Amalfikusten
Vi landade sent i Neapel. Fångade en taxi utanför flygplatsen och Formula 1-färden på vägar, gator och smala gränder till hotellet, kommer jag sent att glömma. Eftersom jag aldrig varit i Neapel hade jag gjort mig en bild av hur det skulle se ut här i Italiens tredje största stad. Bilden stämde ganska bra när taxin stannade utanför vårt Bed & Breakfast som vi bokat eftersom det låg nära tågstationen, varifrån vi skulle åka vidare på morgonen efter. En ruffig bakgata och det kändes nästan lite hotfullt när vi ringde på dörren i den smala, smutsiga och slitna gränden. Men väl inne möttes vi att ett mycket fräscht helt nyrenoverat rum och en trevlig italienare.
26 juni - tisdag
På morgonen tog vi tåget till Sorrento och därifrån buss vidare till Praiano. Om taxiresan i Neapel var dramatisk, så var den här bussresan ett steg värre. På den slingrande vägen där vi hela tiden strök kanten till de högra branterna, mötte vi bilar och bussar och jag förstår inte att vi lyckades undvika krockar. En liten touch från en mötande buss och vi hade fallit ner för stupet.
Amalfikusten kallas ibland för världens vackraste kuststräcka och väg 163 var verkligen något av det häftigaste jag upplevt. Utsikten var nästan overklig och trots trängseln i bussen så njöt jag fullt ut! Långt där nere fanns små stränder, grottor och byar som hängde utefter klipporna. Vårt hotell i Praiano var beläget fantastiskt vackert, med en bedårande utsikt över havet. Hela hotellet var inbäddat av bougainvillea och vi blev bjudna på välkomstdrink och bröd högst uppe på terrassen. Hotell Pellegrino är ett litet familjärt hotell där ägaren verkligen tar hand om sina gäster. Vårt vackra rum hade en stor fin balkong en bedårande havsutsikt.
På eftermiddagen fick vi skjuts av hotellägaren ner till grannbyn Positano, som ligger just intill och som är en av Amalfikustens mest kända och vackra platser, där husen ser ut att klättra på varandra i den branta bergssluttningen. Många gånger har jag beundrat bilder från den här platsen och nu var vi plötsligt där i den lilla berömda staden. Det var fantastiskt vackert och det blev många bilder tagna på de klättrande husen, bougainvillean och havet! Vi läskade oss med gott att dricka på en restaurang som hade just den perfekta utsikten mot allt detta vackra. Vi avslutade dagen med att se Argentina vinna över Nigeria i fotbolls VM!
27 juli - onsdag
Vaknade tidigt och placerade mig på balkongen med utsikt över Medelhavet, eller Tyrrenska havet som den här delen kallas och jag såg hur ortens befolkning sakta vaknade. Efter en ganska otrolig frukost på altanen, där mängder av olika frukostgott serverades vid bordet, ingen buffé alltså, tog vi bussen söderut mot orten Amalfi, där vi bytte buss för att komma upp till Ravello och den underbara trädgården vid Villa Rufolo. Utsikten där uppifrån tog nästan andan ur mig och när jag såg scenen som var uppbyggd invid branten och med den hysteriskt vackra utsikten, tänkte jag mig en konsert där med gamla Clannad, eller något annat magiskt vackert. Gärna en klassisk konsert. Senare när jag lade ute en bild på Facebook, var den en kvinna vid namn Karin Brittsjö som kommenterade att hon verkligen hade uppträtt på den här scenen, med Göteborgs symfoniorkester. Ibland är det roligt med sociala medier…!
Värmen och den starka solen var välkommen och vi åt lunch i en vacker trädgård i ett skyddat läge. Min dotter visade mig till det mycket exklusiva Hotel Belmond som hade en fantastisk trädgård och uteservering, där mängder av Afrikas blå lilja skapade en bra förgrund till utsikten. Vi gjorde endast ett kort besök i Ravello, innan vi tog bussen ner till staden Amalfi igen och sedan båt till Positano. Nu såg vi den hisnande vackra kusten från sjön, men faktum var att vi upplevde kustens skönhet bättre från bussen som slingrade sig fram på bergskanten, trots att vi stod packade tillsammans med andra turister.
Det var den här dagen som Sverige skulle spela åttondelsfinal mot Mexiko och som det mesta under hela resan, så blev timingen helt perfekt. En halvtimma innan match klev i iland i vackra Positano och fick en perfekt plats på en strandrestaurang med TV, där Sverigematchen visades. Några andra svenskar fanns på plats och även några sällskap som höll på Mexiko. När Sverige tog ledningen i matchen märkte vi att det norska sällskapet intill oss jublade vilt och det visade sig att de höll stenhårt på sina grannar. Jag fick en tankeställare där – jag kanske i fortsättningen inte kommer att reta mig lika mycket på flaggviftande norrmän framöver! Sverige vann sedan med 3-0 och norrmännen gratulerade oss. Som tur var blev Mexikos supportrar lika glada som vi svenskar, eftersom de trots förlusten gick vidare, då Sydkorea slog ut Tyskland! Alla på restaurangen var nöjda!
Buss hem till Praiano där vi gick trapporna ner mot stranden och hamnade plötsligt på en fantastisk liten bar med en lika fantastisk utsikt. Vi tog något att dricka bara för att få sitta här och se dagen gå mot sitt slut. Himlen färgades rosa och långt därborta mot norr anade vi Capri, dit vår färd skulle gå dagen efter.
Aahhhh, underbara bilder och jag är tillbaks på vackra Amalfikusten.
Småskrattade när jag läste hur du reagerade på bil-bussfärderna.
Nu förstår du varför maken o jag inte vågade köra bil där.
Vi bodde i Positano en vecka och mellan dessa klättrande husen går en väg och en massa smala branta trappor som inte syns på bilderna.
Där fick man motion kan jag säga.
Jag förstår mycket väl att ni inte ville köra bil på dessa vägar...
2018 och Positano 1962 tycks inte ha förändrats nämnvärt .Då gick man raskt i trapporna !
Vilka starka ben de måste ha haft den bofasta .
Bor man så där blir man som en stenget . Samma sagolika utsikt nu som då .Det finns charm i dessa gamla städer .
Det finns verkligen charm i dessa städer Kerstin!
