Vecka 4, 2018 - Syrener i vintern
21 januari - måndag
En orange himmel över Tranebergsbron och DN-skrapan mötte mig när jag vaknade i Brommanästet denna måndagsmorgon och 9 minusgrader visade termometern när jag kom ner till bilen för att bege mig ut till Djurgården. Där ute på Blockhusudden startade vi vår vandring, Lexus och jag och i kylan behövde han en jacka på sig för att inte frysa.
Bort mot Nacka och ut mot skärgården var ljuset januarimagiskt den här morgonen och jag tog några bilder med stelfrusna fingrar och med en ivrig Lexus i koppel som ville vandra vidare. Träden var åter klädda i frost och hela Djurgården liknade en vacker vintersaga. Vi hälsade på Cecilia och de andra på Djurgårdsförvaltningen som beskar träd i allén upp mot Gröndal vid Djurgårdsbrunn och Lexus blev glad att få träffa matte en stund.
Även kvällsljuset var ovanligt vackert den här dagen och jag fortsätter att njuta under mina vandringar i det här fantastiska landskapet i Stockholm.
22 januari - tisdag
Det var en grå och mulen gryning över Djurgården, när jag vaknade av tutande sångsvanar ute på sjön. Ljudet som kanske inte är det vackraste bland fågelläten, fick mig ändå att tänka på våren. Jag nöp mig i armen när jag satt och åt frukost med utsikt över Stockholms inlopp från skärgården, eftersom dagarna är så behagligt sköna. Nu har jag även fått min första pensionsutbetalning, som jag klarar mig gott på. Idag gick vi på långvandring, Lexus och jag och även idag mötte vi matte Cecilia som hade förflyttat sig med sina arbetskamrater, hit ut till Blockhusudden med sina sågar och grensaxar.
Vi fortsatte bort till Waldemarsudde och korsade Rosendal trädgård, där allt var stilla i väntan på att de öppnar för säsongen den 1 februari. Det här är en lagom lång vandring genom vackra platser och jag hade min veckolista från Spotify i öronen. Listan som snickras ihop av programmet, efter vad de tror att jag tycker om att höra. Det blir en salig blandning av musik och det är spännande att höra vad som kommer. Den här veckan fanns på listan bland annat Bach, Debussy, Erik Satie, Tomas Andersson Wij och när jag kom ner till Djurgårdsbrunnsviken passade Down in the Deep av Wouther Dewin perfekt.
Borta vid Djurgårdsbrunnskanalen tränade vi på att gå fot, både Lexus och jag...! Vi gick mitt i den breda parkvägen och tränade på att inte nosa eller att fotografera, vi har ju ett beroende båda två. Lexus nosar extremt mycket och jag fotograferar lika extremt mycket, men nu har vi börjat vår avvänjning. Vi ska lära oss att se verkligheten som den är framför oss, med våra ögon och inte genom nos och kameralins! Självklart ska han få nosa så mycket som han behöver och jag kommer trots allt att skjuta iväg någon bild då och då.
24 januari - onsdag
Kylan gav vika och flera plusgrader förvandlade den vackra snön till en skitig sörja. Lexus och jag traskade runt i sörjan och det blev ordentlig rengöring när vi kom hem. Jag köpte syrener i blom åt Cecilia på Fältöverstens blomsteraffär och doften förflyttade mig känslomässigt till maj månad.
Ett företag hörde av sig och köpte fyra fotografier med motiv från Marabouparken, som de ska använda till fototavlor och vi kommer troligen att ha ett fortsatt samarbete!
25 januari - torsdag
Det mesta av snön har nu smält bort och riktigt hårda vindar sveper fram över Djurgården. Vi pratade om att rådjuren ökat i antal här på ön och att dom vackra djuren bara väntar på att Djurgårdsförvaltningens tulpanplanteringar ska börja knoppas...! Utanför fönstret rörde sig fem vackra djur och jag tyckte att det var en fantastisk syn.
26 januari - fredag
Det blev barmark igen och även om jag den här vintern tycker att det är ok med snö och kyla, så njuter jag av att trampa jord och grus igen under mina vandringar på Djurgården. På Kronprinsessan Victorias och Prins Daniels 390 meter långa kärleksstig vid Isbladskärret som anlades 2010, anade jag en svag vårkänsla i min vinterfrusna kropp under morgonvandringen. Stigen som slingrar sig fram just intill våtmarken består av trampad jord och jag fylls av lycka att få vistas här i naturen så nära stan, fri från krav och måsten, tillsammans med min vandrande fyrbenta vän. Fåglarna låter allt piggare för varje dag som går nu när ljuset återvänder och de börjar göra sig beredda för vad som komma skall. Efter gårdagens hårda vindar, har lugnet lagt sig igen över ön och kanalens vatten låg helt stilla.
I år ser jag fram mot att möta våren fullt ut i Stockholm och speciellt på Djurgården, mer exakt på östra delen av ön. Att få nosa upp de första vårtecknen, som till exempel vintergäcken vid Blockhusuddens busshållplats och snödroppshaven vid Parkudden. Tidigare har jag följt varje liten förändring i natur och trädgård under våren i Engsholms slottspark där jag jobbade. Nu kommer jag i stället att uppmärksamma växternas uppvaknande och när bofinken och näktergalen kommer till den här vackra Stockholmsön.
´´Hemma´´ i Villa Dufvan blev det kaffe och njutbar lyssning av Uffe Lundells nya låtar som han släppte under natten till torsdagen. Skisser. Det är något med hans texter som träffar så helt rätt och jag väntar på att han snart ska släppa en ny roman.
På eftermiddagen besökte vi Prins Eugens Waldemarsudde och såg utställningen Vävda bildvärldar av Annika Ekdahl. Stora fantastiska verk som tog flera år att färdigställa.
Lördag 27 januari - lördag
Att vandra längs Djurgårdens stränder är under vardagarna en ren njutning, men under helgerna blir det för mycket folk för mig. Vi gick in i skogen...
Söndag 28 januari - söndag
Den här Djurgårdsveckan slutade med fika på underbara Café Skroten med mina kära. Det har varit en skön vecka på min favoritplats i Stockholm och nu väntar en vecka hemma i Brommanästet!
Vecka 3, 2018 - Södervandring i Våra drömmars stad
15 januari – måndag
Isande vindar svepte över Stockholm i gråvädret och jag stannar inne i mitt varma Brommanäste, förutom ett kort besök inne på Centralstation där det skyltades med svenskodlade tulpaner, så här på Tulpanens dag!
Idag var det nog första dagen sedan jag började jobba 1970. som jag är hemma en vardag utan att ha dåligt samvete! Nu känner jag inte kraven på mig längre och jag kan ta ett djupt andetag och bara koppla av!
16 januari - tisdag
Hårda sydliga vindar över Stockholm och mitt på dagen kom snön! Jag ligger lågt!
17 januari – onsdag
En decimeter snö har fallit över Stockholm och plogbilarna skrapade gatorna här utanför när jag vaknade. Från det att jag var 16 år, alltså för 48 år sedan, har jag röjt snö där jag jobbat. Alltid redo! Alltid bevakat väderprognoser! En gång i tiden när vårt familjeföretag skötte om mängder av trädgårdar runt om i Stockholm, där vi även hade hand om snöröjningen, var jag ute på kvällarna och mätte snödjupet med tumstock, så att vi visste när vi skulle rycka ut. Vi körde runt på stora bostadsområden i västra Stockholm och på Stadsholmens gårdar på Söder och andra platser i innerstan. Helst skulle allt skottas och röjas samtidigt och det hände ibland när vi var färdiga och helt slutkörda, att det började snöa igen och det var bara att börja om. På radio och TV talade alla om hur trevligt det var med snön, men trots att det var vårt levebröd, så lärde jag mig aldrig att acceptera snön.
När jag jobbade i vårt familjeföretag Norrtälje Trädgårdsservice, hade jag väldigt många år kvar till pensionJ, men längtade redan då till den dag då jag skulle slippa bry mig om det snöade eller inte. Då jag som alla andra skulle kunna titta ut genom fönstret och bli glad åt snön som fallit under natten, att det blev ljust och vackert.
Så gjorde jag i morse! Och i stället för att köra 7 mil till jobbet på Engsholm, som jag gjort de senaste 20 åren, i vinterväglag i mörkret, så vände jag mig i stället om i sängen och somnade om…!
Efter en lång stilla frukost, tog jag tunnelbanan in till Gamla Stan. Mitt mål var egentligen Östra Södermalm, men jag ville vandra en stund längs Stockholms äldsta gator innan jag klättrade upp på Söders höjder. Som vanligt hälsade jag på Järnpojken på Bollhustäppan. Pojken som tittar på månen, kallas han också och den här Sveriges minsta offentliga staty (15 cm hög) restes här intill Finska kyrkan 1967. Skapad av Liss Eriksson. Varje gång som jag besöker pojken, har han nya kläder på sig. Det är någon eller några som i hemlighet pysslar om den här lilla pojken och det sägs att man får tur och lycka i sitt liv om man klappar honom på huvudet. Vilket jag oftast gör!
Jag passerade Slussen som är och kommer att vara en stor arbetsplats, fram tills allt blir klar runt 2025. Den nya Slussen kommer att förändra den här platsen totalt och jag är ganska säker på att kopplingen mellan Söder och Gamla Stan kommer att bli till det sämre. Ibland tycker jag att vår vackra stad utvecklas helt fel. Tänker även på det blivande Nobelcenter på Blasieholmen. Två viktiga platser i huvudstaden som mer eller mindre förstörs.
Harald Lindbergs trappor upp till Mosebacke från Katarinavägen kändes lätta att gå eftersom jag känner mig piggare än på länge.
Min vanliga vandringsväg gick från Mosebacke, Fiskargatan fram till Katarina kyrkobacke och förbi Katarina kyrka som enligt mig är en av Stockholms vackraste kyrkor, vänster vid Mäster Mikaels gata, förbi Cornelisparken, korsade Katarinavägen och in på Fjällgatan, jag fortsatte fram mot Sista Styvens trappor, där Per Anders Fogelström bodde och vidare upp till Stigbergsgatan och Anna Lindhagens täppa, där jag tog några bilder ut över stan. Jag vandrade vidare över Folkungagatan, upp Sågargatan och in till vänster på Lotsgatan. På Åsögatan tog jag en bild på huset som Fogelström använt som bostad åt Henning och Lotten i boken Mina drömmars stad. Böckerna som jag läst så många gånger och som jag njuter av varje gång.
På Åsöberget blåste det isande kallt, men snön hade slutat falla och i några sekunder tittade en blek januarisol fram, för att sedan försvinna bakom tunga grå moln igen. Nu längtade jag efter kaffe och som vanligt tog jag sikte på Bakverket - Bondegatan 59. När jag kom fram såg jag att caféet hade ändrat namn till Bazzar och jag undrar varför så många caféer och restauranger inte kan få ha kvar sina svenska namn, trots ägarbyten. Jag är verkligen långt ifrån någon inskränkt nationalist, utan tycker att det är bra och spännande med caféer och restauranger från hela världen här i Stockholm, men jag tycker att det börjar gå aningen för långt nu. Jag skulle kunna räkna upp väldigt många caféer runt om i stan som tappat sina svenska namn och som nu heter något man knappt kan uttala. Jag blev glad lite senare när jag gick förbi Gunnarssons konditori på Götgatan 92!
Hur som helst så har ´´Bazzar´´ helt fantastiska mackor och gott kaffe, och jag satt länge i värmen och njöt innan jag började vandra genom ett vintrigt Vitabergsparken, där barn åkte pulka i de branta backarna uppifrån Sofia kyrka. Jag gick vidare bort Ringvägen fram mot Götgatan och roade mig med att se vad butiker, restauranger och caféer heter. Tittade bort mot Folkungagatan 52 och Wirströms Järn och Färg, butiken som har öppet 365 dagar om året och som funnits här sedan 1989! Man borde egentligen handla där någon julafton och nyårsafton bara för att ta del av den fantastiska servicen.
Det blev en härlig vandring på fina Söder och jag kände mig inte alls trött efter 16 000 steg, ingen lång vandring ens för en pensionär, men i snö och med flera lager tjocka kläder så räckte det bra den här onsdagen! Tunnelbanan från Medborgarplatsen tog mig hem till Alvik.
18-19 januari
Vilodagar. Läst, skrivit, småvandrat!
20 januari – lördag
Mina drömmars stad och hela Per Anders Fogelströms bokserie om människornas liv i Stockholm förr i tiden som jag läst så många gånger, är berättelser som fått hedersplatsen i mitt litteratur-hjärta. Förra året skulle Fogelström fyllt 100 år. Det firades och uppmärksammades på många olika sätt i stan under hela 2017, bland annat gick jag en Fogelströmsvandring på söder och besökte platser där handlingen utspelar sig i böckerna.
Igår såg vi teaterföreställningen ´´Våra drömmars stad´´ på stora scenen på Stadsteatern tillsammans med goda vänner. Jag hade inga större förväntningar eftersom jag verkligen inte är någon teatermänniska, utan trivs bäst när en historia berättas i böcker eller på film. Teater som oftast blir alldeles för överspelat med vilda yvigt gester och med höga röster för att publiken ska se och höra, passar inte mig. Men när det gäller Fogelströms berättelser så måste jag självklart även se den här teatern.
Förväntansfullt såg jag när skådespelarna fyllde scenen. Jag hade väntat mig en startscen där Henning som 15-åring vandrar in i staden på 1860-talet, som i boken, men i stället står en grupp människor tätt hopträngda mitt på scenen och det ska då föreställa Hennings första boende i det trånga rummet med många inneboende. Dom står där och skakar och skriker ut sina repliker och Henning som i boken och filmen är en lågmäld och blyg person, blir här till en sprattelgubbe som studsar omkring. Jag sitter chockad och stirrar och förstår inte vad det är som händer, men förstår också att det är svårt att gestalta 100 år på tre timmar. Men hela den här förställningen blir till en enda röra av personer som springer omkring och man kastas fram och tillbaka i tiden. I boken lär man känna personerna så väl och de har nästan blivit som ens vänner efter alla läsningar. Nu kände jag inte igen en enda person i den här virriga röran.
Nej, det här var nog mitt sista försök att gå på teater. I garderob kön efteråt träffade vi en man som sa att det var det sämsta han sett och var upprörd att han betalat så mycket för detta! Nu ska jag inte ta ner den här föreställningen på det sättet, utan bara konstatera att teaterföreställningar inte passar mig.
Men vi hade trots allt en väldigt trevlig stund och maten efteråt var definitivt mycket bra på Wokhouse på Regeringsgatan…!
Läs mer om Våra drömmars stad på Stadsteatern här!
Högst uppe under headbilden finns flera länkar, där finns bland annat alla ´´Mitt första år som pensionär´´
Nu väntar en vecka ute på Djurgården!
Lexus - Bichon havanais
Funderingar kring sociala medier
Södermalms vita rum
Stockholms bergsparker
I en av de då omoderna söderkåkarna på Mäster Pers gränd, just nedanför kyrkan, bodde Ulf Lundell under en tid på 1970-talet. Huset hade han fått hyra i andra hand av sin goda vän Joakims pappa som var den berömda fotografen Christer Strömholm. Här skrev Lundell sin bok Jack, hans första roman som blev en stor succé 1976 och som idag är en litterär klassiker, där handlingen delvis är förlagd just till huset och gården här på Mäster Pers gränd. En annan känd plats i Vitabergen är Svenska Ords lilla träkåk som ligger ner mot Renstiernas gata. Den röda lilla söderkåken var Hasse & Tages skrivarstuga.
Den här söderkåken var högsäte för svensk humor under många år. Hit flyttade Hasse Alfredsson 1956 när han gifte sig och huset blev sedan skrivarstuga åt Hasse och Tage, som bildade sitt företag Svenska Ord. Här skrevs revyer, sångtexter och sketcher som har blivit odödliga och man kan ana att det skrattats mycket i den här gamla stugan.
Tantolunden som är en av de största parkerna i Stockholms innerstad och skapades under stadens första stadsträdgårdsmästare, Alfred Medin. 1885 anslogs medel att påbörja arbetet i det bergiga området väster om Ringvägen. Området fick namnet Tantolunden, efter en stor egendom Tanto, som funnits här.
Medins plan för Tantolunden är ett snirklande system av gångar och promenadvägar som leder i cirklar upp till parkens högsta punkt som utformades till en rondell med sittbänkar. Gestaltningen var typisk för tiden med romantiken som grundidé. Folk skulle finklädda lustvandra under grönskande träd. Liksom i Vanadislunden använde man sopor som fyllnadsmaterial från en tidigare soptipp som fanns här, innan jordmassor lades på i anläggningen och det krävdes många lager av matjord innan parken ansågs färdig 1899.
Idag finns ca 50 olika trädarter i Tantolunden, det är mest vanliga träd som vi ser i alla parker, men här finns även Ullungs-rönn, Glanslind och Berlinerpoppel.
I östra änden av parken ligger Ekermanska malmgården från 1700-talet där det funnits en stor trädgård med mängder av fruktträd och även en krog. Sedan 1985 finns här Högalids hembygdsförening och ett café som har öppet varje söndag mellan 12-15.
Där de två höga krökta 60-talshusen står idag invid Årstabroarna, fanns tidigare ett stort sockerbruk som legat på platsen sedan 1700-talet. Just vid brofästet ligger Molitors malmgård från 1700-talet och där finns en av Stockholms äldsta parklindar, som planterades någon gång på 1600-talet. Den har en omkrets på över fem meter och räknas till Sveriges tio mest värdefulla lindar.
I parkens södra del längs Årstavikens sluttningar finns ungefär 500 koloniträdgårdar, om man räknar med Södra Årstalunden och Eriksdalslunden, som ligger utanför Tanto-området.
Långholmen är tillsammans med Djurgården min favoritplats i Stockholm. Den vackra öns frodighet och grönska beror i första hand på att man på den tidigare så bergiga ön lade upp stora mängder muddringsmassor när Barnhusviken och Klara sjö muddrades på 1870-talet, då järnvägen till Centralstation skulle byggas. Sjöbottnen från muddringen blev den bästa tänkbara markförbättring, grogrund och gödsling åt träd och buskar. Det var fängelsets fångar som utförde det tunga och skitiga arbetet att frakta muddermassorna från båtarna och upp på ön. I Strindbergs bok ´´När trädsvalan kom till Getapeln´´ beskriver han fångarnas slit med muddermassorna - ´´att detta var helvetet´´.
800 träd planterades i muddermassorna på norra sidan av Långholmen mellan Västerbron och östra spetsen av ön. Det var bland annat lönn, alm, ask, rönn och hägg. Träden kom från Bergianska trädgårdens plantskola som på den tiden låg i Vasastan. Annars är det nog knäckepil som man först lägger märke till när man närmar sig Långholmen från söder. Pilarna växer längs kanalen på öns södra sida och böjer sig vackert och vilt ut över kanalen. På 1880-talet muddrades även Pålsundet och Långholmskanalen och även då användes muddermassorna för att lägga på öns bergiga delar. Efter den muddringen planterades hela 2400 träd på Långholmen
Vecka 2, 2018 - Djurgårdsvecka
8 januari - måndag
Idag är det första dagen som jag på riktigt känner att jag har slutat jobba, eftersom det är nu alla mina f.d. arbetskamrater börjar arbeta igen efter jul- och nyårshelgerna. Det kändes underbart att få sova tills jag vaknade klockan 6 och att i stilla tempo vakna och njuta av långfrukost framför nyheterna.
På väg till ögonläkaren på Östermalm, tog jag först en sväng upp till ´´nya´´ Brunkebergstorg för att se hur torget förändrats. Förr var det här ett levande torg, det var innan de gamla vackra husen revs och ersattes av iskalla, själlösa och vansinnigt fula byggnader. Platsen har legat så gott som öde i många år, eftersom det inte finns några butiker kvar efter rivningen av de gamla husen. Det har enbart varit en plats som man passerar. Torget ska nu ha gjorts mer människovänligt och visst är det bra att Gallerian fått en ny entré till torget, det ger mer folkliv än tidigare. Men jag blev lite besviken att den tidigare gröna lilla parken nu helt skalats av och ersatts med stora upphöjda planteringar och visserligen såg jag att magnolior hade fått plats just utan för Galleria-entrén, men jag tycker att det varit trevligare med mer grönska på den här fortfarande så kyliga platsen. En stor katsura som togs bort från torget förra året, flyttades till Djurgården och står nu vid Rosendals trädgård.
Vem vet, det kanske blir bra när det som planterats växt till sig. Tyvärr står byggnaderna runt torget kvar med sina mörka dystra fasader och jag vet inte om det blev så mycket trevligare på Brunkebergstorg efter ombyggnaden, trots att folk ränner ut och in i Gallerian…!
Hela kvarteret där Gallerian ligger, byggs nu om och platsen ska heta ´´Urban escape´´ - inga svenska namn duger i stan nu för tiden. Men det är ett spännande bygge i City där taken blir gröna av växter och med restauranger varifrån man kommer att ha en fin utsikt över huvudstaden. Jag ska försöka ta mig upp där någon dag för att se hur långt de hunnit.
Jag vandrade bort förbi Kungsan och Berzelii park och vidare Birger Jarlsgatan fram till Humlegården. Där upptäckte jag att det skett förändringar i den stora omtalade planteringen runt Linné. När den senaste planteringen iordningsställdes, tycker jag att det blev väldigt fint med den vilda stilen, där tusentals solhattar i orange trängdes med andra vackra perenner. Tyvärr dog de flesta solhattar efter några år och planteringen har väl haltat lite sedan dess. Men nu har något hänt. Runt hela planteringen har i ett brett stråk nya perenner planterats (jag återkommer med vad det är för perenner) och det ska bli mycket spännande att se resultatet nästa år och framför allt om två år när växterna etablerat sig ordentligt.
Kaffe drack jag på mysiga och gammeldags Sture Konditori i hörnan Sturegatan-Karlavägen.
9 januari - tisdag
På morgonen åkte jag ut till Blockhusudden på Djurgården, där jag ska bo den här veckan. Lexus och jag startade med en morgonvandring runt Isbladskärret. Det var någon grad kallt, en blek lågt gående januarisol gav oss ett svagt ljus med långa skuggor och jag kände verkligen min nyvunna frihet när vi vandrade stigarna fram runt den unika våtmarken som ligger bara några kilometer från stadens stress.
Vid Blockhusuddens parkering, arbetas det vidare på det stora monumentet över flodvågskatastrofen 2004 och jag är nyfiken hur det kommer att se ut i vår när de blå blomsterlökarna kommer att blomma på jordbäddarna. Konstverket är utformat som en spiral som vrider sig runt sig själv genom vallar som stiger ur marken. Spiralen som kallas för Fibonacci-spiralen återfinns i flera av naturens mönster.
Dagens andra vandring blev längre då vi gick bort till Waldemarsudde och vidare förbi Rosendal. Vid brofästet nedanför Rosendal funderade jag hur det kommer att bli när den nya bron kommer på plats 2019. Den har fått namnet Folke Bernadottes bro och kommer att förbinda platsen vid Sjöhistoriska museet och Rosendal på Djurgården.
10 januari - onsdag
Vaknade till ett vykortslikt, gnistrande och krispigt Djurgården, då dim(rim) frost täckte träd och buskar. Tänk vad 5 minusgrader plötsligt kan förvandla ett tråkigt januarimörkt Stockholm, till något så ljust och vackert. Cecilia jobbar på Djurgårdsförvaltningen och nu när jag varannan vecka bor hos henne ute på underbara Blockhusudden, lever Lexus och jag ett fritt, lugnt och skönt pensionärsliv.
Våra vandringar blev extra sköna denna vackra dag, trots att dimman tätnade under dagen och fartygens mistlurar ljöd ödesmättat ut över sjön. Längs stränderna låg hundratals sothöns och guppade i vågorna, de dök ibland ner i det mörka kalla vattnet, för att äta av vattenväxter vid de grunda stränderna. Stora Finlandsfärjor gled då och då ljudlöst förbi och jag blir aldrig bli mätt på dessa vandringar med min vackra, lurviga, fyrbenta kompis och självklart även med den lurviga kompisens matte, när hon är ledig!
Vid lunchtid tog jag bussen in till Nybroplan för att möta min dotter. Vi åt på Taco bar på Kungsgatan och butikvandrade sedan en stund innan jag återvände ut till Djurgården. Det var lugnt i butikerna denna årets fattigaste månad!
Ännu en perfekt dag, som avslutades med Cecilias goda mat och ett glas vin.
Om jag njuter av mitt nya pensionärsliv? Jovars...!
12 januari – fredag
Idag letade jag mig ut till vår stora pampiga barockpark i Drottningholm, där kungafamiljen har sitt hem. Jag brukar besöka parken då och då för att följa utvecklingen av alléernas lindar.
Utbytandet av Drottningholms slottsparks ca 800 lindar i alléerna, har jag följt sedan de första gamla och dåliga lindarna fälldes 1997. Det har varit ett spännande och långvarigt projekt där de sista lindarna planterades 2011. Jag har varje år följt arbetena med plantering och uppbyggnadsbeskärning och fick förklarat i ett mail från slottsparksarkitekt Lena Löfgren-Uppsäll, hur den komplicerade uppbyggnadsbeskärningen skulle gå till. Då förstod jag att det inte skulle bli någon traditionell uppbyggnad med harmoniskt vackra kronor. Här gällde det att få träden att fungera i den ursprungliga idén. Och som sagt var, komplicerat är det, minst sagt!
Det här är ett utdrag av mailet som jag fick av Lena:
I Drottningholm är avståndet mellan de två mittersta raderna större, ca 12 m, än det i de yttersta trädraderna som är 7 m. Träden planterades inom raderna på ett avstånd av ca 7 m. Måtten utgår från mått i aln.
I den mittersta raden skulle trädkronorna inte växa ihop mellan raderna, utan trädkronorna skulle beskäras så att den ljusstrimma föll ner på marken mellan raderna. Inom raderna däremot skulle träden växa ihop. I de yttre raderna skulle träden växa ihop både mellan raderna och i raderna.
På så vis bildades tre alléer av de fyra trädraderna. I mitten fick man en ´´öppen´´ , ljusare allé där man genom trädkronorna såg slottets flyglar när man vandrade i alléerna från väster mot öster. De båda yttre alléerna skulle bilda täta ´´lövgångar´´, som gav skugga och viss enskildhet.
För att åstadkomma detta skulle stamhöjderna för träden vara något lägre i de yttre alléerna och lite högre i den ´´inre´´ allén. D.v.s. träden i de båda mittersta raderna hade lite högre stamhöjd mot mitten och lite lägre stamhöjd mot yttersidorna. Även valven i mittallén och de yttre skulle variera något, med högre valv i den mittersta allén än i de yttre.
Det var mycket intressant att få den beskrivningen och jag har därför genom åren inte funderat så mycket på att det såg märkligt ut efter de olika beskärningsarbetena.
Men idag stod jag mest och gapade och undrade hur detta ändå ska sluta. Varje träd tycks ha fått en egen beskärningsmetod och det ser oerhört märkligt ut. Jag skulle så gärna velat ha haft slottsträdgårdsmästaren med mig under dagens besök, som kunde förklara för mig vad tanken med just den här senaste beskärningen är. Det här går över mitt förstånd! Självklart litar jag på de ansvariga i slottsparken och det finns såklart en förklaring till hela den här beskärningsmetoden. Jag kommer nyfiket att följa utvecklingen vidare.
Nu är det helg! Även om jag har helg hela tiden nu, så känns det fint att få umgås med mina när och kära - på dagtid!
13 januari – lördag
En grå, men mysig vilodag på Djurgården. Vi gjorde ett försök att besöka MR Cake, caféet på Rådmansgatan 12 i f.d. Arkitekturskolan. Det är de två stjärnkonditorerna Mattias Ljungberg och Roy Fares som öppnat det här spännande caféet på Östermalm i höstas, men köerna utanför i kylan var för långa för oss idag. Vi får prova en vardag i stället.
14 januari – söndag
Ännu en sovmorgon med långfrukost ute på Blockhusudden, en skön vandring med Lexus runt Isbladskärret då han fick träffa en massa trevliga kompisar, som också var ute med sina mattar och hussar.
Som avslut på den här underbara veckan åkte vi till Bosse Rappnes Ulriksdals Slottsträdgård och fikade. Så här års är man ju utsvulten på blommor, men här fick vi njuta av mängder med tulpaner och mina C:n köpte hem buketter av dessa fantastiska blommor. Här kan man plocka själv och komponera sin bukett. Vi brukar alltid stöta på trädgårdsmästare Bosse här, men idag fanns han tydligen inte på plats!
Nu ser jag fram mot en ny skön vecka, som en fri man i stan!
Vecka 1, 2018 - Kungsholmen runt
1 januari - måndag
Regnet föll tungt över huvudstaden den här första dagen på året. Mitt första fria år har nu äntligen inletts och jag vaknade utsövd ute på Blockhusudden efter en lugn och trevlig nyårsafton tillsammans med mina allra käraste. Innan jag klev ur sängen funderade jag lite på det kommande året. Friheten har jag sett fram mot länge, men flera undrar fortfarande om det inte kommer att bli tråkigt att inte ha ett arbete att åka till. Jag har ingen aning. Det visar sig…
Att vandra i trädgårdar med min kamera, är något jag kommer att göra oftare nu när jag inte längre har ett arbete att sköta. Jag kommer att läsa, skriva och resa betydligt mer nu när jag har tid över och jag kommer även att vara mer hos Cecilia ute på Djurgården där jag ska att sköta om hennes vackra trädgård. Trädgården kommer jag att vårda och sköta med kärlek och glädje. Det vore nog inte så klokt att den f.d. Slottsträdgårdsmästaren helt plötsligt skulle sluta med allt trädgårdsarbete, efter 48 år i trädgårdar.
Nu längtar jag efter långa stadsvandringar igen, men innan dess ska jag ta hand om min lägenhet, så nu blir det några dagar med storstädning!
2 januari – tisdag
Vardagen är här igen efter alla kravfyllda och överkänsliga helger, vilket känns oerhört skönt. Först nu kan jag börja andas normalt igen och njuta av årets första orörda dagar. Mitt nyårslöfte är att lära mig sova lite längre på morgnarna och det har jag verkligen lyckats med under en tid nu.
När jag öppnade min Facebook på morgonen, såg jag att trädgårdsmästaren på Waldemarsudde, Marina Rydberg hade skrivit ´’ Man saknar dig och de tidiga morgoninläggen redan kompis! Men unnar dig en God morgon ändå såklart!´´ .
Det värmde lite i hjärtat!
3 januari - onsdag
Doften som slog emot oss när vi klev in i Medelhavshallen, var gudomlig. Det doftade vår och natur som det gör utomlands och jag stod helt stilla en stund för att supa in allt det goda. Besöket i Edvard Andersons växthus fick mig att vakna till liv igen, efter denna mörka vinter i Stockholm, då jag för första gången sedan jag var barn, längtar efter snö. Nu när jag inte längre behöver köra sju mil till jobbet, i mörker, oväder och halka, nu när jag kan vända mig om i sängen och sova en stund till!
Medelhavshallen är för mig det viktigaste rummet i detta stora vackra växthus i Bergianska trädgården. Grosshandlare Edvard Anderson (1865-1936) lät testamentera pengar till Kungliga Vetenskapsakademin, så att denna oas i Stockholm kunde uppföras och invigas 1995. Tack så mycket för det Edvard!
När vintern är som mest sträng, eller då mörkret tynger oss som mest, är det en fröjd att få ta av sig vinterjackan och strosa omkring i de sju olika varma växthushallarna – Medelhavshallen, Sydafrika, Australien, Palmhallen, Tropikrummet, Kalifornien och Ormbunksrummet. I de olika rummen finns cafébord utställda på vissa platser, där man kan slå sig ner och njuta av en fika, omgärdad av växter från hela världen. Idag blev jag lugn och hoppfull av att få tillbringa en stund i värmen bland alla dessa växter.
I Ormbunksrummet blommade den håriga pussmunnen (Nematanthus strigillosus) och efter alla besök här hos Edvard, känns det som om många av alla dessa växter har blivit mina kompisar.
4 januari – torsdag
Regnet piskade ner över stan och jag stannade kvar hemma i mitt varma näste. Ordnade med bilder, började skriva om Stockholms bergsparker, läste, drack te! Såg två avsnitt av På spåret, som jag missat. Började känna av friheten och jag blev nästan rädd av att jag har det för bra…! Vad är haken?
Såg Barcelona i spanska cupen hemma hos dottern!
5 januari – fredag
När det började ljusna över vår huvudstad, hängde jag på mig kameraväskan, vandrade över till Kungsholmen i regnet och njöt av den där frihetskänslan som jag har så stort behov av. Jag har under en tid känt en längtan efter att få vandra och fotografera igen, men det är egentligen inte alls rätt årstid nu för en trädgårdsfotograf, men trots regnet och den gråbruna omgivningen, var det riktigt skönt att få långvandra igen efter alla helger.
På Kronobergsgatan 41 fikade jag på Två systrar och en kock där både kaffe och macka smakade mycket gott! Hit kommer jag att återvända, var så säkra systrar och kock!
Jag passerade Stadshusets innergård där det alltid finns stora grupper av turister som försöker fånga allt de ser med sin kamera.
Borta vid Norr Mälarstrands parkstråk såg jag att de börjat renovera den långa strandparken i etapper. Det blir bland annat nya möbler, ny belysning, träd och buskar. Allt ska vara klart 2019. Entreprenör är Bite AB. Bra och spännande! Holger Blom och Erik Glemme skulle nog också ha gillatrenoveringen! De två som en gång i början av 1940-talet utformade denna vackra gröna strandpromenad.
6 januari – lördag
Biodag! Solsidan! Gillade!
Nästa kommer jag att vara på Djurgården!
En dag på Kungsholmen
Veckodagbok 2018
Veckodagbok januari-mars 2018
Mitt behov att berätta
