Vecka 39, 2018 - Trädvandring
24 september - måndag
Nu är det 14 veckor kvar på året och med den här veckodagboken om mitt första år som pensionär, som jag skriver här på bloggen! Det börjar bli lite tjatigt, men jag har bestämt mig för att kämpa på hela året ut och en gång kommer jag nog att uppskatta att jag höll ut. 2019 återgår jag till att skriva ´´vanliga´´ blogginlägg om Stockholms gröna rum, trädgårdar växter och resor igen!
Termometern visade 5 grader när jag på måndagsmorgonen åkte genom stan ut mot Djurgården och det var säsongspremiär för halsduk, vantar och Blundstone. Nu börjar det bli höst på riktigt och i trädgårdar och parker planteras blomsterlök inför våren och jag känner ett helt nytt lugn inom mig. Under mina 48 arbetsår innebar hösten tunga jobb i trädgårdar och parker, nu hjälper jag i stället C med hennes vackra trädgård på Blockhusudden. En trädgård som är lagom stor, vilket gör att jag även kommer hinna njuta av den här vackra årstiden på ett sätt som jag aldrig tidigare kunnat göra. Till exempel sparka omkring i lövhögar – som folk brukar göra om hösten! Varför vet jag inte riktigt ännu…
Luxus och jag tog bilen bort till Bergianska, där vi vandrade genom den vackra botaniska trädgården, som ännu inte klätts i höstdräkt, mer än en lysande rödbladig vingad benved vid Japanska dammen, en nästan lika röd ginnalalönn vid Edvard Andersons växthus och en gult lysande feberbuske utanför köksträdgården. Men visst fanns den några fler växter som börjat förbereda sig inför hösten.
Vi åt korv vid grillkiosken på Erik Dahlbergsgatan och fortsatte sedan till Birger Jarlsgatan där vi hämtade upp min dotter och fortsatte till Skeppsholmen, där vi vandrade en stund i solskenet.
Bruno, Engsholms nya slottsträdgårdsmästare ringde och ställde några frågor. Han hade haft ett bra första år i slottsparken trots den extrema torkan och nu var det dags att ta in växter som ska skyddas mot frosten som är på väg. Vi pratade om besök Europeiska trädgårdar och eftersom han är fransman så tipsade han mig om trädgårdsfestivalen i Loiredalen som pågår varje år från april till november.
25 september - tisdag
Hundratals ekollon smattrar mot det gamla 1800-talshusets plåttak när jag yrvaket vinglar upp tillsammans med C som skulle till sitt arbete, efter det att katten Alice hållit mig vaken större delen av natten. Jag konstaterade ännu en gång att jag definitivt är en hundmänniska. Kanske om jag skulle vända på dygnet och vara vaken på nätterna, att jag skulle älska katter också.
Vandrade bort mot Rosendal. Förbi Rosendals stall där Djurgårdsförvaltningen har sitt lunchrum och förråd och vi hälsade på matte som hade rast. Uppe på Rosendalsterrassen hade C och hennes medarbetare börjat sätta vårens blomsterlökar och det kändes underbart att förberedelserna inför våren redan börjat. Om 8 månader blommar lökarna och plötsligt återkommer tankarna om att vintern i Sverige är alldeles för lång. Men på något märkligt vis så härdar vi ut, med hjälp av den starka längtan efter ljusets återkomst och de första vårtecknen i mars. Värst är december och januari.
Vid Rosendals trädgård fixades det inför den kommande äppelhelgen och på Prins Eugens Waldemarsudde var trädgården fylld av skolbarn. Inte läge att fotografera med andra ord!
På Storytel har jag lyssnat klart på Persbrandts - Så som jag minns det, till Jonas Gardells - Till minne av en villkorslös kärlek. Ett minst sagt omtumlade byte! Hade Gardells bok inlästs av någon annan än honom själv, är det möjligt att jag fortsatt att lyssna på den. Jag valde en annan bok!.
Djurgården
26 september - onsdag
Vi möttes på Högviltsgatan i Norra Djurgårdsstaden, Stockholms stads trädexpert Björn Embrén skulle berätta lite om stadens träd och vandra runt en stund med femton trädintresserade personer i den här nya stadsdelen. Björn började berätta om hur han en gång startade det som skulle innebära fantastiska förbättringar för stadens gatuträd. Träden i gatumiljöer har tidigare levt ett mycket besvärligt liv i hårdgjorda ytor, där vattnet hade mycket svårt att nå rötterna och där syresättningen i marken var näst intill obefintlig. Men i början av 2000-talet började Björn få igenom det som skulle komma att revolutionera livet för gatuträden.
Det handlade först och främst om att trädets rötter skulle få bättre plats och även få möjlighet att börja ´´andas´´ så som de gör i parkmarker och i naturen, med hjälp av genomsläppliga markförhållanden. Hemligheten är det som kallas skelettjord, som i stora drag innebär att planteringsplatsen fylls med stenskärv där jorden sedan vattnas ner så att rötterna får en luftigare tillvaro. Det finns mycket att säga om det här, men jag tänker inte gå in i detalj här. Det bästa för den som är intresserad är att googla på skelettjord
Björn Embrén har här i Stockholm även introducerat något annat mycket viktigt som växtligheten jublar åt, nämligen biokol.
Jag tar hjälp av Stockholm stads hemsida:
Biokol är kol som görs av till exempel kvistar och grenar och används i odling. I Stockholms stad används biokol i växtbäddar för träd och andra växter. Biokolet gör att växterna mår bättre och bidar till att minska koloxiden i luften.
Växtbäddarna består oftast av en blandning av biokol och makadam. När biokol blandas med makadam samlas det i hålrum mellan stenarna. Biokolet håller vatten, näring och syre och förbättrar syresättningen av marken vilket får träd och träd att växa bättre. Växtbäddarna med biokol har också den fördelen att de håller längre än tidigare lösningar och blir bättre och bättre med tiden eftersom kolet är beständigt. Biokol har blandats med odlingsjord i tusentals år världen över.
Resultat av biokolets effekter kunde vi bland annat se utefter Jaktgatan där de fantastiskt vackra växtbäddarna med träd, buskar och perenner är placerade. Vi började vandra på Jaktgatans norra del och njöt av prakten med strålrudbeckia och höstanemon som blommade som bäst nu. När vi stod framme vid korsningen Bobergsgatan-Jaktgatan, sa Björn att vi skulle jämföra de tre år gamla planteringarna på norra sidan med de på södra sidan som funnits i två år. Vi kunde konstatera att södra sidans växter hade ett mycket friskare utseende än de på norra sidan.
Hemligheten var biokol.
Björn som nu gått i pension, har trots det fullt upp med föreläsningar om skelettjordar och biokol. Hans arbete med dessa ämnen har gett eko runt om i världen och han har med Stockholms stad vunnit priser för det innovativa sättet att förändra gatuträdens liv. Det här är ett relativt nytt sätt att arbeta, men det är på väg att bli den naturliga vägen att få gatuträden att trivas runt om i världen. Jag förslog att han skulle skriva en bok om detta spännande arbete, men det var han inte så intresserad av, vem vill ge ut böcker i dessa tider, sa han. Ja, det är nog fortfarande vackra inspirationsböcker som säljer. Ny vetenskap kan man läsa om på nätet...
Vi fick också se hur den här stadsdelen ligger långt fram angående anläggning av gator och parkvägar. Här tas det mesta av dagvattnet till vara bland annat genom att planteringar är nedsänkta, utan kantstenar som tidigare hindrade vattnet att ta sig in till växterna som ofta satt i upphöjda bäddar.
Här finns inga kantstenar, utan vattnet tar sig fram i räfflade markplattor och leds in i planteringarna. Till och med dagvattnet från gatorna leds ner i brunnar som sedan tar vägen vidare till gatuträdens växtbäddar. Björn var verkligen lyrisk över hur väl Norra Djurgårdsstaden har använt det nya sättet att få växter längs hårdgjorda gatu- och parkvägar att trivas, men undrade hur det var tänkt med de vackra katalpaträden på som redan efter några år växt sig rejält stora och stör fasaden.
Jag älskar verkligen grönskan här, där gårdarna är fyllda med växter och där det längs gatorna har använts nya träd, som tidigare inte använts i Stockholm. Vi såg idag bland annat korstörne, många olika sorters magnolia, ornäsbjörk, katalpa, robinia och ek. Regnets som på slutet föll över oss störde mig inte det minsta. Björn Embrén berättade med glöd om något som intresserar mig mycket och jag hade kunnat går runt och lyssna i flera timmar till.
Lexus har varit hos frisören!
28 september - fredag
Nu väntar jag på oktober då träd och buskar förhoppningsvis kommer att visa sina vackraste höstfärger.
Vid flodvågsmunumentets vågiga gräskullar här på Blockhusudden planterar Djurgårdsförvaltningen nu 5000 pluggplantor med ängsblommor. Det är ängsviol, ängsbräsma, skogsförgätmigej, liten blåklocka, svartkämpar och backtimjan. Jag hoppas verkligen att det kommer att lyckas, men vi får vänta ett antal år innan ängsblommorna har etablerat sig som det är tänkt och det blir en tuff match mot gräset, men pluggplantorna är bra rotade så jag hoppas och tror att det här kommer att bli riktigt bra. Det kommer även att planteras 17 000 små vårlök, som scilla, puschkintia och crokus.
Monumentet över flodvågskatastrofen, som inträffade 2004, där nära 300 000 människor miste livet varav 543 svenskar, har blivit en mycket fin plats att sörja sina nära. Jag ser ofta människor sakta gå runt här och jag tror att de allra flesta tycker om den här minnesvården. Monumentet som invigdes 5 juni 2018 är ett verk av den danske konstnären Lea Porsager och hon har kallat det Gravitational Rippels.
Det har varit en lång väg fram till där vi är idag, då de första blomstermattorna inte grodde som de skulle och just innan invigningen täcktes i stället kullarna med färdig gräsmatta. Sommaren blev den torraste och varmaste sedan SMHI:s mätningar startade på 1700-talet och gräskullarna vattnades ständigt. Anläggningen blev till slut fantastiskt fin och något utöver det vanliga, även om det fanns stunder då jag var tveksam!
Skansens trädgårdar
30 september – söndag
Vi städar bort sommaren på Blockhusudden. Sommarblommor i urnor och planteringar tas bort och det plockas undan allt möjligt som hör sommaren till. Det känns både skönt och sorgligt på samma gång, som med så mycket annat här i livet. Allt färre båtar syns ute på sjön och det är lite av avsked i luften. Avsked av sommaren och trädgårdssäsongen.
Djurgården
Vackre Lexus, givetvis är det han som är förare och du co-driver.
Djur brukar få en att bli det.
Som jag skrivit tidigare tror jag att du kommer att uppskatta din veckodagbok om några år, när du tittar tillbaka på ditt första härliga friherre-år.
Här nere blommor mycket fortfarande och inga vackra höstfärger syns till. Frosten har inte kommit hit ännu.
Biokol-Björn har mycket att lära ut till andra städer, inte minst vår.
Ha de gott i veckan
Nej det är stor skillnad i vårt land. Snö i norr och blommande trädgårdar i söder. Här börjar lönnarna brinna och morgnarna är kyliga. He det gott du också Britt! Lexus hälsar!
Kan glädja dig med att jag rekommenderat Stockholms Gröna Rum till ett flertal följare på twitter .
Alla har blivit glada ,överraskade . Gått dina promenader och blivit överraskade . Trots att de varit infödda !Heder åt dig . Fortsatt skön höst med turer i sällskap av fyrfota vännen .
Men vad roligt Kerstin! Det känns bra att jag gör någon nytta trots att jag är pensionär! Jag vandrar vidare i Stockholms gröna rum!
Vilken underbar vecka! Och vilken tur att du är pensionär så vi får uppleva Stockholm genom dina ögon! Det där med biokol är intressant, tänk så lite man vet. Om jag någon gång lyckas komma till den stadsdelen ska jag verkligen ta en riktig långsam promenad.
Ja men det är lite spännande att se en ny stadsdel växa fram Liza. Det jag gillar är att de satsar så mycket på grönskan och sedan är byggnaderna lite kul ändå...inte vackra, men lite roliga. Själv skulle jag inte stå ut att bo så där i en vecka eftersom jag har svårt att ha grannar så nära inpå mig. Ha det gott!
Härligt att se att det har blivit så fint i Norra Djurgårdsstan vad gäller träd och andra växter. Jag har inte varit där på flera år och då tyckte jag att det var hemskt. Håller med dig, jag skulle inte heller kunna bo där.
Tur nog är Lexus fina uttryck kvar efter skalningen hos frisören. Pussa honom på nosen!
Han är finare än någonsin just nu Janicke!
