En gång var jag anonym här på bloggen och lite tillbakadragen och skygg...!

Ni som kom hit genom att googla på pest eller pestskråp och ser mitt huvud bland de stora bladen, kanske undrar vad jag gör där och varför jag använder den här bilden? Det här var den enda bilden jag hade av de stora bladen...nya foton kommer framöver!

Nåväl! Pestskråp skulle det handla om och det är en flerårig ört med mycket stora blad och tidig blomning. Den förökar sig med krypande jordstammar och just nu i april blommar den här växten med sina märkliga blommor och jag har inte bestämt mig om de är vackra eller inte?

Den odlas ibland som prydnadsväxt just för de stora bladens skull men jag är inte säker på om jag skulle vilja använda den här växten i en trädgård. Däremot tycker jag att den är spännande där den växer i naturen och i lite förvildade utkanter av gamla trädgårdar.

Bilden överst med den flinande trädgårdsmästaren kommer från Sturehofs slottspark där det finns ett stort bestånd av pestskråp. Bilderna nedan är tagna i mitten av april i Bergianska trädgården. Den trivs i lerig mark och kan vara perfekt om man vill täcka svåra slänter med något som inte behöver vara så inställsamt och vackert.

Pestskråp är en flerårig ört med blekröda blomkorgar i vanligen täta och axlika klasar. Bladen är mycket stora och kan bli ända upp till en meter breda, bladskivorna är rundade med hjärtlik bas och bladundersidan är grön eller något gråluden. Pestskråp blommar redan i april-maj. Blomstjälken är brun- eller rödaktigt fjällig och bara ett par decimeter hög under blomningen men tillväxer senare. Blomkorgarna sitter ensamma eller flera tillsammans i vecken av de spetsiga stjälkfjällen, blommorna är rosa.Arten är till övervägande del tvåbyggare, men kan delas in i fyra typer, de rent honliga, rent hanliga, med övervägande del honblommor eller med övervägande del hanblommor. I Sverige förekommer nästan bara typen med övervägande hanblommor, honplantor är bara kända från ett fåtal platser.

Pestskråpen kommer ursprungligen från Syd- och Centraleuropa och finns i Sverige från Skåne till Gästrikland.

Mer från Den virtuella floran:

Användning. Pestskråp har använts som medicinalväxt sedan medeltiden, roten användes främst mot konvulsioner men den ansågs till och med bota pest. På 1950-talet upptäcktes den aktiva substansen petasin, det är en alkoloid som är nästan 15 gånger så effektiv som papaverin, vilket används som kramplösande medicin.

Etymologi. Artnamnet hybridusbetyder hybrid, namnet kommer av Linné delade upp den i två arter, den honliga typen Tussilago hybrida och den hanliga Tussilago petasites. Svenska namnen pestskråp, pestrot och pestilensrot av att den ansågs bota pest.

I Sune och Stina Jonssons Örtabok läser jag att den även kallades pestilenrot och infördes till Sverige av munkar och odlades i klostrens örtagårdar.

Framför allt var alltså pestilenroten ett medel mot pestdöden och beskrevs i en engelsk örtabok från 1576, 30 år före den stora pestkatastrofen i London 1665.

Pestskråpets rot som ansågs ovanligt illaluktande, kan därför antas vara en god signatur för den omvittnade peststanken, då bölderna i de drabbades ljumskar, armhålor, käkvinklar mognade och gick till varig smältning.

 

 

Sturehovs slottspark

Tussilago är en av vårens första blommor och i södervända diken kan man hitta de första utslagna blommorna ibland redan i februari-mars. De flesta använder väl växtens latinska namn tussilago i stället för det svenska namnet Hästhov. Den är vanlig i södra och mellersta Sverige men finns även längre norrut.

I den virtuella floran läser jag:

Etymologi. Artnamnet farfara efter det toskanska namnet på växten, Farfara. Namnet hästhov kan syfta på de något hästskoformade bladen, eller det kan vara en förvrängning av hosthäva, från latinets tussilago (ört som häver hosta). Namnet tussilago är egentligen det vetenskapliga namnet på släktet hästhovar(Tussilago).

 

Om du får en Snödroppe vill personen säga dig att; " -Du lockar fram kärleken i mitt hjärta! " I Stockholmstrakten blommar snödropparna i februari-april och trots att de är i full blom så klarar de många minusgrader. Eftersom de blommar så tidigt så är de viktiga för de första insekterna. Snödroppens frön sprids med myror som gillar fröets näringsrika bihanget.

Snödroppar trivs i sol till halvskugga i lucker genomsläpplig jord. De blir 10-25 cm höga och bildar tuvliknande täta bestånd och de är lätta att föröka genom delning efter blomningen.  Höstplantering sker i augusti-september. Man bör inte täcka snödroppar med kompost eller löv då de växter för kraftigt av för mycket näring, mycket bladmassa utvecklas och blomningen blir sämre. Inte heller efter blomningen behöver den gödsel.

Buskpionen är en förvedad buske till skillnad från luktpioner, bondpioner mm. som är perenna och vissnar ner på vintern. Det sägs att den kinesiska buskpionen är en av världens äldsta trädgårdsväxter och att den odlades under Xian dynastin i Kina för 4000 år sedan. Blommornas konung har den kallats och har hyllats i dikter och konstverk. Den är en symbol för lycka, förmögenhet, vänskap och god tur. Det känns som om jag borde plantera fler buskpioner i slottsparken, nu har vi bara en. Av någon anledning är det relativt få som använder buskpioner i sina trädgårdar. Märkligt eftersom den är så lättskött och så oerhört vacker när den blommar.

Buskpionen som ibland kallas trädpion, kan bli upp till två meter hög, härstammar alltså från Kina och kom till Europa i slutet av 1700-talet. Växten kan bli mycket gammal (i Kina finns det buskar som är 300 år gamla) och utvecklar ett kraftigt rotsystem vilket gör att man inte bör flytta en buskpion, man bör alltså noggrant tänka ut en bra plats åt denna skönhet. Den trivs i ett soligt till halvskuggigt läge, dock inte i stekande eftermiddagssol.

Den bör planteras på förhösten i god trädgårdsjord. Det sägs att den har svårt att klara en vårplantering, men min buskpion planterade jag början av juni samma år som jag började jobba i slottsparken 1998, och den blommar fint varje år. Det är nog trots allt bäst att följa de gamla reglerna om höstplantering. De är härdiga upp till zon 6, beroende på sort. Någon beskärning är egentligen inte nödvändig men om man behöver föryngra växten så kan man avlägsna de äldsta grenarna och klipp då långt ner och då över ett öga.

De fantastiska blommorna som kan bli så stora som 15-25 cm i diameter och blommar i maj-juni, före luktpionerna. När en trädgård förgylls av den här blomningen bör man stanna upp i trädgårdsstressen och bara njuta. Den korta blomningstiden varar ungefär en vecka och i Kina blir det då lite av fest där man sitter i timmar vid dessa blommor medan man dricker sitt te. Jag tror att jag ska göra så i år när vår buskpion blommar...

Det är något speciellt med de växter som blommar under en kort period. Man uppskattar blommorna på ett annat sätt än hos de långblommande växterna. Det blir lite som att stanna tiden för en stund. Det är som med körsbärsblomningen. Annars går trenden mot användandet av just långblommande växter i våra trädgårdar.

Bilderna från inlägget är från trädgårdsresan som jag gjorde 2007 då jag med Rosebud´s Tours besökte trädgårdar i Italien. Trädgården och plantskolan som specialiserat sig på buskpioner heter Moutan Botanical Centre. Där fanns stora fält av blommande buskpioner och jag har aldrig sett något liknande.

Det finns både rotäkta och ympade buskpioner. De rotäkta är härdigare och växer snabbare än de ympade och börjar som yngre blomma tidigare. Det lär finnas över 800 sorter av buskpioner i färgerna röd, rosa, purpur, vit, gul och även flerfärgade och dubbla blommor.

Det är ganska rörigt med arterna, grupperna och hybriderna men några andra arter och grupper av buskpionen är:

• Paeonia delavayi var. lutea - Gul buskpion
• Paeonia potaninii
• Gansu-gruppen (Paeonia Rockii och Paeonia Rock´s Variety)
• Paeonia jishanensis

 

Förgätmigej tillhör absolut favoriterna i vår vilda flora. Den är alltid välkommen in i slottsparken, både som ängsväxt, i planteringar, ja överallt där den vill vara. Älskad av de flesta är den här blyga och lite försiktiga blomman även om den kan växa i stora bestånd. Ingen kan väl se det som ett problem, när den smyger in i våra planteringar och försiktigt ansluter sig till de vårblommande perennerna. Den svaga blå färgen brukar heller inte störa färgtemat i rabatterna.

Förgätmigej finns i hela Sverige men är vanligast i landets södra delar. Den trivs bäst på lite fuktig mark och de ljusblå och ibland vita blommorna blommar från maj-juli.

Det finns många olika arter av förgätmigej som kan vara svåra att skilja åt.

• Åkerförgätmigej - Blommar maj-september, 10-40 cm
• Backförgätmigej - Blommar april-juni, 5-20 cm
• Brokförgätmigej - Blommar maj-juni, 10-25 cm
• Vårförgätmigej - Blommar april-juni, 5-20 cm
• Skogsförgätmigej - Blommar maj-juni, 15-50 cm
• Fjällförgätmigej - 15-40 cm
• Engelsk förgätmigej - Blommar juni-augusti, 20-40 cm
• Sumpförgätmigej - Blommar juni-augusti, 10-40 cm
• Äkta förgätmigej - Blommar juli-augusti, 10-50 cm

Det latinska namnet scorpiodes kommer av den skorpionliknande inrullade blomställningen.

På 1600-talet kallades den ibland för scorpionört och huggormsört. Lite trevligare namn var blå ögontröst och jungfruöga. I Närke har man kallat förgätmigej för fisköga och i Skåne fansögon. Den har även förr kallats åkeröga och kärröga.

Kejsarkronanär en stor och ståtlig växt som blommar i april-maj men av någon anledning har jag lite problem med den här växten. Jag tror att det är de ljusa bladen som är lite feta och som sitter ovanför blomman, det ser helt sjukt ut faktiskt. Hela växten stinker också och det sägs att rådjur, harar och sorkar därför håller sig borta från växten. Visst, de äter inte av kejsarkronan men mumsar glatt på dess närmaste grannar.

Jag brukar även ha lite problem med alltför inställsamma blommor och den här är ju inte direkt blygsam när den blommar. Det går dock inte att komma ifrån att blommorna är häftiga och spännande. Av någon anledning har jag i alla fall planterat de här lökarna vid något tillfälle för länge sedan. Jag tror inte att jag skulle ha gjort det idag.

Kejsarkronan som har sitt ursprung i Iran och Turkiet är släkt med den vackra Kungsängsliljan och den enda likheten är väl att blommorna tittar ner i marken.

Färgen är orange men sorten ´´Lutea´ har gula blommor.

Den är ganska kräsen och vill ha näringsrik och lucker jord i ett varmt och skyddat läge. Inte för torrt och inte för vått.

Man planterar lökarna i september och de bör sitta så djupt som 25-30 cm. Den blir upp till 80-100 cm hög och när växten vissnar blir bladen gula och därför bör man abslout plantera andra växter framför som döljer de vissna bladen.

Då gullvivan blomma i maj månad går vi in i den allra vackraste tiden på året och den är verkligen en av de blommor som förgyller den här tiden. Namnet Primula veris betyder vårens första och det är väl att ta i kanske då blåsippor och vitsippor och flera andra vårblommor blommar tidigare. Men bladrosetten ser man i alla fall redan när snön just smält.

Gullvivan är en av de populäraste ´´plockblommorna´´ och den finns på många håll i stora mängder men den får faktiskt inte plockas i Skåne, Hallands och Örebro län...och den är Närkes landskapsblomma. Visst är det vackert med en bukett gullvivor i hemmet, men de är väl ändå vackrast där de växer? I vår slottspark är markerna kring slottet fyllda av gullvivor i maj månad.

Den trivs på soliga platser i ängsmark och gräsmark eller i glesa skogar där jorden är mullrik. Den blir 10-30 cm och blommar i april-maj.

På Wikipedia kan man läsa om förökningen och gullvivans rötter:

Ibland sker en mutation så att gullvivan blir röd, den kan också korsa sig med både lundviva, som har större blommor (Primula elatior) och jordviva som är lägre (Primula vulgaris) och resultatet blir då det man kallar trädgårdsviva (Primula x polyantha)

Förr användes gullvivans blommor till att färga brännvin och snus och man har även gjort vin på blommorna. Späda blad användes till sallad.

Man ansåg även att gullvivans blommor skulle hjälpa mot värk och svindel och roten användes mot reumatism och ryggbesvär. Gullvivan används än idag som medicinalväxt då saponin som finns i växten har en slemlösande och urindrivande effekt och används vid torrhosta, influensa och kronisk bronkit.

De gyllne nycklar till sommarens sal
Gullvivan har haft många namn genom tiderna och ofta ingår ordet nyckel som majnycklar,  Sankt Pers nycklar, Jungfru Marie nycklar. I äldre tider hade den lite roligare namn...som Gökbyxor..! Eller kattstövlar. Det finns en berättelse om hur Sankte Per tappade nycklarna som föll genom molnen och ner i jorden där änglar letade efter dem. I Atterboms dikt Gillvivan från 1811 kallas örten för ´´de gyllne nycklar till sommarens sal´´.

Betande djur undviker gullvivor då dess jordstam luktar anis och har en mycket stark smak.

Blåsippan är en av de där vårblommorna som man blir helt lycklig av när de börjar visa sig bland fjolårslöven. Blommornas ludna knoppar bildas redan året innan den blommar och visst brukar man pilla lite bland blåsippsblad på senhösten eller under snöfria vintrar för att få lite vårkänsla och den kan faktiskt börja blomma redan på hösten om det är milt väder.

Den blir 5-15 cm hög och blommar i mars-maj beroende på plats i Sverige och hur fort våren behagar att börja. Färgen på blommorna går från mattblå till lilaröd, rosa och t.o.m. vit. I sällsynta fall kan blåsippan få dubbla eller fyllda blommor och som förädlad så finns den just med fyllda blommor.
När blåsippan blommar över så böjer den sig mot marken där myrorna tar hand om fröna som innehåller en olja som de tycker om och bidrar på så vis till blåsippans spridning. Annars sker tillväxten från jordstammen som kan bli mycket gammal, ofta flera hundra år.

Blåsippan är vanligast i södra Sverige men finns även i Norrland på skyddade platser som t.e.x. sydsluttningar. Den trivs på väldränerad, ofta stenig och mullrik mark helst i halvskugga och man hittar den både i glesare granskogar och i lövskogar. Efter blomningen utvecklas nya läderartade blad.

Förr använde man blåssippan mot leversjukdomar på grund av bladlobernas likhet med leverflikar och bladundersidans leverbruna färg. Troligen var det inte lyckat då växten är giftig.

Tidigare tillhörde blåsippan släktet Anemone men då de inte har så mycket likhet med släktet så fick den namnet Hepatica som kommer av det grekiska ordet hepar, som betyder lever. Blåsippan användes även mot sår, eksem, fräknar och solbränna.

I Sune och Stina Jonssons Örtabok läser jag: I gamla engelska örtaböcker beskrivs den som välgörande för den som genom ett övermått på livets goda förstört sin lever, och William Turner förfäktar i sin örtabok från 1559, att blåsippan skulle vara särsklit välgörande för levern hos unga nygifta män som längtade efter barn.

Blåsippan är fridlyst och får inte plockas i Stockholm, Skåne, Halland, Västerbotten, Göteborg och Bohuslän. I övriga landet får man plocka en bukett men aldrig gräva upp plantor.

Bilder av blåsippor

Ok...tidigare hade jag Björn Skifs och nu Tommy Körberg, snart kommer väl Lasse Berghagen också. Förfall!!

Men jag hittade ingen sång om blåsippor av Neil Young, REM, U2 eller Uffe.

Fembladsazalean såg jag första gången i Göteborgs botaniska trädgård där den har en vacker plats och jag föll för de vackra kritvita blommorna som är 3-4 cm stora. Annars är det bladen som är mest framträdande på den här lövfällande busken. De sitter fem tillsammans i skottens spets och är i början olivgröna för att senare bli rosa eller rödlila på bladkanterna. På hösten blir bladen vackert rubinröda.

Busken som är lite vek eller lite elegant...vilket man vill, växer långsamt och blir hos oss 1-2 meter hög, vilket tar 15 år, men på sin ursprungsplats i Japan blir den ett 15-20 meter högt träd. Det tar ganska lång tid innan man får den att blomma. Fembladsazalean klarar sig bra upp till zon 3.

Anledningen till att den inte är så vanlig i våra trädgårdar beror nog på att den växer så långsamt och den ju inte ser så mycket ut för världen i plantskolorna.

Bilderna från Göteborgs botaniska 2008

Vår vanligaste krukväxt pelargonen har vi väl alla någon relation till och alla tycker vi väl något om pelargoner. Just nu känns det som om pelargoner är populärare än någonsin men för bara 10-15 år sedan var den en hopplös ´´mormorsväxt´´ som inte dög åt trädgårdsfolket.

Jag har sett pelargonutställningar och insett att det finns nästan obegränsat antal sorter av släktet. Så egentligen ska man nog inte säga att man inte tycker om pelargoner eftersom det finns så oerhört många olika former och färger av blommorna. Från stora feta och inställsamma till små blyga sorter som man måste komma nära för att upptäcka skönheten.

Många samlar på pelargoner och vår lantbrevbärare på Mörkö har en samling på över hundra olika sorter och även Maria Engblom i Borlänge är en samlare av rang.

Det här är inte tänkt att bli något övergripande och sammanfattande inlägg om det stora släktet utan mer en liten hyllning till en växt som sällan sviker. Om man vill fördjupa sig i pelargonernas liv så kan man i stället gå med i Pelargonsällskapet. Man kan givetvis även läsa alla dessa böcker som givits ut om pelargoner. Just nu bläddrar jag i Veronica Wägners ´´Passion för pelargon´´.

Personligen tycker jag att pelargoner kan vara ganska tråkiga men även vackra och spännande beroende på sort och färg och hur man använder dem. Ett stor plus är att de inte är så kinkiga utan klarar tuffa förhållanden.

I slottsparken vi ju de där lysande orangeröda zonalpelargonerna på borggården som människor har olika uppfattning om.

Vi har även rosenpelargoner, stjärnpelargoner mm. och en sak gemensamt har alla dessa pelargoner och det är att de blommar konstant från försommar till frosten på hösten. Lägg till att de nästan alltid är friska och stadiga. Eftersom pelargoner är sol- och värmekrävande så tycker de inte om när våra svenska somrar blir alltför regniga.

Pelargoner är egentligen en flerårig buske men som hos oss inte kan klara vintern utomhus. De flesta av oss övervintrar våra pelargoner och med hjälp av alla sticklingar som vi tar på våren saknar vi aldrig dessa kompisar.

Det finns som sagt många olika grupper och sorter av pelargoner och man brukar dela in våra vanliga zonalpelargoner i nedanstående grupper.

• Brokbladiga pelargoner (Brokbladiga gruppen)
• Fingerpelargoner (Fingerbladiga gruppen)
• Fågeläggspelargoner (Fågelägg-gruppen)
• Kaktuspelargoner (Kaktusblommiga gruppen)
• Miniatyrpelargoner (Miniatyr-gruppen)
• Nejlikpelargoner (Nejklikblommiga gruppen)
• Rosenknoppspelargon (Rosenknopp-gruppen)
• Stjärnpelargoner (Stjärnpelargon-gruppen)
• Tulpanpelargoner (Tulpanblommiga gruppen)
• Äggskalspelargoner (Äggskal-gruppen)

Sedan finns det andra grupper av pelargoner som:

• Häng- och murgrönspelargoner
• Engelska pelargoner
• Änglapelargoner
• Unikpelargoner
• Doftpelargoner
• Det finns även många arter av vildväxande pelargoner och det kan vara buskar eller halvbuskar eller t.o.m. suckulenter och örter.

De flesta pelargoner är lätta att fröså men det vanligaste är att föröka dem med sticklingar. På våren klipper man ner sina övervintrade pelargoner till ca 10 cm från jorden och av topparna kan man göra sticklingar. Ta 5-7 cm långa toppar och lämna 2-3 blad, ta bort eventuella blomknoppar.

Man kan sticka dem direkt i krukor med fuktig sandblandad jord. Ställ krukorna i växthus, miniväxtus eller med plast över sig. Det svåra är att vattna lagom eftersom pelargoner inte tycker om för mycket vatten men när de ska bilda rötter får de inte heller torka.

Jag tycker dock att det är allra enklast att sätta sticklingarna i vatten tills rötter bildas och sedan plantera dem i planteringsjord. Det sägs att rötterna då blir för känsliga för den näringsrika jorden men jag lyckas nätan 100% med den metoden.

Pelargoner tycker om sol och det är viktigt att de hela tiden får vatten och näring för att de ska orka blomma hela sommaren. Däremot får de aldrig stå i för mycket vatten utan i stället är det bättre om de får torka lite under en period.

På vintern förvarar man sina pelargoner på en ljus och sval plats, som är så svår att hitta nu när vi sällan har glasverandor i våra hus. 10-15 grader är lagom. Jag brukar vattna dem ungefär en gång i månaden under vintern men så fort att februariljuset når dem och de börjar växa så kräver de också mer vatten.

Den här vackra annuellen kallas också för Linnés Väderblomma och ingick i Linnés blomsterur. Blomman log ut sju på morgonen och sluter sig vid fyra på eftermiddagen. Den här blomman slår inte alls ut under mulna och regniga dagar, kallades förr i Sverige för regnblomster.

Väderspåmannen blommar i juni-augusti.

Jag tror att jag vill ha en väderspåman i slottsparken nästa år. Den vi har är inte helt tillförlitlig...

Det finns en del växter, speciellt buskar som inte anses som ´´fina´´ nog att ha i sin trädgård. Har man ett stort trädgårdsintresse och vill följa med i trender så bör man alltså inte ha simpla buskar som spirea, ölandstok eller häckoxbär i trädgården. De här buskarna var mycket populära på 60-talet och finns fortfarande kvar på bostadsområden och i äldre villaträdgårdar. Visst planteras dessa växter fortfarande, men om man brukar köpa sina växter på Zetas eller på andra ´´välsorterade´´  plantskolor...så kan dessa buskar vara svåra att få tag i där. De är inte ´´fina´´  nog. Om de finns där så har de absolut inte några stjärnor framför sig i katalogen.
Jag gillar bukettspirea och jag gillar även björkspirea ´Tor´ som är en låg buske som blommar fint och vars blad får vackra höstfärger. Däremot har jag väldigt svårt för norsk brudspirea.

Ok...vi har inte spirea och ölandstok i slottsparken men jag skulle mycket väl kunna tänka mig bukettspirea eller björkspirea på någon lämplig plats och jag har sett platser där ölandstok passar mycket bra. Bilderna är tagna i huset bredvid där jag bor, den gård som jag skötte fram till förra året.

Bukettspirea är en hybrid mellan flera arter och den blir upp till 2 meter hög och är härdig till zon 5. Det här är en mycket tålig buske som trivs på de flesta platser och i de flesta jordar. Den bör dock placeras i sol eller halvskugga för att blomma fint. Själv är jag inte alls förtjust när man gör en häck av bukettspirea då det kan bli lite väl mycket av de kritvita blommorna.
Man beskär den genom att gallra bort äldre grenar men den tål även att beskäras ner till 10 cm höjd om det är en gammal risig buske.

 

Lövkoja växer vild i Meldelhavsområdet, på Kanarieöarna och i delar av Asien. Namnet Matthiola är efter Andrea Gregorio Mattioli (1500 - 1577), italiensk läkare och botanist.
Lövkoja är en ettårig växt hos oss och finns i vit, rosa, lila, vinrött och ljusgul. Sorten som jag använder i slottsparken och som visas på bilderna heter ´Beauty of Nice´ och börjar blomma i juli för att sedan blommar sedan långt in på hösten. En annan sort är ´Fragance Appleblossom´ som är vit/rosa. Lövkoja blir ungefär 40 cm hög och är en mycket omtyckt snittblomma.

Den grupp som kallas sommarlövkoja passar bra som utomhusväxt hos oss. De lövkojor som man köper som snittblomma i butiker är en sort som har en kortare blommning och passar bäst att odla i växhus.

Den vill ha näringsrik och kalkhaltig jord i sol eller halvskugga. Det är viktigt att vattna den väl under sommaren då den inte tål torka. Man bör förkultivera den genom att så i mars-april inomhus.

I Enköpings Drömpark hittade jag den här Myrnävan som inte är så känd i Sverige. Det är en av de senblommande nävorna som blommar från juni-september utan att man behöver klippa den eller ´´starta om den´´. Den är lilarosa och blir ca. 40 cm hög.
Efter sökning på internet läste jag att man bör ha den i ett skuggigt läge, att den inte bör utsättas för direkt sol. Men i Drömparken är den placerad på flera olika ställen där det är ganska soligt. Men...hur ofta är det direkt och stark sol i Sverige?

Blodnävan blommar i juni-juli på torr och stenig mark upp till Gästrikland. Blommorna är karminröda och ändrar färg en aning efter ljuset. Den vill ha en solig plats och växer ofta längs kusterna. Namnet har den fått efter det att bladen, bladskaften och stjälkarna får en blodröd färg sent på sommaren.
Det finns några sortnamn av blodnävan. Den mest kända är ´Max Frei´ som blir 10-20 cm hög och utsågs 2002 till årets perenn och en nyhet är ´Apfelblüte´ som är ceriserosa.

Ur Blomboken av Sune Jonsson
Blodnävan har haft en viss betydelse som medicinalväxt då den förr användes mot blodstörtning, vid njurlidande och blod i urinen. Inom folkmedicinen lär den fortfarande användas. Infusion på örten dricks mot tex. näsblod och diarré och utvärtes används den  i omslag på bölder och inflammerade sår.