Den här vackra fransyskan planterade jag 1998 i parken och varje vår tror jag att den känsliga damen frusit ihjäl under vintern. Men på något märkligt sätt blir det liv i denna fantastiska ros och just nu på eftersommaren eller förhösten är hon som vackrast.
1843 blev hon till i Frankrike, uppkallad efter kejsarinnan Josefines slott Malmaison utanför Paris och är nu en världsberömd ros.
Den växer ganska glest och är till hela sitt växtsätt lite försiktig och känns mycket ömtålig trots de starka grenarna. Det blir ofta klasar med 3-5 blommor och jag tycker att det är bland det vackraste rosor man kan ha i sin trädgård. Den doftar ljuvligt och börjar blomma i juli hos oss men då brukar harar och rådjur ta knopparna. Nu i september är den som vackrast och blommar långt in på hösten. Det sägs att den ibland angrips kraftigt av svartfläckssjuka men hos oss har den varit frisk. I år har den som sällskap jätteverbena och daggsalvia. Jag hoppas att hon stannar i parken lika länge som jag.