Vecka 36, 2018 - Skärgårdstur i valtider
3 september – måndag
Nu har jag har bytt från sommartäcken till vintertäcken hemma i Eken-sängen!
Idag hade jag tänkt åkt ut till Ekerö för att vandra i trakterna kring Ekebyhovs slott, men så såg jag något på Facebook som ändrade mina planer. ´Vilken växt´´ är en Facebooksida där man kan fråga följarna om man undrar vad en växt heter. Idag undrade Maria Engström som är en trädgårdskompis till mig, vad det var för träd som står vid Allhelgonagatan alldeles ovanför trappan som leder ner till Götgatan. Hon fick svar att det var ett kinesträd (Koelreuteria paniculata) och jag fick plötsligt lust att fotografera trädet som nu har så vackra frökapslar. Någon berättade att träden på Klarabergsgatan utanför Åhléns också är kinesträd. Dagens mission blev att besöka och fotografera dessa träd.
Jag tog tunnelbanan till Medborgarplatsen och gick bort till Allhelgonagatans trappa, just där Gunnarsssons kondis ligger. Alldeles ovanför trappan hittade jag trädet som utmärkte sig med sina vackra triangelformade frökapslar. Jag tog mina bilder och fortsatte upp mot Helgalunden som är en mycket trivsam stadsdel på Södermalm och gick vidare bort mot Fatbursparken där jag såg ett annat spännande och nytt gatuträd i vår stad - Kinesisk sekvoja (Metasequoia glyptostroboides) som nu är gatuträd på en del av Fatburs brunnsgata. Det finns även ett stort antal vid Hornsbergs strandpark.
Eftersom jag blev sugen på kaffe, letade jag efter ett mysigt café i de här trakterna av Söder, som jag sällan besöker. Caféerna på Söder har verkligen förändrats under de senaste 20 åren. Borta är de gamla enkla söderfiken, nu handlar det mer om att öppna annorlunda och coola caféer. Det är väl de yngre söderborna som går på café, så jag förstår att de gamla fiken och kaffestugorna inte är så intressanta längre. Personligen gilla jag enkla caféer, kaffestugor och gammaldags konditorier – ja jag vet att jag börjar bli gammal. Hur som helst så gick jag förbi hipstercaféerna och fortsatte med bestämda steg mot Konditori Chic på Mariatorget, som är ett enkelt gammalt favoritställe. Mycket bra bakverk, goda kanelbullar och gott kaffe!
Jag placerade mig på trottoarserveringen vid Sankt Paulsgatan och njöt av att vila benen efter en lång vandring. Plötsligt kommer en äldre man på en motorcykel och i famnen har han en gammal pudel som också han har hjälm på sig! När de parkerar vid kondiset, rusar folk fram med sina mobilkameror och fotograferar det underbara paret. Även jag frågar om jag får ta en bild och jag pratar en stund med den trevliga PJ:n. Hunden Chico har åkt motorcykel i 12 år och ibland reser de så långt som tio mil, självklart med fikapauser längs vägen. Dom fikade klart och satte på sig hjälmarna och drog sedan sakta iväg längs Sankt Paulsgatan.
När jag kom upp på Hornspuckeln gick jag in på The Tea Centre of Stockholm och köpte en påse Söder-te till Cecilia, innan jag fortsatte mot Slussen och genom Gamla Stan, där jag som vanligt undvek Stockholms mest krimskramsigaste gata, Västerlånggatan och kom till slut fram till Klarabergsgatan. Där hade det bara för någon timme sedan varit invigning av den nya spårvägen fram till Centralstationen. Nu kan man åka spårvagn från Centralstationen ända ut till Prins Eugens Waldemarsudde på Djurgården. Mycket bra!
Nu såg jag alla dessa kinesträd som kantade Klarabergsgatan på Åhléns-sidan. 20 st träd i rad och de orangeröda frökapslarna lyste i septembersolen. Åhlénsklockan hade samma färg som frökapslarna och jag kan tänka mig att den som beslutat att plantera dessa träd – möjligen Stockholms stads trädexpert Björn Embrén – blev glad åt detta!
Jag tog bilder och det kändes oerhört skönt att bilarna försvunnit från den här citygatan. Jag är tacksam för varje gata i stan som blir bilfri!
På eftermiddagen fick jag mail från just Björn Embrén på Stockholms stad som meddelade att han har gått i pension, men kommer att fortsätta som timanställd med undervisning och föredrag. Efter mitt blogginlägg om kinesträden fick jag en kommentar av Anna Embrén och det visade sig att hon planterat några av kinesträden på Klarabergsgatan och även trädet på Allhelgonagatan. Anna är dotter till Björn!
4 september - tisdag
Innan jag kom fram till Strömkajen, tittade jag in i Kungsträdgården och beundrade de vackra sommarblomsplaneringarna vid Jakobs kyrka. Vattenspridarna gick nu på morgonen och det var friskt och fräscht i den folktomma parken!
September är en bra månad att besöka Stockholms skärgård tycker jag, det är för mycket folk där ute på somrarna. Så jag klev ombord på båten som heter Skärgården och vi lämnade stan denna soliga morgon då vattnet låg helt stilla. På Strömbron halvsprang eller cyklade människor på väg till sina arbeten, själv lutande jag mig tillbaka för att på spegelblanka vatten glida fram i Stockholms inner- och mellanskärgård.
Jag är uppväxt i Roslagen och när jag var båtägare vistades jag alltid långt ute bland de ytterst öarna som gränsade till havets öppna horisont, där öarna består av låg växtlighet och där man kunde hitta en egen ö att övernatta på. I Stockholms mellanskärgård är öarna skogbeklädda och man har inte alltid kontakt med de vidsträckta fjärdarna eller med den öppna horisonten. I Stockholms ytterskärgård däremot, finns fantastiska paradisöar. Men - det har verkligen sin tjusning att vistas bland öar där sagolika sommarbostäder har byggts i de vackraste miljöerna och det finns alltid någon vacker byggnad att beundra under resans gång.
Mitt mål idag var Grinda som jag hört så mycket om och efter två timmars resa från Strömkajen i Stockholm klev jag iland på Södra bryggan tillsammans med fyra andra personer. Under sommaren svämmar Grinda över av besökare, men nu råder det lugn som jag eftersträvade. Även här ute låg vattnet helt stilla, det var runt 20 grader, perfekta förhållanden för en dag i stillhet. Några hundra meter från bryggan ligger Grinda värdshus som byggdes i början av 1900-talet som sommarbostad åt Nobelstiftelsens första direktör Henrik Santesson. Här finns också värdshusets bakficka Framfickan - som nu var stängt, däremot hade den lilla handelsboden med caféet fortfarande öppet och jag tog en kopp kaffe i pappmugg, innan jag började gå på upptäcktsfärd med hjälp av öns stigar.
När jag i ett mycket stilla tempo (jag hade ju 6 timmar på mig att upptäcka Grinda) gick mot norra stranden, stannad jag på stigen och upptäckte att tystnaden var fullständigt total. Jag hörde inget annat än mina egna andetag. Inga fåglar, inget ljud av vågor eller av trädkronor som rörde sig, eftersom det var helt vindstilla. Det var en mycket märklig och underbar upplevelse. Länge stod jag stilla och bara lyssnade på tystnaden, som om jag inte trodde på den, som om tiden stannat. Jag följde den steniga stigen utefter den norra stranden och kom fram till tältplatsen på de öppna markerna med stora gräsytor, där några få campare fortfarande höll till. Det betar får och kor på ön. De hjälper till att hålla landskapet öppet och det pågår även ett projekt att återställa ängs- och hagmarker som växt igen.
Jag hittade Grindastigen som är 3 km lång i skiftande natur och efter en stund kom jag till Lilla utsikten där jag högt uppe på berget åt min lunch som jag hade med mig. Utsikten var underbar och jag satt länge och såg ut över det blanka vattnet och alla öarna som låg som utslängda på fjärdarna, ibland kom en båt och spräckte den blanka vattenytan, men de störde inte den här stilla dagen. Längre fram på stigen klättrade jag upp på Klubbudden som är öns högsta punkt, där ljungen blommade vackert i bergskrevorna och jag tog bilder med blommorna i förgrunden och den vidsträckta skärgården i bakgrunden.
Det här blev en helt strålande dagsutflykt och jag tänker att jag vill hinna med att se fler skärgårdsöar innan hösten är här på allvar. Kvart över fyra kom båten till Södra bryggan och jag tog plats med kaffe och macka för att starta färden tillbaka till huvudstaden.
5 september - onsdag
Idag började en tvådagarskurs om sommarblommor, som Movium håller vid Ersta konferens & Hotell här i Stockholm. Movium arbetar med stadsutvecklings frågor och verkar inom Sveriges lantbruksuniversitet. På kursen deltog några från Djurgårdsförvaltningen, som till exempel trädgårdsmästare Cecilia, som nu fick tillfälle att visa sina vackra planteringar vid Rosendals slott. Kursdeltagarna fick även se färgplanteringarna vid Lunsthusporten som i år är extra fina. Djurgårdens planteringar blev mycket uppskattade av kursledare och deltagarna.
Mitt beröm över Cecilias planteringar och mina bilder på blogg och Facebook, hade gjort att Movium fått upp ögonen för allt detta vackra och nu fick den duktiga trädgårdsmästaren mycket välförtjänt uppmärksamhet för det fina som hon skapat.
6 september – torsdag
Lexus och jag skjutsade Cecilia till Djurgårdsfärjan eftersom hon skulle bege sig till sin andra kursdag om sommarblommor på Södermalm. När vi släppt av matte, parkerade vi bilen vid Djurgårdsbron och vandrade in i Lusthusportens park som blir vackrare för varje gång jag besöker den fina trädgården. Det är framförallt den röda och den blå-lila planteringen som lockar i år. Den röda planteringen brukar jag inte ägna så mycket tid åt i vanliga fall, men i år är den helt magnifik och som jag sagt tidigare är gräset Pennisetum advena 'Rubrum' perfekt tillsammans med de röda sommarblommorna.
Den här morgonen bjöd på perfekt vandrarväder, vindstilla och lagom temperatur. Vi fortsatte upp mot Rosendalsterrassen, där planteringen vid dammen fortfarande är fantastiskt fin. Tobaken trivs extra bra i år. Vid Rosendals slott fortsätter de ljuvliga planteringarna att glänsa och de har välförtjänt fått mycket beröm av både mig och av många andra denna sommar. Det är inte endast färg- och form kombinationerna som är så perfekta i Djurgårdsförvaltningens sommarblomsplanteringar, utan även hur de harmoniskt är uppbyggda i höjd.
Tyvärr hade jag inte min kamera med mig idag, så jag fick använda mobilkameran i stället, typiskt när det var så fint ljus den här morgonen. Jag får nog göra om fotograferingen en annan dag. Vi gick igenom fina Rosendals trädgård och bort till Prins Eugens Waldemarsudde, där Galleriterrassen är väldigt vacker nu och det blommar överdådigt i alla planteringar. Det blev en rejäl morgonpromenad, efter det att vi gått Djurgårdsvägen fram, besökt vackra planteringen Långkorven vid Skansens norra entré och sedan tillbaka till bilen. Lexus slocknade direkt när han lade sig på sätet.
7 september – fredag
Inne i Mälarpaviljongens vackra trädgård på Norr Mälarstrand träffade jag trädgårdsmästare Kristina Björk och jag har sagt det förr och säger det igen - hon gör ett fantastiskt jobb här och jag tycker att det blir vackrare för varje år som går. Det här är inte bara en restaurang, det är en mycket vacker trädgård i vår stad!
Jag hade även turen att få träffa författaren till den fantastiska boken om Holger Blom stadsträdgårdsmästaren i Stockholm mellan åren 1938-1971 - Brita Åsbrink som kom förbi Märlarpaviljongen.
Egentligen var det för att titta till renoveringen av parkstråket vid Norr Mälarstrand som gjorde att jag gick hemifrån Brommanästet och in till Kungsholmen idag. Det har fällts popplar från 1970 och -80 talet och några gamla björkar som sjöng på sista versen. Parken som ritades av Holger Blom och Erik Glemme på 1940-talet skapades som en bit natur av Mälardalens flora och skulle endast innehålla inhemska växter.
På originalritningar finns 120 träd inritade och idag växer här 210 träd, vilket har gjort parkstråket mörkare än det var tänkt från början. Visst tycker jag om lummiga parker, men här vid Riddarfjärden var det meningen att det skulle finnas utblickar från flera håll och även siktlinjer i parken, som med åren försvunnit då många nya träd har planterats vid olika tillfällen genom åren. Som vid tidigare renoveringar 1967 och 2002. Personligen tycker jag inte att stora popplar hör hemma i små parker utan bör i stället få växa sig stora i de större parkerna, så jag ser inte något problem att dessa träd togs bort och ersätts med nya, som ska passa in i det ursprungliga tänket.
Nu har folk på Kungsholmen polisanmält fällningen och politiker har till och med blivit hotade av arga medborgare som inte tycker att träd ska fällas. Någon uttryckte till mig på Facebook när jag visade nya stadsträd i Stockholm, som kinesträdet, att på Kungsholmen tar man bort träd för att de inte är inhemska. Nu var ju anledningen att försöka återgå till just den här parkens ursprung. Jag har jobbat med trädgårdsarbete i nästan 50 år och vet hur känsligt det är när träd sågas ner, men ibland känns det som om folk protesterar varje gång en motorsåg startas, oavsett syftet.
Jag tror nog att det här blir bra när de nya växterna får etablera sig och jag tror säkert att Holger och Erik hade förstått den här renoveringen. Är det någon som värnar om Stockholms grönska så är det väl jag, men i det här fallet så faller jag inte in i ledet bakom den protesterande massan. Visst finns det åtgärder som inte jag heller tycker om i den här renoveringen, som att de vackra häggmisplarna ska bytas ut, för att de inte anses som tidsenliga med originalplanen. Men men...jag kommer givetvis att bevaka etableringen av växterna, bland annat stora ytor med vildrosor, slån och hagtorn.
Jag förstod att jag var ute på farlig mark när jag publicerade detta på bloggen och det dröjde inte länge förrän jag på Facebook fick detta svar:
Sorgligt att du tar parti för dem som förstör Erik Glemmes arkitektoniska pärla. Populus Beroliniensis passar visst på Norr Mälarstrand och planterats in under Holger Bloms ledning under slutet av 1960-talet. När Norr Mälarstrandsparken anlades pågick 2:a världskriget. Klart att man inte hade tillgång till utländska träd då. Att fälla uppvuxna friska träd för att de inte är svenska är absurt. Träd i parker växer och de behövs för att ge skugga till alla dem som inte klarar att sitta och promenera i stekande sol hela sommaren. Norr Mälarstrand VAR en fantastisk lummig idyll. Nu är en tredjedel slaktad och till vilken nytta? Stockholmarna behöver så väl sin grönska som ger skydd från stekande sol, dämpar trafikbuller och renar från trafikföroreningar.
Mitt svar :
Stockholms gröna rum Erik Glemme dog 1959 och slapp vara med om att popplarna planterades på Norr Mälarstrand. Jag har arbetat med trädgård och träd i hela mitt liv och jag hävdar fortfarande att popplar hör hemma i större parker, med sitt våldsamma rotsystem. Nu kommer det att planteras nya träd och i en park/trädgård behövs trädbeståndet föryngras då och då så att inte alla träd är lika gamla. Nu kommer markvegetationen få mer ljus och jag tror att det här kommer att bli bra framöver när de nya träden och buskarna får etablera sig.
Begonia ’Belina Orange’
Fuchsia x hybrida ’Marinka’
Fuchsia x hybrida ’Orange King’
Fuchsia x hybrida ’Heri Mochara’
Fuchsia x hybrida ’Royal Mosaic’
"På Strömbron halvsprang eller cyklade människor på väg till sina arbeten, själv lutande jag mig tillbaka för att på spegelblanka vatten glida fram i Stockholms inner- och mellanskärgård."
Det du beskriver här ovan är en underbar känsla att få uppleva som "friherre" (så kallar maken sig själv).
Underbart vackra bilder från dig och som extra knorr denna veckan är nog hunden Chico.
Ha de gott
Ja det är skönt att vara friherre Britt! Ja visst var det kul med Chico!
Ja så har jag fått ännu en rundvandring i vår vackra stad beskriven med fina ord och bilder.
Vi var till Munsö i torsdags för att köpa potatis och passade på att besöka Bonaviks Naturreservat för en promenad med hunden. Efter det så åkte vi till Ekebyhovs slott och plockade äpplen. Sen blev det färjan hem.
Bilar i innerstaden är både på gott och ont. En viss trafik måste alltid finnas men man kan ju undvika att åka i onödan. Många gånger ger apostlahästarna en bättre upplevelse.
Bonaviks Naturreservat har jag inte besökt Liza! Det ska jag komma ihåg. Jag är trött på att staden har byggts för bilar sedan 50-talet.
Stor skillnad med trädgårdsprofilen Peter Korns vision,
själv gillar jag frodigt blommande bäddar.
Vackert
