginkgoträd står. Det sägs att trädet är en rest från tiden när Bergianska trädgården var belägen på platsen där Vasaparken och bostadskvarteren intill nu ligger. Trädgården skapades i mitten av 1700-talet av bröderna Bergius och flyttade 1885 till den plats vid Brunnsviken där trädgården ligger sedan dess. Trädexpert Per Ola Fritzon har vid något tillfälle uppskattat åldern av ginkgoträdet som yngre, men vem vet? Fritzon kanske inte alltid har helt rätt. Det är trots allt lite spännande att det finns en chans att ginkgon en gång tillhörde Bergielund som trädgården hette då. Jag åkte förbi platsen i fredags och såg då att trädet lyste som guld och bestämde mig för att fotografera det just den här dagen. Men helgens hårda vindar hade gjort att trädet nu nästan var naket. Jag får vänta med fotograferingen av ginkgoträdet till nästa höst!

Borta vid det höga Norra Tornet vid Norra Stationsgatan, tog jag några bilder och tänkte på det jag läste i tidningen, att den översta våningen i det 125 meter höga huset har sålts för 66 miljoner! Man undrar ju vem köparen kan vara?

Men det som intresserade mig mer var när jag upptäckte en ny enkelsidig allé som planterats längs Norra Stationsgatan. 26 stycken stora plataner har fått sin plats här och det är andra gången på kort tid som jag ser nyplanterade plataner i Stockholm. Tidigare upptäckte jag 7 stycken plataner på Sveavägen vid Tunnelgatan. Plataner är det vanligaste gatuträdet längre söderut i Europa och har tidigare bara funnits på ett fåtal platser i Stockholm, som i Humlegården framför KB och vid Grönlandsparken ute i Kista. De finns säkert på några andra platser också.

Nu verkar det som om platanerna har börjat hitta till huvudstaden på allvar. I böcker läser jag att de klarar zon 2 - som Stockholm tillhör - på skyddade platser. Jag vet inte om den breda Sveavägen och Norra Stationsgatan räknas som skyddade platser, men det är väl så att klimatet har förändrats och vi får börja skriva om zonkartan! Jag välkomnar i varje fall varje platanträd i Stockholm, även om klimatförändringen är skrämmande! Tänk om planen är att framöver smycka hela långa Sveavägen med plataner, nu när Hörsholmsalmarna där mår så dåligt.

Enkehusparken på Norrtullsgatan har renoverats och återinvigdes den 12 oktober med sång, musik och fika och det ska bli intressant att följa den nya växtligheten där inne. Jag försökte hitta det där guttapekaträdet (Eucommia ulmoides) som ska finnas där inne, men jag får vänta till nästa år då träden fått löv igen.

Innan jag åkte hem till Brommanästet, besökte jag för första gången Café Systrarna Andersson i hörnet Karlbergsvägen-Birkagatan. Ett mycket trevligt café och jag satt där i lugn och ro med mitt kaffe och min kanelbulle, fram till dess att en armada av mammor med stora barnvagnar letade sig in i lokalen. Jag trängdes allt längre in hörnet, svepte mitt kaffe och vandrade vidare…

Vid Bråvallagatan 14, som har en mycket vacker rosengård mot gatan, blommade fortfarande mängder av rosor! Skönt att inte allt som blommar slocknar så tvärt!

Jag läser i min nya favoritbok ´´Stockholm den planerade staden´´ av Peter Lundevall:

Skäms vi för våra känslor för naturen, att vi dras till skogsdunklet, det stora blå och de öppna blomsterängarna? Generar det oss att vi tror oss betraktade som kusinerna från landet bland kontinentens urbana proffs? Hur mycket lattekulturen än brer ut sig kommer stockholmarnas identitet förmodligen ändå att präglas av Stockholms eviga växelspel mellan vatten, grönska och byggnader.

Just så!

30 oktober – tisdag

Regnet slog mot mina fönster och vinden slet i träden utanför lägenheten. Jag stannade inne i Brommanästet hela dagen.  ´´Jobbade´´ med bloggen, läste och såg en dokumentärserie på TV som jag spelat in.

Jag läser i tidningen ´´Mitt i´´ att 83 stycken lönnar ska bytas ut på Drottningholmsvägen och Bergslagsvägen, från Ulvsundaplan ut till Rockstarondellen. I somras när jag åkte där, blev jag mycket bekymrad över de döende träden och som tur är har man nu startat arbetet med att byta ut träden. Fällningen av de gamla lönnarna inleds den här veckan. De nya träden kommer nu att få växtbäddar med en blandning av biokol och makadam som ska hålla vatten och näring bättre och med bättre syresättning är det meningen att träden kommer att trivas mycket bättre nu. Arbetet kommer att pågå etappvis fram till december 2019.

Rapport från Djurgården:

De vansinnigt vackra prunusträden runt dammen med skulpturen ´´Gosse lekande med svan´ på Rosendalsterrassen, får nu en uppstamnings-beskärning för att få in mer ljus till planteringen runt Svanen. Jag förstår självklart syftet och jag vet att de inom kort kommer att växa sig vackra igen. Jag litar fullständigt på Djurgårdsförvaltningens beslut, men jag lider lite ändå!

31 oktober – onsdag

I vanliga fall när jag kliver av tunnelbanan vid Odenplan, brukar jag vandra upp mot Norrtullsgatan, förbi Observatorielunden där Drottninggatan tar vid. Jag brukar titta in i Spökparken och Tegnérlunden när jag går Drottninggatan ner mot Centralbadets trädgård. Idag tog jag dock en helt annan väg in mot City och jag undrar om jag någonsin tidigare vandrat Luntmakargatan i hela dess sträckning. Luntmakargatan som sträcker sig mellan Odengatan och Apelbergsgatan, är en typisk bakgata, ganska lugn, lite tråkig och med väldigt få butiker. Ibland tycker jag att det är ganska skönt att vandra just på tråkiga gator, där jag slipper folkträngsel och där man uppskattar det lilla, de små detaljerna!

Här har Taxi Stockholm har sin central och här ligger restaurangerna Stockholm Mathus AB på nr. 99, Restaurang Thai Wu på nr. 63, Ari Ariang på nr. 65 och Restaurang Lao Wai på nr. 74, med flera. Idag kallas ibland kvarteren kring Luntmakargatan för Lilla Asien eller Stockholms Chinatown på grund av de asiatiska restaurangerna.

Gatan är ganska tom på grönska, förutom en sträckning där en rad mycket höga pyramidpopplar står och skymmer de inte allt för vackra husfasaderna och vid nr. 25 upptäckte jag ett vilset och ensamt ginkgoträd.

Jag passerade den stora ombyggnaden av kvarteren kring Malmskillnadsgatan och Sergels Torg, som nu börjar kallas Sergelstan. där jag på informationsskyltar läste att syftet med ombyggnaden är att få fler bostäder i City och att göra de här trista kvarteren mer levande. Malmskillnadsgatan kommer även att få flera restauranger och butiker som det såg ut förr i tiden när 1800-talshusen fanns kvar och jag hoppas verkligen att gatan får ett mycket bättre rykte framöver, än vad den haft under en lång period.

Uppe på bron över Hamngatan stod jag en stund och såg ut över Sergels Torg, en plats som tidigare var en vild bilkarusell, men som idag har blivit så mycket lugnare tack vare att Klarabergsgatan stängdes för biltrafik och att Hamngatan är ett ganska dåligt val som bilväg. Jag kommer nog aldrig att tycka om Stockholms City, men platsen är i varje fall på väg att bli mycket bättre än den varit sedan grävskoporna grävde bort det gamla Stockholm här. Nu går spårvägen ända fram till T-Centralen och det är mycket få bilar som rundar Sergelfontänen. Jag kan inte reglerna här ännu, men jag hörde att det endast är bilar med tillstånd som nu får köra runt Sergels glasobelisk eller som den egentligen heter Kristallvertikalaccenten…! Torgståndet kallas den också ibland!

Många tycker att det är för lite grönska på Sergels Torg, men hur illa jag tycker om city, så förstår jag varför just den här platsen inte är en grönskande park, på undervåningen ligger ju T-Centralen! Visst skulle stora blomsterurnor passa bra här och det kommer säkert framöver! Den här platsen har precis blivit färdigrenoverad. Den nyplanterade raden med kinesträden på Klarabergsgatan utanför Åhléns, är väldigt fin tycker jag och när de träden växt till sig kommer de att mjuka upp den kalla citymiljön. Se mer om kinesträden här!

Annars var mitt besök i stan att hitta ett par mörkgrå jeans, vilket jag gjorde med hjälp av min dotter, som jag senare åt lunch med.

1 november – torsdag

Jag fick en plötslig längtan att besöka min barndomsstad Norrtälje och jag körde de sju milen mot Roslagen den här första dagen i november, den lugna, grå och ganska sköna månaden!

Varje gång jag nu för tiden rullar in i Roslagens huvudstad, tänker jag att jag inte längre kan besöka min mor, som lämnade oss för två år sedan och det känns så oerhört tomt. Men jag har en del av min historia här och min yngsta syster bor kvar i centrala staden. Besöker man Norrtälje under sommarhalvåret är det väldigt mycket folk på gatorna, men nu i november var det lugnt och stilla, förutom pålningen för de nya husen i hamnområdet. Den här dagen var det nog mest Norrtäljebor jag såg och på Tillfällegatan mötte jag Tony Irvine, som ju bor här.

Det finns väldigt många platser som har byggts sönder i den här forna småstadsidyllen där jag en gång i tiden växte upp. Fula byggnader har poppat upp lite här och där genom åren, som om man inte tänkt på att byggnader bör passa ihop med sina grannhus och bilda en något sånär harmonisk stadsmiljö. Men längs ån är det fortfarande vackert och jag älskar att följa den genom staden. Idag hörde jag att någon sett en strömstare tidigare i veckan, men hur jag än spanade, såg jag den inte. På långt håll såg jag däremot det nya höghuset som nu nått sin fulla höjd vid hamnen, där det nya bostadsområdet växer fram. De första husen som är färdiga blev mycket vackra tycker jag och nu är snart det omtalade höghuset klart. Jag la ut en bild på det 15 eller 16 våningar höga huset, på Facebook och kritiken var inte nådig bland de som kommenterade. Det var övervägande negativa åsikter och jag skrev att jag i det här blogginlägget skulle berätta vad jag tycker! Så nu gör jag det!

När jag växte upp på 50- och 60-talet var Norrtälje en lugn vacker liten idyll. Idag växer staden snabbt och många stockholmare flyttar dit. Många diskuterar det nya bostadsområdet i hamnen, med det fantastiska läget vid Norrtäljeviken, som leder ut till Roslagens vackra skärgård. Här har det tidigare stått två höga betongsilos som en stor del av Norrtäljeborna nu sörjer. De har ju funnits där så länge och de tillhörde hamnstaden Norrtälje!

När jag kom vandrande mot hamnen, såg det höga huset en aning skrämmande ut. Jag är ju i grunden en naturmänniska, även om jag även älskar att vandra i Stockholm. Min lilla barndomsstad har alltid varit en trygg tillflykt när huvudstaden ibland blivit för ansträngande. Nu är det stora förändringar på gång och staden växer inifrån, i de centrala delarna. Det mest naturliga vore väl att jag hatade det nya hamnområdet, att det förstör min barndoms idyll. Men den där idyllen har redan förvunnit, för länge sedan. Hela det här området bestod tidigare, förutom av två silos, även av stora lagerlokaler och förråd. Ingen vacker syn för vare sig ortsborna eller turister. 

Vackra byggnader är viktigt för mig och jag bryr mig verkligen om arkitektur. Som sagt så blev de första husen i hamnområdet väldigt fina, men vad ska jag då tycka om höghuset? Vad jag inte riktigt förstår är att så många sörjer de två fula silorna och samtidigt tycker så illa om höghuset, som nu står på samma plats och har ungefär samma höjd. Ett hus där människor ska bo, i stället för två stora betongkolosser!

Visst hade det kanske blivit bäst om maxhöjden på husen hade varit så som de först byggda husen. Men det hände något när jag gick omkring på det område som nu var färdigt. Stenläggningen på marken var fin (sådant är mycket viktigt tycker jag) och när jag befann mig i närheten av det höga huset, tyckte jag plötsligt att det kändes lite spännande! Att det kanske inte blir så tokigt det här, när hela området blir klart. Eller hur tänker jag? Jag blir lite kluven. Allt som är nybyggt behöver ju inte vara dåligt! 

Över en kopp kaffe med kanelbulle på Café Tre Praliner på Tillfällegatan 8, försökte jag smälta det jag sett och reda ut vad jag egentligen tycker om höghuset i hamnen. Men min bedömning av Norrtäljes nya bostadsområde får vänta till hela hamnområdet är färdigbyggt. Innan jag återvände till Stockholm, köpte jag två gravljus och gick till kyrkogården och tände ljusen för min mor och far.

Här är några reaktioner om Norrtäljes höghus på Facebook:

”Men hemska saker” säger Ove som också växt upp där. ”Skyskrapa i Norrtälje’ !!!

Gör ont i det estetiska sinnet! Kanske blir bättre med tiden och flera höghus bredvid.

Fult med enstaka höghus. Bygg hel stadsdel, där det passar in.

Och tur var det! Det som var där innan fick en ju att gråta! Allt är bättre än den fruktansvärda silon eller vad det nu var.

Nej, men vad...!? Tack för bilden! Man tror inte att det är sant.... Ganska förfärligt! Okey, silona var inte vackra heller! men men

Tragiskt att förstöra denna fina stad

Åhh nej! Passar inte där!

Så fel

USA komplexet verkar inte ta slut..

Nej, usch! Där också!!!

Fult, förstör den fina staden

Oj, nu tar man i !!!

Åh fy fan! Snacka om att bygga bort det man kan attrahera med.

Jättefint! 

Mycket nyfiken på din åsikt

Inte den snyggaste skyskrapan jag sett