...och på Slottsträdgården Ulriksdal kan man t.o.m. plocka den hysteriska praktsalvian Salvia splendens...som jag har svårt att ens tänka på...den fullständigt knockar mig. Så fruktansvärd...och det ÄR en annan nyans av röd än hos mina pelargoner på borggården. Även om det kan vara svårt att se på bild.
Det ser heller inte ut som om någon har plockat en enda av denna märkliga blomma...vem vill ha något sånt här i en vas?
Nu är jag inte någon plockare så jag lämnade Slottsträdgården Ulriksdal utan en enda blomma eller kålhuvud eller något annat. Men det är ju en perfekt plats för de som vill skapa sina egna buketter (290/kr kilo för snittblommorna) eller skörda fräscha grönsaker här och det är ett vackert fält med blommor och grönsaker. Prislista här.

Igår vistades jag i nästan sex timmar på Långholmen. Det var konsert där. Först upp Love Antell med grupp och sedan Dundertåget. Efter detta hårdrockande dundertåg kom kvällens stora kontrast då Sophie Zelmani kliver upp den stora scenen. Smyger försiktigt in med sina musiker och hälsar lite blygt på publiken och undrar hur vi mår. Hon har en stor hatt på sig och med på scen var som vanligt hennes följeslagare, producent och gitarrist Lars Halapi. Och vilken gitarrist han är...! Måste vara en av våra bästa. Det blev  stundtals  lite magiskt när Zelmani sjöng sina vackra och sköra låtar och jag blir verkligen berörd av hennes musik. Att folk i publiken mest pratade runt omkring var såklart synd. Alla väntade väl på att få skrika på Lasse. Efter 40 minuter tackade hon genom att niga försiktigt och smyga ut lika försiktigt som hon kom.

Iväg till Scen 2 där Laleh skulle vara. Hon knockade i varje fall mig med sin sprudlande glädje och enorma värme på scen. Hon trivdes till 100 % som det såg ut och log genom hela sina 40 minuter och var helt strålande bra. Hennes ´´snö´´ var kvällens höjdpunkt. Så otroligt vackert, bättre än studioinspelningen och det var riktigt kul att se henne ikväll.

Så till kvällens huvudattraktion och Sveriges största artist nu vad jag förstår. Jag var förväntansfull eftersom jag gillar Winnerbäck men hade aldrig sett honom live. Om det var bra plats att röra sig på det leriga området tidigare...så var det inte det nu kan jag säga. Folk hade kommit för att se Lasse såklart.

Han började ensam på scen med sin gitarr och körde några låtar så. Jag blev nog lite chockad direkt...av publiken! Visst var publiken i alla åldrar men det var 20-35 åringar som kunde varenda textrad och som gallskrek ut texterna, som hördes och märktes mest. Även i ballader så skreksjöng folk. Jag vet själv att jag inte är någon konsertmänniska då jag inte ens kan se Ulf längre men då tänkte jag att Winnebäck skulle passa bättre...han är inte så rockig.
Men jag fick samma känsla här ungefär. Det är inte de här Winnerbäcklåtarna som jag spelar hemma. Jag tycker bäst om hans senaste musik men här var det övervägande hans säkra kort, allsångslåtarna som gällde. Och jag är inte mycket för allsång. Jag vet...konserter ska väl vara så här. Folk ska kunna texterna och sjunga med. För min del är jag nog mer intresserad av att höra artisten sjunga än de röster jag hade runt mig. Och jag gillar artisten Winnerbäck...inte idolen Winnerbäck. Så...nä, jag blev ganska besviken faktiskt. Det lyfte riktigt bra några gånger som när han gjorde Järvägsspår. När en favorit som Ingen soldat kom så kändes det som om jag hamnat i ett väckelsemöte och jag hörde knappt Lasse.
Jag kommer att fortsätta lyssna på Winnerbäcks skivor därför att jag tycker han har gjort så mycket bra. Men någon konsert blir det inte mer för min del.

Vinnare ikväll blir Laleh med sin glädje och värme...och med bra musik.

Nu drar jag till Österlen.

Vi ses!

Det finns två vägar från mitt hem till slottsparken. E4:an och vägen genom Grödinge. Om jag är riktigt trött då jag ska åka hem efter en arbetsdag så kör jag gärna den gamla vägen genom Grödinge. Färjan som heter Karin tar mig över Skanssundet och om man kör på den extremt krokiga och slingriga vägen genom Grödingelandet så kan man knappast somna vid ratten.
Vid den lilla byn vid Grödinge kyrka ligger det här gamla torpet som jag blev förälskad i vid första ögonkastet. Under alla år som jag åkt här har jag fascinerats av att man låter huset falla ihop och dö på ett värdigt sätt. Inte att någon med en traktorskopa river ner det på några sekunder, det hus som stått här så länge.
Jag är medveten om att huset en dag inte orkar hålla sig uppe och jag kommer då att stanna och ta de sista bilderna av huset under träden....eller vem vet vem som faller först, huset eller jag?

Tankarna glider iväg hundra år tillbaka i tiden och man undrar hur huset då såg ut och vad det användes till.
Jag tycker det är vackert med förfall och tankar om förgänglighet i den snabba tid vi lever i. Så här vill även jag åldras...

...och jag vet...jag ska nog inte äga ett hus!

Tidigt på morgonen när jag gick från mitt rum upp mot slottet, flög en flock kanadagäss tutande över mig och igår kväll gick skördetröskan på åkrarna här. Vi är inne i skördetid.

Det som blommade vackert tidigare har nu nått målet att mogna och sätta frö. Då är det dags för slottsträdgårdsmästaren att vila en stund. Nu får parken klara sig utan mig i två veckor. Nu ser slottsparken prydlig ut och jag kan med gott samvete släppa in mina arbetskamrater som återvänder från semestern på måndag och alla gäster som får äran att vistas här. Att gräset som jag klippte i tisdags är högt igen kan jag inte göra något åt. Nu överlämnar jag gräsklippningen till en utvilad J.

På söndag ska jag se Winnerbäck, Zelmani och Laleh på Långholmen och på måndag drar jag ner till Österlen. Jag tar med datorn men jag vet inte om jag kommer att roadblogga den här gången. Känns inte så nu.

Jag önskar alla mina arbetskamrater välkomna tillbaka till slottet igen och jag är övertygad om att ni varit nöjda med sommarvädret.

Min kropp börjar nu ställa in sig på vila...så nu vilar jag ett tag!

Ha det gott alla ni som besöker den här bloggen!

Och ni följer väl listan med vem som blir världens bästa fotbollsspelare? Det kommer till en spelare varje dag. Kolla här.

- Det finns ett tilltagande intresse för att automatisera monotona trädgårdssysslor. Robotgräsklippare kommer i framtiden att vara lika självklara som diskmaskiner och tvättmaskinen är i dag i människornas vardag säger…en Business Development Manager från Husqvarna.

Det finns några platser dit jag brukar ta mig om jag behöver hitta ett lugn som får den där oron i kroppen att dämpas för en stund.
På Gotland finns flera sådana platser. På Österlen är Haväng en sådan plats och uppe vid Ale stenar finns en aning magi. När jag hade båt en gång i tiden hittade jag många platser i Roslagens ytterskärgård som fick mig att bli lugn.
Ofta är platserna belägna högt uppe på ett berg. Ofta med utsikt över havet och den obrutna horisonten.

En bit från min slottspark ligger ett berg med utsikt ut över vattnet och det händer ibland att jag går dit en stund när jag känner mig stressade eller orolig. Jag sitter där en liten stund och ser ut över sjön. Det är ganska långt från bebyggelse och till det berget leder bara en stig som inte är så mycket trampad.

Inne i vackra trädgårdar finns inte det här lugnet som jag eftersträvar och trots att jag tycker om Stockholm så kan stan inte bjuda på några sådana här platser.

Var har ni era platser, som får er att bli lugna?

Klicka på bilderna för att komma till inläggen.

Glöm inte att kolla hur det går med listan på världens 50 bästa fotbollsspelare.

Det kommer till två nya på listan varje dag.

Bränna pengar och att vaska...

Fikade kaffe och åt en grym strömmingsmacka i Vinterviken. Luften var skön att andas så här efter regnet och vallmon blommade vackert.
Tyvärr blev skärpan dålig på den sista spännande vallmon.
Klätterrrosorna hade frusit även här i vintras. Den nedre bilden visar hur det såg ut förra sommaren.

Hans första novellsamling ´´Det andra målet´´ kändes inte direkt som en debut. Det finns fantastiskt bra noveller där och i ´´Den perfekte vännen´´ blir man ibland helt fast i berättelserna som är kluriga, underfundiga, smarta och roliga.
Jag rekommenderar verkligen de här två novellsamlingarna.

Och i år har jag bytt Uffe mot Lasse. Hoppar över Uffes konsert på jobbiga Grönan nästa helg och kommer att se Lasse Winnerbäck, Sophie Zelmani och Laleh på Långholmen helgen efter i stället. Känns lite märkligt men jag gillar verkligen alla dessa artister.


Snacka om rock´n roll-konsert...

I tankarna är jag redan på väg bort från allt vad trädgårdar heter. Just när man börjar räkna ner till sin semester känner man verkligen hur tröttheten kommer över en och hur stor längtan är till stora stränder och mjuka vidder på Österlen och till det karga och kala öarna i Bohuslän. Ett break från allt vad växter och grönska heter. Bort från harar, rådjur, löss och sönderbrända gräsmattor och planteringar.
Hämta nya krafter för att orka med ännu en höst och vinter.
17 dagar kvar!
Tack för ett fint besök idag S.

Nu är jag redo för Österlen igen och jag längtar. Vecka 32 är det dags för ännu ett besök i ett av Sveriges vackraste landskap. Jag har inte varit på Österlen så sent på året tidigare. Hur ser det ut då? Vad ska jag då se? Var ska jag bo? Funderar på några nätter vid Backåkra...där har jag aldrig bott. Säg...ni som vet, bor och vistas på Österlen...

De här mjölkklockorna kommer att klippas ner...eller inte.

Att arbeta med trädgård är för många en dröm. Jag vet inte hur många jag träffat som säger att deras högsta önskan är att få jobba med trädgård, alla är kvinnor. Att jobba med växter, inte så mycket skötsel kanske...mest att skapa vackra trädgårdar. Varför vill inte män jobba med trädgård längre?

Om jag fick börja om när jag var ung så skulle jag välja samma yrke. Ok...efter fotbollsproffs då! Eller rockpoet...

Det sägs att man mår bra i själen av trädgårdsarbete, att det stillar ens oro, att trädgårdsarbete gör en frisk och man har förmånen att följa naturens gång på nära håll under hela året.
Om jag då inte jobbade med trädgård...hur stor skulle min oro vara då...då??
Bönder jobbar också nära naturen men jag tror knappast att det är en självklarhet att en bonde är harmonisk och tillfreds med livet. Det är ju aldrig rätt väder, skördarna blir sällan bra och man får för lite betalt för mjölken.

När det tar emot vissa dagar brukar jag säga att jag ska börja köra taxi i stället...då när de vilda djuren äter upp mina växter i slottsparken. Jag ser inte på något vis ner på taxichaufförer. Tänker bara att det är väl så långt i från att jobba med växter som man kan komma. Jag ser inte heller med något hat mot de vilda djuren utan blir bara så besviken att man inte få se det färdiga resultatet av det man planerade och såg framför sig.
Det är ju trots allt märkligt om man tror att rådjur och harar ska förstå att de inte får äta av våra vackra växter. Det är väl balansen i vår fauna som har blivit fel. Vi har sett till att de elaka rovdjuren har minskat i antal...så att de inte ska kunna lägga beslag på viltet som vi själva tycker att det är så roligt och spännande att jaga.

Men ibland finns det guldstunder i parken. Ofta någon kväll då solen lyser genom trädgården och allt är stilla. Som igår kväll då jag ensam vandrade i parken och såg det som var bra, det som blivit som man tänkt sig...och ibland t.o.m. bättre än man tänkt sig. Det är de stunderna som gör att man vill fortsätta att utveckla den här parken.

Idag har jag klippt ner perenner som var i full blom, så som jag gör varje år i början av juli, av den anledningen att de ska blomma om senare i sommar och i höst. Om man klipper ner perenner innan de börjat bilda frö...helst när de blommar som bäst, så kommer de att blomma en gång till därför att de vill reproducera sig så som det mesta i naturen.
En tidning ville komma till slottsparken och filma när jag utförde det arbetet för att lägga ut det på tidningens webbsidan.  Men jag tackade nej.

Tidigare år har jag stolt visat upp resultatet på sensommaren och hösten, då när nepeta, jättedaggkåpa, nävor och mjölkklockor  blommar långt in på hösten. Bra för parken. Bra att visa gästerna hur fint det blommar.

Men i år tar det emot att ge sig på de vackra perennerna som stolt lyser med sin prakt där i planteringarna. Tankarna kom efter det att en god vän berättat om hennes sätt att se på livet och åldrandet, mest vad gäller beskärning av träd i och för sig...men ändå...att helt enkelt inte peta för mycket i det som växer och lever. Låt blommorna blomma färdigt och sätta frö, som det är tänkt, i rätt tid. Det handlar så mycket om att lura naturen för att trädgården ska få visa upp sin bästa sida. Men det kanske är det som är trädgårdsarbete?

Egentligen kanske det inte spelar så stor roll, det är säkert ändå inte så många av våra gäster som bryr sig  om att en tidig näva helt plötsligt blommar på sensommaren, att nepeta och mjökklockan blommar i september. De flesta rusar bara förbi ändå.

Jag har klippt ner all nepeta idag, det gör jag utan att tveka eftersom jag vet att det blir bra. Har även klippt ner jättedaggkåpa och nävor...men inte alls så mycket som jag brukar. Det är mer osäkert om de hinner blomma om.


Nävan Brookside som snart ska klippas ner...eller inte.


Stjärnflockan Ruby Cloud kommer inte att klippas ner...eller?



Krolliljorna är vackra nu. Det är ju slottertider nu. Liar och trimmermaskiner ska kapa ner våra försommarängar.
Jag har tidigare skrivit om vikten att spara blåklockor som växer i mitt bland de utblommade försommarblommorna och som ser ut som vanligt högt gräs innan det blivit knoppar och blommor. Gå en sväng och markera de vackra klockorna innan ni sätter lien/trimmmern i ängen. Bara ett litet tips för att rädda högsommarblommorna.


Trädgårdsfest på gång? Nej...det är ett halvhjärtat försök att hindra rådjuren att äta av alla knoppar som kommer på de tre Stanwell Perpetual-rosorna som finns i planteringen och som har så svårt att växa till sig eftersom det hela tiden blir toppade.