23 september – måndag

Brommavecka och jag vaknade exakt den tid, 04.45 då väckarklockan ringde när jag förr jobbade som trädgårdsmästare på Engsholms slott. Låg kvar en stund i sköna sängen och förstod inte hur jag orkade gå upp den här okristliga tiden varje morgon i 20 år, för att sedan åka de sju milen till slottsparken. Gick upp, tände ett ljus och njöt av morgonkaffet.

Packar upp väskan igen. Att bo på två ställen kan vara lite förvirrande och det gäller att hålla ordning på kläder och prylar. Alltid glömmer jag något. Det känns som att flytta in till stan efter att ha varit på landet i stillhet och tystnad i en vecka, när jag byter lugna Blockhusudden mot bullriga Bromma. Men jag har fått för mig att jag behöver känna storstadspulsen ibland, även om jag börjat tvivla om det verkligen stämmer. Ljudkänslig som jag är stör jag mig på alla möjliga och omöjliga ljud i storstaden. Uppvuxen i en småstadsidyll kommer jag aldrig lära mig att i rätt tempo röra mig bland folk i Stockholm. Kan liksom inte falla in i stadsrytmen. Stannar för ofta för att titta på något träd, en rabatt eller en husfasad och risken att bli trampad på eller påkörd av en elsparkcykel är alltid stor.

Ännu en gång klev jag av tunnelbanan vid Odenplan och vandrade upp mot Observatorielunden och Drottninggatan. Inne i Spökparken blommade nävan Rozanne som måste vara en av de allra bästa perenner man kan ha i trädgårdar och parker. Den blommar ljuvligt blått, oavbrutet under hela säsongen, utan att den behöver klippas ner på något sätt. Den är vackrast nu på förhösten när plantorna växt sig stora under sommaren. Jag fortsatte Drottninggatans backe ner mot stan och jag tycker mycket om den här delen av Drottninggatan, där det fortfarande finns många små äldre butiker, caféer och en lagom stadspuls utan biltrafik.

Inne i Centralbadets trädgård är det inte mycket som blommar just nu, men det är alltid skönt att kliva in från den något hetsiga Drottninggatan, trots att den är bilfri, till den här vackra, lugna och lummiga cityoasen, Den enorma almen som står vid restaurangen och dammen, ser fortfarande frisk ut och jag bävar för tiden då även denna jätte kommer att drabbas av den fruktade almsjukan. I det stora valnötsträdet som står vid entrén till badet, finns en hel del valnötter, trädet som en gång fick liv här genom att en hyresgäst på gården drev upp trädet från en nöt. Det fanns ännu ett valnötsträd som drivits upp av samma granne och som stod närmare portalen vid dammen, men den tog tydligen för mycket plats och fälldes. En skylt har satts upp vid dammen att det är förbjudet att mata fiskarna, de får näringsrik mat av de som sköter dammen och jag tänker tillbaka på tiden då vårt familjeföretag skötte trädgården och gjorde rent fiskdammen varje höst. Mer om det finns att läsa i min bok Stockholms gröna rum.

På Norra Bantorget var parken lugnare än på länge. Under sommaren har det bott mycket folk på den stora platsen framför Brantingmonumentet och det har knappt varit möjligt att passera platsen. Nu var det lugnt och stilla och parkbesökare kunde åter sätta sig på soffor för att vila en stund. Perenner blommade fint och det var en skön stämning den här soliga septemberdagen, men det borde dock finnas ett litet enkelt café här tycker jag. Kanske uppe på monumentplatsen? Café Branting…

Jag gick genom Klara kyrkogård och gatorna bort mot Kungsträdgården, där jag hade som mål att dricka kaffe vid Tehuset under almarna, men det var tyvärr stängt, så jag gick till grannen Café Söderberg. Det blev allt annat än en trevlig fikastund, med ett kaffe som smakade gift, fick jag även lyssna till två kvinnor som på ett överlägset sätt satt och bräckte varandra med berättelser om sina resor. Sommarblommorna blommar nu som bäst nu i Kungsan och de enkla röda rosorna är fantastiska. Av Bodil Hammarberg på Stockholm stad, fick jag reda på att rosen heter Golden eye, en rotäkta kanadensisk sort som blommar mycket länge och blir ungefär 1 meter höga. En modern buskros som saknar doft.

När jag på vägen till Kungsan passerade Brunkebergstorg funderade jag på hur stadsplanerarna tänkte när torget nu vid renoveringen skulle bli ett öppet och levande torg igen, så som det en gång i tiden var. Problemet här är att alla gamla vackra byggnader som en gång fanns här är ersatta med iskalla och helt skönhetsbefriade byggnader. Tanken med alla magnolior både på torget och längs Malmtorgsgatan är mycket bra, men det räcker inte. Den här platsen är och förblir en tråkig och kall baksida mitt i centrala Stockholm.

25 september – onsdag

Förra veckan åkte vi förbi en park som jag inte tidigare uppmärksammat i Sundbyberg. Vid Hamngatan ligger Tuvanparken som kopplas ihop med Strandparken nere vid Bällstaån. Tuvanparkens nedre del är renoverad och byggd i etager ner mot Hamngatan, med sittplatser och perennplanteringar. På förmiddagen åkte jag dit för att nosa lite närmare i parken. Sundbyberg som är min grannby, har växt otroligt mycket under de senaste 10-15 åren och bland annat längs Bällstaån har nya bostadsområden byggts. Det ser ganska trevligt ut vid ån, med bryggor och stora träd har sparats längs stränderna.

Den nya delen av Tuvanparken var färdig 2013 och strandparken som fortsätter med etager mot Bällstaån blev klar 2017. Jag tycker om valet av perenner med många olika sorters prydnadsgräs, höstanemoner, stenkyndel, höstastrar, solhattar mm. Nere vid stranden ligger Restaurang Brasserie 19 som har uteservering med kvällssol mot ån. Jag tyckte om den här platsen och jag kommer att återkomma i vår när magnolior mm. blommar i parken.

Den här kvällen skulle jag få använda min julklapp som jag fick av Cecilia. Det var biljetter till ett föredrag på Stockholms slott, där Christopher O’Regan skulle berätta om mordet på Gustav III år 1792, eller rättare sagt varför han blev mördad och om ett nytt sätt att se på Gustav. Men först åkte jag ut lite tidigare till Blockhusudden för att hämta Lexus och vi gick en långpromenad i det vackra septembervädret. Vi vandrade längs kanalen där lönnarna på norra sidan börjar skifta färg lite försiktigt. En stillsam septemberkänsla rådde vid vår vackra kanal.

Vi tog Djurgårdsfärjan från Allmänna gränd på Djurgården till Gamla Stan, som äntligen blivit lugnare då de största turistskarorna nu lämnat Stockholm för i år. Vi gick sakta Österlånggatan fram där folk fortfarande satt på uteserveringar, vidare Köpmangatan upp till Grillska husets café på Stortorget, där vi åt varsin god räksmörgås. Vi satt vid fönstret mot Köpmangatan och njöt av mitt sällskap och lugnet i Gamla Stan.

Innan föredraget började, fortsatte vi att vandra i den gamla medeltidsstaden och gick ner Mårten Trotzigs smala gränd mot Västerlånggatan. Att hela gränden nu för tiden är fullständigt sönderklottrad är fruktansvärt tråkigt, men jag orkar faktiskt inte längre bli förbannad. De unga ´´konstnärerna´´ går ändå inte att stoppa.

Det var fullsatt i slottets lokal, som tillhör de äldsta norra delarna som hängde ihop med det gamla sagoslottet Tre kronor som brann 1697. De nya delarna klarade sig mirakulöst från den stora branden och Tessin kunde fortsätta med sin plan att bygga det nya slottet i stram romersk barock. Christopher O’Regan är en mycket bra talare och jag saknar honom i TV-programmet ´´Det sitter i väggarna´´ även om jag inte har något emot hans ersättare Rickard Thunér. När Christopher kom, hade han sin 4-åriga dotter och exfrun med sig och han började föredraget med att berätta om sin privata status just nu. Att han hoppade av ´´Det sitter i väggarna´´ därför att är han har delad vårdnad om dottern, eftersom han är skild och att det skulle vara omöjligt att fortsätta spela in TV-programmet.

Föredraget handlade om synen på Gustav III. Vem han var som person och ledare av Sverige! Om han verkligen var den envåldshärskare och diktator som många historiker skrivit om. På 1700-talet var det fortfarande kungen som styrde och stod för landets politiska beslut. Bilden av Gustav III brukar vara den lite fjolliga teaterkungen med ljus röst och med fransk brytning, och att folket som levde i fattigdom inte direkt såg upp till sin kung. Det Christopher nu berättade, var att han inte alls hade någon ljus röst eller bröt på franska och att han tog viktiga politiska beslut som gynnade borgare, bönder och fattigt folk i landet. Han var alltså en omtyckt kung av den breda massan. Hans motståndare var i stället adeln, som blivit av med sina uppdrag som kungens närmaste män när viktiga politiska beslut skulle fattas. Resten är historia som vi alla lärt oss, att han blev skjuten på maskeradbalen 1792 av Ankarström och att han efter 13 dagar på slottet dog av skadorna.

När vi på kvällen vandrade i gränderna på väg mot Djurgårdsfärjan, hade jag fått en något annorlunda bild av Gustav III. Men det är svårt med historia, vem i hela världen kan man lita på? I mängder av historieböcker och i museum, framstår kungen fortfarande som den lite fjolliga teaterkungen, hatad av folket. O’Regan har forskat om 1700-talet och om Gustav III under en lång tid och jag väljer att tro på hans ord! Tack för en intressant kväll på Stockholms slott Cecilia och Christopher!