Vecka 7, 2018 - Stadsarkivet
12 januari – måndag
Det kommer nog att ta ännu en tid innan jag förstår att jag inte behöver gå upp 04.45 och åka 7 mil till jobbet varje morgon. Nu går jag upp någon gång mellan 6-7 och känner ingen stress, utan kan njuta av långa frukostar och i lugn och ro planera dagen. Eftersom jag är en ganska rastlös själ vill jag oftast göra någonting på dagarna, men självklart kommer jag även att unna mig dagar då jag inte gör något mer än att vila och läsa.
Idag tog jag mig ut till Edvard Andersons växthus i Bergianska trädgården för att nosa på våren i Medelhavsmiljö. Jag har sagt det många gånger och säger det igen – det här stora växthuset som invigdes 1995, får mig att lättare härda ut de långa vintrarna i Stockholm. Nu när jag är fri kan jag besöka platsen så ofta jag vill, ta en kopp kaffe i Medelhavshallen, där idag Scilla messeniaca, pärlhyacinter och vårliljor gjorde min dag och jag fick min dos av blomsterprakt.
När jag packade ner kameran hos Edvard, fick jag ett mess från min fina trädgårdsmästare Cecilia på Djurgården, att den röda trollhasseln Diane blommade vid Kullatäppan intill Nordiska museet. Självklart styrde jag min 308:a till denna vackra täppa för att ta några bilder av charmiga Diane.
Hemma i Bromma spelade jag Ulf Lundells album ´´Rent förbannad´´ från 2012 och det är verkligen förbannat bra! Jag såg även när Sverige fick ett OS-silver i skidskytte. Nu för tiden är jag dock inte lika intresserad av varken vinter- eller sommar OS, på grund av alla dopingskandaler. Fotboll är min sport och jag försöker se alla Barcelonas matcher på TV och ibland ser jag dem på plats i Spanien.
13 februari – tisdag
Efter det att Sara Nilsson gått i mål som vinnare i OS, tog jag tunnelbanan in till Stockholms stadsarkiv. De hade hittat de skrifter som jag sökte när jag var där sist och jag grottade ner mig i ´Trädinventering i Stockholms innerstad´´ från 1993. Det kändes som julafton för en trädälskande stockholmsvandrare, att få ta del av denna grundliga inventering och ännu en gång kunde jag konstatera att lind är det absolut vanligaste gatuträdet i Stockholm. Det är oroväckande, eftersom det skulle vara förödande om arten skulle drabbas av någon allvarlig smittsam sjukdom, kanske något liknande som almen råkade ut för.
Almen är nästan helt borta från stadens gator och parker nu, det finns enstaka träd här och där kvar, men det är bara en tidsfråga innan de är helt borta från huvudstaden. Sveriges högsta alm som finns i Humlegården har nu dött och kommer att sågas ner. Visst finns det en del almar kvar här i huvudstaden, som de berömda almarna i Kungsträdgården, Karlaplans almar och Centralbadets trädgårds mäktiga alm som ger karaktär åt hela trädgården.
Därför är det glädjande att Stockholms stad nu har börjat variera med många olika trädarter både i parker och längs gatorna. Väl hemma skrev jag ett blogginlägg.
14 februari – onsdag
I min iver att få se och lukta på vårblommor, åkte jag till Rosendals trädgård för att få dagens dos av vår. Butiken i ett av växthusen var smyckad av bland annat våriris, kungsängsliljor, julrosor, balkansippor, anemoner och tulpaner. Tyvärr kunde jag inte fika den här gången eftersom jag skulle till tandläkaren!
Jag hade inga hål i år heller, när jag gjorde min årliga kontroll hos Östermalmstandläkarna på Nybrogatan 37/Östermalmstorg. Ombyggnaden av den vackra gamla saluhallen från 1888 fortsätter fram till våren 2019 och den stora temporära hallen som byggts mitt på Östermalmstorg fungerar bra så länge. Så här skriver de lite anspråkslöst på hemsidan:
Projektet är en del av stadens Vision 2030 om ett Stockholm i världsklass och arbetet med att förbättra hela platsen kring Östermalmshallen med intilliggande gator och torg. Staden vill utveckla Östermalms Saluhall till en av världens främsta handelsplatser för mat och matupplevelser.
Alla hjärtans dag firades med rosor till Cecilia och med en fotbollsmatch tillsammans med dottern!
Jag skrev till trädexpert Björn Embrén på Stockholms stad och frågade om den där träddatabasen som jag längtar så efter och som kommer att bli tillgänglig för allmänheten. De kommer troligen även att utveckla en app, så att man kan se vilka träd som finns runt om i stan. Helt strålande! Men eftersom det är en ganska komplicerad uppbyggnad av databasen, får jag nog vänta ett tag till! Det var dock en annan av Stockholms stads trädexperter, Britt-Marie Alvem som svarade och hon skulle även skicka en planteringsplan för nya Brunkebergstorg där det bland annat planterats magnolior. Det tackar jag för!
15 februari – torsdag
Våra duktiga kvinnliga OS-deltagare ordnar medaljer på löpande band. Nu i morse, silver till Charlotte Kalla på fria milen och guld till Hanna Öberg i skidskytte!
På väg mot Söder, mellanlandade jag på Odenplan för att äta lunch med dottern på Joe & The Juice . Efter en trevlig stund tog jag 2:ans buss till Slussen och tänkte att jag måste börja åka mer buss och lära mig linjerna i stan. Det är så mycket trevligare att åka ovan jord i stället för att befinna sig i tunnlar under jorden. Tanken var att vandra runt hela Södermalm och jag började med att gå Söder Mälarstrand västerut.
När jag kom fram till Pålsundet tänkte jag på beslutet att såga ner alla träd och riva de gamla båtbryggorna längs södra stranden, för att sedan förstärka marken och senare bygga en ny cykelbana till Reimersholme. Det finns många åsikter om det här och det har bland annat bildats en Facebook-grupp - Rädda Pålsundet med 18 000 namnprotester . Det enda jag kan säga är att det är sorgligt, att alla dessa träd ska fällas och att de gamla charmiga båtbryggorna försvinner. Läs mer här!
Borta vid Liljeholmsbron hittade jag ett lugnt litet café/bageri, där jag kunde ta en kopp kaffe och vila en stund. Friends of Adam heter stället som ligger just vid Liljeholmsbron och är ett bageri som bakar gluten- och vetefritt bröd. Jag vandrade vidare längs Årstaviken, förbi alla kolonilotter och båtar på land, som fortfarande sover sin vintervila. Det stora fartyget som brann för några veckor sedan var nu förankrat vid stranden som ett vrak. Se här! Denna februaritorsdag var det stilla och lugnt utefter strandpromenaden, under helgerna är här långa promenadköer Jag tittade in mot den tidigare magiska lotten Refugium, som jag skrivit så mycket om här i bloggen och som tråkigt nog har tappat magin sedan den gamla trädgårdsmästaren/landskapsarkitekten Hans Drost lämnade sin lilla trädgård. Läs mer om Refugium här!
Nu klarade inte mitt knä av att vandra runt hela ön idag, utan jag tog tunnelbanan hem från Skanstull. Jag ser nu fram mot långa vårvandringar då jag kommer att använda kameran mer. Lyssnade klart på ljudboken ´´30 år av tystnad: Mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme´´ av Anna Hage och Ana Udovic och valde nu i stället något helt annat. ´´Slottet brinner´´ av Magnus Jacobsen. Den handlar om det gamla slottet Tre Kronor i Stockholm, som brann år 1697.
18 februari – söndag
Ett tunt lager snö har lagt sig över staden och en stillsam helg med ganska mycket OS, avslutades med ett besök på Ostmässan i Mûnchenbryggeriet. Nu är inte jag så överdrivet intresserad av ost, jag är glad om jag får en ok ost på mackan, men Cecilia gillar och köpte en hel del spännande sorter. Visst smakade jag på något av det som bjöds och konstaterade ännu en gång att jag gillar lite krämiga milda ostar. Mitt enda köp blev Bondmoran –smakar som ost gjorde förr, från Gäsne mejeri. Så här beskrivs osten – smakrik ost med väl utvecklad karaktär. Mogen med tydliga syror och sälta. Rik eftersmak!
Ikväll blir det te och mackor med ost som smakade som förr, till sista avsnittet för alltid av Bron, en av få TV-serier som jag följer och jag kommer att sakna den!
Cliffhanger - två spännande aktiviteter är inbokade till nästa vecka…!
Vecka 6, 2018 - Vårvinterblommor
Vecka 5, 2018 - Ålandskryssning
I Uffes fantastiska ´´Jag saknar dig´´ finns textraden - och himlen över Västerbron är gaslågeblå nu ikväll.
I Beppes nästan lika fantastiska ´´Sakta vi gå genom stan´´ sjunger Monica Zetterlund - på Västerbron i den himmelska ron, en spårvagn går ensam och tom.
29 januari – måndag
Efter att ha bott ännu en vintervecka ute på Djurgården, kändes det märkligt att återvända till storstadslivet igen. Där ute hos Cecilia på östra Djurgården lever jag nästan lantliv i de lugna vackra trakterna, där det knappt märks att Stockholm har utvecklats till en bullrande storstad under det senaste hundra åren. Husen är gamla och ligger en bit ifrån varandra och det råder ett nästan meditativt lugn här i de vackra omgivningarna.
Idag gick jag i stället runt Lilla Essingen, en stäcka på endast 2,5 kilometer. Omställningen från förra veckans lugn, till Essingeledens galna och hetsiga tempo, blev dramatisk. Som tur är behöver jag inte längre delta i det hysteriska racet på den delen av E4:an som kallas Essingeleden, utan jag försöker hålla mig så långt borta som möjligt från allt vad stress och hets heter. Men förutom ljudet av ständig biltrafik, som är ansträngande för en högkänslig person, var det var ändå fint att från den lugnare östra delen av ön, blicka in mot staden och den mäktiga Västerbron som binder samman Kungsholmen och Södermalm.
I början av 1900-talet var ön bebyggd med stockholmarnas sommarvillor, med namn som Bergslottet, Bellmansro, Skogshyddan och Lugnet, men på 1930-talet när ön fylldes av bostadshus, revs de flesta sommarvillorna. Den södra delen av Lilla Essingen som kallas Essinge Udde, byggdes 2000-2007 där många av de ganska höga husen placerades längs stranden. Det är säkert fint att bo i dessa hus, men de ligger så tätt intill varndra. Jag är van att se fria vidder från mina fönster.
Efter vandringen gick jag upp till mysiga Lilla Mamsen bageri på Essinge Brogatan 15 för att njuta av en kopp kaffe och en mycket god kanelbulle!
31 januari – onsdag
Stockholms stadsarkiv på Kungsklippan/Kungsholmen öppnade 10.00. Jag tog tunnelbanan till Rådhuset och vandrade Bergsgatan upp till arkivet. Passerade nr. 26 där det finns en lägenhet som jag för några år sedan försökte byta till mig genom ett komplicerat triangelbyte. Det var dock svårt att få alla tre parter nöjda så bytet blev aldrig av. Kanske lika bra, även om jag gillar den här delen av Kungsholmen.
Inne på arkivet installerade jag mig vid ett bord och beställde fyra böcker/skrifter från magasinet. Jag hade länge tänkt forska lite om Stockholms park- och trädgårdshistoria, men eftersom det inte funnits tid, har det inte blivit av. Nu finns det tid!
Tyvärr visade det sig att de två viktigaste skrifterna som handlar om trädinventering i Stockholms innerstad, inte gick att hitta. Det var tomt på den hyllan i magasinet sa de, men att den ansvarige var ledig och skulle kontakta mig när hon kom tillbaka.
I den här forskarsalen kommer jag nog att vistas då och då under vintrarna framöver. Här kan man som det står på Stadsarkivets hemsida ´´följa Stockholms invånare och stadens utveckling från medeltiden fram till idag´ . I de sju våningarna finns idag 8,5 mil handlingar. De sju våningarna ligger under mark och ovan mark syns bara den översta våningen.
Efter det att jag läst och fotat av det jag beställt, packade jag ihop och gick ner till Bergsgatan 30 och kaffefikade på Wilmer Kaffebar, ett mysigt ställe med lagom sorl. Kaffet var gott och kanelbullen perfekt! Det verkar som om de flesta caféer bjuder på gott bakverk nu för tiden, möjligen eftersom de flesta verksamheter nu betygssätts på Internet.
Jag hörde på nyheterna att det tydligen ska komma en halv meter snö i Gävletrakten det närmaste dygnet. Här i Stockholm är det endast ett tunt lager slask.
1 februari – torsdag
Idag läste jag nyheten i Södermalmsnytt om beslutet att båthamnen och hela den södra stranden av Pålsundet ska rivas och förstärkas inför en ny cykelbana. Sedan Miljöpartiets Daniel Helldén tyckte att staden skulle bygga nya cykelbanor här till varje pris, har protesterna varit många och starka. Alla träd längs kajen skulle då behöva fällas för att den nya cykelbanan skulle kunna byggas. Nu har staden undersökt marken och konstaterade att det är en rasrisk längs strandpromenaden och att både bilväg, cykel- och gångbana riskerar att dras ner i vattnet.
Så ´´enkelt´´ löstes det problemet! Bara att sätta igång att fälla alla träd i höst och att börja stabilisera hela strandområdet. Tack och farväl vackra träd och den fantastiska båtbryggan där mängder av gamla träbåtar har sin sommarplats och Grattis Daniel Helldén. Vi måste nog börja värdera våra stadsträd och vackra miljöer bättre. Visst förstår jag att man i vissa fall måste ta bort träd när de står i vägen för stadens utveckling, men just i en sådan här vacker miljö borde staden kanske göra ännu en undersökning av marken och diskutera med experter, inte bara från Stockholm, för att möjligen kunna rädda träden och båtbryggorna. Det kanske finns alternativa metoder att förstärka strandlinjen?
Det här är en unik miljö i en storstad, som inte går att återställa. Jag ser framför mig hur det efter ombyggnaden blir nya strikta båtbryggor med iskalla aluminiumbommar vid varje båtplats, där de gamla träbåtarna kommer att se helt vilsna ut. Eller så blir båtplatserna så dyra att de historiska träbåtarna får flytta på sig och lämna plats till modernare båtar, vars ägare har bättre ekonomi. Om det nu blir några båtplatser igen över huvudtaget? Jag ser även framför mig en överdimensionerad cykelbana. Eftersom jag ofta vandrar jag upplever jag inte alls så mycket cykeltrafik på den här sträckan.
Tankarna går till renoveringen av Värtavägen som kostar skattebetalarna 80 miljoner kronor. En helt galen ombyggnad som nog ingen annan än MP är nöjd med. Även denna ombyggnad har alltså utförts efter Miljöpartiets planer och vilja. Det är inte direkt någon ström av cyklister på den backiga Värtavägen, men trots det så blir nu cykelbanorna nästan lika breda som gatan. Jag ska erkänna att jag tidigare har röstat på detta parti, just för miljöns skull. I höst får de definitivt inte min röst!
Jag läste någonstans att cykelbanorna breddas på Värtavägen eftersom det väntas mer och mer cykeltrafik från vår nya stadsdel Norra Djurgårdsstaden som hela tiden växer. När den nya stadsdelen är färdigbyggd år 2025, kommer där att finnas 12 000 lägenheter. Visst kommer det att bli många som därifrån cyklar in till sina arbetsplatser i staden, men nu är både Lidingövägen och Erik Dahlbergsgatan ett mycket bättre val för cyklisterna. Värtavägen blir en omväg och en väldigt backig omväg. Ändå sker denna ombyggnad för 80 miljoner.
På eftermiddagen möttes vi vid Djurgårdsfärjan på Skeppsbron och fortsatte sedan ut till Stadsgårdskajen där Viking Lines Cinderella låg och väntade på oss. Först vill jag säga att jag inte är någon kryssningsmänniska i vanliga fall. Men om det är torsdag med lite folk ombord, en kort resa och man har det bästa sällskapet med sig, då blir det riktigt trevligt. Och ska sen Uno Svenningsson uppträda på båten under kvällen, då är det ett extra plus.
Redan innan vi kom in i terminalen såg Cecilia sin ´´idol´´ där inne när han stod och pratade med sitt band. Väl inne i terminalhallen frågade jag honom om vi fick ta en bild.
Hytten var fin, buffématen och vinet gott och det blir en något märklig upplevelse när man får äta och dricka så mycket man vill för ett fast pris. Folk vandrar fram och tillbaka med sina tallrikar och vinglas för att fylla på, tills man inte längre orkar få i sig mer av allt det goda.
Uno som så många andra artister, har fått en ordentlig skjuts av ´ Så mycket bättre´´ var mycket bra på scen och körde flera av sina bästa låtar och jag blev åter igen märkligt berörd av texten till ´´Tro på varann´´.
Det är när kvällarna känns varma
Och lugnet sänker sig
Då min väg är kantad av lupiner
Och syreners doft berusar mig.
Så om jag är lycklig
Som jag vet att jag är lycklig
Men när du somnar i min famn
Och vi tror på varann
Då är glädjen som störst
Den släcker all min törst
Och Under ytan är och förblir en magisk klassiker.
Den här lilla resan blev ett fint avbrott i vintermörkret och när vi anlände till Stockholm på fredagseftermiddagen föll snön igen.
Vecka 4, 2018 - Syrener i vintern
21 januari - måndag
En orange himmel över Tranebergsbron och DN-skrapan mötte mig när jag vaknade i Brommanästet denna måndagsmorgon och 9 minusgrader visade termometern när jag kom ner till bilen för att bege mig ut till Djurgården. Där ute på Blockhusudden startade vi vår vandring, Lexus och jag och i kylan behövde han en jacka på sig för att inte frysa.
Bort mot Nacka och ut mot skärgården var ljuset januarimagiskt den här morgonen och jag tog några bilder med stelfrusna fingrar och med en ivrig Lexus i koppel som ville vandra vidare. Träden var åter klädda i frost och hela Djurgården liknade en vacker vintersaga. Vi hälsade på Cecilia och de andra på Djurgårdsförvaltningen som beskar träd i allén upp mot Gröndal vid Djurgårdsbrunn och Lexus blev glad att få träffa matte en stund.
Även kvällsljuset var ovanligt vackert den här dagen och jag fortsätter att njuta under mina vandringar i det här fantastiska landskapet i Stockholm.
22 januari - tisdag
Det var en grå och mulen gryning över Djurgården, när jag vaknade av tutande sångsvanar ute på sjön. Ljudet som kanske inte är det vackraste bland fågelläten, fick mig ändå att tänka på våren. Jag nöp mig i armen när jag satt och åt frukost med utsikt över Stockholms inlopp från skärgården, eftersom dagarna är så behagligt sköna. Nu har jag även fått min första pensionsutbetalning, som jag klarar mig gott på. Idag gick vi på långvandring, Lexus och jag och även idag mötte vi matte Cecilia som hade förflyttat sig med sina arbetskamrater, hit ut till Blockhusudden med sina sågar och grensaxar.
Vi fortsatte bort till Waldemarsudde och korsade Rosendal trädgård, där allt var stilla i väntan på att de öppnar för säsongen den 1 februari. Det här är en lagom lång vandring genom vackra platser och jag hade min veckolista från Spotify i öronen. Listan som snickras ihop av programmet, efter vad de tror att jag tycker om att höra. Det blir en salig blandning av musik och det är spännande att höra vad som kommer. Den här veckan fanns på listan bland annat Bach, Debussy, Erik Satie, Tomas Andersson Wij och när jag kom ner till Djurgårdsbrunnsviken passade Down in the Deep av Wouther Dewin perfekt.
Borta vid Djurgårdsbrunnskanalen tränade vi på att gå fot, både Lexus och jag...! Vi gick mitt i den breda parkvägen och tränade på att inte nosa eller att fotografera, vi har ju ett beroende båda två. Lexus nosar extremt mycket och jag fotograferar lika extremt mycket, men nu har vi börjat vår avvänjning. Vi ska lära oss att se verkligheten som den är framför oss, med våra ögon och inte genom nos och kameralins! Självklart ska han få nosa så mycket som han behöver och jag kommer trots allt att skjuta iväg någon bild då och då.
24 januari - onsdag
Kylan gav vika och flera plusgrader förvandlade den vackra snön till en skitig sörja. Lexus och jag traskade runt i sörjan och det blev ordentlig rengöring när vi kom hem. Jag köpte syrener i blom åt Cecilia på Fältöverstens blomsteraffär och doften förflyttade mig känslomässigt till maj månad.
Ett företag hörde av sig och köpte fyra fotografier med motiv från Marabouparken, som de ska använda till fototavlor och vi kommer troligen att ha ett fortsatt samarbete!
25 januari - torsdag
Det mesta av snön har nu smält bort och riktigt hårda vindar sveper fram över Djurgården. Vi pratade om att rådjuren ökat i antal här på ön och att dom vackra djuren bara väntar på att Djurgårdsförvaltningens tulpanplanteringar ska börja knoppas...! Utanför fönstret rörde sig fem vackra djur och jag tyckte att det var en fantastisk syn.
26 januari - fredag
Det blev barmark igen och även om jag den här vintern tycker att det är ok med snö och kyla, så njuter jag av att trampa jord och grus igen under mina vandringar på Djurgården. På Kronprinsessan Victorias och Prins Daniels 390 meter långa kärleksstig vid Isbladskärret som anlades 2010, anade jag en svag vårkänsla i min vinterfrusna kropp under morgonvandringen. Stigen som slingrar sig fram just intill våtmarken består av trampad jord och jag fylls av lycka att få vistas här i naturen så nära stan, fri från krav och måsten, tillsammans med min vandrande fyrbenta vän. Fåglarna låter allt piggare för varje dag som går nu när ljuset återvänder och de börjar göra sig beredda för vad som komma skall. Efter gårdagens hårda vindar, har lugnet lagt sig igen över ön och kanalens vatten låg helt stilla.
I år ser jag fram mot att möta våren fullt ut i Stockholm och speciellt på Djurgården, mer exakt på östra delen av ön. Att få nosa upp de första vårtecknen, som till exempel vintergäcken vid Blockhusuddens busshållplats och snödroppshaven vid Parkudden. Tidigare har jag följt varje liten förändring i natur och trädgård under våren i Engsholms slottspark där jag jobbade. Nu kommer jag i stället att uppmärksamma växternas uppvaknande och när bofinken och näktergalen kommer till den här vackra Stockholmsön.
´´Hemma´´ i Villa Dufvan blev det kaffe och njutbar lyssning av Uffe Lundells nya låtar som han släppte under natten till torsdagen. Skisser. Det är något med hans texter som träffar så helt rätt och jag väntar på att han snart ska släppa en ny roman.
På eftermiddagen besökte vi Prins Eugens Waldemarsudde och såg utställningen Vävda bildvärldar av Annika Ekdahl. Stora fantastiska verk som tog flera år att färdigställa.
Lördag 27 januari - lördag
Att vandra längs Djurgårdens stränder är under vardagarna en ren njutning, men under helgerna blir det för mycket folk för mig. Vi gick in i skogen...
Söndag 28 januari - söndag
Den här Djurgårdsveckan slutade med fika på underbara Café Skroten med mina kära. Det har varit en skön vecka på min favoritplats i Stockholm och nu väntar en vecka hemma i Brommanästet!
Vecka 3, 2018 - Södervandring i Våra drömmars stad
15 januari – måndag
Isande vindar svepte över Stockholm i gråvädret och jag stannar inne i mitt varma Brommanäste, förutom ett kort besök inne på Centralstation där det skyltades med svenskodlade tulpaner, så här på Tulpanens dag!
Idag var det nog första dagen sedan jag började jobba 1970. som jag är hemma en vardag utan att ha dåligt samvete! Nu känner jag inte kraven på mig längre och jag kan ta ett djupt andetag och bara koppla av!
16 januari - tisdag
Hårda sydliga vindar över Stockholm och mitt på dagen kom snön! Jag ligger lågt!
17 januari – onsdag
En decimeter snö har fallit över Stockholm och plogbilarna skrapade gatorna här utanför när jag vaknade. Från det att jag var 16 år, alltså för 48 år sedan, har jag röjt snö där jag jobbat. Alltid redo! Alltid bevakat väderprognoser! En gång i tiden när vårt familjeföretag skötte om mängder av trädgårdar runt om i Stockholm, där vi även hade hand om snöröjningen, var jag ute på kvällarna och mätte snödjupet med tumstock, så att vi visste när vi skulle rycka ut. Vi körde runt på stora bostadsområden i västra Stockholm och på Stadsholmens gårdar på Söder och andra platser i innerstan. Helst skulle allt skottas och röjas samtidigt och det hände ibland när vi var färdiga och helt slutkörda, att det började snöa igen och det var bara att börja om. På radio och TV talade alla om hur trevligt det var med snön, men trots att det var vårt levebröd, så lärde jag mig aldrig att acceptera snön.
När jag jobbade i vårt familjeföretag Norrtälje Trädgårdsservice, hade jag väldigt många år kvar till pensionJ, men längtade redan då till den dag då jag skulle slippa bry mig om det snöade eller inte. Då jag som alla andra skulle kunna titta ut genom fönstret och bli glad åt snön som fallit under natten, att det blev ljust och vackert.
Så gjorde jag i morse! Och i stället för att köra 7 mil till jobbet på Engsholm, som jag gjort de senaste 20 åren, i vinterväglag i mörkret, så vände jag mig i stället om i sängen och somnade om…!
Efter en lång stilla frukost, tog jag tunnelbanan in till Gamla Stan. Mitt mål var egentligen Östra Södermalm, men jag ville vandra en stund längs Stockholms äldsta gator innan jag klättrade upp på Söders höjder. Som vanligt hälsade jag på Järnpojken på Bollhustäppan. Pojken som tittar på månen, kallas han också och den här Sveriges minsta offentliga staty (15 cm hög) restes här intill Finska kyrkan 1967. Skapad av Liss Eriksson. Varje gång som jag besöker pojken, har han nya kläder på sig. Det är någon eller några som i hemlighet pysslar om den här lilla pojken och det sägs att man får tur och lycka i sitt liv om man klappar honom på huvudet. Vilket jag oftast gör!
Jag passerade Slussen som är och kommer att vara en stor arbetsplats, fram tills allt blir klar runt 2025. Den nya Slussen kommer att förändra den här platsen totalt och jag är ganska säker på att kopplingen mellan Söder och Gamla Stan kommer att bli till det sämre. Ibland tycker jag att vår vackra stad utvecklas helt fel. Tänker även på det blivande Nobelcenter på Blasieholmen. Två viktiga platser i huvudstaden som mer eller mindre förstörs.
Harald Lindbergs trappor upp till Mosebacke från Katarinavägen kändes lätta att gå eftersom jag känner mig piggare än på länge.
Min vanliga vandringsväg gick från Mosebacke, Fiskargatan fram till Katarina kyrkobacke och förbi Katarina kyrka som enligt mig är en av Stockholms vackraste kyrkor, vänster vid Mäster Mikaels gata, förbi Cornelisparken, korsade Katarinavägen och in på Fjällgatan, jag fortsatte fram mot Sista Styvens trappor, där Per Anders Fogelström bodde och vidare upp till Stigbergsgatan och Anna Lindhagens täppa, där jag tog några bilder ut över stan. Jag vandrade vidare över Folkungagatan, upp Sågargatan och in till vänster på Lotsgatan. På Åsögatan tog jag en bild på huset som Fogelström använt som bostad åt Henning och Lotten i boken Mina drömmars stad. Böckerna som jag läst så många gånger och som jag njuter av varje gång.
På Åsöberget blåste det isande kallt, men snön hade slutat falla och i några sekunder tittade en blek januarisol fram, för att sedan försvinna bakom tunga grå moln igen. Nu längtade jag efter kaffe och som vanligt tog jag sikte på Bakverket - Bondegatan 59. När jag kom fram såg jag att caféet hade ändrat namn till Bazzar och jag undrar varför så många caféer och restauranger inte kan få ha kvar sina svenska namn, trots ägarbyten. Jag är verkligen långt ifrån någon inskränkt nationalist, utan tycker att det är bra och spännande med caféer och restauranger från hela världen här i Stockholm, men jag tycker att det börjar gå aningen för långt nu. Jag skulle kunna räkna upp väldigt många caféer runt om i stan som tappat sina svenska namn och som nu heter något man knappt kan uttala. Jag blev glad lite senare när jag gick förbi Gunnarssons konditori på Götgatan 92!
Hur som helst så har ´´Bazzar´´ helt fantastiska mackor och gott kaffe, och jag satt länge i värmen och njöt innan jag började vandra genom ett vintrigt Vitabergsparken, där barn åkte pulka i de branta backarna uppifrån Sofia kyrka. Jag gick vidare bort Ringvägen fram mot Götgatan och roade mig med att se vad butiker, restauranger och caféer heter. Tittade bort mot Folkungagatan 52 och Wirströms Järn och Färg, butiken som har öppet 365 dagar om året och som funnits här sedan 1989! Man borde egentligen handla där någon julafton och nyårsafton bara för att ta del av den fantastiska servicen.
Det blev en härlig vandring på fina Söder och jag kände mig inte alls trött efter 16 000 steg, ingen lång vandring ens för en pensionär, men i snö och med flera lager tjocka kläder så räckte det bra den här onsdagen! Tunnelbanan från Medborgarplatsen tog mig hem till Alvik.
18-19 januari
Vilodagar. Läst, skrivit, småvandrat!
20 januari – lördag
Mina drömmars stad och hela Per Anders Fogelströms bokserie om människornas liv i Stockholm förr i tiden som jag läst så många gånger, är berättelser som fått hedersplatsen i mitt litteratur-hjärta. Förra året skulle Fogelström fyllt 100 år. Det firades och uppmärksammades på många olika sätt i stan under hela 2017, bland annat gick jag en Fogelströmsvandring på söder och besökte platser där handlingen utspelar sig i böckerna.
Igår såg vi teaterföreställningen ´´Våra drömmars stad´´ på stora scenen på Stadsteatern tillsammans med goda vänner. Jag hade inga större förväntningar eftersom jag verkligen inte är någon teatermänniska, utan trivs bäst när en historia berättas i böcker eller på film. Teater som oftast blir alldeles för överspelat med vilda yvigt gester och med höga röster för att publiken ska se och höra, passar inte mig. Men när det gäller Fogelströms berättelser så måste jag självklart även se den här teatern.
Förväntansfullt såg jag när skådespelarna fyllde scenen. Jag hade väntat mig en startscen där Henning som 15-åring vandrar in i staden på 1860-talet, som i boken, men i stället står en grupp människor tätt hopträngda mitt på scenen och det ska då föreställa Hennings första boende i det trånga rummet med många inneboende. Dom står där och skakar och skriker ut sina repliker och Henning som i boken och filmen är en lågmäld och blyg person, blir här till en sprattelgubbe som studsar omkring. Jag sitter chockad och stirrar och förstår inte vad det är som händer, men förstår också att det är svårt att gestalta 100 år på tre timmar. Men hela den här förställningen blir till en enda röra av personer som springer omkring och man kastas fram och tillbaka i tiden. I boken lär man känna personerna så väl och de har nästan blivit som ens vänner efter alla läsningar. Nu kände jag inte igen en enda person i den här virriga röran.
Nej, det här var nog mitt sista försök att gå på teater. I garderob kön efteråt träffade vi en man som sa att det var det sämsta han sett och var upprörd att han betalat så mycket för detta! Nu ska jag inte ta ner den här föreställningen på det sättet, utan bara konstatera att teaterföreställningar inte passar mig.
Men vi hade trots allt en väldigt trevlig stund och maten efteråt var definitivt mycket bra på Wokhouse på Regeringsgatan…!
Läs mer om Våra drömmars stad på Stadsteatern här!
Högst uppe under headbilden finns flera länkar, där finns bland annat alla ´´Mitt första år som pensionär´´
Nu väntar en vecka ute på Djurgården!
Vecka 2, 2018 - Djurgårdsvecka
8 januari - måndag
Idag är det första dagen som jag på riktigt känner att jag har slutat jobba, eftersom det är nu alla mina f.d. arbetskamrater börjar arbeta igen efter jul- och nyårshelgerna. Det kändes underbart att få sova tills jag vaknade klockan 6 och att i stilla tempo vakna och njuta av långfrukost framför nyheterna.
På väg till ögonläkaren på Östermalm, tog jag först en sväng upp till ´´nya´´ Brunkebergstorg för att se hur torget förändrats. Förr var det här ett levande torg, det var innan de gamla vackra husen revs och ersattes av iskalla, själlösa och vansinnigt fula byggnader. Platsen har legat så gott som öde i många år, eftersom det inte finns några butiker kvar efter rivningen av de gamla husen. Det har enbart varit en plats som man passerar. Torget ska nu ha gjorts mer människovänligt och visst är det bra att Gallerian fått en ny entré till torget, det ger mer folkliv än tidigare. Men jag blev lite besviken att den tidigare gröna lilla parken nu helt skalats av och ersatts med stora upphöjda planteringar och visserligen såg jag att magnolior hade fått plats just utan för Galleria-entrén, men jag tycker att det varit trevligare med mer grönska på den här fortfarande så kyliga platsen. En stor katsura som togs bort från torget förra året, flyttades till Djurgården och står nu vid Rosendals trädgård.
Vem vet, det kanske blir bra när det som planterats växt till sig. Tyvärr står byggnaderna runt torget kvar med sina mörka dystra fasader och jag vet inte om det blev så mycket trevligare på Brunkebergstorg efter ombyggnaden, trots att folk ränner ut och in i Gallerian…!
Hela kvarteret där Gallerian ligger, byggs nu om och platsen ska heta ´´Urban escape´´ - inga svenska namn duger i stan nu för tiden. Men det är ett spännande bygge i City där taken blir gröna av växter och med restauranger varifrån man kommer att ha en fin utsikt över huvudstaden. Jag ska försöka ta mig upp där någon dag för att se hur långt de hunnit.
Jag vandrade bort förbi Kungsan och Berzelii park och vidare Birger Jarlsgatan fram till Humlegården. Där upptäckte jag att det skett förändringar i den stora omtalade planteringen runt Linné. När den senaste planteringen iordningsställdes, tycker jag att det blev väldigt fint med den vilda stilen, där tusentals solhattar i orange trängdes med andra vackra perenner. Tyvärr dog de flesta solhattar efter några år och planteringen har väl haltat lite sedan dess. Men nu har något hänt. Runt hela planteringen har i ett brett stråk nya perenner planterats (jag återkommer med vad det är för perenner) och det ska bli mycket spännande att se resultatet nästa år och framför allt om två år när växterna etablerat sig ordentligt.
Kaffe drack jag på mysiga och gammeldags Sture Konditori i hörnan Sturegatan-Karlavägen.
9 januari - tisdag
På morgonen åkte jag ut till Blockhusudden på Djurgården, där jag ska bo den här veckan. Lexus och jag startade med en morgonvandring runt Isbladskärret. Det var någon grad kallt, en blek lågt gående januarisol gav oss ett svagt ljus med långa skuggor och jag kände verkligen min nyvunna frihet när vi vandrade stigarna fram runt den unika våtmarken som ligger bara några kilometer från stadens stress.
Vid Blockhusuddens parkering, arbetas det vidare på det stora monumentet över flodvågskatastrofen 2004 och jag är nyfiken hur det kommer att se ut i vår när de blå blomsterlökarna kommer att blomma på jordbäddarna. Konstverket är utformat som en spiral som vrider sig runt sig själv genom vallar som stiger ur marken. Spiralen som kallas för Fibonacci-spiralen återfinns i flera av naturens mönster.
Dagens andra vandring blev längre då vi gick bort till Waldemarsudde och vidare förbi Rosendal. Vid brofästet nedanför Rosendal funderade jag hur det kommer att bli när den nya bron kommer på plats 2019. Den har fått namnet Folke Bernadottes bro och kommer att förbinda platsen vid Sjöhistoriska museet och Rosendal på Djurgården.
10 januari - onsdag
Vaknade till ett vykortslikt, gnistrande och krispigt Djurgården, då dim(rim) frost täckte träd och buskar. Tänk vad 5 minusgrader plötsligt kan förvandla ett tråkigt januarimörkt Stockholm, till något så ljust och vackert. Cecilia jobbar på Djurgårdsförvaltningen och nu när jag varannan vecka bor hos henne ute på underbara Blockhusudden, lever Lexus och jag ett fritt, lugnt och skönt pensionärsliv.
Våra vandringar blev extra sköna denna vackra dag, trots att dimman tätnade under dagen och fartygens mistlurar ljöd ödesmättat ut över sjön. Längs stränderna låg hundratals sothöns och guppade i vågorna, de dök ibland ner i det mörka kalla vattnet, för att äta av vattenväxter vid de grunda stränderna. Stora Finlandsfärjor gled då och då ljudlöst förbi och jag blir aldrig bli mätt på dessa vandringar med min vackra, lurviga, fyrbenta kompis och självklart även med den lurviga kompisens matte, när hon är ledig!
Vid lunchtid tog jag bussen in till Nybroplan för att möta min dotter. Vi åt på Taco bar på Kungsgatan och butikvandrade sedan en stund innan jag återvände ut till Djurgården. Det var lugnt i butikerna denna årets fattigaste månad!
Ännu en perfekt dag, som avslutades med Cecilias goda mat och ett glas vin.
Om jag njuter av mitt nya pensionärsliv? Jovars...!
12 januari – fredag
Idag letade jag mig ut till vår stora pampiga barockpark i Drottningholm, där kungafamiljen har sitt hem. Jag brukar besöka parken då och då för att följa utvecklingen av alléernas lindar.
Utbytandet av Drottningholms slottsparks ca 800 lindar i alléerna, har jag följt sedan de första gamla och dåliga lindarna fälldes 1997. Det har varit ett spännande och långvarigt projekt där de sista lindarna planterades 2011. Jag har varje år följt arbetena med plantering och uppbyggnadsbeskärning och fick förklarat i ett mail från slottsparksarkitekt Lena Löfgren-Uppsäll, hur den komplicerade uppbyggnadsbeskärningen skulle gå till. Då förstod jag att det inte skulle bli någon traditionell uppbyggnad med harmoniskt vackra kronor. Här gällde det att få träden att fungera i den ursprungliga idén. Och som sagt var, komplicerat är det, minst sagt!
Det här är ett utdrag av mailet som jag fick av Lena:
I Drottningholm är avståndet mellan de två mittersta raderna större, ca 12 m, än det i de yttersta trädraderna som är 7 m. Träden planterades inom raderna på ett avstånd av ca 7 m. Måtten utgår från mått i aln.
I den mittersta raden skulle trädkronorna inte växa ihop mellan raderna, utan trädkronorna skulle beskäras så att den ljusstrimma föll ner på marken mellan raderna. Inom raderna däremot skulle träden växa ihop. I de yttre raderna skulle träden växa ihop både mellan raderna och i raderna.
På så vis bildades tre alléer av de fyra trädraderna. I mitten fick man en ´´öppen´´ , ljusare allé där man genom trädkronorna såg slottets flyglar när man vandrade i alléerna från väster mot öster. De båda yttre alléerna skulle bilda täta ´´lövgångar´´, som gav skugga och viss enskildhet.
För att åstadkomma detta skulle stamhöjderna för träden vara något lägre i de yttre alléerna och lite högre i den ´´inre´´ allén. D.v.s. träden i de båda mittersta raderna hade lite högre stamhöjd mot mitten och lite lägre stamhöjd mot yttersidorna. Även valven i mittallén och de yttre skulle variera något, med högre valv i den mittersta allén än i de yttre.
Det var mycket intressant att få den beskrivningen och jag har därför genom åren inte funderat så mycket på att det såg märkligt ut efter de olika beskärningsarbetena.
Men idag stod jag mest och gapade och undrade hur detta ändå ska sluta. Varje träd tycks ha fått en egen beskärningsmetod och det ser oerhört märkligt ut. Jag skulle så gärna velat ha haft slottsträdgårdsmästaren med mig under dagens besök, som kunde förklara för mig vad tanken med just den här senaste beskärningen är. Det här går över mitt förstånd! Självklart litar jag på de ansvariga i slottsparken och det finns såklart en förklaring till hela den här beskärningsmetoden. Jag kommer nyfiket att följa utvecklingen vidare.
Nu är det helg! Även om jag har helg hela tiden nu, så känns det fint att få umgås med mina när och kära - på dagtid!
13 januari – lördag
En grå, men mysig vilodag på Djurgården. Vi gjorde ett försök att besöka MR Cake, caféet på Rådmansgatan 12 i f.d. Arkitekturskolan. Det är de två stjärnkonditorerna Mattias Ljungberg och Roy Fares som öppnat det här spännande caféet på Östermalm i höstas, men köerna utanför i kylan var för långa för oss idag. Vi får prova en vardag i stället.
14 januari – söndag
Ännu en sovmorgon med långfrukost ute på Blockhusudden, en skön vandring med Lexus runt Isbladskärret då han fick träffa en massa trevliga kompisar, som också var ute med sina mattar och hussar.
Som avslut på den här underbara veckan åkte vi till Bosse Rappnes Ulriksdals Slottsträdgård och fikade. Så här års är man ju utsvulten på blommor, men här fick vi njuta av mängder med tulpaner och mina C:n köpte hem buketter av dessa fantastiska blommor. Här kan man plocka själv och komponera sin bukett. Vi brukar alltid stöta på trädgårdsmästare Bosse här, men idag fanns han tydligen inte på plats!
Nu ser jag fram mot en ny skön vecka, som en fri man i stan!
Vecka 1, 2018 - Kungsholmen runt
1 januari - måndag
Regnet föll tungt över huvudstaden den här första dagen på året. Mitt första fria år har nu äntligen inletts och jag vaknade utsövd ute på Blockhusudden efter en lugn och trevlig nyårsafton tillsammans med mina allra käraste. Innan jag klev ur sängen funderade jag lite på det kommande året. Friheten har jag sett fram mot länge, men flera undrar fortfarande om det inte kommer att bli tråkigt att inte ha ett arbete att åka till. Jag har ingen aning. Det visar sig…
Att vandra i trädgårdar med min kamera, är något jag kommer att göra oftare nu när jag inte längre har ett arbete att sköta. Jag kommer att läsa, skriva och resa betydligt mer nu när jag har tid över och jag kommer även att vara mer hos Cecilia ute på Djurgården där jag ska att sköta om hennes vackra trädgård. Trädgården kommer jag att vårda och sköta med kärlek och glädje. Det vore nog inte så klokt att den f.d. Slottsträdgårdsmästaren helt plötsligt skulle sluta med allt trädgårdsarbete, efter 48 år i trädgårdar.
Nu längtar jag efter långa stadsvandringar igen, men innan dess ska jag ta hand om min lägenhet, så nu blir det några dagar med storstädning!
2 januari – tisdag
Vardagen är här igen efter alla kravfyllda och överkänsliga helger, vilket känns oerhört skönt. Först nu kan jag börja andas normalt igen och njuta av årets första orörda dagar. Mitt nyårslöfte är att lära mig sova lite längre på morgnarna och det har jag verkligen lyckats med under en tid nu.
När jag öppnade min Facebook på morgonen, såg jag att trädgårdsmästaren på Waldemarsudde, Marina Rydberg hade skrivit ´’ Man saknar dig och de tidiga morgoninläggen redan kompis! Men unnar dig en God morgon ändå såklart!´´ .
Det värmde lite i hjärtat!
3 januari - onsdag
Doften som slog emot oss när vi klev in i Medelhavshallen, var gudomlig. Det doftade vår och natur som det gör utomlands och jag stod helt stilla en stund för att supa in allt det goda. Besöket i Edvard Andersons växthus fick mig att vakna till liv igen, efter denna mörka vinter i Stockholm, då jag för första gången sedan jag var barn, längtar efter snö. Nu när jag inte längre behöver köra sju mil till jobbet, i mörker, oväder och halka, nu när jag kan vända mig om i sängen och sova en stund till!
Medelhavshallen är för mig det viktigaste rummet i detta stora vackra växthus i Bergianska trädgården. Grosshandlare Edvard Anderson (1865-1936) lät testamentera pengar till Kungliga Vetenskapsakademin, så att denna oas i Stockholm kunde uppföras och invigas 1995. Tack så mycket för det Edvard!
När vintern är som mest sträng, eller då mörkret tynger oss som mest, är det en fröjd att få ta av sig vinterjackan och strosa omkring i de sju olika varma växthushallarna – Medelhavshallen, Sydafrika, Australien, Palmhallen, Tropikrummet, Kalifornien och Ormbunksrummet. I de olika rummen finns cafébord utställda på vissa platser, där man kan slå sig ner och njuta av en fika, omgärdad av växter från hela världen. Idag blev jag lugn och hoppfull av att få tillbringa en stund i värmen bland alla dessa växter.
I Ormbunksrummet blommade den håriga pussmunnen (Nematanthus strigillosus) och efter alla besök här hos Edvard, känns det som om många av alla dessa växter har blivit mina kompisar.
4 januari – torsdag
Regnet piskade ner över stan och jag stannade kvar hemma i mitt varma näste. Ordnade med bilder, började skriva om Stockholms bergsparker, läste, drack te! Såg två avsnitt av På spåret, som jag missat. Började känna av friheten och jag blev nästan rädd av att jag har det för bra…! Vad är haken?
Såg Barcelona i spanska cupen hemma hos dottern!
5 januari – fredag
När det började ljusna över vår huvudstad, hängde jag på mig kameraväskan, vandrade över till Kungsholmen i regnet och njöt av den där frihetskänslan som jag har så stort behov av. Jag har under en tid känt en längtan efter att få vandra och fotografera igen, men det är egentligen inte alls rätt årstid nu för en trädgårdsfotograf, men trots regnet och den gråbruna omgivningen, var det riktigt skönt att få långvandra igen efter alla helger.
På Kronobergsgatan 41 fikade jag på Två systrar och en kock där både kaffe och macka smakade mycket gott! Hit kommer jag att återvända, var så säkra systrar och kock!
Jag passerade Stadshusets innergård där det alltid finns stora grupper av turister som försöker fånga allt de ser med sin kamera.
Borta vid Norr Mälarstrands parkstråk såg jag att de börjat renovera den långa strandparken i etapper. Det blir bland annat nya möbler, ny belysning, träd och buskar. Allt ska vara klart 2019. Entreprenör är Bite AB. Bra och spännande! Holger Blom och Erik Glemme skulle nog också ha gillatrenoveringen! De två som en gång i början av 1940-talet utformade denna vackra gröna strandpromenad.
6 januari – lördag
Biodag! Solsidan! Gillade!
Nästa kommer jag att vara på Djurgården!
