Vecka 44 - Höst i fyra slottsparker
Det var ett perfekt fotoväder, lagom grått och helt stilla på Edsvikens vatten i Sollentuna. Edsviken och Edsbergs slott är platser jag sällan besöker, men slottsmiljöer lockar alltid, mest för att markerna kring slott och herrgårdar varit skyddade genom åren och ofta är mycket vackra platser. Så även här vid Edsbergs slott från1760.
Jag vandrade Nils Göranssons strandpromenad bort mot Sollentuna Båtklubb, varifrån jag hade en fin utsikt mot slottet längst in i viken. Slottet utan tinnar och torn ägs sedan 1959 av Sollentuna kommun och musikundervisning har bedrivits där sedan dess. Idag finns en del av Kungliga Musikhögskolan i slottet.
På andra sidan sjön höjde sig Falkberget vid Landsnora och jag beslutade att ta bilen upp på det höga berget för att uppleva den hänförande utsikten över Edsviken och in mot huvudstaden. Kom att tänka på Ulf Lundells låt ´´Gå upp på klippan´´
Det står en man på en klippa
Han har fjädrar, örter i handen
Se hur han sträcker sina armar
Upp mot molnen
Ut över landen
Han behöver ingen död kyrka
Han behöver inga stickor och plån
Han kan sin sak
Han känner sin styrka
Och han vet vart den kommer ifrån.
Jag hade varken örter eller fjädrar i handen, men jag vet vart min styrka kommer ifrån!
Bara någon kilometer därifrån ligger Bergendals herrgård, där jag för några år sedan åt julbord med nära och kära. Gick en stund i parken och ner till sjön, men fick ingen riktigt känsla för platsen. Det har hänt något med träden bara under det sista dygnet tycker jag. Ekarna är plötsligt ljuvligt guldgula och avsaknaden av den röda färgen från lönnarna i år, gör inte så mycket.
Vatten - stan är full av vatten, sjöng Robban Broberg en gång i tiden och han hade såklart helt rätt. I Stockholm, Nordens Venedig finns miltals med vandringsvänliga stränder. Det är imponerande med alla träbryggor som byggts och idag gick jag vid Gröndal, vars strandpromenad med träbryggor blev klara bara för några år sedan. Härifrån såg jag över till Långholmen som visade vilken ö som enligt mig är näst vackrast i Stockholm, efter Djurgården.
Jag fortsatte bort till sjön Trekanten och gick den endast 2 kilometer långa promenaden runt. Fantastiskt färgade träd gjorde att min nya Nikon fick arbeta och vid bäcken som rinner från en brant ut i sjön på södra sidan hade jag tänkt ta några bilder, men där hade en stor förskolegrupp slagit läger. Det är förskolegrupper och vi pensionärer som slåss om de vackraste platserna under vardagarna!
Idag hade jag något motvilligt bestämt mig för att besöka Guldbron vid Slussen som invigdes i måndags, för att känna in platsen. Men hur jag än försöker ta till mig den nya Slussen, så är det väldigt svårt. Jag vet att Guldbron bara är en del av hela det nya Slussområdet, men den är ändå en 45 meter bred motorväg som kopplar samman våra känsliga stadsdelar Gamla Stan och Södermalm och jag förstår inte riktigt folks glädje. Under besöket såg jag mest positiva människor, vissa var helt lyriska och en kvinna blev aggressiv när jag sa att jag inte tyckte om det som sker vid Slussen.
Konstnären Ernst Billgren som bor i Evert Taubes gamla lägenhet vid Slussen, säger så här:
– Vi som gillar gamla Stockholm är ju förtjusta i att få tillbaka gamla Stockholm. Det här är ju 1600-talets gatunät, den enkla t-korsningen och sedan frigörs ju hela Södermalmstorg och alltihop från bilism. På 30-talet när de byggde den stora motorvägsrondellen här då var de bilarna som var i centrum men nu får vi tillbaka Slussen.
Gamla Stockholm? Ja du Ernst, jag fick inte direkt några 1600-tals vibbar på bron idag!
Men jag vet inte! Det kanske bara är jag som är tjurig. Rädd för alltför stora förändringar…
I den här bloggen är det tänkt att jag ska fokusera på det gröna i vår stad. Ibland uttrycker jag dock även mina åsikter om arkitektur mm. men det här Slussenprojektet kommer jag helt att överge nu. Det är för svårt att ha åsikter om en trafik- och arbetsplats. Jag förstår att både cyklister och bilister tycker att det är mycket lättare att passera Slussen nu, det blir mer en praktisk fråga. Hur allt till slut kommer att se ut, får vi se när området blir klart om 5 år och då ska jag försöka säga vad jag tycker igen. Det kanske blir riktigt bra…
När jag ändå var i trakterna, gick jag in på gamla fina The Tea Centre of Stockholm på Hornspuckeln och köpte en påse Söderblandning! Jag avslutade dagens vandring vid underbara Öbergska gården på Torkel Knutssongatan, där jag inte heller den här gången kunde låta bli att fotografera den fantastiskt vackra platsen.
Senast jag besökte Tyresö slottspark var den 8 maj, då marken var täckt av vitsippor och gullvivor. I de stora träden i engelska parken, sjöng bofink, koltrast och näktergal sina vackraste sånger. Jag har vandrat i många engelska parker i anslutning till olika slott, men det här är den som jag tycker mest om. Bodde jag i närheten skulle jag gå hit varje dag!
Visst är det stor skillnad att besöka parken i maj månad, men det var verkligen en lugn och skön höstkänsla idag. De starkt gul-orange-bruna boklöven märktes mest nu när de flesta lönnar fällt sina löv, men jag älskar även ekarna som nu lyser som guld. Det är mästerligt hur träden placerades här en gång på slutet av 1700-talet och den som skapade parken i den nya engelska stilen var Fredrik Magnus Piper, som även står bakom den engelska parken i Drottningholms slottspark och Hagaparken!
Jag var nästan ensam i parken och tog mig sakta fram på de slingrande stigarna. Som en meditationsvandring under trädkronorna, gott för en storstadsmänniska. Trädgårdsmästaren och min Facebook-kompis Antoine Berthelin har ju slutat här på Tyresö nu och flyttat till Danmark för att odla. Vilken som blev hans efterträdare, vet jag inte.
Solen gick precis upp, när jag passerade över den spegelblanka Djurgårdsbrunnskanalen där lindallén lyste i guldgult. Jag var på väg ut till Djurgården för att hämta Lexus och tänkte att jag verkligen uppskattar den vänskap som Lexus matte och jag nu har och det känns åter bra att åka ut till vackra Blockhusudden. Tack så mycket för trädgårdsmästarteet och Julias teblandning!
Den här solig morgonen åkte vi ut till Lidingö, men inte för att gå runt Kottlasjön som vi brukar göra, utan för att vandra längs stranden på saltsjösidan, från Mölna bort till Kappsta naturreservat. En vacker strandpromenad, nu med härligt höstfärgade träd och buskar. Ett gammalt segelfartyg var på väg in mot stan och jag försökte förgäves få en bra bild av skeppet. Tyvärr fick jag inte till en enda bild som jag var riktigt nöjd med den här morgonen, men min finaste kompis och jag hade trots det en skön vandring.
Hemma i Bromma vandrade vi i skogsområdena som nu var tavle-vackra! Jag minns inte att jag någonsin uppskattat hösten så som jag gör i år! Det är så fantastiskt vackert i naturen och jag känner ett lugn inombords. I ett inlägg på Facebook från mitt sista arbetsår, skrev jag ´´en gång ska jag se löven falla och tycka att det är vackert´´. Det var mitt under det stora arbetet med lövhanteringen i parken. Idag tyckte jag verkligen att det var vackert när löven föll i området runt Johannelunds koloniområde.
Det är så påtagligt hur gott jag mår när jag får ha Lexus några dagar. Som om allt faller på plats och tillvaron blir perfekt! På kvällen hälsade vi på min dotter på Gärdet och vandrade i mörkret vid Tessinparken. Vedugnspizzerians dörr stod öppen och Lexus stack in nosen, han kände doften av pizza.
En omslutande tät dimma låg hela dagen över Stockholm och under hela dagen kunde jag inte se Kungsholmen från mitt fönster. Den här vackra lite mystiska morgonen, åkte Lexus och jag ut till Drottningholm för att fotovandra i den stora slottsparken. Där i kungens park skapade den täta dimman och stillheten ren magi och statyerna dök överraskande upp under vandringen.
Kontrasten mellan den strikta barockstilen och den lite vildare engelska parken intill, där änder och svanar sakta gled fram i små sjöar var som vanligt svindlande. Jag trivs med båda stilarna där jag går från ordning och reda ut till den mer drömska naturen! Slottet i dimma var vackrare än någonsin och lindalléerna tycktes försvinna långt borta i dimman.
Hemma i Bromma vandrade vi senare längs stränderna, där dimman fortsatte att bjuda på stillhet, tystnad och magi, vilket också gjorde att jag rörde mig långsammare än vanligt den här dagen. Det passade att vandra sakta i dimman. Över vattnet borta vid Alviks strand syntes nu inte Essingeöarnas fula kontorsbyggnader. Dimman gjorde allt omkring oss vackert, den här sköna dagen i slutet av oktober.
Jag längtar redan efter nästa dimmiga dag i Stockholm!
Det var verkligen påtagligt att november var här, när jag såg ut genom fönstren på morgonen. Det verkade som om träden i natt hade skakat av sig mängder av löv och de gamla ekarna stod nu halvnakna här utanför. Oktober är ju en färgsprakande månad medan november anses vara grå och dyster. Visst är det svårt att ta in att träden nu ska stå nakna i ett halvår, men med åren har jag ändå tagit till mig den här månaden alltmer. Stillheten och kravlösheten är befriande och att långvandra en lugn, lite disig novemberdag kan vara som bomull för själen.
Det finns många platser i Stockholmsområdet som jag tycker extra mycket om och en sådan plats är Carl Hårlemans boskéer i Ulriksdals slottspark. Boskéer är gröna rum som här i Ulriksdal omsluts av ca tre meter höga häckar, i det här fallet har lind använts. Dessa boskéer planterades i mitten av 1700-talet och på informationsskylten i slottsparken läser jag att det på den tiden även ingick även ask och lönn och att de då var fyra meter höga. På den tiden använde adeln de gröna rummen till fest och bus och då fanns inte de buxbominfattade planteringar som idag pryder de hemliga rummen. Jag undrar just vad som menas med bus?
Tidig söndagsmorgon var jag ännu en gång nästan helt ensam i en slottspark, jag såg en annan man som också gick omkring och fotade, samt några par som fikade i tältet borta vid Ulriksdals slottscafé. Om allt varit normalt har jag placerat mig i caféet med kaffe och suttit där en stund och njutit. Nu håller jag mig borta från allt och alla, eller nästan alla.
Det som lockade mig hit idag var just boskéerna, men även Igelbäcken som var mycket fin i höstskrud. Det här lilla slingrande vattendraget börjar en mil borta vid Säbysjön i Järfälla och rinner ut här i Edsviken i slottsparken. Mycket löv hade fallit i parken, men ännu behåller lindarna en del i alléerna för att vi slottsparksvandrare ska ha något att rikta kamerorna mot!
Vecka 44 för 1 år sedan - se här!
Vecka 44 för 2 år sedan - se här!
Åh vilka vackra bilder☺️ Och dimman över Drottningholm är magisk!
Tack Therese! Jag älskar att fota i dimma...
Makalöst vackra bilder!
Tack Annika!
Underbara slottspromenader, alltid lär man sig något nytt av dig. Tyresö slott ligger på rätt sida för mig och dit borde jag väl kunna ta mig någon gång. Håll i Lexus hårt i dimman så inte älvorna tar honom, de vill säkert ha en så fin hund.
Ja Tyresö slott tycker jag absolut att du ska besöka Liza, en av mina favoritplatser. Lexus är alltid när mig...
