Site Meter

Vecka 42 - Roadtrip i Uppland

 Den gamla vackra lindallén i Skoklosters slottspark
 
 
 
 
 
 
Måndag 12 oktober
 
 
Bergianska trädgården
 
 
 

Planlöst vandrade jag omkring en stund på Södermalm. Fotade samma motiv som jag gjort år efter år på Åsöberget och vid Anna Lindhagens park, platser i huvudstaden som jag älskar. Typiska Fogelström-miljöer! Ännu hade trädens blad inte utvecklat sina sprakande höstfärger, men när jag blickade ut över stan så lyste Skeppsholmen och Kastellholmen i rött, orange och gult. Jag måste planera in ett besök där, det var länge sedan som jag besökte dessa vackra öar.

 

På eftermiddagen åkte jag till Bergianska trädgården för en stilla promenad. Konstaterade att det behövs minusgrader på nätterna för att trädens löv ska tappa sin klorofyll och börjar färgas så som vi vill ha det på hösten. Grönskan dominerar ännu fast vi är i mitten av oktober. Men det är alltid lika fint att vandra bland alla växterna i vår botaniska trädgård och idag var jag nästan ensam, förutom trädgårdsarbetarna.

 
 
 
 
Brommanästet
 
 Nu får jag vänta med balkongfrukost till nästa år!
 
 
 
 
 
 
 Tisdag 13 oktober
 
 
Skokloster slott
 
 
 
 

Tanken är att jag ska bevaka och skriva om Stockholms gröna rum på den här bloggen, men ibland letar jag mig ut från huvudstaden för att vidga mina vyer en aning. Innan smittan brukade jag resa utomlands några gånger om året, nu gör jag endast dagsutflykter, max tio mil från stan. Idag var mitt första mål Enköping, ´´Sveriges närmaste stad´´ för att besöka några av de vackra parkerna. Funderade lite över stadens slogan, utan att förstå…

 

Det var förra stadsträdgårdsmästaren Stefan Mattson som satte sin prägel på stadens parker och i Drömparken tog han hjälp av den världsberömda trädgårdsarkitekten Piet Oudolf. Resultatet blev den fantastiska perennparken vid ån, som jag bara måste besöka en, eller helst några gånger varje år.

 

Jag vandrade runt en stund med min Nikon i några av stadens alla parker och i Klosterparkens blomstergård vid hamnen lyser det fantastiskt av vita höstanemoner - Anemone hupehensis ’Dreaming Swan’ - och jag tycker att det blir så bra när man använder en enda sort så här rikligt. Och smaka på det namnet –  ’ Dreaming Swan’! Jag skulle vilja se mer vita höstanemoner i Stockholms parker, både denna fantastiska Dreaming Swan men även sorten Honorine Jobert.

 

 

Enköping är i varje fall en fantastisk parkstad där proffs har planerat anläggningarna och valt mycket vackra, spännande och ofta ovanliga växter, allt från perenner till buskar och träd. Även rondellerna i stan är underbara, fyllda med vackra perenner! Egentligen borde jag besöka alla parker minst tre gånger under en säsong för att kunna njuta av alla växter. Jag tyckte om att åka tåg hit, som jag gjorde förra året. Nu vågar jag varken åka tåg eller buss och i Stockholm har jag inte använt tunnelbanan sedan i februari.

 

Idag längtade jag ut till lugnet på landsbygden, så jag programmerade GPS:en till Grönsöö slott vid Mälarens strand, ungefär tre mil från Enköping och valde de mindre vägarna. Jag har tidigare besökt Grönsöö och det är en mycket vacker plats. Själva byggnaden är inte direkt slottslik, helt utan tinnar och torn, men parken är fin och alltid välskött. Här växer inte ogräs på grusgångarna och kanterna mellan gräs och gångar är fint skurna, sånt som jag alltid tittar på. Under mitt besök såg jag inte en enda människa i parken, endast en hund som skällde uppe vid slottet. Det är något speciellt att vandra ensam i en slottspark och jag reste ju ut från Stockholm för att finna lugna platser. Tyvärr blev bilderna inte så bra här idag. Jag skyller ljuset, eller något annat!

 

Min plan är att återvända hit i maj 2021 då alla äppelodlingar kring slottsparken står i blom, för att gå den 2,5 kilometer långa vandringssträckan där man bland annat passerar den äldsta äppelträdgården med anor från 1600-talet. Då om sju månader, hoppas jag att caféet är öppet och att jag har Lexus med mig! Längtan till våren har redan börjat…

 

Under dagens road trip i Uppland hade jag nu en plats kvar att besöka och det var Skokloster slott. Så jag fortsatte på smala krokiga länsvägar i slättlandskapet och passerade små vackra byar och gårdar. Att köra bil på motorvägar är något som jag väldigt snabbt tröttnar på, men att i lagom hastighet rulla fram på landsbygdens små krokiga vägar, är verkligen avkopplande.

 

Jag har besökt Skokloster flera gånger tidigare, men aldrig tidigare blivit så fascinerad av den äldsta lindallén vid slottet. I perfekt fotoväder stannade jag länge under lindarna och jag älskar verkligen de månghundraåriga träden där stammarna blivit som fantastiska konstverk i sitt åldrande. På motsvarande sida av parken har en ny lindallé planterats och om 500 år blir den med all säkerhet lika vacker som sin äldre granne.

 

Greven och riksmarskalken Carl Gustav Wrangels enorma slottsbygge från 1600-talet visar verkligen på makt. Det är storslaget och strikt, men kontrasten mot den mer vilda naturen mot sjösidan gör att det ändå blir en trevlig plats att vistas på och på sommaren kan man även fika på slottscaféet. Här går några sträckor av Upplandsleden förbi och jag skulle gärna vilja vandra en bit där nästa vår-försommar!

 

Eftersom jag alltid varit intresserad av svensk historia från medeltiden fram till 1700-talet, blev jag åter igen intresserad och startade ännu en gång ljudboken ´´Historien om Sverige´´ av Herman Lindqvist på vägen hem.

Det blev en fantastisk dag och jag kände mig fri och lycklig när jag gled fram på glest trafikerade småvägar, trots att jag inte besökte ett enda café. Men vem vågar gå på café nu?

 

 
 
 
 
 
Roadtrip i Uppland
 
 
 Vägen mot Grönsöö slott
 
 
Grönsöö slottspark
 
 
 
 
Enköping
 
 
 Underbara Drömparken
 
Fantastiskt vackra Anemone hupehensis 'Dreaming Swan' i Klosterparken
 
 Pastor Spaks park med de böljande Taxus-häckarna.
 
 
 
 
 
 
 
Onsdag 14 oktober
 
 
Svindersvik
 
 
 Café Svindersviks brygghus har fortfarande öppet varje dag mellan 11-16, måndag 11-14.
 
 

När jag vandrat på södra Djurgården genom åren har jag sett över till Nackasidan på andra sidan vattnet, hur stora bostadsområden växt fram vid Danviksstrand, Finnboda och Kvarnholmen. Idag vandrade jag just där och såg i stället över mot Djurgården. Efter att ha beskådat alla dessa nybyggda hus i all möjlig och omöjlig arkitektur, där det i mitt tycke blir en väldigt kall miljö, var det befriande att se över till Stockholms vackraste ö med sin lummiga natur, med gamla vackra byggnader som är belägna på lagom avstånd ifrån varandra. Nu hade träden där börjat färgas och jag längtar efter att vandra runt hela Södra Djurgården igen, det var länge sedan.

 

Visst var det intressant att se dessa nya områden med sina renoverade kajer, men det här är inget jag blir lycklig av. I morgon hämtar jag Lexus igen och då väljer vi lugnare och vackrare platser att vandra på.

 

Innan jag åkte hem till Bromma igen, besökte jag Svindersvik och såg att Café Brygghuset fortfarande hade öppet varje dag. Nu hade jag kaffe och mackor med mig, så jag väntar till nästa år med att fika i den mysiga 1700-tals miljön. Inne i Svindersviks trädgård var jag helt ensam och jag gick runt byggnaden som sägs vara en av de bäst bevarade rokokobyggnaderna i Sverige. Stackars vackra gamla gård från 1700-talet med sin stora äppelträdgård, där trafiken från Värmdöleden är mycket störande.

 

När/om smittan lämnat oss ska jag betala 100 kronor för en guidad tur inne i byggnaden, som är för liten för att kallas slott eller herrgård. Byggnaden som ritades av Carl Hårleman är i stället ett av landets äldsta sommarnöjen och ägs och förvaltas av Nordiska museet. Byggnaden är en förlaga till grosshandlarvillorna som senare dyker upp på många platser utanför Stockholm, läser jag på Nordiska museets hemsida. På den tiden var Nacka, Stora och Lilla Essingen i Mälaren mm. platser där rika familjer byggde sommarbostäder för att komma från stan. Idag är det här ganska centrala platser i Stockholm.

 

 
 Svindersvik är en gård från 1700-talet i Nacka och byggdes som sommarställe åt köpmannen Claes Grill. Arkitekt var den berömda Carl Hårleman! Intill gården finns en stor fruktträdgård och vore det inte för den evigt bullrande Värmdöleden intill så skulle jag trivas mycket bra här.
 
 
 
Danviksstrand
 
 
Utsikt mot Manilla på Djurgården
 
Utsikt mot Villa Kvikkjokk på Djurgården, där prinsessan Estelle gick i förskola...
 
Utsikt från Finnboda pirar (bostadshus byggda på pirar i vattnet) över till Blockhusudden på Djurgården
 
 Blockhusudden på Djurgården
 
 Tack för de vackra tulpanerna kära dotter!
 
 
 
 
 
 
 
Torsdag 15 oktober
 
 
Sommarblommor i Lusthusportens park
 
 

Som vanligt när jag hämtar Lexus, mötte jag Cecilia vid Djurgårdsbrunn och vi vandrargrabbar blev som vanligt glada att ses. Eftersom jag nu har börjat besöka Djurgården igen efter mitt långa uppehåll, gick vi bort mot Djurgårdsbron och sedan Södra Djurgårdssidan tillbaka till Djurgårdsbrunn. Det känns nästan lite hemma att vandra här och av ren lycka nynnade jag och visslade lite stilla, när jag och min fina kompis gick längs stränderna denna underbara morgon. I Lusthusportens park får sommarblommorna ännu vara kvar eftersom inga vårlökar sätts i dessa planteringar, tack för det Djurgårdsförvaltningen! Den röda rabattens vackra blommor där begoniorna lyser mest, gör sig extra fint mot trädens höstfärger.

 

Hemma i Bromma har vi också vackra vandringsvägar, både längs stränderna och inne i de vackra små lövskogarna. Vi har lärt känna några hundar/ägare och en av dem som vi träffade idag sa ´´nu är Lexus tillbaka igen´´! Vår delade vårdnad fungerar mycket bra och som Cecilia sa ´´Lexus får det bästa från två håll´´

 
 
 
Morgonmagi vid Djurgårdsbrunn
 
 Djurgårdsbrunnsbron
 
Jag älskar när träd beter sig så här rebelliskt...
 
Den här lilla byggnaden vid Rosendals slott är idag ett förråd, men det sägs att det en gång har använts som skrivarstuga.
 
 Solfångaren vid Rosendals slott
 
 Lexus vid Folke Bernadottes bro
 
 
 
 
 
Fredag 16 oktober
 
 
Näsudden - Åkersberga
 
 En av de vackraste hassel-lundar jag vet!
 
 

Plus 5 grader på morgonen. Kylan sveper ner från norr. Tjock tröja, vantar och långkalsonger på, när Lexus och jag vandrade tidigt vid Minnebergs strandpromenad. Borta vid badbryggan tog två äldre kvinnor morgondoppet.

 

I våras besökte vi vackra Näsuddens naturreservat utanför Åkersberga och idag var jag nyfiken att se vad hösten gör med platsen. I maj blommade slån, hägg och vildapel och marken var fylld av gullvivor, nu var naturen lugnare, men vacker ändå. Vindarna stannade av och det blev helt stilla, vi vandrade längs stränderna där solen värmde skönt.

Från förra årets besök, se här!

 

Regnet föll tungt när vi återvände hem mot stan.

 

 
 Regnet föll tungt på hemvägen.
 
 
 
 
Lördag 18 oktober
 
 
Södervandring
 
 
Längst ut på Åsögatan har Per och jag en gemensam favoritsöderkåk! 
 
Mäster Mikales gata och jag såg först hemma det kärleksfulla paret, men jag ville inte skära bort det fina! 
 
 

I Tanto mötte jag Per och Catherine som bor på Södermalm och jag tror att det var någon snöflinga i nederbörden som föll just när vi sågs. Som tur var upphörde snart regnet och vi vandrade i ett ganska fint höstväder med en temperatur på 5 plusgrader. Den över 18 000 steg långa och mycket trevliga vandringen gick genom Maria, Katarina och Sofia församlingar. Både Per och jag konstaterade att vi tagit så många bilder här på Söder att det snart inte finns något kvar att fotografera. Men eftersom vissa platser är så oerhört fina, så tog vi trots allt upp våra kameror ibland.

 

Eftersom jag helst inte fikar inomhus på caféer nu i smittans tid, hoppades vi på att något café fortfarande hade sin uteservering igång. I Vitabergsparken fick vi vår önskan uppfylld då Kajsas i Parken hade öppet fram till nästa lördag.  Vi vilade våra ben och njöt av gott fika innan vi fortsatte vår vandring tillbaka till Tanto. Tack för att ni finns där på Söder fina kompisar och jag hoppas att vi ses snart igen!

 

 

 
 Per och Catherine på Nytorgsgatan vid huset där tidigare Staffan Hildebrand bodde,
 
Clematis och Vildvin samsas på Fjällgatan
 
En plats och en vy med med mycket känsla
 
Kastellholmen lyser
 
Catherine och Per vid Kajsas i parken - Vitabergsparken. Troligen årets sista utefika? Eller?
 
 
Nu lyfter man båtarna ur kanalen
Snart fryser fjärden här till is
Snart sjunker dom här tornen
Och taken ner i ett råkallt dis
Folk därute bryter upp och flyttar in
Från småstäder, skogar
Från tristessens vinande vind
Vi tar oss fram så gott vi kan
Mellan dröm och verklighet
Vi blir vad vi väljer
Vi blir vår ensamhet
 
Från Ulf Lundells ´´Jag saknar dig´´
 
 
 
 Vinterns virus-isolering?

Vecka 41 - Tillbaka på Djurgården

 
 
Måndag 5 oktober
 
 
Skärholmens strandstig
 
Skärholmens gård från mitten av 1700-talet. Det byggdes som sommarhus åt välbärgade Stockholmare.
 
 

 

Vandringarna i Stockholm och i naturen utanför stan är mycket viktiga för mig och jag mår extra gott när jag vistas på platser som bjuder på både naturens skönhet, historiskt intresse och stillhet. Det är sällan jag hamnar på platser där jag inte trivs fullt ut, men under min vandring idag från Konditori Lyran i Bredäng, längs Skärholmens strandstig bort till Skärholmens gård, var jag inte lika uppfylld av omgivningen som jag brukar vara.

 

För några veckor sedan vandrade jag från samma kondis, fast då åt andra hållet in mot Vinterviken och det var en skön och varierande sträcka med tre olika caféer efter vägen. Konditori Lyran i Bredäng, Café Uddvillan vid Klubbensborg och Vintervikens trädgårdscafé. Dagens sträcka saknade helt caféer den här årstiden. Jag antar att det under sommartid finns fikamöjligheter vid Mälarhöjdsbadet och Sätrabadet som man passerar och vid mitt slutmål idag Skärholmens gård som byggdes i mitten av1700-talet, finns ett sommarcafé. Nu ska jag ju ändå inte besöka några caféer, då smittan åter igen ökar i Stockholm och jag får väl börja göra som i våras igen - dra till skogs!

 

Vad var det då som inte kändes helt ok med den här vandringen? Jo jag tyckte att det var alldeles för få platser som bjöd på något intressant och vackert, förutom att man hela tiden hade den höga mäktiga ön Kungshatt i blickfång. Det var även väldigt fint vid Skärholmens gård, där jag kan tänka mig att sitta med gott kaffe nästa sommar, en halvmulen dag då temperaturen ligger runt 20 grader…

 

Nu kan jag i varje fall bocka av den här vandringen i min bok ´´Alla dessa promenader i Stockholmstrakten´´. Jag har faktiskt några platser kvar att utforska och tror att nästa vandring blir nr. 50 i boken – Dammtorpssjön och Lilla Sickla, en sträcka på 8 km.

 

 
 
 Konditori Lyran i Bredäng
 
Lånar från Wikipedia:
Bellmans stenar ligger intill Hälsans stig, promenadvägen vid Mälaren, nedanför Villa Lyran. Det är en grupp flyttblock som senaste istiden har lämnat efter sig. Några block lutar mot varandra och bildar en liten grotta. Enligt traditionen skall Carl Michael Bellman ha gömt sig här undan sina fordringsägare.
 
 
Många är fascinerade av fyrar och jag tänker på hårdbarkade enslingar som bor i en fyr under stormiga höst- eller vinterdagar, då ett vresigt och vilt vatten sköljer upp över byggnaden. Jag tänker mig den synen här vid Sätra fyr i Mälaren...
 
Inne i dom frodiga lövskogarna kändes fortfarande grönskan frisk och fräsch!
 
 Kungshatt
 
 Sätrabadet
 
 
 
 
 
 
Tisdag 6 oktober
 
 
Minneberg
 
 
 Lexus och min vandrinsstig utanför min bostad
 
 
 

Nu i smittans tid då jag knappt träffar någon människa, ser jag det som något fint när Mathem kommer hit med varor och önskar mig en fortsatt trevlig dag.

 

Regn hela dagen och jag höll mig inne och läste boken Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben. Där får man bland annat lära sig om hur träd kommunicerar och hjälper varandra genom att rötterna binds samman i skogen. Såg även en film med Robert Redford 84 år och Jane Fonda 82 år! ´´Our souls at night´´ en fin story om två ensamma grannar som börjar umgås.

 

Mellan regnskurarna idag tog jag en promenad till Minneberg som ligger en liten bit från mitt hem, där Lexus och jag brukar vandra. Visst kändes det lite tomt utan min kompis, men i morgon är han här igen! Jag fotade hortensior och vaxklockor längs strandpromenaden och ute på en badbrygga satt nio lata skarvar. Träden börjar försiktigt skifta i orange och rött, men det behövs några frostnätter innan det riktiga färgskådespelet startar. Ännu är det ju faktiskt 13–14 grader varmt på nätterna.

 

 

 
 
Något trötta vaxklockor
 
 I Minnebergsparken finns en grupp skulturer i brons av Bror Marklund från 1990. Det är Strindsbergs Mäster Olofs-sviten.
 
 
 
 
 
 
Onsdag 7 oktober
 
 
Tillbaka på Djurgården
 
 
 Djurgårdsbrunnsviken med Oscars kyrka på Östermalm
 
 
 

Den 7 mars lämnade jag Djurgården och bestämde mig då att inte besöka Stockholms vackraste ö mer detta år. Detta hände samtidigt som Coronaviruset fått fäste i Sverige och runt om i världen och det blev en mycket svajig tillvaro. Även om jag i år besökt många vackra platser både i Stockholm och i naturen utanför stan, så har jag givetvis saknat Djurgården. Det är ju där jag har mina magiska favoritplatser och det är där som jag helst vandrar med Lexus.

 

Men idag kände jag mig helt klar att åter vandra på den plats som jag älskat ända sedan jag flyttade till Stockholm 1975. Efter att ha hämtat Lexus vid Djurgårdsbrunn, åkte vi bort till Nordiska muséet för att parkera bilen. I Lusthusportens park var sommarblomsplanteringarna fortfarande fantastiskt vackra, speciellt den röda och den blå rabatten och på den frodiga gräsmattan gled robotgräsklippare ljudlöst fram. Gräset växer ju så länge temperaturen håller sig över 8 grader. När vi fortsatte vandra bort mot Rosendal kände jag en oerhörd lycka skölja över mig och euforin höll i sig hela förmiddagen.

 

Vid Waldemarsudde blommade det fortfarande mycket fint på Galleriterrassen och jag älskar verkligen den här platsen med den vackra utsikten. Borta vid växthusen hälsade jag på min kompis trädgårdsmästare Marina som undrade om jag nu vågat mig ut på Djurgården nu igen. Jag mötte även några andra bekanta i trädgården och det var verkligen roligt att möta dem igen. Men innan jag träffar Djurgårdsförvaltningens trädgårdsmästare, måste nog tiden gå lite längre…

 

Vi vandrade vidare förbi Skansen och Grönan där vi mötte Staffan Scheja med sin svarta pudel. Hundarna ville hälsa, men Staffan var tveksam. Jag sa att den här killen är oerhört snäll. Det är inte min, sa han!

 

Det känns befriande att ha klivit över den här höga jobbiga tröskeln idag och nu känner jag mig redo att möta den färgsprakande hösten på Djurgården! 

 

 
 
Lexus vilar på en stockholmssoffa vid Prins Eugens Waldemarsudde. Läs gärna mer om stockholmssoffan här!
 
Galleriterrassen vid Prins Eugens Waldemarsudde
 
Paret kramas vidare vid Café Ektorpet. Skulpturen skapad av Liss Eriksson och rest 2000. Vilka kramas idag?
 
Rosorna blommar fortfarande hos Cecilia Hagen
 
 Fantastiska sommarblomsplanteringar i Lusthusportens park
 
 
 
 
 
 
Torsdag 8 oktober
 
 
Skogarna vid Ekebyhovs slott
 
 
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse
 
 
 

I våras vandrade Lexus och jag på mjuka stigar i skogarna invid Ekebyhovs slott på Ekerö, mitt i den värsta Coronasmittan. Idag var vi tillbaka för att åter vistas i skogen där det är mycket glest med folk på morgnarna. Vi mötte några enstaka andra hundvandrare, annars var det bara vi och naturen. Stigarna korsar varandra hit och dit och det är lätt att gå ´´vilse´´, vilket vi också gjorde. Hur var det Tranströmer skrev i sin dikt ´´Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse´´. Vi hittade den där gläntan, där marken var täckt av mjuk ljus mossa och lavar och vi stannade en stund innan vi återvände till ´´rätt´´ stig igen.

 

Fikapaus tog vi på en höjd med storslagen utsikt över Mälaren och Lexus åt sin falukorv medan jag drack mitt kaffe. En bättre fikakompis finns inte, han säger visserligen inte så mycket, det är mest jag som pratar, vilket jag inte är så van med. Men hans närvaro är oerhört stark!

 

På andra sidan vattnet såg jag bort mot Skärholmens gård där jag vandrade i måndags.

Det känns tryggt att vistas i skogen nu när smittan verkar ta fart igen. Inte så farligt i Sverige ändå, men i övriga världen drabbar den andra vågen många länder hårt. På något märkligt vis har jag börjat anpassa mig till den här situationen och det enda som jag riktigt på allvar saknar är att jag inte kan resa till Italien. Nästa år blir det såklart inte heller några resor, men jag hoppas verkligen att få möta våren i de fantastiska trädgårdarna runt Comosjön 2022.

 

Jag njuter fullt ut av att ha Lexus här och vi hade grabbkväll i Brommanästet med fotboll Ryssland-Sverige 1–2! En av oss följde noggrant matchen, den andra låg på rygg och sov med fyra ben i luften…

 

 

 
Matpaus med utsikt över Mälaren
 
Två vandrarkompisar!
 
Lexus och eken! Självklart måste vi besöka Ekebyhovseken när vi ändå var i området. Trädet som lär vara 500-600 år gammal. Omkrets 1035 cm i brösthöjd. 
 
 
 
 
 
Fredag 9 oktober 
 
 
Från Vinterviken till Ekenbergskajen
 
 Wintervikens festvåning - Café - Konferens
 

 

Det finns faktiskt strandpromenader i Stockholmsområdet som jag ännu inte besökt och idag gick Lexus och jag från Vintervikens trädgård till Ekenbergskajen i Gröndal, där jag aldrig tidigare vandrat. Vi tog stigen som går uppe på den höga Rävudden och rundade Mörtviken ner mot Ekenbergs bostadsområde, där de fula gula husen står som ett stort misslyckande på den här vackra platsen. Tycker jag!

 

Det som däremot är lyckat är utsikten mot vattnet och Stora Essingen, men varför blev arkitekturen så hemsk. De rödaktiga husen, med de vackra balkongerna närmare Essingeleden, är däremot riktigt fina. Vi vände där ´´Tronen´´ står, en bronsskulptur av konstnären Ellen Ehk Åkesson och som kom på plats i maj 2019 och tog några genvägar tillbaka till bilen vid Vinterviken.  Vi tyckte båda att det här var en riktigt skön vandring.

 

 
 
Mörtviken
 
På andra sidan glöder Bromma...
 
Stora Essingen på andra sidan Essingesundet
 
 En tron värdig kung Lexus
 
 
 
 
 
Lördag 10 oktober
 
  
 Lördagsvandring till Äppelviken
 
 Regnvädret lämnar huvudstaden
 
 
 
 
 
 
 
Söndag 11 oktober
 
 
Djurgårdsbrunnskanalen
 
 
 
 

När jag för någon vecka sedan fotade Lilljö-ån här i Bromma och berättade att jag tycker så mycket om just åar och kanaler så skrev en trädgårdskompis, som själv skriver böcker – gör en Å-bok! Först skrattade jag lite för mig själv, men sen växte det sakta fram ett intresse ändå. Tänk att en vår-försommar åka runt i Sverige och fotografera åar, små vattendrag som slingrar sig fram både i städer och i naturen! Det vore ju faktiskt riktigt spännande. Som ett långvarigt projekt, inte ett halvår som jag fick på mig när jag skrev Stockholms gröna rum! Men nu befinner vi oss i Coronatider, så den idén får vila ett tag. Men jag behåller drömmen.

 

Nu sjunker temperaturen och i morse var det sju grader när solen gick upp över Kungsholmen. Det kändes tomt att inte gå morgonpromenaden med Lexus och nu väntar en vecka med ensamvandringar, men min kompis är nog snart här igen!

 

Så gick jag där igen, längs den vackra Djurgårdsbrunnskanalen, där Lexus och jag har vandrat mycket ´´en gång i tiden´´. Nu börjar träden glöda och spegla sig i kanalen och som vanligt är det vackrare på den norra sidan där färgsprakande lönnar står för höstprakten just nu. På Södra Djurgårdssidan växer endast lind utefter kanalen, som snart kommer att lysa i guld! Då återkommer jag!

 

 
 
 
Winnerbäck sjunger om Stockholm i oktober...
 

Tillbaka på Djurgården

 Rosendals trädgård
 
 
7 oktober 2020
 
 

Den 7 mars lämnade jag Djurgården och bestämde mig då att inte besöka Stockholms vackraste ö mer detta år. Detta hände samtidigt som Coronaviruset fått fäste i Sverige och runt om i världen och det blev en mycket svajig tillvaro. Även om jag i år besökt många vackra platser både i Stockholm och i naturen utanför stan, så har jag givetvis saknat Djurgården. Det är ju där jag har mina magiska favoritplatser och det är där som jag helst vandrar med Lexus.

 

Men idag kände jag mig helt klar för att åter vandra på den plats jag älskat ända sedan jag flyttade till Stockholm 1975. Jag var äntligen tillbaka! Efter att ha hämtat Lexus vid Djurgårdsbrunn, åkte vi bort till Nordiska muséet för att parkera bilen. I Lusthusportens park var sommarblomsplanteringarna fortfarande fantastiskt vackra, speciellt den röda och den blå rabatten och på den frodiga gräsmattan gled robotgräsklippare ljudlöst fram. Gräset växer ju så länge temperaturen håller sig över 8 grader. När vi fortsatte vandra bort mot Rosendal kände jag en oerhörd lycka skölja över mig och euforin höll i sig hela förmiddagen.

 

Vid Waldemarsudde blommade det fortfarande mycket fint på Galleriterrassen och jag älskar verkligen den här platsen med den vackra utsikten. Borta vid växthusen hälsade jag på min kompis trädgårdsmästare Marina som undrade om jag nu vågat mig ut på Djurgården nu igen. Jag mötte även några andra bekanta i trädgården och det var verkligen roligt att möta dem igen. Innan jag träffar Djurgårdsförvaltningens trädgårdsmästare, måste nog tiden gå lite längre…

 

Vi vandrade vidare förbi Skansen och Grönan där vi mötte Staffan Scheja med sin svarta pudel. Hundarna ville hälsa, men Staffan var tveksam. Jag sa att den här killen är oerhört snäll. Det är inte min, sa han!

 

Det kändes befriande att ha klivit över den här höga jobbiga tröskeln idag och nu är jag redo att möta den färgsprakande hösten på Djurgården! 

 
 
 
Rosendals trädgård
 
Min underbara vandrarkompis vilar ett tag.
 
Tänkaren grubblar vidare vid Prins Eugens Waldemarsudde där höstjobben pågår för fullt i trädgården.
 
 
 
Galleriterrassen vid Prins Eugens Waldemarsudde
 
 
Trädgårdsmästare Marina Rydberg är glad trots höststressen!
 
Jag har även saknat att inte kunnat fika vid Café Ektorpet
 
Och ´´Paret´´ av Liss Eriksson kramas vidare utanför Ektorpet...
 
Rosorna blommar fortfarande på Cecilia Hagens gård.
 
De sista stockrosorna kämpar vidare här på Breda gatan i Djurgårdsstaden
 
 
 
 
Lusthusportens park
 
 
Blomsterkillen
 
 En häger har hittat en sten i vattnet att vila på. Oscars kyrka syns borta på Östermalm

På jakt efter blommor och paraplyer

 
Norra Latins park
 
 
 Höstanemoner
 
 
 
Brantingmonumentet på Norra Bantorget
 
 
 
 
 
Drottinggatan
 
 
 
 
 
Ålstensängen i Bromma
 
 
 

Veckodagbok - oktober-november 2020

 
 
Klicka på länkarna för att läsa dokboken
 
 
 
Vecka 41 - Tillbaka på Djurgården
 
Vecka 42 - Roadtrip i Uppland
 
Vecka 43 - Tid är längtan
 
Vecka 44 - Höst i fyra slottsparker
 
Vecka 45 - Höst i ytterligare sex slottsparker
 
Vecka 46 - Säsongsavslutning
 
 
 
 
 

Stilla morgon i Minneberg

 
 
29 september 2020
 
 

En av våra vandringsvägar hemma i Bromma går utefter Minnebergs strand, där trädgårdsanläggningarna på 80-talet skapats med mycket känsla och kunskap. Jag skulle gärna vilja veta vem/vilka som ritat detta. Här blommar det fantastiskt fint från vår till sen höst och nästa år tänker jag följa årstidernas förändringar med hjälp av min kamera.

 

Morgonen var helt ljuvlig med dimma som lättade över Ulvsundasjön, ingen vind och Bromma bjöd på en magisk stillhet. Visst kom det något flygplan in för landning på Bromma flygplats då och då, med det är vi vana med här. Nu talas det att lägga ner flygplatsen som inte längre är lönsam och vi behöver kanske inte vänta ända till 2038, utan nu talas det om att det kan ske om några få år. Det vore helt underbart!

 

Vore det inte för pandemin så skulle tillvaron vara mycket bra just nu. Det verkar dock som om det blir en andra våg även i Sverige, som har haft mycket bättre siffror än resten av världen under ett par månader. Nu har trenden brutits och antalet smittade ökar igen för varje dag. Jag har varit försiktig hela tiden och fortsätter med det tills detta obehagliga och nyckfulla virus besegrats med vaccin och andra mediciner. Troligen kommer det alltid att finnas kvar fast inte lika aggressivt och vi kommer att lära oss att leva med det.

 

Jag vandrar vidare i stad och natur, med eller utan min fina kompis Lexus och nu när inte fåglarna sjunger så lyssnar jag på ljudbok när jag går, dock inte när Lexus är med. 

 

 
 
 
 
Ibland ser jag fortfarande de som badar i Minneberg.
 
Nu blir det nog inte så många middagar längre har för minnebergarna.
 
Vi borde nog ha tagit regnkappan ändå den här fuktiga morgonen, trots att det inte regnade. 
 
 En av planteringarna vid Minneberg.
 

Från Lyran till Vinterviken

 Konditori Lyran. Villan byggdes som sommarhus 1867 och hundra år senare öppnades ett konditori i den märkliga byggnaden.
 

 

24 september 2020

 

Det är sällan jag besöker de södra förorterna och när jag någon gång gör det så väljer jag de vackraste platserna att fotografera på. Så som jag gör var jag än befinner mig. Det har faktiskt hänt att jag fått kritik att jag enbart fokuserar på det som är vackert, att jag inte visar hela platsen, även det som eventuellt inte är så tilltalande. Att det är finare på mina bilder än det är i verkligheten. Den kritiken är så märklig att jag inte ens orkar kommentera. Som tur är så uppskattar de flesta att jag väljer det vackra i stadens gröna rum!

 

Nåväl, idag tog jag bilen till Konditori Lyran i Mälarhöjden och gick bort till Vinterviken. Sommarvärmen är kvar trots att vi närmar oss oktober, 21 grader idag och vindstilla. På Pettersbergsvägen gick jag förbi villor som hängde i branten ner mot Mälaren, med storslagen utsikt över vattnet och över till ´´mitt´´ grönskande Bromma. Inga skrytbyggen direkt, utan hyfsat enkla hus, men med tanke på bilarna som stod parkerade utanför, kan jag tänka att det inte är trädgårdsmästare som bor här direkt. Här och där finns dock vackra äldre trähus bevarade från en helt annan tid då stockholmare hade sina sommarhus här och då platsen kallades Fridhem. På Wikipedia läser jag att det var Sandbergs hushållerska Emma Hedin, som när orten skulle fastslå ett namn, förslog Mälarhöjden. Heder åt Emma!

 

På en brygga nästan framme vid Vinterviken pratade jag en med en ´´bryggdykare´´, en man med en kraftfull magnet som kan lyfta upp till 400 kilo. Om han nu skulle orka lyfta det...

Han stod där på bryggan och fiskade upp järnskrot som låg på botten och berättade att han fått upp fyra stycken soptunnor på några dagar. Annars var det cyklar och annat rostigt bråte som låg i en hög på bryggan. Bottnarna i våra sjöar och hav är människans dolda soptippar. Det som inte syns finns inte. Människan och naturen! Både besviken och förbannad vandrade jag vidare. 

 

Vid Vinterviken vände jag och tog mig tillbaka till Konditori Lyran, där jag fikade och vilade mina vandrarben som trampat en mil idag.

 

 
 
 Jag var på Lyran...
 
Klubbensborg. Carl Mikael Bellmans syster och svåger bodde på 1770-talet inte långt härifrån på Hägerstens gård. Bellman själv har vistats på Klubben, hans epistlar "Rörande kortspelet på Klubben" (nr 42) och "Angående landstigningen vid Klubben i Mälaren en sommarafton 1769" (nr 49) tilldrar sig här. Gamla "Värdshuset Klubben", den höga gulmålade trävillan kallades tidigare "Bellmanvillan" men har idag återfått sitt tidigare namn. (Wikipedia)
 
Pettersbergsvägen i Mälarhöjden
 
Vinterviken
 
 Med magneten som klarar upp till 400 kilos tyngd, fiskar den här hjälten upp metallskrot som dumpats i Mälaren. Ett grillgaller blev fyndet när jag tittade.
 
 

Brännholmen - Östra Lagnö

 
När man börjar andas långsammare och djupare.
När man glömmer allt annat och sjunker in i platsen där man vistas.
När vågor sakta sköljer in mot berget, som fortfarande är varma.
 
Inte en människa så långt ögat når.
September är en vilsam månad.
 
 

Dahlior vid Österåkers konsthall - Länsmansgården

 

En lördagsmorgon på Långholmen

 
Det var en aning höstkänsla i luften, när jag på morgonen med hyfsat raska steg vandrade mot Långholmen. 8 grader, vindstilla, molnfri himmel och med lugn klassisk musik i öronen, gick jag över de två stora broarna med målet inställt på ´´min´´ brygga vid Pålsundet. Pigg i kropp och själ, kändes det skönt att möta morgonen på vackra Långholmen. Kaffet på bryggan smakade som vanligt extra gott när jag befinner mig på lugna, vackra platser och jag satt länge och såg när några träbåtar sakta gled förbi. Jag har 3-4 favoritbryggor i Stockholm och det här är en av dem.
 
Efter vandringen runt ön träffade jag min fina kompis Åsa vid hennes kolonilott, för att fika och prata om livet. Vi har haft ett liknande år så här långt och det känns alltid lika bra att prata en stund.
 
I veckan installerade jag vandrarappen Social Steps, där man vandrar digitalt med sina vänner. Man ser alltså hur långt de vänner man valt har gått. Tanken är att trigga oss att gå mer och upplägget i appen är kul. Mina fyra vänner tycker nog att det är lite orättvist att tävla mot en helt ledig person, som kan gå när det passar. Men som sagt, tanken är att få folk att röra på sig.
 
 
 
 







September på Mariaberget

Ännu en gång mitt favorithus/trädgård - Öbergska gården på Torkel Knutssongatan
 
 Lilla Skinnarviksgränd
 
Monteliusvägen
 
Olle Adolphsons park. 
 
Pryssgränd - på begäran av en följare...
 
Bastugatan-Blecktornsgränd
 
 Café Mariaberget i samma gatukorsning.
 
Blecktornsgränd
 
Batugatan, i det här huset bodde Olle Adolpson en tid i hans ungdom. Nu är hans park granne.
 
En port på Bastugatan. Ser ni stadshuset långt där borta på Kungsholmen?
 
 Ännu ett möte med Olle!

En mulen måndag på Södermalm/Sofia

Groens vackra malmgård på Malmgårdsvägen
 
Långa huset på Lilla Mejtens gränd
 
 
14 september 2020
 
 

Jag älskar mulna, stilla måndagar i Stockholm!

 

En lugn morgon på Söders gator, när jag skulle fota söderkåkar och Sofia församling på östra Södermalm brukar ofta vara en ganska stilla plats, om man räknar bort Nytorget då. Hösten närmar sig och jag ville se de vackra söderkåkarna inbäddade i trädgårdarnas grönska, innan höstens starkare färger tar över och påminner oss om att vi har en lång mörk och kall tid framför oss.

 

Jag och många med mig, är mycket tacksamma över att dessa underbara kulturhus som förvaltas av AB Stadsholmen, lämnats kvar som små reservat när rivningsvågen gick som värst över vår huvudstad. 700 hus revs i City på 50- och 60-talet, men även här på Söder försvann mängder av gamla hus. Självklart är det bara en romantisk dröm att alla gamla trähus skulle fått finnas kvar här, när det behövdes fler och moderna bostäder. Men jag tillåter mig själv att drömma mig bort i den där romantiska drömmen, med grönskande idyller i stället för breda gator med femvåningshus. Jo jag vet, jag är född och uppvuxen i en småstadsidyll…

 

Dessa idylliska kåkar där många konstnärer idag bor och som är en dröm för många att bo i, var en gång i tiden de allra sämsta bostäderna i Stockholm, utan några bekvämligheter alls, där de fattigaste bodde.

 

Under 80- och 90-talet hade vårt familjeföretag Norrtälje Trädgårdsservice AB, skötsel av många av dessa vackra trädgårdar och minnen dyker alltid upp under mina besök på Söders höjder. På Lotsgatan träffade jag ett trevligt par som följer mig på sociala medier och som bor i kvarteret. Alltid trevligt att möta följare av Stockholms gröna rum.

 

Den här dagen koncentrerade jag mig på att ta bilder på husen i Sofia församling, men jag ska försöka hinna med Katarina, Maria och Högalid också. Dagens kaffepaus blev på Fjällgatans café, där jag satt en lång stund och såg ut över mina drömmars stad och tog in all grönska som trots allt finns i denna storstad. Plötsligt kom ett stilla regn från Djurgården över mig och jag vandrade sakta vidare tillbaka till bilen som var parkerad intill Vitabergsparken.

 
 
 
Svenska ords stuga i Vitabergsparken
 
I Vitabergsparken finns även stugan där Ulf Lundell bodde på 70-talet och där han skrev Jack. Mäster Pers gränd!
 
Bergsprängargränd i Vitabergsparken
 
Här på Bergsprängarfränd bor Monica Nielsen
 
Malmgårdsvägen
 
Kvastmakargatan
 
Kvastmakartrappan
 
Kvastmakargatan. I det här huset är Melinda Kinnaman och hennes halvbror Joel Kinnaman uppvuxna.
 
Längst ut på Åsögatan finns detta vackra timmerhus
 
I Per-Anders fogelströms stad-serie, lät han det här huset bli bostad åt Henning och Lotten
 
Lotsgatan som fanns som vinjettbild till TV-serien Söderkåkar
 
Här på Skeppargränd bodde under den tid vi jobbade i dessa trädgårdar, en man som ville att vi skulle ta bort alla syrenbuskar i trädgården! De skräpade så när blommorna vissnade och föll till marken...
 
Det nyplanterade gullregnet i Anna Lindhagens täppa, har fått för sig att blomma nu.
 
Anna Lindhagens täppa och huset där Per-Anders Fogelström bodde
 
 Anna Lindhagens täppa

Min ö i Stockholm

 Favoritbryggan vid Karlbergssjön
 
 
4 september 2020
 
Kungsholmen runt har blivit min vanligaste vandring nu för tiden och det beror både på att jag kan gå dit från mitt hem på andra sidan Ulvsundasjön och för att jag tycker så mycket om att gå utefter dessa omväxlande stränder. Det blir alltid medsols vandring eftersom jag inte vill börja med att klättra i Fredhällsklipporna, som kräver att man håller tungan väldigt rätt i mun och har full koll på sina fötter. Men bergen är verkligen en härlig avslutning på vandringen och det blir 17 000 steg (1 mil) när jag landat hemma i nästet igen. Från mitt fönster ser jag Kungsholmen varje dag, det är därför jag kallar den min ö i Stockholm.
 
Den här dagen fick jag mitt favoritvandringsväder, 18 grader och molnigt, men ändå ett vackert behagligt ljus. Nu när inte solvandrarna var ute, blev det lugnt på strandpromenaderna och alla Kungsholmens bryggor var lediga - som gjort för brygghäng med fika. 
 
Kaffe med kanelbulle på Café Eldkvarn vid Stadshuset är tradition och jag satt alldeles vid kajkanten och njöt av utsikten över Riddarfjärden. Några paddlare gled sakta förbi och en större båt lämnade Norr Mälarstrands kaj. Jag var helt ensam på caféet, men plötsligt kommer ett ungt par som kastade sig i vattnet med en vattentermometer, som visade den perfekta badtemperaturen, 20 grader. 
 
Utefter Norr Mälarstrand var det som vanligt ganska mycket folk, men borta vid Smedsuddsbadet blev det lugnare igen och när jag till slut klättrade i Fredhällsklipporna var jag nästan ensam. Under tidiga morgnar och sena kvällar trivs jag bäst att vandra runt ön och när det inte är vår med fågelsång, brukar jag lyssna på ljudbok eller på musik. Idag blev det Historiepodden. 
 
Jag har faktiskt inte så mycket emot att vi nu går mot hösten. Har tänkt renovera lite hemma i nästet och jag har tre nyutgivna böcker av Klas Östergren, Ernst Brunner och Björn Ranelid (som säger att han skrivit ett litterärt mästerverk), som väntar på att bli lästa. Spanska ligan i fotboll börjar snart igen och det ser till slut ut som om Messi trots allt stannar i Barcelona!
 
Jag har ett gott liv nu och på söndag hämtar jag min bästa kompis Lexus igen, som är nyfriserad!
 
 
 
Det nyrenoverade Karlbergs slott
 
Äggpaus på en brygga vid Barnhusviken
 
 
 


Artipelag på Värmdö

 
 
31 augusti 
 
Flera gånger har jag varit på väg till Artipelag på Värmdö både för att äta, se på någon utställning och på omgivningarna. Den här lite blåsiga dagen blev det äntligen av, även om både konsthallen och restaurangen var stängda. Men jag vandrade runt lite i skogen och längs vattnet på de enormt långa träspängerna i lärkträ, bort till Plensas skulpur Ainsa. 
 
Nästa gång kommer jag att se någon utställning och äta här. Kanske en stilla höstdag!
 
 
 
 
 


Strandvandring hemma i Bromma

Ny träbro mellan Äppelviken och Smedslätten
 
 
  
30 augusti 2020
 
 
Jag har ofta sagt att det skulle vara omöjligt att bo i Stockholm om inte Djurgården och Långholmen fanns. Ibland blir jag dock hemmablind och tänker inte på vilka fina vandringsstråk det finns just där jag bor i Bromma, även om jag går där väldigt mycket. Så jag skulle nog bo kvar trots allt, om inte Djurgården och Långholmen fanns...
 
Visst kan Bromma vara bullrigt med flyget och de två trafiklederna Drottningholmsvägen och Ulvsundavägen, men jag bor ju i en storstad och får räkna med en del störande ljud. Kommer man bara bort från vägtrafiken så finns det trots allt många tysta platser även i Bromma, som till exempel runt de tre Brommainsjöarna Judarn, Lillsjön och Kyrksjölöten.
 
Det är i dom här trakterna som Lexus och jag brukar vandra och idag när jag gick ensam bort mot Smedslätten, saknade jag min fina och glada kompis vid min sida, eller lite före mig rättare sagt! Men om en vecka vandrar vi här igen!
 
Från Äppelviken bort mot Smedslätten finns nu en helt ny del av strandpromenaden med broar precis längs vattnet. Den gamla och ganska besvärliga stigen går ovanför, så det här nybygget är verkligen välkommet. Men plötsligt stannar broarna, som om pengarna skulle tagit slut, på skyltar står det att sträckan ska vara klar sommaren 2020, men just i år fungerar väl inga planer över huvud taget - någonstans i världen. Vi avvaktar och ser vad som händer. Väldigt fint är det i varje fall så här långt!
 
Nu går vi snart in i ljuva september...
 
 
 
Tranebergs strand
 
Alviks strand
 
Äppelviken
 
 De nybyggda broarna mellan Äppelviken och Smedslätten i Bromma.
 


Följ dina drömmar

Ivar Lo:s park på Bastugatan
 
 
 Måndag 24 augusti
 

Jag åkte upp till Mariaberget för att ta några bilder av staden från Monteliusvägen, eftersom molnen var så vackra och även för att hälsa på i Olle Adolphsons park, eftersom jag i sommar har läst hans biografi ´´Trubbel´´. För övrigt har jag alltid tyckt om många av hans visor, men som så många artister och konstnärer blev den sista tiden i hans liv tragiskt.

 

Jag satte mig en stund på Monteliusvägen varifrån man har en fantastisk utsikt över Stockholm och plötsligt går det förbi en skolklass. Jag uppskattade barnens ålder till 10-11 år och i täten går en glad kille som ropar till mig – ’’Hej hej, ha en bra dag och följ dina drömmar´´ 

Både överraskad och glad bestämde jag mig för att verkligen börja följa mina drömmar…

 
 
Någon bloggdagbok blir det inte mer i år, det kändes inte som om jag hade så mycket att säga. Jag gör ett nytt försök när 2020 bilir 2021.
 
 
 Monteliusvägen
 
 Lilla Skinnarviksgränd och ingången till Olle Adolphsons park
 
 Öbergska gården på Torkel Knutsssongatan kan jag aldrig låta bli att fotografera. Det är en av Söders vackraste gårdar tycker jag.
 
 
 
 Den här musiken har följt mig genom åren och jag tycker fortfarande att det är gränslöst vackert!
 

Vila i Stenskär/Öregrund

 
 
Vecka 33, 2020
 
 
Vi hyrde ett hus vid havet, en mil utanför den idylliska kuststaden Öregrund i Uppland. Som så många gånger tidigare, var det min dotter/reseledare som hittade detta paradis med sjötomt, släta klippor, brygga, en stort hus med panoramafönster varifrån solnedgångarna blev som skiftande stora tavlor varje kväll. 
 
Det blev dagliga besök in till Öregrund där vi oftast åt vid någon av hamnens alla restauranger. Vi besökte även Lövstabruk och Forsmarks herrgård. Några dagar hade vi släktingar hos oss och en dag fikade jag med Facebook-kompisen Per Lidvall, på Wilmas konditori.
 
En underbar vecka med miljöombyte som vi båda behövde så väl. 
 
Titta varligt på bilderna, risken att få en överdos av solnedgångar är stor!
 
 
 
 


Engelska parken vid Rydboholms slott

 
 
 
31 juli 2020
 
 
En vacker allé av lindar visar vägen fram till Rydboholms slott, som ligger 2,5 mil norr om Stockholm. Troligen är Gustav Vasa född på slottet i slutet av 1400-talet, säkert är i varje fall att han växte upp här och att det fristående Vasatornet i grunden är från 1500-talet. Slottet och slottsparken är privat och ägs idag av finansmannen Gustaf Douglas som är en av Sveriges mest förmögna personer och grevinnan Elisabeth Douglas, född von Essen. Jag tänker inte gå in på slottets historia här utan håller mig till den engelska parken som ligger väster om slottet.
 
Det var i slutet av 1700-talet som den engelska parken lät anläggas av ägaren Magnus Fredrik Brahe. Parken på nästan 100 tunnland sträcker sig ner till Hällsundet. Tyvärr hittade jag inte de två ekar som Gustav Vasa lär ha planterat i början av 1500-talet.
 
Idag är parken mer en vacker vildvuxen lövskog än en park. Mängder av lindar är dock tecken på att det en gång i tiden varit mer likt en engelsk park, här finns även flera stigar att vandra på, med bänkar utplacerade med jämna mellanrum. På flera platser är lindar planterade i grupper och eftersom området fått växa igen så har träden sträckt sig uppåt och blivit riktigt höga.
 
Jag vandrade på mjukt slingrande stigar, varav en går längs strandkanten. Inget är så lugnande som att vandra i en vacker lövskog och jag kände mig helt uppfylld av naturens skönhet idag, vilket fick mig att nynna och vissla lite. Jag är på god väg att bli en glad PJ igen! Kaffet drack jag på berget vid Hällsundet och trots friska vindar njöt jag fullt ut!
 
Hit kommer jag att återvända många gånger för att se årstidernas växlingar, jag är bland annat mycket nyfiken på markfloran om våren. 
 
 
Lusthus i form av en tunna vid Hällsundet. 
 
Templet
 
På väg mot parken fanns sensommarängar av bland annat johannesört, rödklöver och baldersbrå.
 
Jomenvisst...jag gillar baldersbrå!
 
 
 
 


En dag på Mälaröarna

 Drottningholms slott från Mälarblick i Nockebyhov.
 
Helgö kanal
 
Mitt enda sällskap var en uggla vid Färjeläget Kaggeholm
 
 
 
 
27 juli 2020
 

Innan jag begav mig ut mot Mälaröarna, åkte jag upp till Mälarblick i Nockebyhov för att ta några bilder. Därifrån har man en fantastisk utsikt ut över Mälaren och mot Drottningholms slott. Mitt andra mål var Helgö och Kaggeholms slott där jag ställde bilden för att se om den bortglömda parken fått någon omvårdnad i sommar. På den annars så lugna platsen befann sig nu ett gäng skrikande tonårsgrabbar som spelade fotboll på stora gräsmattan, vilket gjorde att jag inte kunde kolla in parken som jag tänkt. Jag vandrade i stället vägen ner mot det gamla färjeläget som nu bara var en enkel brygga. Kaffe och mackor längst ut på bryggan med vita näckrosor till vänster om mig och gula till höger.

 

Sommarsverige är fantastiskt och jag ska verkligen försöka att ta in allt det vackra trots den besvärliga tiden vi befinner oss i. Förr i tiden när jag hade båt i Roslagens skärgård, var jag väldigt enkelriktad och tyckte endast att ytterskärgården var riktigt vackert. Numer kan jag njuta lika mycket av en stilla insjö i skogen, eller Mälaröarnas lummiga grönska. Jag vandrade tillbaka genom gamla lindalléer och i en hage sprang några hästar omkring och såg lyckliga ut, trots instängdheten. De flesta fåglarna har tystnat nu och under natten hörde jag inte koltrasten utanför sovrummet, den som sjungit sedan mars månad varje natt/gryning. Den har stört min nattsömn. Nu saknar jag redan den vackra vemodiga sången.

 
 
 
På Helgö blev jag lite lycklig när jag såg en välskött granhäck.
 
 
 
Hovgården Adelsö 
 
 
 

Färden gick vidare ut mot Munsö och färja över till Adelsö, där jag aldrig tidigare varit. Vid Hovgården, som tillsammans med Birka upptogs på Unescos världsarvslista 1993, vandrade jag ut mot det fantastiska kulturlandskapet med borgruin, husgrunder och gravfält. Platsen var central plats för Svearikets styrning från mitten av 700-talet, läser jag på Wikipedia. På andra sidan fjärden ligger Birka, dit båtar går från Hovgården och det var mycket lockande att för första gången besöka Birka, men jag håller mig fortfarande ifrån folksamlingar, så det får vänta ett tag till. 


Jag gick upp till borgruinen och utsikten över Mälaren var storslagen. Innan jag tog mod till mig att gå in i området som betas av kor, såg jag till att kossorna låg lugnt och stilla i skuggan under ett stort träd. Men plötsligt reste sig alla och började röra på sig i riktning mot mig, lika plötsligt började vandraren med koskräck gå med snabba steg mot grinden.

 

Det här är en plats som jag kommer att återvända till många gånger. Det böljande kullarna med lämningar från forntiden är oerhört vackra, med blommande örter i den magra marken. Tänker att det säkert är mycket vackert här på våren också och jag såg flera riktigt stora gamla aplar vid stranden. En vacker majdag 2021 kommer jag tillbaka och då kanske jag även vågar gå in till det mysiga trädgårdscaféet invid kyrkan. Nu sneglade jag in och kände doften av kanelbullar…

 
 
 
Munsö kyrka
 
 På vägen hem stannade jag vid Munsö kyrka och jag tyckte mycket om tornet med alla fönstren. Det såg inte så strängt och stikt ut, nästan lite folkligt!
 
Låga gravstenar inäddade i Rozanne-nävor, så oerhört vackert och inte heller det så strikt och sorgligt.
 
 Vidjehortensian 'Annabelle' tillsammans med flox. På den här kyrkogården har man verkligen tänkt till vad gäller växtlighet!
 
 
 


Längs Kungsholmens stränder

Strändernas vackraste växt fackelblomster växer på många platser runt Kungsholmen.
 
Se upp nu alla paddlare! Att köra vattenskoter är att köra utan några som helst regler.
 
 En hel plantering med Acanthus vid Kungsbroplan, en inte allt för vanlig växt i Stockholm
 

 

26 juli 2020

 

 Det var senast i februari som någon, förutom Lexus besökte min lägenhet, ingen välbesökt salong, som Uffe sjunger. I slutet av februari började det normala livet gå mot en mycket annorlunda tillvaro för de allra flesta. Trots att jag kunnat vandra, kanske mer än någonsin, har jag levt som i en bubbla på något sätt och jag längtar verkligen ut därifrån. Jag är ändå lyckligt lottad som har kunnat tillbringa en hel del tid tillsammans med de som betyder mest för mig, men jag saknar trots allt att kunna röra mig fritt överallt.

 

Tidigt i morse gick jag över min bro till Kungsholmen.  Det blev ännu en vandring runt min favoritö detta år och den här gången i ett ganska snabbt tempo. Jag känner mig stark och frisk och njuter av att kunna vandra utan några problem. Men jag hann även med att pausa på några favoritbryggor denna tidiga, soliga söndagsmorgon då de flesta stockholmare låg kvar i sängen.

 
 
 
En favoritbrygga vid Karlbergssjön, som äntligen var ledig!
 
 Blommor i stenstaden
 
En alm nära stadshuset som har levt färdigt sitt liv.
 
 Lysande ekollon i Rudbecksparken i Fredhäll av konstnären Johan Ferner Ström. Det ska finnas lysande körsbär av samma konstnär i Sankt Göranparken också. 
 

I år ser jag fler döende almar än någonsin och det ser lite skrämmande ut på många platser, även om det är sådant vi vetat i många år, att almen är ett träd som snart inte finns kvar i Stockholm och i övriga landet. Glädjande i Stockholms parker är dock att stora parkytor runt om i kommunen, fått växa likt ängar i år, även om jag vet att riktiga ängar måste ha mager jord för att gynna blommorna och inte en näringsrik jord där gräset härskar. Trots det har många vilda växter fått visa sig som aldrig förr på gräsytor. Röllika dominerar på många platser och det kanske inte är den vackraste vildblomman, men det blir ändå så mycket mer levande om man jämför med en klippt gräsmatta. Blåklockan får plötsligt växa upp, den är ju ständigt jagad av de som med trimmer vill korta all växtlighet till fem cm. När den här växten knoppas ser den ut som ett gräs och råkar väldigt ofta ut för piskande trådar. I år har jag sett fler blåklockor än på mycket länge.

 

På många platser har det även anlagts ängar intill parker mm. Som till exempel vid Askrikegatan mot Tessinparken på Gärdet och längs den upprustade Norr Mälarstrand, där bland annat vallmon blommade vackert i dag. Det här är en utveckling som jag tycker mycket om. Visst kan även jag tycka att klippta gräsmattor passar i många trädgårdar och parker, men den vilda ängen är inte bara så mycket vackrare, utan är också mycket viktig i en tid då bland annat fjärilar blir allt ovanligare. Biologisk mångfald!

 
 
 Norr Mälarstrands ängar
 
 Hemma hos mig i Traneberg. Den här ytan brukar vanligtvis klippas, men i år har den fått växa fritt. Lexus och jag har en stig genom ängen...
 
 


Tidigare inlägg Nyare inlägg

RSS 2.0
Related Posts with Thumbnails