Veckodagbok januari - mars 2021
Veckodagbok 2021
Vecka 46, 2020 - Säsongsavslutning
Grattis USA och övriga världen till den nya presidenten! Äntligen är galenskaperna över!
Trots att Covid-smittan ökar kraftigt igen och att inte min fyrbenta vän var med, kände jag mig riktigt vandrar-lycklig idag när jag sakta travade runt Årstaviken. Träden är nakna och det kändes avskalat och tomt, men naturen behöver vila ett tag nu och har vi tur så dröjer det ju faktiskt bara några månader innan de tidigaste växterna börjar blomma i trädgårdar och parker igen. I slutet av januari i år blommade kejsarolvon, trollhassel, Kungsans körsbärsträd, snödroppar, vinterjasmin och vintergäck i Stockholm. Se här! (just innan Coronan kom) Jag vet att det egentligen är onormalt tidigt och att man borde oroa sig, men jag har så svårt att inte bli lycklig av tidiga blommor…
November gör mig lugn nu för tiden och med stilla klassisk musik i öronen och kaffe i fotoryggan, gick jag med lätta steg runt Årstaviken. Det blev bryggfika på norra sidan, där 500 koloniträdgårdar klättrar i sluttningarna. Vid den första bryggan kom en kvinna ut och pratade så högt i sin telefon att jag var tvungen att lämna platsen. Det kanske var hennes taktik att få bryggan för sig själv! Vid nästa brygga mittemot Årsta holmar hällde jag upp en påtår, njöt av stillheten och den lågt gående novembersolen, när plötsligt ett barn vid lekplatsen intill började gallskrika och verkade inte vilja sluta, så jag fick bryta upp igen och fortsätta bort mot Slipgatan där jag hade parkerat bilen. Men trots några störande ljud, var det en mycket skön vandring.
I vanliga fall brukar det vara lugnt på parkvägar och stigar i Stockholmsområdet under vardagar, förutom på lunchraster, men den senaste tiden har jag lagt märke till att det har blivit allt mer folk som vandrar och springer längs stränderna. Kan det vara arbetslösa i spåren efter Coronan? Eller är det hemmajobbarna som är ute och promenerar?
Egentligen borde jag väl morgonvandra riktigt tidigt för att få vara ifred, men det är ju mörkt fram till sju nu! För att hitta lugnet måste jag nog bege mig ut ifrån stan igen, så som jag gjorde i våras när smittan drabbade oss första gången.
Någon gång i början av 80-talet grävde min dotter och jag ner en skatt i Bogesunds slottspark, jag minns inte riktigt var. Varje gång jag besöker slottsparken tänker jag på skatten.
Jag åker ofta ut till Bogesund som ligger efter vägen mot Vaxholm. Slottet har anor från 1600-talet men den medeltidsromantiska stilen vi ser idag tillkom på 1860-talet. Lite falskt kan man tycka, men varje gång jag kommer körande på den krokiga Bogesundsvägen och slottet plötsligt dyker upp efter en skarp sväng, tycker jag att det är lika mystiskt och spännande. Bakom slottet finns en engelsk park och under våren är markfloran mycket vacker med mängder av blåsippor och vitsippor.
Idag blev det endast ett kort besök, innan jag fortsatte in till Vaxholm. Den fina lilla sommarstaden sover den här årstiden och det var till och med gratis att parkera nere vid Hembygdsgårdens Café. Där har det varit stängt hela året på grund av sprängattentatet i oktober 2019. Jag hoppas verkligen att de öppnar upp sitt supermysiga ställe nästa år, när renoveringen blir klar.
Stilla morgon, inga vindar och över staden låg ett tjockt grått novemberlock. Coronasmittan rusar fram över landet igen och nu får jag hålla mig borta från innerstaden helt och hållet. Nu blir det i stället naturvandringar i Stockholms grå yttre rum!
Jag lever som många andra ett ensamt liv nu, träffar inte många. Min dotter och Lexus och någon enstaka gång ett fåtal vänner, då utomhus och med avstånd. Det kommer att bli en lång och tung vinter, men jag laddar med böcker, TV-serier och vandringar. Julen hoppar jag över helt och hållet.
Den 19 maj i häggens tid när försommaren var som vackrast, vandrade jag runt Kärsön. Idag när naturen i stället klätt av sig och gått i vintervila, gick jag runt ön i ett mycket sakta tempo. Meditationsvandring brukar jag kalla det. Vattnet låg nästan lika stilla som i maj och när jag väl kom bort från ljudet av trafik, var det som att vandra i vildmark. Nu undrar norrlänningar såklart vad jag pratar om, det finns väl ingen vildmark så nära Fjollträsk?
För mig är det i lite vildmarkskänsla på Kärsön, även om jag är född och uppvuxen i Roslagen!
Högt uppe på ett berg vilade jag en stund och såg ut över Mälaren. Skogsklädda öar och stränder så långt jag kunde se. Tidigare i mitt liv har jag nästan bara hyllat vår fantastiska ytterskärgård med sina kobbar och skär, där havets horisont alltid finns i blickfång. Nu på äldre dagar uppskattar jag alla naturtyper, djupa skogar, slätter, höga berg och djupa dalar. Det är stillheten jag är ute efter.
Några enstaka vandrare mötte jag, annars var det en mycket lugn stund på ön som ligger granne med Lovön, där Drottningholms slott är beläget.
Idag sänder jag en massa kärlek ut till min fantastiska lilla kompis Lexus på Blockhusudden, som fyller år! Jag antar att det blir kalas med pannkakstårta där hemma hos mamma på Blockhusudden. Lexus blir dubbelt firad i år, eftersom det blir lite fest här i Brommanästet på lördag också!
Gråvädret låg kvar och lamporna fick vara tända hela dagen. Läste att Ulf Lundell släpper sitt nya album Telegram den 27 november. Alltid lika spännande med ny musik från mannen som jag följt sedan hans debut 1975. Några av låtarna heter Solen och vinden och Vandring för ingenting!
När jag känner mig vandringsugen (för någonting) men inte vill gå så långt, passar sträckan runt Långholmen perfekt. Om jag de här grå, tysta och stilla novemberdagarna har gått långsamt som i dvala tidigare i veckan, hade jag knappt styrfart idag. Ingen motionsvandring direkt. Det fick ta sin tid, jag hade inget eller ingen som väntade. I november vandrar jag alltid långsamt.
Jag har beslutat mig för att inte vara i stan nu när Covid drar runt igen, men Långholmen och Djurgården fungerar att vistas på, om jag är där rätt i tid och när inte solen skiner. Både Långholmen och Djurgården är verkligen platser som betyder mycket för mig, öarna är mycket vackra och här finns många fina minnen. På Långholmen finns tre duktiga trädgårdskvinnor som jag brukar besöka. Åsa med sin fina lott, Kerstin med sin magiska rosäng och Christina, trädgårdsmästare vid vackra Stora Henriksvik. Idag syntes ingen av dem till…
Vi gick i regnet från Djurgårdsbron bort till Beckholmen, jag smög upp kameran ibland och sköt iväg några gråregniga bilder. Överlycklig blev jag av Schneewittchen-rosorna vid Wasahamnen. Tillsammans med min kära vän Lexus som jag hämtade idag, gjorde rosorna min dag!
Lyssnade på Ulf Lundells nya låt som släpptes i dag – Solen och vinden och det är precis så som jag vill höra Ulf Lundell, en härlig stillsam berättar-låt. Det bådar gott inför albumet Telegram som snart blir tillgänglig på Spotify.
I dag firade vi finaste Lexus födelsedag i Brommanästet och det blev pannkakstårta med falukorv även här! Det är ju tradition hemma hos honom på Blockhusudden.
Det här blir årets sista dagbok-blogginlägg, eftersom både natur och trädgårdar nu gått i vintervila. Vad finns att visa i november och december? Kanske framöver någon vacker dimmig morgon vid vattnet, eller en frostig dag i parkerna. Då kommer jag nog att plocka fram min Nikon igen och lägga ut lite bilder.
Men den gröna dagboken får vila ett tag, kanske att jag startar den igen när vi går in i ett nytt år. Ett år då förhoppningsvis det vidriga viruset lugnar ner sig. Troligen blir det här en riktigt tuff vinter för oss människor och även om jag längtar efter det normala igen, så är det märkligt hur man anpassar dig i den här nya tillvaron. Att handla i butiker känns mycket främmande för mig, jag får alla mina varor uppburna till mitt Brommanäste.
Ja ja, vi får kämpa vidare och vara försiktiga. Tvätta händer ofta och hålla ordentligt avstånd.
Var rädda om er kära följare!
Bloggens årskrönikor
Vecka 45, 2020 - Höst i ytterligare sex slottsparker
Höstbesök ute vid Sturehovs slott i regn och blåst, ingenting kunde stoppa mig att fortsätta temat från förra veckan, att fotografera slottsparker i Stockholmsområdet innan träden har tappat alla löv. Jag har alltid tyckt om den här parken, även om det inte finns några planteringar med vackra blommor eller annorlunda träd och buskar. Däremot finns här hundratals lindar, två ståtliga blodbokar som vaktar slottet och en allé mot bryggan med det märkligt valda alléträdet al. Det en skön lantlig känsla här ute, trots närheten till Botkyrkas miljonprogramsområden. De gamla byggnaderna är vackra och det råder alltid ett lugn i den här slottsparken, idag betade två hästar i en hage och jag försökte få lite kontakt med dem, utan att lyckas. Försökte med ´´duktig kille´´!
Den stora delen av parken med de långa lindalléerna, hade fortfarande en hel del gula löv kvar i sina trädkronor, men hårda sydliga vindar fick löv att virvla högt.
Innan jag lämnade de här sydliga trakterna, gjorde jag ett kort besök i Hågelbyparken, en halvmil från Sturehov. Jag har varit där några gånger tidigare, men alltid blivit stressad eftersom parken är mycket välbesökt under sommaren. Nu vandrade jag lika ensam som jag gjorde i Sturehovs slottspark och upptäckte att det faktiskt är en fin plats med gamla vackra stall, ladugårdar och lusthus. Här finns också 4H, friluftsteater, dansbana, caféer och en lanthandel. Inget var såklart öppet nu.
Regnet ökade och jag tog bilen tillbaka till stan. Kände plötsligt en enorm längtan efter kanelbullar från Cinnamon Bakery & Coffeeshop på Verkstadsgatan i Hornstull. På dörren satt en lapp att bageriet var stängt i tre veckor på grund av stambyte. Inga andra kanelbullar kunde duga den här dagen, så jag fick helt enkelt vara utan.
Efter det att jag hämtat min fina vandringskompis Lexus ute på Blockhusudden, gick vi genom den blå lusthusporten, in i den stora fina parken mittemot Nordiska museet. Under sommaren och förhösten är sommarblommorna fantastiska i de fem planteringarna, uppdelat i färgerna blått, gult, vitt, rosa och rött. Nu ligger planteringarna i vila och väntar på nästa säsong.
Både Lexus och jag trivs såklart utmärkt på Djurgården och idag besökte vi Rosendals slott, Rosendals trädgård och Prins Eugens Waldemarsudde. Nu har träden skakat av sig de flesta löven och det var verkligen novemberlikt på Södra Djurgården. Vid Skansenentrén ligger den vackra nyrenoverade Villa Diorama, där Margareta Krook bodde på 90-talet, nu anläggs en ny trädgård mot gatan och det blir spännande att se hur det kommer att se ut nästa år. Det var en blåsig dag och min kamera, eller kanske var det fotografen som inte trivdes så bra med varken vindarna eller ljuset. Några bilder blev dock kvar efter en kraftig utrensning hemma vid datorn.
Jag fortsätter med temat ´´höst i slottsparker´´ från förra veckan och senare på dagen åkte vi bort till Åkeshovs slott som ligger nära mitt hem i Bromma. Här hade alla lindar släppt löven, som nu bildade ett vackert täcke på marken. Här intill finns vandringsstigar i Judarskogens naturreservat och vi gick runt sjön Judarn trots att stigarna var ganska leriga. Nu får vi vänta med den här vandringsvägen till maj nästa år!
Idag besökte vi slottet som ligger på gångavstånd från min bostad i Bromma. Lexus och jag vandrar ofta förbi Ulvsunda slott när vi är på väg att gå runt Lillsjön, som ligger i närheten av slottet. Slottsparken var tidigare mycket större, innan de vidriga radhusen byggdes på slottets mark för tio år sedan.
Här fanns då en stor fruktträdgård, men med några öppna ytor, där jag spelat brännboll med min dotters klass en gång i tiden. Radhusen är så bedrövligt fula att jag vänder bort blicken när jag går förbi. I vilket annat land i Europa skulle man placera ut hemska bostadslådor i en anrik gammal slottspark?
Jag lyssnar på skrämmande nyheter om smittan som sprider sig alltmer, även om jag nu inte är lika skräckslagen som våras. Då flydde jag ut i skogen för att vandra så långt ifrån människor som möjligt. Tänk att under ett fluffigt duntäcke gå i ide nu, vakna av bofinkar och koltrastar i april, höra att Covid är under kontroll och kunna lägga all kraft på att välkomna och njuta av våren. Börja planera en resa till Italien! Att vara tillbaka i det paradis som vår planet var innan Coronaviruset…
Lexus vaknade ovanligt tidigt och ville ut. Vi gick en sväng i mörkret och återvände sedan till sängvärmen. Livet som PJ är behagligt på många sätt och vi fortsatte morgonen med långfrukost framför Nyhetsmorgon på TV4, med USA:s valet som självklar huvudnyhet.
Jag orkar inte ens kommentera president Trump, som enligt många beteendevetare beter sig som en tjurig 12-åring. Han är världens mäktigaste person och vill nu stoppa rösträkningen eftersom Biden knappar in i flera stater. Stoppa rösträkningen nu – jag vill vinna!!!
Min fotoassistent och jag åkte ut till Hässelby slott för att fortsätta med de senaste veckornas tema. Jag tycker om det här musikslottet som nu lite mer internationellt heter Hesselby och där en av delägarna är Tomas Ledin. Det som utmärker slottsparken mest, är de välskötta granhäckarna som står för barockglansen och jag undrar ännu en gång varför inte vanlig gran används mer som klippta häckar i trädgårdar och parker. Jag har följt den här trädgården under många år, från det att den sköttes dåligt, till dagens prydliga underhåll.
Vi gjorde även ett snabbt besök vid Ängby slott där restaurang och café Hemma hos Annika nu finns.
Så var det dags att lämna Lexus på Djurgården igen och vi parkerade bilen vid Djurgårdsbrunn, för att vandra längs kanalen ut till hans hem vid Blockhusudden. Det är något speciellt att gå längs den här vackra kanalen som svänger mjukt ut mot Lilla Värtan. När jag vandrade tillbaka till Djurgårdsbrunn genom skogen, funderade jag hur jag levde innan jag träffade Lexus? Då när jag alltid vandrade ensam i Stockholms gröna rum.
Motvilligt lämnade jag min varma sköna säng, åt en snabb frukost och började sedan vandra över bron in mot Kungsholmen. Det var dags för ännu ett varv runt den innerstads-ö, som jag når via ´´min´´ Tranebergsbro.
Nu börjar det bli svårt att hitta något vackert att fotografera som jag kan visa på bloggen, men på något sätt blir det en utmaning, denna månad då trädgårdar och parker har stängt för säsongen. För att inte upprepa mig allt för mycket, försökte jag hitta något som jag inte visat tidigare, vilket inte är lätt efter 15 års bloggande i huvudstaden! Men höstanemonerna inne i Landstingshusets trädgård gjorde mig lite lycklig! Ja allt som blommar i november blir extra älskat!
Mellan Norr Mälarstrand och Hantverkargatan går Skillinggränd, en gata som jag aldrig tidigare varit på. Framför husen finns små förträdgårdar där det fortfarande blommar röda och rosa rosor invid husväggarna. Lite trötta och svampiga, men härliga glädjespridare i gråvädret.
Vid Sjöscoutkåren S:t Görans hus borta vid Marieberg, var det uteservering idag och jag blev en aning lockad av morotskakan och en kopp kaffe att ta med till en brygga, men jag vågade inte komma i närheten av folket, så jag vandrade vidare. Klättrade som vanligt i Fredhällsklipporna den sista delen av min 1,2 mil långa vandring och såg flera blodnävor som blommade om i bergsskrevorna.
När jag gick tillbaka över bron, funderade jag på vad jag skulle laga för mat när jag kom hem. Då mötte jag en Uber Eat moppe och blev plötsligt galet sugen på Alviks vedugnspizzerias lasagne som är oerhört god. Så jag stannade mitt på bron och beställde hem mat via appen, vilket gjorde att både lasagnen och jag anlände samtidigt hem till Brommanästet!
Kungsträdgården
- Kungsträdgården är Stockholms äldsta park med anor från 1400-talet
- Karl XIII ryttarstaty kom på plats 1821.
- Molins staty av Karl XII avtäcktes 1868.
- 1873 kom Molins fontän på plats.
- 1953 skapade Erik Glemme en grönskande och blommande park till Stockholms 700-årsjubileum.
- De japanska körsbärsträden från 1998, som blommar i slutet av april är av sorten Prunus 'Accolade'
- Lindarna i alléerna är av sorten Tilia cordata 'Rancho'. 2006 var alla 285 nya lindar planterade
- I början av juni flyttar stadens restauranger ut i Kungsan i ´´Smaka på Stockholm´´
- 1971 stod slaget om Kungsträdgårdens almar
- 2006 planterades 285 st Tilia cordata 'Rancho' som bildar två vackra alléer.
- Under senare år har parken förvandlats från en vacker park, till en plats där stora publik-evenemang sliter hårt på området.
Stockholms mest levande park är Kungsträdgården, där människor möts, umgås, lunchar och fikar. När våren anländer förvandlas Kungsan från att ha varit en ganska kall och trist plats på senvintern till att bli ett blomstrande litet paradis i slutet av april. Parken fylls av människor som alla vill uppleva de japanska körsbärsträdens blomning invid den avlånga dammen mot Hamngatan. Trädens blomning varar i knappt två veckor och det är verkligen ett skådespel när de två alléerna fylls av både rosa blommor och vilt fotograferande människor.
De japanska körsbärsträden Prunus 'Accolade' blommar i Kungsträdgården i slutet av april
I början av juni varje år flyttar Stockholms restauranger ut i Kungsan och förvandlar parken till ett eldorado för hungriga stadsvandrare. Smaka på Stockholm heter evenemanget som varje år lockar en halv miljon besökare under junis första vecka. Musikunderhållning finner man under sommaren på scenen där mängder av kända artister har uppträtt genom åren. En dag i veckan under sommaren utövas Qi Gong på gräsmattorna vid almarna och som kontrast till dessa stilla och meditativa rörelser marscherar den pampigt spelande vaktparaden militäriskt och käckt intill, några timmar senare. På vintern samlas man vid den mysiga julmarknaden eller tar ett varv runt Karl XIII:s staty på hyrda skridskor till musik. Våren 2013 lades konstgräs runt statyn för att slippa det dammiga gruset under sommaren. Jag tycker att det ser lite väl konstgjort ut och vill helst ha tillbaka det dammiga gruset...
Kungsträdgården är Stockholms äldsta park med en lång historia, så långt tillbaka i tiden som på 1400-talet då kung Erik av Pommern lät anlägga en köksträdgård. Under 1600-talet förvandlades Kungsträdgården till en barockpark vilket man kan se på ett kopparstick från 1715 av Erik Dahlberg. I slutet av 1700-talet förändrade Fredrik Magnus Piper delar av parken i engelsk stil som då var på modet. Den nya stilen innebar att flera gräsytor anlades som lättade upp den strikta symmetrin. Under en tid på 1800-talet var Kungsträdgården avskalad från allt vad gräsmattor och rabatter hette och fungerade bland annat som militärens exercisplats. Därefter har Kungsträdgården förändrats många gånger fram till idag.
Från Jakobs kyrktorn 2012
Parken har rustats upp i flera etapper och lagom till att Stockholm blev kulturhuvudstad 1998 anlades den stora dammen där de två alléerna med japanska körsbärsträden Prunus ´Accolade´ planterades utefter långsidorna. Vid Karl XII:s torg påbörjades det stora arbetet med att byta ut parkens lindar i alléerna som efter hård och felaktig beskärning på 1960-talet hade drabbats av omfattande röta. Jag gick genom parken när många av de 150 år gamla lindarna fallit för motorsågarna och träden låg som plockepinn. Som vanligt reagerade människor starkt när man fäller träd i stan och självklart när hela alléer sågas ner, men en nyplantering var oundviklig.
Lindar av sorten Tilia cordata ´Rancho´ levererades från en plantskola i Danmark och 2006 var alla 285 lindar på plats. Stamomfånget var vid planteringen 30 cm och höjden på lindarna var 5 meter.. Just sorten ´Rancho´ har en pyramidformig krona och blir inte så storväxt som den rena arten av skogslind, eller parklind, vilket gör att den passar utmärkt här. Alléerna har fått sina namn efter två av våra skönsjungande stjärnor och då menar jag inte Uffe Lundell och Thåström, utan den västra allén heter ´´Jussi Björlings allé´´ och den östra ´´Birgit Nilssons allé´´.
I Kungsträdgården finns många restauranger och caféer och jag har två favoritfikaställen. Café Söderbergs nedanför Jacobs kyrka gillar jag för enkelhetens och för den gamla kondiskänslans skull och för att de gamla lindarnas stammar går rakt genom byggnaden. Men jag fikar kanske ännu hellre vid Tehuset under almarna en fin sommardag. När jag sitter där med mitt kaffe bland kvittrande sparvar går tankarna går ofta tillbaka till 70-talets almstrid. Det hade beslutats att almarna skulle fällas eftersom den nya sträckningen av tunnelbanan mot Kungsträdgården skulle ha sin uppgång just vid platsen där almarna stod. Under 1950- och 60-talen revs 700 gamla vackra hus i city och ersattes av stora fula, kalla och själlösa byggnader i betong och glas. Hela kvarter av det gamla Stockholm var borta för alltid och man fortsatte att dra fram genom staden med grävskopor och motorsågar. När parkens almar var i fara för stadens utveckling var måttet rågat och nu vaknade äntligen stockholmare från alla samhällsklasser för att rädda de stora vackra almarna.
Den 12 maj 1971 stod slaget om almarna då 2000 människor samlades i Kungsan och efter hårda tag och en hel del våld segrade till slut de som ville stoppa politikernas okänsliga framfart i Stockholm. Under en vecka ockuperades sedan platsen kring almarna där man till och med klättrade upp i träden för att hålla vakt, innan beslutet om att flytta tunnelbaneuppgången fastslogs. Tunnelbanans uppgång kom till slut att ligga några hundra meter österut vid Arsenalgatan och almarna står fortfarande kvar, ståtliga och stolta vid Tehuset och tittar man noga så kan man se såren efter motorsågarna i en av stammarna. Under 2014 hörde jag dock att träden visade symptom av almsjuka, men jag hoppas att träden kan stå emot även detta hot!
Vid Karl XII:s staty intill Tehuset finns två identiska perennplanteringar som sträcker sig mot Norrström och det Kungliga slottet. Planteringarna är skapade av Ulf Nordfjell, mannen som bland annat vunnit priser i Chelsea Flower Show och i Stockholm ritat trädgårdar som Sinnenas trädgård, nya Berzelii park och några av Rosendals planteringar. På våren är dessa planteringar fyllda av vackra tulpaner och längre fram mot sommaren tar långblommande perenner vid. I vackra samspelta färger blommar rosenflockel, strålrudbeckia, nepeta, stormhatt och prydnadsgräs och bildar en storslagen färgprakt som syns från långt håll. De vackra planteringarna blir tillsammans med den fantastiska utsikten mot Strömmen, det Kungliga slottet och Skeppsholmen, Kungsträdgårdens vackraste plats.
Vecka 44 - Höst i fyra slottsparker
Det var ett perfekt fotoväder, lagom grått och helt stilla på Edsvikens vatten i Sollentuna. Edsviken och Edsbergs slott är platser jag sällan besöker, men slottsmiljöer lockar alltid, mest för att markerna kring slott och herrgårdar varit skyddade genom åren och ofta är mycket vackra platser. Så även här vid Edsbergs slott från1760.
Jag vandrade Nils Göranssons strandpromenad bort mot Sollentuna Båtklubb, varifrån jag hade en fin utsikt mot slottet längst in i viken. Slottet utan tinnar och torn ägs sedan 1959 av Sollentuna kommun och musikundervisning har bedrivits där sedan dess. Idag finns en del av Kungliga Musikhögskolan i slottet.
På andra sidan sjön höjde sig Falkberget vid Landsnora och jag beslutade att ta bilen upp på det höga berget för att uppleva den hänförande utsikten över Edsviken och in mot huvudstaden. Kom att tänka på Ulf Lundells låt ´´Gå upp på klippan´´
Det står en man på en klippa
Han har fjädrar, örter i handen
Se hur han sträcker sina armar
Upp mot molnen
Ut över landen
Han behöver ingen död kyrka
Han behöver inga stickor och plån
Han kan sin sak
Han känner sin styrka
Och han vet vart den kommer ifrån.
Jag hade varken örter eller fjädrar i handen, men jag vet vart min styrka kommer ifrån!
Bara någon kilometer därifrån ligger Bergendals herrgård, där jag för några år sedan åt julbord med nära och kära. Gick en stund i parken och ner till sjön, men fick ingen riktigt känsla för platsen. Det har hänt något med träden bara under det sista dygnet tycker jag. Ekarna är plötsligt ljuvligt guldgula och avsaknaden av den röda färgen från lönnarna i år, gör inte så mycket.
Vatten - stan är full av vatten, sjöng Robban Broberg en gång i tiden och han hade såklart helt rätt. I Stockholm, Nordens Venedig finns miltals med vandringsvänliga stränder. Det är imponerande med alla träbryggor som byggts och idag gick jag vid Gröndal, vars strandpromenad med träbryggor blev klara bara för några år sedan. Härifrån såg jag över till Långholmen som visade vilken ö som enligt mig är näst vackrast i Stockholm, efter Djurgården.
Jag fortsatte bort till sjön Trekanten och gick den endast 2 kilometer långa promenaden runt. Fantastiskt färgade träd gjorde att min nya Nikon fick arbeta och vid bäcken som rinner från en brant ut i sjön på södra sidan hade jag tänkt ta några bilder, men där hade en stor förskolegrupp slagit läger. Det är förskolegrupper och vi pensionärer som slåss om de vackraste platserna under vardagarna!
Idag hade jag något motvilligt bestämt mig för att besöka Guldbron vid Slussen som invigdes i måndags, för att känna in platsen. Men hur jag än försöker ta till mig den nya Slussen, så är det väldigt svårt. Jag vet att Guldbron bara är en del av hela det nya Slussområdet, men den är ändå en 45 meter bred motorväg som kopplar samman våra känsliga stadsdelar Gamla Stan och Södermalm och jag förstår inte riktigt folks glädje. Under besöket såg jag mest positiva människor, vissa var helt lyriska och en kvinna blev aggressiv när jag sa att jag inte tyckte om det som sker vid Slussen.
Konstnären Ernst Billgren som bor i Evert Taubes gamla lägenhet vid Slussen, säger så här:
– Vi som gillar gamla Stockholm är ju förtjusta i att få tillbaka gamla Stockholm. Det här är ju 1600-talets gatunät, den enkla t-korsningen och sedan frigörs ju hela Södermalmstorg och alltihop från bilism. På 30-talet när de byggde den stora motorvägsrondellen här då var de bilarna som var i centrum men nu får vi tillbaka Slussen.
Gamla Stockholm? Ja du Ernst, jag fick inte direkt några 1600-tals vibbar på bron idag!
Men jag vet inte! Det kanske bara är jag som är tjurig. Rädd för alltför stora förändringar…
I den här bloggen är det tänkt att jag ska fokusera på det gröna i vår stad. Ibland uttrycker jag dock även mina åsikter om arkitektur mm. men det här Slussenprojektet kommer jag helt att överge nu. Det är för svårt att ha åsikter om en trafik- och arbetsplats. Jag förstår att både cyklister och bilister tycker att det är mycket lättare att passera Slussen nu, det blir mer en praktisk fråga. Hur allt till slut kommer att se ut, får vi se när området blir klart om 5 år och då ska jag försöka säga vad jag tycker igen. Det kanske blir riktigt bra…
När jag ändå var i trakterna, gick jag in på gamla fina The Tea Centre of Stockholm på Hornspuckeln och köpte en påse Söderblandning! Jag avslutade dagens vandring vid underbara Öbergska gården på Torkel Knutssongatan, där jag inte heller den här gången kunde låta bli att fotografera den fantastiskt vackra platsen.
Senast jag besökte Tyresö slottspark var den 8 maj, då marken var täckt av vitsippor och gullvivor. I de stora träden i engelska parken, sjöng bofink, koltrast och näktergal sina vackraste sånger. Jag har vandrat i många engelska parker i anslutning till olika slott, men det här är den som jag tycker mest om. Bodde jag i närheten skulle jag gå hit varje dag!
Visst är det stor skillnad att besöka parken i maj månad, men det var verkligen en lugn och skön höstkänsla idag. De starkt gul-orange-bruna boklöven märktes mest nu när de flesta lönnar fällt sina löv, men jag älskar även ekarna som nu lyser som guld. Det är mästerligt hur träden placerades här en gång på slutet av 1700-talet och den som skapade parken i den nya engelska stilen var Fredrik Magnus Piper, som även står bakom den engelska parken i Drottningholms slottspark och Hagaparken!
Jag var nästan ensam i parken och tog mig sakta fram på de slingrande stigarna. Som en meditationsvandring under trädkronorna, gott för en storstadsmänniska. Trädgårdsmästaren och min Facebook-kompis Antoine Berthelin har ju slutat här på Tyresö nu och flyttat till Danmark för att odla. Vilken som blev hans efterträdare, vet jag inte.
Solen gick precis upp, när jag passerade över den spegelblanka Djurgårdsbrunnskanalen där lindallén lyste i guldgult. Jag var på väg ut till Djurgården för att hämta Lexus och tänkte att jag verkligen uppskattar den vänskap som Lexus matte och jag nu har och det känns åter bra att åka ut till vackra Blockhusudden. Tack så mycket för trädgårdsmästarteet och Julias teblandning!
Den här solig morgonen åkte vi ut till Lidingö, men inte för att gå runt Kottlasjön som vi brukar göra, utan för att vandra längs stranden på saltsjösidan, från Mölna bort till Kappsta naturreservat. En vacker strandpromenad, nu med härligt höstfärgade träd och buskar. Ett gammalt segelfartyg var på väg in mot stan och jag försökte förgäves få en bra bild av skeppet. Tyvärr fick jag inte till en enda bild som jag var riktigt nöjd med den här morgonen, men min finaste kompis och jag hade trots det en skön vandring.
Hemma i Bromma vandrade vi i skogsområdena som nu var tavle-vackra! Jag minns inte att jag någonsin uppskattat hösten så som jag gör i år! Det är så fantastiskt vackert i naturen och jag känner ett lugn inombords. I ett inlägg på Facebook från mitt sista arbetsår, skrev jag ´´en gång ska jag se löven falla och tycka att det är vackert´´. Det var mitt under det stora arbetet med lövhanteringen i parken. Idag tyckte jag verkligen att det var vackert när löven föll i området runt Johannelunds koloniområde.
Det är så påtagligt hur gott jag mår när jag får ha Lexus några dagar. Som om allt faller på plats och tillvaron blir perfekt! På kvällen hälsade vi på min dotter på Gärdet och vandrade i mörkret vid Tessinparken. Vedugnspizzerians dörr stod öppen och Lexus stack in nosen, han kände doften av pizza.
En omslutande tät dimma låg hela dagen över Stockholm och under hela dagen kunde jag inte se Kungsholmen från mitt fönster. Den här vackra lite mystiska morgonen, åkte Lexus och jag ut till Drottningholm för att fotovandra i den stora slottsparken. Där i kungens park skapade den täta dimman och stillheten ren magi och statyerna dök överraskande upp under vandringen.
Kontrasten mellan den strikta barockstilen och den lite vildare engelska parken intill, där änder och svanar sakta gled fram i små sjöar var som vanligt svindlande. Jag trivs med båda stilarna där jag går från ordning och reda ut till den mer drömska naturen! Slottet i dimma var vackrare än någonsin och lindalléerna tycktes försvinna långt borta i dimman.
Hemma i Bromma vandrade vi senare längs stränderna, där dimman fortsatte att bjuda på stillhet, tystnad och magi, vilket också gjorde att jag rörde mig långsammare än vanligt den här dagen. Det passade att vandra sakta i dimman. Över vattnet borta vid Alviks strand syntes nu inte Essingeöarnas fula kontorsbyggnader. Dimman gjorde allt omkring oss vackert, den här sköna dagen i slutet av oktober.
Jag längtar redan efter nästa dimmiga dag i Stockholm!
Det var verkligen påtagligt att november var här, när jag såg ut genom fönstren på morgonen. Det verkade som om träden i natt hade skakat av sig mängder av löv och de gamla ekarna stod nu halvnakna här utanför. Oktober är ju en färgsprakande månad medan november anses vara grå och dyster. Visst är det svårt att ta in att träden nu ska stå nakna i ett halvår, men med åren har jag ändå tagit till mig den här månaden alltmer. Stillheten och kravlösheten är befriande och att långvandra en lugn, lite disig novemberdag kan vara som bomull för själen.
Det finns många platser i Stockholmsområdet som jag tycker extra mycket om och en sådan plats är Carl Hårlemans boskéer i Ulriksdals slottspark. Boskéer är gröna rum som här i Ulriksdal omsluts av ca tre meter höga häckar, i det här fallet har lind använts. Dessa boskéer planterades i mitten av 1700-talet och på informationsskylten i slottsparken läser jag att det på den tiden även ingick även ask och lönn och att de då var fyra meter höga. På den tiden använde adeln de gröna rummen till fest och bus och då fanns inte de buxbominfattade planteringar som idag pryder de hemliga rummen. Jag undrar just vad som menas med bus?
Tidig söndagsmorgon var jag ännu en gång nästan helt ensam i en slottspark, jag såg en annan man som också gick omkring och fotade, samt några par som fikade i tältet borta vid Ulriksdals slottscafé. Om allt varit normalt har jag placerat mig i caféet med kaffe och suttit där en stund och njutit. Nu håller jag mig borta från allt och alla, eller nästan alla.
Det som lockade mig hit idag var just boskéerna, men även Igelbäcken som var mycket fin i höstskrud. Det här lilla slingrande vattendraget börjar en mil borta vid Säbysjön i Järfälla och rinner ut här i Edsviken i slottsparken. Mycket löv hade fallit i parken, men ännu behåller lindarna en del i alléerna för att vi slottsparksvandrare ska ha något att rikta kamerorna mot!
Vecka 44 för 1 år sedan - se här!
Vecka 44 för 2 år sedan - se här!
Skokloster
Vecka 43, 2020 - Tid är längtan.
Klockan var tre på natten och jag kunde inte sova. Började läsa i bloggdagboken om min besvärliga situation för ett år sedan, då jag från oktober till mars hade värk i leder och kämpade med sömnlösa nätter. Problemen var en följd av min senaste utlandsresa till underbara Skiathos, där jag vid några tillfällen glömde bort min ålder. Vad som hände beskrev jag i bloggens årskrönika, se här!
Dagboken var verkligen en dyster läsning då, men nu känner jag mig i stället stark och pigg som en 30-åring och tycker att jag är mycket mer optimistisk i beskrivningen av mina dagar och vandringar i Stockholm?
Trots hårda vindar och bara några enstaka plusgrader, vandrade jag från Riddersviks herrgård i Hässelby bort till Lövstabadet. Vinden rev och slet i träden och i år fäller många träd sina löv innan de hunnit färgats så som de brukar. På det höga berget ovanför Lövstabadet satt jag en dag i början av april och var långt ifrån så harmonisk som jag är idag. Det var en mycket orolig tid då Coronasmittan spred sig som en löpeld och världen höll andan.
Idag kunde jag (trots att smittan nu tagit fart igen) i stället njuta min situation och av den fantastiska utsikten. Med kalla fingrar och tår vandrade jag sakta tillbaka till Riddersviks herrgård och tänkte att jag nu måste plocka fram de varmaste vinterkläderna hemma i Brommanästet. I norra Norrland har den först snön lagt sig och på söndag byter vi till vintertid, eller normaltid rättare sagt. Nu är det bara att blunda, hålla i sig och börja vänta på våren…
Nollgradig morgon och Tranebergarna skrapade is på sina bilrutor. Frostiga, frasiga lönnlöv på marken, vinterkängor och långkalsonger på när jag tog mig upp på Tranebergsbron, för att på andra sidan Ulvsundasjön börja vandra runt Kungsholmen. Solen gick precis upp över Fredhäll och två roddare gled förbi längs Brommas strand när jag tittade ner från den höga bron.
Trots att jag så ofta vandrar runt den här ön, är det alltid lika skönt att gå den drygt en mil långa sträckan med skiftande miljöer och dagens vandring var en av de skönaste jag gjort på länge. Jag mådde oförskämt bra och förutom allt det vackra jag passerade, hade jag helt fantastisk random-musik från min spellista i öronen, som vandrings-soundtrack. Det blev en helhetsupplevelse som verkade vara regisserad av någon som visste exakt vad jag ville ha under den här höstvandringen!
Flera stora döda almar hade nu fällts vid Stadshuset i parken mittemot Waterfront och inte ett spår av dem fanns kvar efter stubbfräsning och snygg återställning. Enstaka plusgrader under dagen, helt vindstilla och min första termos-kaffepaus tog jag på stentrappan mot Riddarfjärden, vid Café Eldkvarn som nu var stängt. Under helgens fotovandring med Per och Catherine, letade vi förgäves efter riktigt vackra höstfärgade träd, nu vet jag vart vi skulle vänt blickarna! Från Norr Mälarstrand såg jag över till Långholmen på andra sidan Riddarfjärden, där den annars så gröna ön nu bjöd på en färgsprakande höst-show!
På en av öns många bryggor, den här gången vid Marieberg, stannade jag för att njuta av dagens andra kaffepaus. Jag satt där en lång stund och såg över mot Långholmens strandbad, båtar var på väg in och ut från Mälaren och jag ser fram mot att när smittan lugnat sig, kunna ta en båt in till Mariefred eller någon annan strandplats vid landets tredje största sjö.
Tänkte att jag nu hittat det perfekta pensionärslivet! Att vandra med min kamera är mycket viktigt för mig, det gör mig lugn och jag har ju också förmånen att ofta ha min underbara fyrfota kompis Lexus som sällskap. Jag är inte längre lika skräckslagen inför vintern, utan är beredd att ta mig an den mörka kalla tiden, utan att klaga alltför mycket. Våren finns ju där framför oss. Vintrarna är inte lika besvärliga nu som när jag pendlade 14 mil om dagen till och från arbetet i Engsholms slottspark.
I slutet av dagens vandring klättrade jag ännu en gång i Fredhällsklipporna i de vilda, bångstyriga bergstrapporna som skapades någon gång på 1940-talet. Den här södervända sluttningen är ett blomsterparadis under vår och sommar, idag såg jag endast några blodnävor som blommade om och någon vilsen fibbla i bergsskrevorna. Här är jorden mager, vilket gynnar de flesta blommande örter.
Morgonen var disig och dimmig och det märktes knappt att solen gick upp strax före åtta. Att vi närmar oss grådisiga november är tydligt och av någon märklig anledning kan jag tycka att det är vackert. Den här gången hämtade jag Lexus i hans hem ute på Blockhusudden och vi passade då på att gå de vandringsstigar där vi gick förr. Det var länge sedan jag vandrade sträckan Djurgårdsbrunnskanalen, Kärleksstigen vid Isbladskärret och runt Blockhusudden och det kändes fint att få återvända till mina favoritplatser. När vi passerade Café Blockhusporten, som för länge sedan stängt för säsongen, drömde jag om att en varm försommardag åter få sitta där med gott kaffe, när båtar passerar och vågor rullar in mot stranden. Försöker vänja mig med tanken att det är sju månader kvar dit.
Efter Djurgårdsvandringen tog vi oss över till andra sidan stan och landade hemma i Brommanästet i Traneberg. Efter lunch och en stunds vila åkte vi ut till Riddersviks herrgård i Hässelby igen där jag vandrade tidigare i veckan, den här gången för att ta en ny bild med astrarna och herrgården i bakgrunden. Just när jag skulle packa ner kameran i väskan, ryckte det till i kopplet av att en ivrig Lexus ville vidare. Min Nikon föll i marken på en sten och fick så stora skador att den inte längre gick att använda. Bilden med astrarna och herrgården, fick bli den sista med min gamla trotjänare som jag varit mycket nöjd med.
Kameran var nästan 10 år gammal och jag hade redan planer att byta ut den. Nu är en ny Nikon beställd och redan på väg till mig. Som tack för hjälpen fick Lexus falukorv på kvällen. Från min drulleförsäkring kommer jag att få hela 400 kr. Jag vet att kameran hade några år på nacken, men samtidigt tänkte jag på hur mycket man betalat in i försäkringspremier genom åren.
Lexus gömde sig bakom bordet när vi skulle ut på morgonpromenaden, han visste såklart att det regnade ute och att han då måste ha sin regnkappa på sig. Efter en stund förstod han att han dock att han måste ge med sig.
TV4 nyheterna rapporterade om några viktiga händelser på morgonen, dels att Coronaviruset fortsätter att sprida sig vilt över värden, något som vanligt galet uttalande av Trump och att Facebook idag släpper sin dajtingapp i Sverige…
Vilka dejtar i smittans tid? Själv håller jag mig undan!
Nu är naturen med de månghundraåriga ekarna utanför mitt Brommanäste mycket vacker, lönnarnas röda färg är dock ovanlig i år, men olika nyanserna av dovt orange-gult är så stillsamt vackert. Det blev en regnig dag med kortare vandringar än vanligt, men ändå mysigt att kura inne i ett varmt Brommanäste tillsammans med Lexus.
Min nya Nikon som jag beställde på nätet igår, har redan kommit och jag prov-fotade från balkongen. Hittills känns den mycket bra och vi är redan på god väg att bli kompisar. På sociala medier syns sällan den riktiga kvaliteten på bilderna. Fotografierna tappar så mycket från originalet på väg till Facebook och Instagram och en mobilbild kan se lika bra ut som en bild tagen av en ´´riktig´´ fotograf med en svindyr kamera. Det är först när man lägger ifrån sig mobiltelefonen och tar upp bilden på en stor dataskärm, som kvaliteten syns.
Lycka är att ligga kvar i sängen till halv åtta en vanlig vardag, med Lexus som en liten varm boll vid fötterna. Under arbetsåren gick upp jag upp före fem varje morgon. Jag borde väl ha vant mig med det fria PJ-livet nu, men jag tycker fortfarande att det känns väldigt lyxigt att kunna göra i stort sett vad jag vill på dagarna! När jag ibland ser bilder på Instagram från min gamla arbetsplats Engsholms slottspark, tänker jag på hur min ersättare Bruno har det i parken, där jag jobbade i 20 år.
När regnet upphörde på förmiddagen vandrade vi runt Lillsjön och jag fortsatte att prov-fota med nya kameran, nu vid den vackra ån som binder samman Ulvsundasjön och Lillsjön, där träden som böjer sig över vattnet nu skiftade i alla möjliga nyanser av gult.
Visst känns det alltid tråkigt då jag ska lämna tillbaka Lexus efter att ha haft honom några dagar, men samtidigt är jag lyckligt lottad att jag får tillbringa så mycket tid med honom. När vi var på väg ut mot Djurgården och jag vände mig om i bilen, såg jag min fantastiska lilla kompis sitta där med huvudet på sned och tittade intensivt på mig. Jag var tvungen att stanna bilen en stund och krama honom! Med den blicken får han alltid sin vilja igenom…
Vi möttes vid den höstvackra Djurgårdsbrunnskanalen och Lexus blev såklart glad att se Cecilia igen. Innan jag återvände hem till Brommanästet, tog jag några bilder vi kanalen och gillade att jag har ett objektiv med lite mer zoom nu. Lyssnade på ljudbok om svensk medeltidshistoria i bilen, men jag hade svårt att koncentrera mig.
Jag hade tänkt foto-vandra på morgonen, men regnet slog hårt mot fönstren och jag stannade inne och lyssnade på P2 – Text och musik med Eric Schüldt.
Nyssa-trädet vid Gamla orangeriet stod för den vackraste höstprakten idag när jag besökte Bergianska trädgården senare på dagen.
I vanliga fall är El Classico, alltså ligamatchen i Spanien mellan Barcelona och Real Madrid, den största fotbollshändelsen under säsongen för mig. Tyvärr är Barcelona nu inte vad de en gång varit och hemma hos min dotter såg vi Real Madrid vinna matchen.
På Sociala medier diskuterades i morse vilket håll klockorna borde vridas idag när normaltiden är tillbaka. Även när jag jobbade så var det här en fråga som var helt ointressant för mig och jag har aldrig förstått problemet. Vrid klockorna hur ni vill! Tid för mig är längtan.
Klockan 7 eller 8 eller nåt, landade jag på Skeppsholmen för att gå runt våra vackra sammankopplade öar i Stockholms ström. Två andra vandrande män - också i sina bästa år - mötte jag under morgonen, annars var det helt söndagsstilla. Viking Grace lämnade stan när jag stod på Kastellholmens berg och plötsligt bröts tystnaden av tjutande lövblåsar på Djurgården.
Rosorna vid bostadslängan på Kastellholmen gjorde min dag!
Jag önskar alla en fin vecka 44!
Titta gärna tillbaka några år!
Vecka 42, 2020 - Roadtrip i Uppland
Planlöst vandrade jag omkring en stund på Södermalm. Fotade samma motiv som jag gjort år efter år på Åsöberget och vid Anna Lindhagens park, platser i huvudstaden som jag älskar. Typiska Fogelström-miljöer! Ännu hade trädens blad inte utvecklat sina sprakande höstfärger, men när jag blickade ut över stan så lyste Skeppsholmen och Kastellholmen i rött, orange och gult. Jag måste planera in ett besök där, det var länge sedan som jag besökte dessa vackra öar.
På eftermiddagen åkte jag till Bergianska trädgården för en stilla promenad. Konstaterade att det behövs minusgrader på nätterna för att trädens löv ska tappa sin klorofyll och börjar färgas så som vi vill ha det på hösten. Grönskan dominerar ännu fast vi är i mitten av oktober. Men det är alltid lika fint att vandra bland alla växterna i vår botaniska trädgård och idag var jag nästan ensam, förutom trädgårdsarbetarna.
Tanken är att jag ska bevaka och skriva om Stockholms gröna rum på den här bloggen, men ibland letar jag mig ut från huvudstaden för att vidga mina vyer en aning. Innan smittan brukade jag resa utomlands några gånger om året, nu gör jag endast dagsutflykter, max tio mil från stan. Idag var mitt första mål Enköping, ´´Sveriges närmaste stad´´ för att besöka några av de vackra parkerna. Funderade lite över stadens slogan, utan att förstå…
Det var förra stadsträdgårdsmästaren Stefan Mattson som satte sin prägel på stadens parker och i Drömparken tog han hjälp av den världsberömda trädgårdsarkitekten Piet Oudolf. Resultatet blev den fantastiska perennparken vid ån, som jag bara måste besöka en, eller helst några gånger varje år.
Jag vandrade runt en stund med min Nikon i några av stadens alla parker och i Klosterparkens blomstergård vid hamnen lyser det fantastiskt av vita höstanemoner - Anemone hupehensis ’Dreaming Swan’ - och jag tycker att det blir så bra när man använder en enda sort så här rikligt. Och smaka på det namnet – ’ Dreaming Swan’! Jag skulle vilja se mer vita höstanemoner i Stockholms parker, både denna fantastiska Dreaming Swan men även sorten Honorine Jobert.
Enköping är i varje fall en fantastisk parkstad där proffs har planerat anläggningarna och valt mycket vackra, spännande och ofta ovanliga växter, allt från perenner till buskar och träd. Även rondellerna i stan är underbara, fyllda med vackra perenner! Egentligen borde jag besöka alla parker minst tre gånger under en säsong för att kunna njuta av alla växter. Jag tyckte om att åka tåg hit, som jag gjorde förra året. Nu vågar jag varken åka tåg eller buss och i Stockholm har jag inte använt tunnelbanan sedan i februari.
Idag längtade jag ut till lugnet på landsbygden, så jag programmerade GPS:en till Grönsöö slott vid Mälarens strand, ungefär tre mil från Enköping och valde de mindre vägarna. Jag har tidigare besökt Grönsöö och det är en mycket vacker plats. Själva byggnaden är inte direkt slottslik, helt utan tinnar och torn, men parken är fin och alltid välskött. Här växer inte ogräs på grusgångarna och kanterna mellan gräs och gångar är fint skurna, sånt som jag alltid tittar på. Under mitt besök såg jag inte en enda människa i parken, endast en hund som skällde uppe vid slottet. Det är något speciellt att vandra ensam i en slottspark och jag reste ju ut från Stockholm för att finna lugna platser. Tyvärr blev bilderna inte så bra här idag. Jag skyller ljuset, eller något annat!
Min plan är att återvända hit i maj 2021 då alla äppelodlingar kring slottsparken står i blom, för att gå den 2,5 kilometer långa vandringssträckan där man bland annat passerar den äldsta äppelträdgården med anor från 1600-talet. Då om sju månader, hoppas jag att caféet är öppet och att jag har Lexus med mig! Längtan till våren har redan börjat…
Under dagens road trip i Uppland hade jag nu en plats kvar att besöka och det var Skokloster slott. Så jag fortsatte på smala krokiga länsvägar i slättlandskapet och passerade små vackra byar och gårdar. Att köra bil på motorvägar är något som jag väldigt snabbt tröttnar på, men att i lagom hastighet rulla fram på landsbygdens små krokiga vägar, är verkligen avkopplande.
Jag har besökt Skokloster flera gånger tidigare, men aldrig tidigare blivit så fascinerad av den äldsta lindallén vid slottet. I perfekt fotoväder stannade jag länge under lindarna och jag älskar verkligen de månghundraåriga träden där stammarna blivit som fantastiska konstverk i sitt åldrande. På motsvarande sida av parken har en ny lindallé planterats och om 500 år blir den med all säkerhet lika vacker som sin äldre granne.
Greven och riksmarskalken Carl Gustav Wrangels enorma slottsbygge från 1600-talet visar verkligen på makt. Det är storslaget och strikt, men kontrasten mot den mer vilda naturen mot sjösidan gör att det ändå blir en trevlig plats att vistas på och på sommaren kan man även fika på slottscaféet. Här går några sträckor av Upplandsleden förbi och jag skulle gärna vilja vandra en bit där nästa vår-försommar!
Eftersom jag alltid varit intresserad av svensk historia från medeltiden fram till 1700-talet, blev jag åter igen intresserad och startade ännu en gång ljudboken ´´Historien om Sverige´´ av Herman Lindqvist på vägen hem.
Det blev en fantastisk dag och jag kände mig fri och lycklig när jag gled fram på glest trafikerade småvägar, trots att jag inte besökte ett enda café. Men vem vågar gå på café nu?
När jag vandrat på södra Djurgården genom åren har jag sett över till Nackasidan på andra sidan vattnet, hur stora bostadsområden växt fram vid Danviksstrand, Finnboda och Kvarnholmen. Idag vandrade jag just där och såg i stället över mot Djurgården. Efter att ha beskådat alla dessa nybyggda hus i all möjlig och omöjlig arkitektur, där det i mitt tycke blir en väldigt kall miljö, var det befriande att se över till Stockholms vackraste ö med sin lummiga natur, med gamla vackra byggnader som är belägna på lagom avstånd ifrån varandra. Nu hade träden där börjat färgas och jag längtar efter att vandra runt hela Södra Djurgården igen, det var länge sedan.
Visst var det intressant att se dessa nya områden med sina renoverade kajer, men det här är inget jag blir lycklig av. I morgon hämtar jag Lexus igen och då väljer vi lugnare och vackrare platser att vandra på.
Innan jag åkte hem till Bromma igen, besökte jag Svindersvik och såg att Café Brygghuset fortfarande hade öppet varje dag. Nu hade jag kaffe och mackor med mig, så jag väntar till nästa år med att fika i den mysiga 1700-tals miljön. Inne i Svindersviks trädgård var jag helt ensam och jag gick runt byggnaden som sägs vara en av de bäst bevarade rokokobyggnaderna i Sverige. Stackars vackra gamla gård från 1700-talet med sin stora äppelträdgård, där trafiken från Värmdöleden är mycket störande.
När/om smittan lämnat oss ska jag betala 100 kronor för en guidad tur inne i byggnaden, som är för liten för att kallas slott eller herrgård. Byggnaden som ritades av Carl Hårleman är i stället ett av landets äldsta sommarnöjen och ägs och förvaltas av Nordiska museet. Byggnaden är en förlaga till grosshandlarvillorna som senare dyker upp på många platser utanför Stockholm, läser jag på Nordiska museets hemsida. På den tiden var Nacka, Stora och Lilla Essingen i Mälaren mm. platser där rika familjer byggde sommarbostäder för att komma från stan. Idag är det här ganska centrala platser i Stockholm.
Som vanligt när jag hämtar Lexus, mötte jag Cecilia vid Djurgårdsbrunn och vi vandrargrabbar blev som vanligt glada att ses. Eftersom jag nu har börjat besöka Djurgården igen efter mitt långa uppehåll, gick vi bort mot Djurgårdsbron och sedan Södra Djurgårdssidan tillbaka till Djurgårdsbrunn. Det känns nästan lite hemma att vandra här och av ren lycka nynnade jag och visslade lite stilla, när jag och min fina kompis gick längs stränderna denna underbara morgon. I Lusthusportens park får sommarblommorna ännu vara kvar eftersom inga vårlökar sätts i dessa planteringar, tack för det Djurgårdsförvaltningen! Den röda rabattens vackra blommor där begoniorna lyser mest, gör sig extra fint mot trädens höstfärger.
Hemma i Bromma har vi också vackra vandringsvägar, både längs stränderna och inne i de vackra små lövskogarna. Vi har lärt känna några hundar/ägare och en av dem som vi träffade idag sa ´´nu är Lexus tillbaka igen´´! Vår delade vårdnad fungerar mycket bra och som Cecilia sa ´´Lexus får det bästa från två håll´´
Plus 5 grader på morgonen. Kylan sveper ner från norr. Tjock tröja, vantar och långkalsonger på, när Lexus och jag vandrade tidigt vid Minnebergs strandpromenad. Borta vid badbryggan tog två äldre kvinnor morgondoppet.
I våras besökte vi vackra Näsuddens naturreservat utanför Åkersberga och idag var jag nyfiken att se vad hösten gör med platsen. I maj blommade slån, hägg och vildapel och marken var fylld av gullvivor, nu var naturen lugnare, men vacker ändå. Vindarna stannade av och det blev helt stilla, vi vandrade längs stränderna där solen värmde skönt.
Från förra årets besök, se här!
Regnet föll tungt när vi återvände hem mot stan.
I Tanto mötte jag Per och Catherine som bor på Södermalm och jag tror att det var någon snöflinga i nederbörden som föll just när vi sågs. Som tur var upphörde snart regnet och vi vandrade i ett ganska fint höstväder med en temperatur på 5 plusgrader. Den över 18 000 steg långa och mycket trevliga vandringen gick genom Maria, Katarina och Sofia församlingar. Både Per och jag konstaterade att vi tagit så många bilder här på Söder att det snart inte finns något kvar att fotografera. Men eftersom vissa platser är så oerhört fina, så tog vi trots allt upp våra kameror ibland.
Eftersom jag helst inte fikar inomhus på caféer nu i smittans tid, hoppades vi på att något café fortfarande hade sin uteservering igång. I Vitabergsparken fick vi vår önskan uppfylld då Kajsas i Parken hade öppet fram till nästa lördag. Vi vilade våra ben och njöt av gott fika innan vi fortsatte vår vandring tillbaka till Tanto. Tack för att ni finns där på Söder fina kompisar och jag hoppas att vi ses snart igen!
Snart fryser fjärden här till is
Snart sjunker dom här tornen
Och taken ner i ett råkallt dis
Folk därute bryter upp och flyttar in
Från småstäder, skogar
Från tristessens vinande vind
Vi tar oss fram så gott vi kan
Mellan dröm och verklighet
Vi blir vad vi väljer
Vi blir vår ensamhet
Vecka 41, 2020 - Tillbaka på Djurgården
Vandringarna i Stockholm och i naturen utanför stan är mycket viktiga för mig och jag mår extra gott när jag vistas på platser som bjuder på både naturens skönhet, historiskt intresse och stillhet. Det är sällan jag hamnar på platser där jag inte trivs fullt ut, men under min vandring idag från Konditori Lyran i Bredäng, längs Skärholmens strandstig bort till Skärholmens gård, var jag inte lika uppfylld av omgivningen som jag brukar vara.
För några veckor sedan vandrade jag från samma kondis, fast då åt andra hållet in mot Vinterviken och det var en skön och varierande sträcka med tre olika caféer efter vägen. Konditori Lyran i Bredäng, Café Uddvillan vid Klubbensborg och Vintervikens trädgårdscafé. Dagens sträcka saknade helt caféer den här årstiden. Jag antar att det under sommartid finns fikamöjligheter vid Mälarhöjdsbadet och Sätrabadet som man passerar och vid mitt slutmål idag Skärholmens gård som byggdes i mitten av1700-talet, finns ett sommarcafé. Nu ska jag ju ändå inte besöka några caféer, då smittan åter igen ökar i Stockholm och jag får väl börja göra som i våras igen - dra till skogs!
Vad var det då som inte kändes helt ok med den här vandringen? Jo jag tyckte att det var alldeles för få platser som bjöd på något intressant och vackert, förutom att man hela tiden hade den höga mäktiga ön Kungshatt i blickfång. Det var även väldigt fint vid Skärholmens gård, där jag kan tänka mig att sitta med gott kaffe nästa sommar, en halvmulen dag då temperaturen ligger runt 20 grader…
Nu kan jag i varje fall bocka av den här vandringen i min bok ´´Alla dessa promenader i Stockholmstrakten´´. Jag har faktiskt några platser kvar att utforska och tror att nästa vandring blir nr. 50 i boken – Dammtorpssjön och Lilla Sickla, en sträcka på 8 km.
Nu i smittans tid då jag knappt träffar någon människa, ser jag det som något fint när Mathem kommer hit med varor och önskar mig en fortsatt trevlig dag.
Regn hela dagen och jag höll mig inne och läste boken Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben. Där får man bland annat lära sig om hur träd kommunicerar och hjälper varandra genom att rötterna binds samman i skogen. Såg även en film med Robert Redford 84 år och Jane Fonda 82 år! ´´Our souls at night´´ en fin story om två ensamma grannar som börjar umgås.
Mellan regnskurarna idag tog jag en promenad till Minneberg som ligger en liten bit från mitt hem, där Lexus och jag brukar vandra. Visst kändes det lite tomt utan min kompis, men i morgon är han här igen! Jag fotade hortensior och vaxklockor längs strandpromenaden och ute på en badbrygga satt nio lata skarvar. Träden börjar försiktigt skifta i orange och rött, men det behövs några frostnätter innan det riktiga färgskådespelet startar. Ännu är det ju faktiskt 13–14 grader varmt på nätterna.
Den 7 mars lämnade jag Djurgården och bestämde mig då att inte besöka Stockholms vackraste ö mer detta år. Detta hände samtidigt som Coronaviruset fått fäste i Sverige och runt om i världen och det blev en mycket svajig tillvaro. Även om jag i år besökt många vackra platser både i Stockholm och i naturen utanför stan, så har jag givetvis saknat Djurgården. Det är ju där jag har mina magiska favoritplatser och det är där som jag helst vandrar med Lexus.
Men idag kände jag mig helt klar att åter vandra på den plats som jag älskat ända sedan jag flyttade till Stockholm 1975. Efter att ha hämtat Lexus vid Djurgårdsbrunn, åkte vi bort till Nordiska muséet för att parkera bilen. I Lusthusportens park var sommarblomsplanteringarna fortfarande fantastiskt vackra, speciellt den röda och den blå rabatten och på den frodiga gräsmattan gled robotgräsklippare ljudlöst fram. Gräset växer ju så länge temperaturen håller sig över 8 grader. När vi fortsatte vandra bort mot Rosendal kände jag en oerhörd lycka skölja över mig och euforin höll i sig hela förmiddagen.
Vid Waldemarsudde blommade det fortfarande mycket fint på Galleriterrassen och jag älskar verkligen den här platsen med den vackra utsikten. Borta vid växthusen hälsade jag på min kompis trädgårdsmästare Marina som undrade om jag nu vågat mig ut på Djurgården nu igen. Jag mötte även några andra bekanta i trädgården och det var verkligen roligt att möta dem igen. Men innan jag träffar Djurgårdsförvaltningens trädgårdsmästare, måste nog tiden gå lite längre…
Vi vandrade vidare förbi Skansen och Grönan där vi mötte Staffan Scheja med sin svarta pudel. Hundarna ville hälsa, men Staffan var tveksam. Jag sa att den här killen är oerhört snäll. Det är inte min, sa han!
Det känns befriande att ha klivit över den här höga jobbiga tröskeln idag och nu känner jag mig redo att möta den färgsprakande hösten på Djurgården!
I våras vandrade Lexus och jag på mjuka stigar i skogarna invid Ekebyhovs slott på Ekerö, mitt i den värsta Coronasmittan. Idag var vi tillbaka för att åter vistas i skogen där det är mycket glest med folk på morgnarna. Vi mötte några enstaka andra hundvandrare, annars var det bara vi och naturen. Stigarna korsar varandra hit och dit och det är lätt att gå ´´vilse´´, vilket vi också gjorde. Hur var det Tranströmer skrev i sin dikt ´´Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse´´. Vi hittade den där gläntan, där marken var täckt av mjuk ljus mossa och lavar och vi stannade en stund innan vi återvände till ´´rätt´´ stig igen.
Fikapaus tog vi på en höjd med storslagen utsikt över Mälaren och Lexus åt sin falukorv medan jag drack mitt kaffe. En bättre fikakompis finns inte, han säger visserligen inte så mycket, det är mest jag som pratar, vilket jag inte är så van med. Men hans närvaro är oerhört stark!
På andra sidan vattnet såg jag bort mot Skärholmens gård där jag vandrade i måndags.
Det känns tryggt att vistas i skogen nu när smittan verkar ta fart igen. Inte så farligt i Sverige ändå, men i övriga världen drabbar den andra vågen många länder hårt. På något märkligt vis har jag börjat anpassa mig till den här situationen och det enda som jag riktigt på allvar saknar är att jag inte kan resa till Italien. Nästa år blir det såklart inte heller några resor, men jag hoppas verkligen att få möta våren i de fantastiska trädgårdarna runt Comosjön 2022.
Jag njuter fullt ut av att ha Lexus här och vi hade grabbkväll i Brommanästet med fotboll Ryssland-Sverige 1–2! En av oss följde noggrant matchen, den andra låg på rygg och sov med fyra ben i luften…
Det finns faktiskt strandpromenader i Stockholmsområdet som jag ännu inte besökt och idag gick Lexus och jag från Vintervikens trädgård till Ekenbergskajen i Gröndal, där jag aldrig tidigare vandrat. Vi tog stigen som går uppe på den höga Rävudden och rundade Mörtviken ner mot Ekenbergs bostadsområde, där de fula gula husen står som ett stort misslyckande på den här vackra platsen. Tycker jag!
Det som däremot är lyckat är utsikten mot vattnet och Stora Essingen, men varför blev arkitekturen så hemsk. De rödaktiga husen, med de vackra balkongerna närmare Essingeleden, är däremot riktigt fina. Vi vände där ´´Tronen´´ står, en bronsskulptur av konstnären Ellen Ehk Åkesson och som kom på plats i maj 2019 och tog några genvägar tillbaka till bilen vid Vinterviken. Vi tyckte båda att det här var en riktigt skön vandring.
När jag för någon vecka sedan fotade Lilljö-ån här i Bromma och berättade att jag tycker så mycket om just åar och kanaler så skrev en trädgårdskompis, som själv skriver böcker – gör en Å-bok! Först skrattade jag lite för mig själv, men sen växte det sakta fram ett intresse ändå. Tänk att en vår-försommar åka runt i Sverige och fotografera åar, små vattendrag som slingrar sig fram både i städer och i naturen! Det vore ju faktiskt riktigt spännande. Som ett långvarigt projekt, inte ett halvår som jag fick på mig när jag skrev Stockholms gröna rum! Men nu befinner vi oss i Coronatider, så den idén får vila ett tag. Men jag behåller drömmen.
Nu sjunker temperaturen och i morse var det sju grader när solen gick upp över Kungsholmen. Det kändes tomt att inte gå morgonpromenaden med Lexus och nu väntar en vecka med ensamvandringar, men min kompis är nog snart här igen!
Så gick jag där igen, längs den vackra Djurgårdsbrunnskanalen, där Lexus och jag har vandrat mycket ´´en gång i tiden´´. Nu börjar träden glöda och spegla sig i kanalen och som vanligt är det vackrare på den norra sidan där färgsprakande lönnar står för höstprakten just nu. På Södra Djurgårdssidan växer endast lind utefter kanalen, som snart kommer att lysa i guld! Då återkommer jag!
Tillbaka på Djurgården
Den 7 mars lämnade jag Djurgården och bestämde mig då att inte besöka Stockholms vackraste ö mer detta år. Detta hände samtidigt som Coronaviruset fått fäste i Sverige och runt om i världen och det blev en mycket svajig tillvaro. Även om jag i år besökt många vackra platser både i Stockholm och i naturen utanför stan, så har jag givetvis saknat Djurgården. Det är ju där jag har mina magiska favoritplatser och det är där som jag helst vandrar med Lexus.
Men idag kände jag mig helt klar för att åter vandra på den plats jag älskat ända sedan jag flyttade till Stockholm 1975. Jag var äntligen tillbaka! Efter att ha hämtat Lexus vid Djurgårdsbrunn, åkte vi bort till Nordiska muséet för att parkera bilen. I Lusthusportens park var sommarblomsplanteringarna fortfarande fantastiskt vackra, speciellt den röda och den blå rabatten och på den frodiga gräsmattan gled robotgräsklippare ljudlöst fram. Gräset växer ju så länge temperaturen håller sig över 8 grader. När vi fortsatte vandra bort mot Rosendal kände jag en oerhörd lycka skölja över mig och euforin höll i sig hela förmiddagen.
Vid Waldemarsudde blommade det fortfarande mycket fint på Galleriterrassen och jag älskar verkligen den här platsen med den vackra utsikten. Borta vid växthusen hälsade jag på min kompis trädgårdsmästare Marina som undrade om jag nu vågat mig ut på Djurgården nu igen. Jag mötte även några andra bekanta i trädgården och det var verkligen roligt att möta dem igen. Innan jag träffar Djurgårdsförvaltningens trädgårdsmästare, måste nog tiden gå lite längre…
Vi vandrade vidare förbi Skansen och Grönan där vi mötte Staffan Scheja med sin svarta pudel. Hundarna ville hälsa, men Staffan var tveksam. Jag sa att den här killen är oerhört snäll. Det är inte min, sa han!
Det kändes befriande att ha klivit över den här höga jobbiga tröskeln idag och nu är jag redo att möta den färgsprakande hösten på Djurgården!
På jakt efter blommor och paraplyer
Veckodagbok - oktober-november 2020
Stilla morgon i Minneberg
En av våra vandringsvägar hemma i Bromma går utefter Minnebergs strand, där trädgårdsanläggningarna på 80-talet skapats med mycket känsla och kunskap. Jag skulle gärna vilja veta vem/vilka som ritat detta. Här blommar det fantastiskt fint från vår till sen höst och nästa år tänker jag följa årstidernas förändringar med hjälp av min kamera.
Morgonen var helt ljuvlig med dimma som lättade över Ulvsundasjön, ingen vind och Bromma bjöd på en magisk stillhet. Visst kom det något flygplan in för landning på Bromma flygplats då och då, med det är vi vana med här. Nu talas det att lägga ner flygplatsen som inte längre är lönsam och vi behöver kanske inte vänta ända till 2038, utan nu talas det om att det kan ske om några få år. Det vore helt underbart!
Vore det inte för pandemin så skulle tillvaron vara mycket bra just nu. Det verkar dock som om det blir en andra våg även i Sverige, som har haft mycket bättre siffror än resten av världen under ett par månader. Nu har trenden brutits och antalet smittade ökar igen för varje dag. Jag har varit försiktig hela tiden och fortsätter med det tills detta obehagliga och nyckfulla virus besegrats med vaccin och andra mediciner. Troligen kommer det alltid att finnas kvar fast inte lika aggressivt och vi kommer att lära oss att leva med det.
Jag vandrar vidare i stad och natur, med eller utan min fina kompis Lexus och nu när inte fåglarna sjunger så lyssnar jag på ljudbok när jag går, dock inte när Lexus är med.
Från Lyran till Vinterviken
24 september 2020
Det är sällan jag besöker de södra förorterna och när jag någon gång gör det så väljer jag de vackraste platserna att fotografera på. Så som jag gör var jag än befinner mig. Det har faktiskt hänt att jag fått kritik att jag enbart fokuserar på det som är vackert, att jag inte visar hela platsen, även det som eventuellt inte är så tilltalande. Att det är finare på mina bilder än det är i verkligheten. Den kritiken är så märklig att jag inte ens orkar kommentera. Som tur är så uppskattar de flesta att jag väljer det vackra i stadens gröna rum!
Nåväl, idag tog jag bilen till Konditori Lyran i Mälarhöjden och gick bort till Vinterviken. Sommarvärmen är kvar trots att vi närmar oss oktober, 21 grader idag och vindstilla. På Pettersbergsvägen gick jag förbi villor som hängde i branten ner mot Mälaren, med storslagen utsikt över vattnet och över till ´´mitt´´ grönskande Bromma. Inga skrytbyggen direkt, utan hyfsat enkla hus, men med tanke på bilarna som stod parkerade utanför, kan jag tänka att det inte är trädgårdsmästare som bor här direkt. Här och där finns dock vackra äldre trähus bevarade från en helt annan tid då stockholmare hade sina sommarhus här och då platsen kallades Fridhem. På Wikipedia läser jag att det var Sandbergs hushållerska Emma Hedin, som när orten skulle fastslå ett namn, förslog Mälarhöjden. Heder åt Emma!
På en brygga nästan framme vid Vinterviken pratade jag en med en ´´bryggdykare´´, en man med en kraftfull magnet som kan lyfta upp till 400 kilo. Om han nu skulle orka lyfta det...
Han stod där på bryggan och fiskade upp järnskrot som låg på botten och berättade att han fått upp fyra stycken soptunnor på några dagar. Annars var det cyklar och annat rostigt bråte som låg i en hög på bryggan. Bottnarna i våra sjöar och hav är människans dolda soptippar. Det som inte syns finns inte. Människan och naturen! Både besviken och förbannad vandrade jag vidare.
Vid Vinterviken vände jag och tog mig tillbaka till Konditori Lyran, där jag fikade och vilade mina vandrarben som trampat en mil idag.
Brännholmen - Östra Lagnö
Dahlior vid Österåkers konsthall - Länsmansgården
En lördagsmorgon på Långholmen
September på Mariaberget
