Bokskogen på Biskopsudden
Arbeten i Drottningholms slottspark
Omfamna hösten
Trädet som tiden glömde
Ännu en vandring runt Kungsholmen
Träd i Stockholm
Vecka 41, 2021 - Vacker höst
Vecka 40, 2021 - Roadtrip i Uppland och Sörmland
Tre miljarder människor höll andan då plötsligt både Facebook och Instagram försvann från Internet och var sedan nedstängda i över sex timmar. Efteråt läste jag att i stället för att hänga över sina mobiler hade folk pratat med varandra, läst böcker, bakat, löst korsord, tagit en kvällspromenad mm. Även jag är en flitig användare av FB och Insta, men den här kvällen kändes det riktigt lugnt och fridfullt. Givetvis väljer jag ju själv om jag vill lägga ut något på sociala medier, men det har blivit en vana, eller ovana rättare sagt att visa och berätta om något som är vackert eller intressant. Jag har några i min närhet som aldrig använder sociala medier och jag kan bli både imponerad och lite avundsjuk.
Men det finns en plats på Internet som jag tycker mycket om och det är min 16 år gamla blogg där jag samlar vackra minnen, de andra sociala medierna som jag använder är endast till för att locka in besökare till bloggen. Det är inte helt lätt, eftersom både FB och Insta är platser som bättre passar in i vår hetsiga tid där allt ska gå fort.
Allt fler blir också bättre fotografer och det är idag mycket svårare att bli uppmärksammad för en bra bild och att få en text läst är ännu svårare. Om jag skulle välja att ta bort en av mina sociala medier-platser, så skulle det givetvis bli Instagram, eftersom Stockholms gröna rums Facebooksida nu har nästan 7000 följare.
Oktober blir sista månaden för den här blogg-dagboken, eftersom det inte brukar hända så mycket i november och december vad gäller trädgårdar och växter. Just att göra den här dagboken tar även väldigt mycket tid. Självklart kommer bloggen att fortsätta efter oktober, med inlägg när jag har något att visa eller berätta.
Lexus och jag var ute på en liten roadtrip idag och började i Bergianska trädgården där jag fotade träd med vackra höstfärger, men tyvärr hade bokarna vid det blå lusthuset hade ännu inte bytt till sin gyllne höstfärg. Den stora mannaasken vid italienska terrassen lyste däremot vackert i rött och mullbärsträdet (Morus australis) intill i en fantastisk vacker gul färg.
Vi fortsatte till Ulriksdals slottspark där jag ännu en gång konstaterade att Hårmans boské är en av mina absoluta favoritplatser i Stockholmstrakten, där det är lätt att i tankarna resa bakåt i tiden till 1700-talet. På den tiden fanns inte planteringarna inne i boskén, utan här dukades det i stället för fest. De perfekta buxbomplanteringarna och de gulfärgade lindhäckarna gjorde min dag och den långa gamla lindallén längs Igelbäcken var ljuvlig att vandra i tyckte både Lexus och jag.
Road-tripen avslutade vi tillsammans med min dotter på hennes lunchrast och vi vandrade en stund på Gärdet innan vi återvände hem till Brommanästet.
Men ljudboken ´´Sapiens´´ av den israeliska författaren Yuval Harari i bilens högtalare, åkte jag i ett höstgult Uppland mot slottet och parken som jag så länge tänkt besökt. Jag parkerade vid det gamla värdshuset, som bara har öppet under helgerna och gick upp mot Ekolsunds slott och äntligen var jag på plats i den stora historiska parken, som en gång i tiden glänste med en stor vacker barockpark. I parken finns nu ett stort arboretum, alltså en samling av vedartade växter.
I Ekolsunds arboretum, som är ett av landets största, är träden planterade främst i vetenskapligt syfte, men det betyder inte att platsen på något sätt är tråkig. Oktober är väl inte rätt tid att besöka parker och trädgårdar, förutom att njuta av vackra höstfärger, så jag kommer att återvända hit i vår/försommar.
I broschyren om arboretumet som jag hade med mig, läser jag:
Stora delar av Ekolsunds arboretum, ca 16 hektar, består idag av ganska tät blandskog med främst silvergran uppblandat med kustgran, nordmannsgran, jättethuja, serbgran, gran, turkgran, douglasgran, tall, makedonisk tall, rödek och ek. Dessa anlades som just blandskogar och nyttjas nu som en, låt vara ganska udda, produktionsskog. Närmare slottet finns öppnare delar med solitärträd och buskar på ca 6 ha.
Jag älskar träd, även om barrträd inte är favoriter, men jag hittade några vackra lövträd nära slottet, bland annat grå valnöt som nu var underbart vacker med lysande gula löv, men här ska även finnas tulpanträd, äkta kastanj, korkträd och humlebok. Vid nästa besök ska jag ta mer tid på mig och försöka hitta även dessa träd.
Det som berörde mig mest i parken, förutom den långa vackra allén, var när jag blickade ut över platsen där den stora barockparken en gång var belägen och som markägaren Åke Tott lät anlägga på 1600-talet. Ekolsund var då en av landets största egendomar och som senare på 1700-talet var ett av Gustav III:s favoritresidens, där bland annat tornerspel hölls.
Hjälstavikens naturreservat ligger just intill och i maj månad 2017 besökte jag platsen och gick runt den berömda fågelsjön, men det som jag minns bäst från den dagen är de fantastiska markerna med vit- och gulsippor.
När jag passerade skylten Härkeberga kyrka, vände jag om och körde tillbaka mot den gamla medeltidskyrkan som är känd för sina välbevarade medeltida kalkmålningar av mästaren Albertus Pictor. En gång i tiden när jag släktforskade, upptäckte jag att min farmors släkt bott i Härkeberga sedan lång tid tillbaka. Min farmors farmors mormor…föddes här 1786 och levde i byn i hela sitt liv och även flera generationer av släkten efter henne. Det betyder att många av mina släktingar på farmors sida har i sina liv suttit i kyrkan och säkert beundrat Albertus Pictors målningar. Det kändes lite fint. Ok, nog om min släktforskning nu.
Kyrkan som exteriört inte ser så speciell ut, började byggas redan på 1200-talet. Det var synd att den var stängd vid mitt besök, jag hade verkligen velat se de där fantastiska kalkmålningarna som täcker väggar och tak. Vid mitt nästa besök i dessa trakter, ska jag se till att kyrkan är öppen.
Nästa mål var Enköping och Piet Oudolfs Drömpark, som jag brukar besöka en gång varje år. Den fantastiska parken intill ån är vacker vilken tid på året man än besöker den och idag tycker jag att växterna tillsammans med alla färgade höstlöv, bjöd på extra skönhet. Anläggningen är ett mästerverk med de höga klippta bok-rundlarna på flera platser vid de slingrade stigarna, som är kantade av ljuvliga perenner. Det här är ju ett Mecka för alla som älskar perenner och när jag tidigare jobbade som trädgårdsmästare på Engsholms slott, hämtade jag mycket inspiration härifrån.
Jag vill inte kalla det stress, jag vill bara försöka fånga varje dag som löven finns kvar på träden, innan naturen går in i den långa vintervilan. Idag blev det ännu en roadtrip, den här gången i Sörmland. Visst finns det mycket att visa från hösten i Stockholm, men ibland längtar jag ut på vägarna för att besöka både gamla favoritplatser och nya trädgårdar och parker.
GPS:en ställdes in på Nynäs slott som ligger mellan Trosa och Nyköping och som jag så länge tänkt besökt. Hetsigt i trafiken som vanligt på E4:an, men på de mindre vägarna blev det lugnt och jag kunde njuta av det sörmländska landskapet, som inte skiljer sig speciellt mycket från det uppländska, där jag befann mig igår. Skogar och slättlandskap avlöste varandra, bondgårdar, sjöar och mindre samhällen passerades och jag höll mig borta från stressiga städer.
När jag öppnade bildörren och klev ut vid Nynäs, upptäckte jag det där som jag så ofta saknar som stadsbo – tystnaden! Det var helt stilla och Brittsommarsolen sken från en helt molnfri himmel. Den här gången brydde jag mig inte om att det inte var något favorit-fotoväder direkt, utan njöt av den värmande solen.
Nynäs har anor från medeltiden, men det slott vi ser idag började byggas på 1650-talet, men med fasadarkitetur i nyrenässans från 1860-talet av Johan Fredrik Åbom, som även ritade Södra teatern på Mosebacke i Stockholm. Ett vackert slott, men lite strängt och kompakt, det kanske skulle behövt två flyglar för att lätta upp intrycket, men vad vet jag!
Hur som helst, det här är en vacker plats invid Rundbosjön, som är en avsnörd vik av Östersjön. Högst uppe på berget hade jag en fin morgonutsikt över sjön och det gamla brännvinsbryggeriet vid stranden. Jag vandrade sedan runt det vackra orangeriet och ner till den stora fina köksträdgården som ligger i anslutning till slottet och som åter finns i parken sedan 2010, efter att ha varit borta i femtio år.
Nynäs ägs idag av Södermanlands läns landsting.
Innan det var dags för fika inne i Trosa, stannade jag till vid ståtliga Tureholms slott med sin mäktiga uppfart som dock inte verkar användas nu för tiden. Varför jag redan på håll tyckte om det här slottet, kan bero på att arkitekten var den berömda Carl Hårleman som även bland annat ritat Åkerö slott, Svartsjö slott, Kristinebergs slott och Hörningsholm.
Platsen har anor från 1300-talet men nuvarande slott byggdes mellan 1728 till 1740-talet. Här spelades vissa scener in från filmen Den goda viljan 1992. Vid slottet finns än idag vissa spår av den stora barockparken, men det kändes lite för privat när jag skulle gå upp mot slottet för att se närmare, så jag vände och gav mig av mot det där kaffet som hägrade i Trosa.
Det var tre år sedan jag var i Trosa senast, då var det sommar och ganska mycket folk i rörelse vid den vackra ån, som flyter genom den trevliga lilla staden. Längs ån har man bevarat de gamla trähusen och det är verkligen en trevlig idyll som är svårt att hitta på andra ställen i Sverige idag. Längs ån i Norrtälje där jag växte upp är det också fint att vandra, men på vissa håll har stadsplanerare klampat in och med ny bebyggelse och slarvat bort småstadsidyllen. Fika gjorde jag på Visthusets uteservering, där jag träffade en arbetskamrat från tiden när jag jobbade på Engsholms slott.
Ett besök i Tullgarns slottspark är en självklarhet om man är i de här trakterna. Det här är en favoritpark vid en vacker vik av Östersjön, med sina långa lindalléer, lika långa klippta häckar, lövsalar och en vacker engelsk park med små broar över dammarna. Det är dock på våren och försommaren som den engelska parken är som vackrast, när marken fylls av vitsippor och gullvivor.
Det kungliga slottet har en lång historia, men dagens slottsbyggnad uppfördes på 1720-talet, arkitekt var Joseph Gabriel Destain och har sedan 1770-talet varit ett kungligt lustslott. Gustav V och drottning Victoria tillbringade somrarna här i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Det sista stoppet under denna härliga roadtrip blev hos Antroposoferna i Ytterjärna, som format och sköter sin granhäck mot vägen och parkeringen på ett mycket fint sätt. Jag tycker om välskötta granhäckar, men den här slår alla rekord, den är som ett naturens konstverk. Viktigt när man sköter granhäckar är att de bör klippas varje år och alltid på årsskotten, eftersom gran inte bildar nya skott på gammal ved.
Man kan tycka att människan är på god väg att fullständigt förstöra vår vackra planet, men delar av släktet Homo sapiens har dock förskönat många platser, som vackra trädgårdar och parker och som den här böljande granhäcken i Ytterjärna! I den här bloggen fortsätter jag att fokusera på det som är vackert, det är mitt sätt att överleva i det kaos som råder i världen.
Vecka 39, 2021 - Stockholm utan restriktioner
Kylan kom och luften blev så klar
De röda löven faller ner på gången där jag går
Några gånger varje månad besöker vi Drottningholms slottspark och det som först fångade mitt intresse där idag, var att buxbomen i parterren närmast slottet nu grävdes bort och ordentliga jordbäddar ordnas för nya plantor. Buxbomen i Drottningholm har länge haft problem och nu gör man en kraftinsats för att få fräscha häckar i parterren.
Slottsparken ligger öppet där isande vindar får fart under vintern. Läget är alltså inte idealiskt för buxbom. Men det ska bli intressant att följa nyplanteringen och jag hoppas verkligen att det lyckas den här gången. Avenbokshäckarna i boskéerna var nyklippta och tillsammans med de gulfärgade lindarna utanför, blev det mycket vackra nyanser i orange och gult. Slottsparken var ovanligt prydlig idag och de över 800 lindarna skiftad i guldgult!
Borta vid Kina slott höll två parktjejer på att kantskära mellan gräsytor och gångar, vilket jag tycker är viktigt i trädgårdar. Jag uttryckte min uppskattning och det visade sig att den ena av trädgårdsarbetarna var en följare av min blogg och hade även köpt min bok, som hon använde när hon utbildade sig inom trädgård, då hon besökte Stockholms parker med bokens växtlistor som hjälp. Sånt är trevligt att höra!
Minnebergs strands alla hortensior är fortfarande mycket vackra och jag undrar om jag inte tycker bäst om dem just nu när de börjar gå in i vissningsfasen och färgerna skiftar i alla möjliga olika nyanser av blått, rött och lila.
Den här tiden på året är det som skönast att vandra tycker både Lexus och jag, nu när oktober står för dörren, denna vackra färgstarka månad. Vi har båda våra favoritvandringsvägar här hemma i Bromma och ibland står vi i en korsning av en stig eller parkväg och tittar på varandra, diskuterar vilken väg vi ska gå och ibland, eller ganska ofta får han som han vill…
Huset i Stora Henriksvik på Långholmen, var inbäddad av byggplast och en renovering har tydligen inletts. Caféet har stängt för säsongen, men om ´´bara´´ åtta månader kan jag sitta i den vackra trädgården under ett blommande päronträd med kaffe och morotskaka igen! Idag blev det i stället kaffe och en macka på Cinnamon bakerys uteservering på Verkstadsgatan, där både kaffe, mackor och kanelbullar som vanligt smakade ljuvligt!
I Kerstins rosäng var allt tyst och stilla. Ingen Kerstin på plats eftersom jag hörde att hon varit sjuk. Hon har även meddelat att hon planerar att lämna sitt lilla paradis nästa år, där hon planterat hundra olika rosor och skapat den vackraste vår- och försommaräng man kan tänka sig. Vi får se hur det blir med det, men jag förstår verkligen om hon inte orkar sköta platsen längre. Frågan är hur det kommer att bli efter henne. Hon känner ju till varje liten och stor växt och kan även berätta om många av rosornas historia.
Septembers sista dag och jag besökte Hornstull där det ståtliga kejsarträdet tyvärr sågats ner. Trädet som vi stockholmare varit så oerhört stolta över och som egentligen inte borde trivas här på vår breddgrad, men som blommat fint under några år, dock inte i år.
På informationsskyltar läste jag att trädet har växt sig för stort och att rötterna har orsakat sprickor i marken. Man undrar ju hur planeringen gick till när trädet planterades? Visste man inte att rötterna skulle växa ut? Hur som helst så ska ett nytt träd planteras i nya växtbäddar och om det blir ett nytt kejsarträd framgick inte.
Oktober kom med hårda sydliga vindar, som fick mängder av löv att lämna träden, alldeles för tidigt. Jag som förväntar mig att oktober stillsamt ska smyga sig på, krispig och färgstark! Vandringen idag på Djurgården blev kort, tog farväl av sommarblommorna på Lejonslätten och gick bort mot Nya Djurgårdsvarvet.
Luften fylldes av virvlande gula lindlöv på Djurgårdsslätten, när jag var på väg att äntligen besöka Café Skroten igen, ett favoritställe där jag inte varit sedan pandemin startade. Men så gick jag förbi Lilla Parkcaféet på Djurgårdsslätten och den lunchmenyn som visades på trottoaren där fick mig på andra tankar, för vem kan motstå raggmunk med fläsk och rårörda lingon? Skroten får helt enkelt vänta till en annan gång.
Jag gick ofta till Lilla Parkcaféet förr eftersom jag gillar atmosfären med 50-tals inredning och gammaldags jazzmusik som skapar en mysig stämning. Gott var det och efter kaffet, lämnade jag ett blåsigt Djurgården.
Pandemins restriktioner har i veckan helt släppts i Sverige och vi ska nu kunna leva nästan som innan Coronaviruset drabbade oss. För min egen del betyder det att jag äntligen kan krama mina nära igen och att jag även kan besöka caféer utan någon större risk. Annars är det inte så stor skillnad för mig, eftersom jag sällan befinner mig i stora folksamlingar. Att åka tunnelbana och buss väntar jag med ett tag till och jag fortsätter med den extra noga handhygienen.
