Vecka 30, 2018 - I en salongsbåt runt Djurgården
23 juli – måndag
25,8 grader
Väderprognosen visade att det i veckan kan bli 35 grader i Stockholm och Sverige brinner fortfarande! Det pågår 25 skogsbränder i landet, fyra av dem är enormt stora och brandpersonal från flera länder i Europa hjälper till med släckningen. Det är bara en tidsfråga innan det börjar brinna i våra trakter också. Tidigare har vi pratat om sommaren 1994 som den torraste och varmaste, 2018 kommer det att stå i historieböckerna om!
På väg hem från ögonläkaren på Östermalmsgatan, gick jag genom Humlegårdens lindalléer där marken var täckt av nedfallna löv, precis som i oktober.
24 juli – tisdag
28,6 grader
Vi gav oss av tidigt från stan Cecilia och jag, och hade som första mål Örebro stadspark. Varje gång jag åker söderut på E20, besöker jag en av Sveriges finaste stadsparker, kanske mest för att se hur blomstergatan med sommarblommorna ser ut. Det är ett nytt tema varje år och i år går planteringarna i gult, orange, lila och vitt. Egentligen har jag alltid haft svårt för det gula i trädgårdar, men den här blandningen från Holländska Verver, var väldigt fin tyckte vi båda. Temperaturen låg runt 30 grader även här i Örebro, men parken vattnas och vi kunde njuta av fräscha blommor och vandra på grönt fräscht gräs.
Resan fortsatte mot Läckö slott, som var huvudmålet på vår snabbresa. Efter ett stopp i Mariestad där vi handlade – bland annat Mariestads öl - körde vi sista biten ut mot Läckö och landade på en mycket het slottsparkering. Jag hade genom Instagram tagit kontakt med trädgårdsmästare Simon Irvine och vi bestämde oss för att ses för att hälsa i trädgården. Flera gånger under en femton års period har jag besökt Läckö och varje gång har Simon haft semester, men nu var han äntligen på plats.
När man genom entrétrappan vandrar ner till den vackra köksträdgården som är skyddad av murar åt alla håll, omfamnas man av höga kungsljus och ålandsrot som växer vilt och vackert bland trapporna, där även pipörten fortfarande blommar. Den här dagen klipptes buxbomhäckarna, som inramar de olika odlingskvarteren och snören var spända för att häckarna skulle bli perfekt formade. Det var trevligt att få prata en stund med den legendariska trädgårdsmästaren som skapat denna vackra köksträdgård, på en plats där det för 28 år sedan endast fanns en gräsmatta. Det här är alltså hans verk och redan från början planerade han in den fantastiska pergolan mitt i trädgården, som först nu ser ut som han tänkt. Inne i pergolan finns bänkar där de som söker skugga kan vila. Vila i skugga vill man ju göra hela tiden denna heta sommar.
Simon Irvine är trädgårdsdesigner och har bland mycket annat skapat rosenträdgården i Wij trädgårdar i Ockelbo och har även gett ut två böcker, Om trädgårdar från 1998 och I kökslandet från 2004. Han är verkligen så som man förställer sig en riktig trädgårdsmästare, kunnig, lågmäld och vänlig, och med rätt outfit. Han berättade att hans hatt finns att köpa på NK i Stockholm! Simon som är 66 år och inte har några planer på att gå i pension, är utbildad vid Royal Botanic Gardens i Kew och har bl. a varit trädgårdsmästare hos National Trust.
Hämtat från Simons hemsida:
Simon Irvine är en flitigt anlitad och mycket uppskattad föreläsare
och har medverkat i många olika sammanhang – på universitet och
olika trädgårdsutbildningar, på konferenser om trädgårdsterapi, om trädgård och mat och om trädgårdsturism, på bibliotek och museer,
hos studieförbund, trädgårdssällskap och andra kulturorganisationer.
Trädgården är vacker med sitt läge vid Vänerns strand, men visst märks det att vi befinner oss i en extremt het sommar. Även om trädgårdens växter får det vatten de behöver så är som om de kämpar i den brännande solen. Grönsakerna som är sådda i svängda vackra linjer ser som vanligt fina ut och kålen är fantastisk. Odlingarna är självklart ekologiska och allt ätbart tar restaurangen hand om!
Det gick inte att vistas så länge i trädgården då solen brände över växter och människor, så vi åkte bort och checkade in där vi skulle bo. På Läckö Strand finns olika boenden, camping, vandrarhem och Bed & Breakfast. Vi hade valt B&B och det var ett helt ok rum - vi skulle ju bara bo där i en natt. Vi tog bilen för att utforska omgivningarna lite och upptäckte att det fanns ett café som heter Djurgårdsuddes café och även gästgiveri Traneberg, vilket var mycket märkligt, Jag bor ju i Traneberg hemma i Stockholm och Cecilia bor på Blockhusudden på Djurgården. Vi brukar säga udden. Någon slags tecken kanske?
Vi åt nere vid Spikens fiskehamn innan vi återvände till Läckö Strand, där vi tillbringade kvällen vid sandstranden, med utsikt över Europas fjärde största insjö. Det blev en riktig skön kväll då temperaturen var mer anpassad för oss nordbor. Jag brukar inte ha problem att bada i ganska kallt vatten, men när vattnet nådde knäna kändes det som om någon stack knivar in i benen. Så oerhört kallt var vattnet. Ofattbart efter den långvariga värmen.
.
25 juli – onsdag
30,9 grader
40 mil hem från Läckö till Stockholm i 30 graders värme, men i bilen var det svalt och skönt. Naturen var inte riktigt lika utbränd söderut, som den är i Stockholmsområdet.
26 juli – torsdag
31,4 grader
Mellan klockan 02-05 i natt sov jag ute på balkongen! Temperaturen var perfekt, jag somnade direkt och vaknade när solen nådde i mitt ansikte. Det sägs att det ska komma regn på söndag – fan trot!
Gömmer mig från sol och hetta inomhus med böcker framför fläkten!
På nyheterna såg jag att äppelskörden kan bli rekordstor i år. Mycket sol, bevattning och inga svampsjukdomar eller insektsangrepp!
27 juli – fredag
30,6 grader
Bränderna rasar fortfarande i Sverige och i flera andra länder i Europa. Högtrycket och värmen ligger kvar. Det utlovade regnet på söndag har tagits bort i prognosen.
Det var över 30 grader varmt när vi blev hämtade vid Blockhusuddens brygga och förväntansfulla klev ombord på den vackra gamla salongsbåten Alwilda, som vi skulle färdas med runt Djurgården. Den 12 meter långa salongsbåten som byggdes 1917, var just en sådan skönhet som jag skulle vilja se och fotografera i Djurgårdsbrunnskanalen, men aldrig lyckats upptäcka där bland alla skrytiga plastbåtar. Nu fanns vi själva i kanalen ombord på en mycket vacker båt som folk på andra båtar, tittade på med beundran i blicken och några kommenterade också – fin båt! Det var verkligen en fantastisk känsla att sakta få färdas runt ´´vår´´ ö i Stockholm och när vi passerade Cecilias hus på Blockhusudden blev jag lite extra varm i hjärtat! Det fina röda huset med det vackraste läget! Djurgårdens stränder är lika bedårande vackra från sjösidan som från land. Vi pekade på byggnader –där är Bonniers, Wallenbergs och Krügers!
Vi angjorde den långa bryggan vid Kungliga Motorbåt Klubbens som sträcker sig från Djurgårdsbron och bort mot Diplomatstaden. Där skulle de övernatta för att sedan fortsätta sin färd dagen efter. Vi satt i båten och pratade och de svaga vindarna från öster svalkade skönt. Stort tack Reine och Helen för den fantastiska turen med er vackra båt!
Vi stirrade ut mot sydväst för att försöka se den omtalade blodmånen (århundradets längsta månförmörkelse) som skulle visa sig efter 21.30 här i Stockholm. Tyvärr så fylldes himlen av moln just den här kvällen. I en månad har himlen varit molnfri, men precis ikväll så dök de upp och skymde månen. Folk hade samlats på Blockhusudden för att sitta på första parkett, men de fick besvikna lämna udden.
28 juli – lördag
27,6 grader
Mulet! Några droppar regn föll och då menar jag verkligen ´´några droppar´´!
29 juli – söndag
Väcktes ur min dåliga nattsömn av åska som mullrade och regn som slog mot rutan. Äntligen dundrade ett åskväder in över oss och blixtarna studsade över staden. Himlen öppnade sig och regnet vräkte ner. Folk gick ut på balkongerna och bara stod där och tycktes njuta av att vädret verkligen kunde förändras den här sommaren. Någon hade glömt att ta in stolsdynor och kläder. Tyvärr drog regnet förbi alldeles för fort och senare på morgonen blev det lika klibbigt varmt igen, även om vissa moln skymde solen då och då.
Funderade lite över blogg och Facebook igen. På bloggen får jag få kommentarer till mina inlägg, men när jag länkar dem till Facebook, så blir det en hel del kommentarer och väldigt många ´´likes´´ där i stället. Det är ju bloggen som betyder mest för mig och jag är glad åt de få kommentarer som jag får! Det finns ju trots allt några få som fortsätter att kommentera.
Som vanligt är det så att de snabba sociala medierna som Facebook, Instagram och Snapchat, är lättats att ta till sig i dessa hetsiga tider. Långa texter i sociala medier är för tröttsamt. Ändå vill jag fortsätta och gå i mål den 31 december med min dagbok ´´Mitt första fria år´´ på bloggen. Det är 22 veckor kvar innan jag ska försöka skriva mer normala inlägg igen.
Läckö slottsträdgård 2018
Jag hade genom Instagram tagit kontakt med trädgårdsmästare Simon Irvine och vi bestämde oss för att ses för att hälsa i trädgården. Flera gånger under en femton års period har jag besökt Läckö och varje gång har Simon haft semester, men nu var han äntligen på plats.
När man genom entrétrappan vandrar ner till den vackra köksträdgården som är skyddad av murar åt alla håll, omfamnas man av höga kungsljus och ålandsrot som växer vilt och vackert bland trapporna, där även pipörten fortfarande blommar. Den här dagen klipptes buxbomhäckarna, som inramar de olika odlingskvarteren och snören var spända för att häckarna skulle bli perfekt formade. Det var trevligt att få prata en stund med den legendariska trädgårdsmästaren som skapat denna vackra köksträdgård, på en plats där det för 28 år sedan endast fanns en gräsmatta. Det här är alltså hans verk och redan från början planerade han in den fantastiska pergolan mitt i trädgården, som först nu ser ut som han tänkt. Inne i pergolan finns bänkar där de som söker skugga kan vila. Vila i skugga vill man ju göra hela tiden denna heta sommar.
Simon Irvine är trädgårdsdesigner och har bland mycket annat skapat rosenträdgården i Wij trädgårdar i Ockelbo och har även gett ut två böcker, Om trädgårdar från 1998 och I kökslandet från 2004. Han är verkligen så som man förställer sig en riktig trädgårdsmästare, kunnig, lågmäld och vänlig, och med rätt outfit. Han berättade att hans hatt finns att köpa på NK i Stockholm! Simon som är 66 år och inte har några planer på att gå i pension, är utbildad vid Royal Botanic Gardens i Kew och har bl. a varit trädgårdsmästare hos National Trust.
Hämtat från Simons hemsida:
Simon Irvine är en flitigt anlitad och mycket uppskattad föreläsare
och har medverkat i många olika sammanhang – på universitet och
olika trädgårdsutbildningar, på konferenser om trädgårdsterapi, om trädgård och mat och om trädgårdsturism, på bibliotek och museer,
hos studieförbund, trädgårdssällskap och andra kulturorganisationer.
Trädgården är vacker med sitt läge vid Vänerns strand, men visst märks det att vi befinner oss i en extremt het sommar. Även om trädgårdens växter får det vatten de behöver så är som om de kämpar i den brännande solen. Grönsakerna som är sådda i svängda vackra linjer ser som vanligt fina ut och kålen är fantastisk. Odlingarna är självklart ekologiska och allt ätbart tar restaurangen hand om!
Det gick inte att vistas så länge i trädgården då solen brände över växter och människor, så vi åkte bort och checkade in där vi skulle bo. På Läckö Strand finns olika boenden, camping, vandrarhem och Bed & Breakfast. Vi hade valt B&B och det var ett helt ok rum - vi skulle ju bara bo där i en natt. Vi tog bilen för att utforska omgivningarna lite och upptäckte att det fanns ett café som heter Djurgårdsuddes café och även gästgiveri Traneberg, vilket var mycket märkligt, Jag bor ju i Traneberg hemma i Stockholm och Cecilia bor på Blockhusudden på Djurgården. Vi brukar säga udden. Någon slags tecken kanske?
Vi åt nere vid Spikens fiskehamn innan vi återvände till Läckö Strand, där vi tillbringade kvällen vid sandstranden, med utsikt över Europas fjärde största insjö. Det blev en riktig mysig kväll då temperaturen var mer anpassad för oss nordbor. Jag brukar inte ha problem att bada i ganska kallt vatten, men när jag gick i här kändes det som om någon stack knivar in i benen. Så oerhört kallt var vattnet. Konstigt efter den långvariga värmen i hela Sverige.
Örebro stadspark - sommarblommor
Örebro stadspark 2018
Vecka 29, 2018 - Extremvärme!
16 juli – måndag
30,8 grader
Ännu en stekande het dag! Det går inte längre att äta frukost ute på Brommabalkongen. Det är för varmt! På TV4 Nyhetsmorgon har programledarna tydligen äntligen förstått att värmen och torkan är ett stort problem och de pratar nu inte bara om att sola, bada och grilla.
Över 30 grader varmt i Stockholm och egentligen borde jag väl suttit framför fläkten och läst en bok hela dagen, men jag tog en tur till Gamla Stans förmiddagssvala gränder, mest för att röra på mig en stund. Den heta luften dallrade mellan husen i stan och det iskalla vattnet jag hade med mig i flaskan, blev snart ljummet. Gamla Stan var ännu inte fylld av turister den här tiden på dagen, men jag led med de turistgrupper som trots allt dök upp i gränderna. Något perfekt guideväder var det verkligen inte.
Som vanligt tittade jag in till Järnpojken vid Bollhustäppan, som idag var naken. Ingen huvudbonad och ingen halsduk. Som vanligt tog jag också mitt kaffe på Café Under kastanjen i kvarteret intill, där jag satt ute länge och njöt i skuggan under det stora trädet.
17 juli – tisdag
30,9 grader
Det brinner i skogar på många håll i Sverige och vattenbombplan från Italien och Frankrike är på väg till de drabbade områdena. Hettan är olidlig och slår alla tidigare rekord. Jag är glad att jag inte jobbar längre. Mitt första år som pensionär känns märkligt på grund av extremvädret och inget är sig likt i sommar-Stockholm. Fläkten går hela tiden hemma i Brommanästet och jag aktar mig för solen som bränner starkt nu. Fortfarande inget regn i sikte i tiodagars prognosen och temperaturer runt 30 grader.
Jag hade planerat flera fotoprojekt i Stockholm den här sommaren, men har fått skjuta det på framtiden. Bland annat hade jag tänkt fota och skriva om Stockholms innerstads kyrkogårdar. Att fotografera trädgårdar och parken den här sommaren är inte intressant.
En lunch med min dotter inne i stan är alltid lika trevligt och jag klev in i en het tunnelbanevagn som tog mig till Odenplan. Min vanliga vandring är Drottninggatan ner. I Spökparken renoverades gräsmattorna så parken var avstängd, men arbetet ska tydligen vara klart nu i juli. Uppe i Tegnérlunden var det nästan tomt på folk och jag antar att man håller sig inne i den här galna värmen. Det ska bli över 30 grader i Stockholm i dag igen. Några enstaka personer låg på filtar i skuggan och i plaskdammen plaskade ett barn omkring.
Det är verkligen som att gå in i en secret garden mitt i city när man stiger in i Centralbadets trädgård. Den är så perfekt anlagd med den njurformade dammen och den vackra fontänen med Triton. Träden, buskarna och perennerna passar alldeles utmärkt här inne och det blir till en lummig, lite hemlig trädgård, dit man kan gå när stressen i city blir för stor. För den här trädgården ligger verkligen mitt i city, som en oas.
Som vanligt var det grönt och frodigt på grund av att all grönska här vattnas ständigt och det känns som om trädgården inte bryr sig om torkkatastrofen utanför grindarna. Skugga finns det gott om här då trädkronorna bildar ett tag över trädgården. Jag satt en stund på en bänk och bara njöt av svalkan och den mycket vackra platsen.
Jag vandrade vidare genom Brunkebergstunneln bort mot Humlegården där Linnéplanteringen ännu en gång gjorde mig besviken. Jag får sluta att gå hit i sommar helt enkelt!
Just nu blommar ingenting i den stora runda planteringen runt vår blomsterkung och det är i sig lite märkligt. Borde det inte blomma något nu när turisterna besöker vår stad? Och varför är planteringen fortfarande full av ogräs? Jag förstår tanken med att plantera stäppsalvia i en ring runt hela planteringen, men det räcker inte. Första åren efter det att planteringen nyplanterades tyckte jag om den här ängslika rabatten, men jag tycker att en sådan här framträdande plats borde ha en mer ordnad struktur. Inte strikt uppdelade växter, men någon slags idé, både vad gäller utformning men även en tanke när växterna ska blomma. Jag låter Linnéplanteringen få vara ifred från mig nu i år och hoppas att den här vackra platsen runt vår världsberömda blomsterkung, ska få blomma vackert framöver, Det är han värd vår käre Linné!
18 juli - onsdag
30,6 grader
Vaknade ute på Blockhusudden och det fläktade skönt in från sjön. Ostliga vindar! Ingen förändring i vädret. Över 30 grader och knastertorrt. Det brinner fortfarande i skogarna över stora delar av Sverige och de som får lämna sina hem måste känna sig som om de befinner sig i en skräckfilm. De fyra italienska och franska vattenbomplanen ska stanna i 8 dagar är det sagt, men det blir nog längre. Inget regn i sikte. Det är skrämmande att läsa SMHI:s tiodagarsprognos. Många träd fäller sina löv och det känns höstlikt, trots den intensiva hettan.
På morgonen gick Cecilia och jag i snabb takt - utan Lexus - till Rosendals slott och Rosendalsterrrassen för att titta till de vackra sommarblomsplanteringarna som Cecilia skapat och som hon inte sett på en vecka. Mycket vackert har hon komponerat genom åren, men årets sommarblomsplantering i Rosendals slottspark måste vara det vackraste hon gjort! Allt såg mycket fint ut och slottsparken är som sagt vackrare än någonsin. Vi fotograferade i det besvärliga ljuset och jag tänkte vänta in bättre fotoväder för att ta fler bilder och skriva mer om årets sommarblommor här framöver. Vid de här två trädgårdarna finns automatisk bevattning och det kändes mycket märkligt att gå på grönt mjukt gräs igen, så som det normalt brukar se ut i Sverige på somrarna. Utanför bevattnings området är marken bränd av solen och det ser verkligen skrämmande ut.
Vi gick tillbaka i hettan och valde skogen mitt inne på Djurgården, sista biten vinglade jag nästan av den tryckande värmen. Resten av dagen vilade vi i skuggan i trädgården och njöt av den fläktande vinden som lurade hettan. Lyssnade på Sommar i P1. Folk badade överallt längs stränderna och från båtar som låg stilla ute på sjön. De enda blommor som syns längs stränderna nu är renfana, röllika och tistlar. Trots katastrofvädret, så måste jag erkänna att kvällarna är ljuvligae då tmperaturen inte understiger 20 grader ens på nätterna. Jag känner inte igen mitt Sverige i år.
19 juli - torsdag
28,9 grader
Jag väcktes av Lexus klockan sex, men inte för att han ville gå ut, utan mer för att bara väcka mig. Sedan somnade han hos sin matte igen! Det var ingen idé att somna om så jag tog med mig frukosten ut på altanen och den här morgonen låg vattnet helt stilla ute på sjön. 24 grader tidigt på morgonen och det var omöjligt att vistas i solen. Jag läste om dramatiska bränder på cirka 40 olika platser i landet och de värsta bränderna härjar i Gävleborgs län, Dalarna och Jämtlands län.
Jag lever mig in i Cecilias semester nu och känner mig ledig. Tillvaron är lugn och kravlös med lagom vila, blandat med korta utflykter. På förmiddagen åkte vi ut till Färingsö. C ville visa mig en mysig thairestaurang som ligger mitt ute på landet och det var verkligen ett ställe i min smak. Det lugna läget, den enkla men trevliga uteserveringen i Thailändsk stil, en fin liten gårdsbutik, försäljning i mindre skala av växter och så den gudomliga maten! Vi hade en riktig skön stund och av någon anledning skymdes solen av moln just under vårt besök.
Resan till och från Juntas restaurang på Färingsö var ganska skrämmande. Björkarnas gula blad faller av och och väldigt många andra träd har tappat löven och ser döda ut. Det kändes som att åka genom ett område som drabbats av något typ av katastrof och så är det kanske också. Läget blir allt allvarligare för varje dag och väderprognoserna lovar fortsatt sol och hetta.
Hundratals starar flyger från ek till bok och måste väl vara ute efter ollon?
20 juli - fredag
29,9 grader
Morgonhetta. Frukost i 25 grader. 56 bränder härjar i landet. Det är skrämmande!
Vi for till Ulriksdals slottspark, hämtade upp min dotter i stan och hennes halvsyster i Solna. Vi försöker göra korta utflykter varje dag trots hettan och sedan med gott samvete vistas i skuggan på altanen och lyssna på Sommar i P1. Idag Ulf Lundells sommarprat från 2007 och Monika Ahlbergs från 2014. I Ulriksdals slottspark ville vi se sommarblomsplanteringarna inne i de gamla boskéerna från 1700-talet, som i år inte var lika vackra som under de senaste åren, men vi hade en trevlig stund och åt lunch vid Slottscaféet i skuggan under ett stort parasoll.
Denna galna sommar då skogar brinner, naturen flämtar och träden fäller sina löv, tillbringar jag största delen av min tid på Blockhusudden på Djurgården, i ett gammalt charmigt hus från 1800-talet, vid öns östra strand. Utsikten är fantastisk och jag kommer aldrig att se mig mätt på inloppet från skärgården in mot staden. Det är så rogivande att höra vågorna bryta mot stranden och det är till och med lugnande att höra måsarna skräna ute på Fjäderholmarna och vid Engsholmen. Värme sent in på kvällen är ovanligt i vårt land och det känns nästan fel att gå och lägga sig. Lexus vill verkligen inte gå in när det är dags att sova, utan tittar undrade på oss när vi gör oss klara att avsluta kvällen på altanen.
Vi gjorde ett hastigt besök i Tessinparken som med sina 4000 rosor så prydlig ut, rensat och fint i planteringarna. Synd bara att det inte finns tid att klippa överblommade rosor så att de kan remontera längre in i sommaren. Gångarna hade fått nytt grus och även om det var ett alldeles för tjockt lager som var svårt att gå på, såg det fint ut!
På kvällen var det dags för vår powerwalk, som vi tänkt ska bli kvällsrutin. Vi gick saltsjösidan bort mot Biskopsudden och upp mot Rosendals slott för att ännu en gång den här veckan se Cecilias sommarblomsplanteringarna. Ljuset var vackert och lugnt och jag tog en hel del bilder. Jag vet ingen annanstans i Stockholm där man kan se denna prakt av sommarblommor. Behagliga och harmoniska färger och ett mycket bra val av blommor, gör den här platsen till ett litet blomsterparadis här på Djurgården!
21 juli - lördag
27,0 grader
Det var något som var annorlunda den här morgonen. Något som inte stämde! När jag öppnade altandörren såg jag att 0,6 mm regn hade vräkt ner över trädgården och marken var våt...i en kvart! Men morgonen fortsatte att vara mulen och vi kunde äntligen gå en längre promenad med Lexus. När vi vilade på bänken vid Isbladskärret sjöng en Gärdsmyg sin vackra sång för oss i den annars så tysta naturen.
Vi vilar i värmen. Njuter på altanen och fortsätter att lyssna på äldre sommarprogram, idag letade vi fram ett sommarprat från 2003 med Lasse Krantz, där han börjar med att berätta om hur han blev besatt av trädgård och odling. En gammal träsegelbåt utanför tomten förflyttade sig stilla fram på det blanka vattnet, måsarna var lika energiska som vanligt och svanparet som endast fick en unge i år, gled sakta fram längs stränderna. Ute på grynnan torkade några skarvar sina vingarna. Vi drack mycket vatten och ansträngde oss så lite som möjligt. Tillvaron just nu är en enda längtan efter regn och att den svala kvällen ska komma!
Tyvärr så nås vi hela tiden av nyheter om skogsbränderna. Nu idag drog ett blixtbälte in över norra Sverige med 3400 blixtnedslag på en timma och nya bränder startade. Det känns om en ond makt har satt sina klor i landet där nu 68 skogsbränder härjar. När ska detta få sitt slut? När kommer det räddande regnet?
22 juli - söndag
26,1 grader
Jo då, hettan fortsätter och skogsbränderna sprider sig och blir fler för varje dag och i väderprognoserna syns inte en droppe regn!
. Vi hade planerat en utflykt mot Upplands Väsby idag och jag tänkte att jag nog inte orkade fara iväg igen, men Cecilia övertalade mig och vi tog med oss Lexus och åkte i en kall bil ut mot UVB.
The nut house
Första stopp var trädgårdscaféet The nut house som ligger vid Torsåkers slott i Upplands Väsby. En stillsam plats med café, gårdsbutik och försäljning av växter. På hemsidan kan man läsa ´´Med anor från svunnen tid bygger vi sedan 2005 igen upp en grönskande oas för dagens trädgårdsälskare och dig som söker ro och en vacker miljö´´ Vi njöt av en räkmacka i skuggan av ett fruktträd, innan vi fortsatte till Sanda Cottage som ligger 7 minuters bilväg från The nut house!
Sanda Cottage
Det är Stefan Jösse Jonsson och Veronica Axelsson som bor här i Upplands Väsby, 23 km norr om Stockholm. Här har de skapat ett litet trädgårdsparadis på drygt 1000 kvm. Det är 10 år sedan de flyttade hit och då bestod trädgården av gräsmatta. De här duktiga människorna har sedan skapat en mycket vacker trädgård med många olika rum och där man hela tiden överraskas av något man passerar. Här kan man inte överblicka hela trädgården, utan man vandrar ut och in i fantastiska små trädgårdsrum. Idag hade de öppet hus och vi passade på att besöka deras Sanda Cottage, vilket flera andra trädgårdsintresserade också gjorde. Vi hittade ett trädgårdsrum intill ett litet tomatväxthus, där vi fikade i skuggan.
Vi blev verkligen imponerade av den här trädgården som inte liknar någon annan jag sett. Det syns och märks att de skapat den här platsen med mycket kunskap och kärlek. Tack för att vi fick besöka er och tack Cissi för att du övertalade mig att åka på utflykt den här söndagen!
Sanda Cottage
Det är Stefan Jösse Jonsson och Veronica Axelsson som bor här i Upplands Väsby, 23 km norr om Stockholm. Här har de skapat ett litet trädgårdsparadis på drygt 1000 kvm. Det är 10 år sedan de flyttade hit och då bestod trädgården av gräsmatta. De här duktiga människorna har sedan skapat en mycket vacker trädgård med många olika rum och där man hela tiden överraskas av något man passerar. Här kan man inte överblicka hela trädgården, utan man vandrar ut och in i fantastiska små trädgårdsrum. Idag hade de öppet hus och vi passade på att besöka deras Sanda Cottage, vilket flera andra trädgårdsintresserade också gjorde. Vi hittade ett trädgårdsrum intill ett litet tomatväxthus, där vi fikade i skuggan.
Vi blev verkligen imponerade av den här trädgården som inte liknar någon annan jag sett. Det syns och märks att de skapat den här platsen med mycket kunskap och kärlek. Tack för att vi fick besöka er och tack Cissi för att du övertalade mig att åka på utflykt den här söndagen!
Vecka 28, 2018 - Lexus och jag är gräsänklingar!
9 juli – måndag
Jag befinner mig hemma i Brommanästet några dagar och har idag skrivit om Italienresan och redigerat bilder till några blogginlägg.
Ganska ofta vandrar jag runt Kungsholmen, eftersom det är min närmaste innerstads-ö, det är bara att kliva över Tranebergsbron för att börja rundvandringen. Den här gången valde jag att kvällsvandra runt ön. Under mina dagsvandringar brukar det vara ganska glest med folk längs strandpromenaden, men ikväll var det en strid ström av kvällsvandrare. Hornsbergs strands bryggor var fyllda av folk och likaså vid alla restauranger och caféer som under de senaste åren etablerat sig här vid det nya bostadsområdets strandgata.
I vanliga fall trivs jag bäst när det är lite folk omkring mig under mina vandringar, men ikväll det var ganska trevligt att se stockholmare och turister ute i den här vackra sommarkvällen. Det blev knappt någon fotografering alls, vilket på sätt och vis var skönt. Allt som jag upplever behöver ju inte sparas på fotografier och lite fototrött har jag väl rätt att bli emellanåt. Några få bilder tog jag trots allt. De flesta bilder i det här blogginlägget är tagna med mobilkameran, vilket inte var tanken, med det blev så!
Vid Hornsbergs strandpark solade folk på filtar och i solstolar, trots att klockan var halv åtta och det var en riktigt skön stämning här på Kungsholmens västra strand. Den svåra torkan gör att växtligheten ser ut att kämpa för att behålla sin grönska och vilda örter har svårt att blomma i den brända marken. Ett litet bestånd av rallarros, eller mjölkört som den också heter, växte dock på kajen nedanför Sankt Eriksbron och några tuffa röllekor blommade i gatstenen. Jag hörde just att röllikans blad är bra att gnugga på myggbett. Det ska tydligen genast sluta klia.
Borta vid Stadshuset finns Café Eldkvarn som ligger just vid kajen, där satte jag mig i en solstol med en mjukglass och såg båtar av alla slag passera ute på Riddarfjärden när solen var på väg ner borta i väster. Snart blir kvällarna mörka igen och även om jag brukar säga att det är skönt med ljumma, mörka augustikvällar, när man kan sitta ute långt in på natten med tända stearinljus, så får jag nästan lite panik över att de ljusa sommarkvällarna och nätterna snart är över för i år.
Längs hela Norr Mälarstrand kvällsvandrade folk och när två luftballonger plötsligt dök upp över Riddarfjärden, riktades väldigt många mobilkameror mot de ljudlösa farkosterna, som med bra fart gled fram mot Västerbron. Sista delen av min vandring klättrade jag i Fredhälls krävande klippor och även där satt folk och njöt av den ljusa sommarkvällen.
Jag startade min vandring klockan 19 hemifrån Traneberg och klockan var nästan 22 när jag klev in i Brommanästet igen. Det blev en mycket skön vandring som förhoppningsvis skulle få mig att sova bättre än jag gjort den senaste tiden. Kvällsvandringar kanske ska bli något nytt för mig nu framöver.
10 juli - tisdag
En stilla morgon. Frukost på en solig balkong. Vilat. Läst. Skrivit.
Jag tog tvärbanan till Liljeholmen, därifrån tunnelbana till Hornstull. Vandrade genom badplatsen med solande människor i Tanto och tänkte att Söders egen playa blivit riktigt fin. Längs hela Årstaviken solade och badade folk i värmen. Jag hade tänkt klättra runt bland kolonilotterna i den branta slänten för att fotografera växter, men i hettan orkade jag inte, utan gick bort till strandrestaurangen Skrovet i stället och tog en öl. Så kan det gå...
11 juli – onsdag
Cecilia, Lexus och jag åkte till Vaxholm för att äta lunch på Hembygdsföreningens café. Detta härliga ställe vid hamnen. Gott var det!
Det är fortsatt varmt och torrt och inget regn i sikte.
San Michele - Capri
Man kan finna flera paralleller till Villa San Michele. Munthes egen villa, Stengården, ( idag kallad Hildasholm) i Leksand kan med sin tydliga förankring i det nationella betraktas som en kontrast till det italienska hemmet. De brittiska influenserna syns förvisso även här, men trädgården ordnas inte av Axel Munthe utan av hans engelska hustru Hilda Pennington Mellor.
Victorias villa Solliden på Öland gjordes delvis som en replik av Villa San Michele. Man känner till exempel igen en del fönster och mosaikarbeten. Närmast huset gjordes en pergola och en terrass med trappor vilka klart alluderar på Caprivillans trädgård och som utgör den förmedlande länken till omgivningarna. Trädgården i övrigt har dock inte mycket gemensamt med förebilden.
En mer fruktbar jämförelse är skulptören Carl Milles hem Millesgården på Lidingö utanför Stockholm. Millesgården tillkom delvis samtidigt som Villa San Michele. En av Carl Milles drivkrafter var, förutom att ordna en utställningsplats för de egna verken, att skapa en italiensinspirerad miljö. Milles besökte Italien åtskilliga gånger, men hade förmodligen inte varit på Capri när han började planera sitt hem. Han kan ändå ha känt till Villa San Michele, som ju var en stor sevärdhet redan under 1900-talets första decennier. Långt senare uttryckte han också sin beundran för Villa San Micheles pergola.
Det finns en del likheter mellan villornas ägare, båda hävdade till exempel att de varit sin egen arkitekt och båda strävade efter att mytologisera sitt liv och sitt hem.
En annan parallell är poeten Gabriele D’Annunzios villa Vittoriale vid Gardasjön i norra Italien, och som uppfördes under 1920- och 1930-talen. Här finns bland annat samma storslagenhet och dramatiska läge.
Capri - mina drömmars ö
28 juni - torsdag
Ännu en gång stod vi packade i en buss som strök den höga bergskanten på Amalfis fantastiska kust, där vi vistats några dagar. Den här gången blev resan kort eftersom vi endast skulle till grannbyn Positano, för att därifrån ta färjan över till Capri.
När jag 1972 köpte min första bil, en Ford Capri -69, bestämde jag mig för att någon gång besöka den italienska ön. Dels för att jag tyckte så mycket om min bil, men även för att ön såg så fantastiskt vacker ut. Jag har varit på väg några gånger i mitt liv, men först nu, 64 år gammal, fick jag äntligen se mina drömmars ö tillsammans med min kära dotter. När vi kom in i den livliga hamnen visste vi först inte riktigt hur vi skulle ta oss till hotellet som låg uppe i byn Capri. Vi blev visade till en linbana som gick upp till den högt belägna platsen. Kön var lång i värmen och hela hamnen var fylld av turister.
Väl uppe i Capri by drog vi våra skramlande väskor genom den lilla mysiga byn och trots trängseln på gatorna såg vi genast att det var mycket trivsamt här. Atmosfären var skön, ingen biltrafik alls, endast små smala, eldrivna ´´lastmopeder´´ for fram och tillbaka med turisternas väskor eller med transporter till butikerna. Vi hittade vårt hotell La Residenza som låg på motsatta sidan staden från linbanan räknat och där var gatorna inte alls lika fyllda av folk. Jag som nog hade trott att min dotter hade bokat ett litet enkelt hotell, blev förvånad när vi klev in i den enorma foajén, varifrån man såg polen och solplatsen. Min dotter har verkligen en förmåga att hitta fantastiska platser att bo på och vi kände direkt att det här skulle bli bra.
Vi åt en enkel lunch på grannhotellet Floras terrass och utsikten var där lika fantastiskt som från vårt hotell. Bougainvillea klättrade längs murarna och de höga bergen omslöt platsen där vita hus hängde i de branta sluttningarna. Vi gick genom en trädgård ner till hotell Luna som låg just intill branten och långt där nere på vattnet låg mängder av lyxiga båtar ankrade. Det var verkligen en syn som jag aldrig kommer att glömma, inte för att jag på något sätt uppskattar det som är lyxigt, men det var verkligen storslaget och de fantastiska Faraglioni klipporna ger karaktär åt hela den här sidan av ön. En av klipporna har en port som båtar kan passera genom.
Överallt nerium, bougainvillea och blyblommor och vi besökte även Girardino Augusto, en liten trädgård där jag knappt minns växterna, eftersom utsikten var så makalös! Hur många gånger har jag hittills nämnt ´´utsikt´´ under den här resan? Vi kände båda två att Capri skulle bli en favoritplats bland alla platser vi besökt.
Jo visst är det mycket folk så här års på Capri, men i den delen där vi bodde märktes det inte så mycket och eftersom väldigt många besökare är dagsturister på ön, så var kvällarna och morgnarna lugna. När jag under vistelsen på Capri vandrade med min kamera tidigt på morgnarna, mötte jag knappt några människor!
29 juni - fredag
Efter frukostbuffén i den stora matsalen tog vi bussen upp till Anacapri som är öns andra stad och som ligger ännu högre upp i bergen. Huvudmålet idag var att besöka den berömda trädgården San Michele, som anlades i slutet av 1800-talet av den svenska läkaren Axel Munthe. Axel Munthe blev berömd av olika anledningar, bland annat för sin kärlekshistoria med kronprinsessan och senare drottning Victoria, Gustav V:s hustru. Det började med att han var livmedikus åt Victoria! Mer om den här platsen i ett senare blogginlägg. Bussen slingrade sig högt upp mot Anacapri och om vägen var smal på Amalfikusten, så var den rena motorvägen jämfört med den här ´´stigen´´ där varje möte var rena dödsfällan.
Vi gick in i gränden som hette Viale Axel Munthe och nådde till slut fram till platsen som jag längtat efter att få se. Jag hade läst att Kristina Kappelin förra året blivit ny intendent och VD för ´´svenska´´ San Michele och egentligen skulle vi väl ha försökt träffa henne under vårt besök, men platsens skönhet gjorde att jag glömde allt annat än den galet vackra utsikten, trädgårdens långa pergola, etager med mängder av växter och där hortensiorna nu blommade som bäst. Många fantastiska trädgårdar har jag sett i Italien och i övriga Europa, men ingen med den här storslagna utsikten som fullständigt tog andan ur mig. Vi handlade i butiken och jag köpte äntligen Axel Munthes bok ´´Boken om San Michele´´ och även en vacker plansch. När jag senare läste boken förstår jag vilken speciell person han var och jag tycker om många av hans tankar om livet.
Väl ´´hemma´´ i Capri by, vandrade vi runt på små trevligt slingrande gator och gränder som innehöll både lyxiga klädbutiker, enkla turistbutiker, caféer och restauranger och på vissa håll klättrade bougainvillea och klädde in hela hus.
Utefter en smal och fantastisk promenadväg växte enormt stora bougainvillea som klättrade längs en lång mur och jag som förr har haft lite svårt för denna pråliga växt, blev helt såld av den här galna prakten.
30 juni - lördag
Vaknade tidigt och begav mig upp i bergen med min kamera. Vandrade uppför branta trappor och slingrade vägar bland bostadshus och trädgårdar som hängde i sluttningarna. Jag nådde mitt mål till Restaurant Le Grottelle och jag måste ännu en gång nämna utsikten. Fantastisk! Självklart var restaurangen stängd så här tidigt på morgonen, men det var fint att få se platsen som några Facebookvänner talat om. Det starka solljuset under hela resan gjorde det inte lätt att ta bra bilder, men självklart njöt jag av solen och värmen!
Det blev en helt fantastisk dag på en fantastisk plats. Inga inplanerade besök, endast vila vid polen, med boken och solen. Under morgonvandringen såg jag ett café uppe i bergen som jag under dagen klättrade upp till i den tryckande värmen. Med gott kaffe satt jag där länge och njöt av lugnet och tystnaden. Att slippa biltrafik är något som jag uppskattade mycket och jag kände verkligen att jag gick ner i varv under vår vistelse på Capri. Min dotter var helt övertygad att hon kommer att återvända till den vackra ön. Själv är jag glad att äntligen fått uppleva en tid här.
På kvällen såg vi två matcher i fotbolls-VM och vi vände TV:n ut mot vårt rums terrass där vi satt och såg Messis Argentina försvinna ut ur VM i åttondelsfinalen mot Frankrike.
1 juli - söndag
Det var dags att checka ut från Capri och bege oss över till Neapel igen. Vi klev på båten som av någon anledning låg länge kvar i hamnbassängen, trots att den lagt ut från kajen. Plötsligt började dramatiska händelser att ske. Båten drev mot andra stora passagerarbåtar och det verkade som om den inte gick att styra. Besättningen kom plötsligt springande och skrek att alla passagerare skulle gå över till ena sidan och sedan kom plötsligt en stor båts för in mot en fönsterruta som spräcktes och det blev fullkomlig kaos och alla ville ut på däck. Vi befann oss mitt i dramat och visste inte vad som skulle ske, om båten skulle välta i hamnen eller om vi skulle krossas mot kajen. Så äntligen verkade det som om båten kom loss, som om den hade fastnat på någon vajer eller liknande. Besättningen applåderade och sa att allting var lugnt. Båten vände utåt och satte fart mot Neapel. Skärrade satt vi under färden mot fastlandet och det kändes skönt att få kliva av denna sargade farkost.
Neapel är som sagt Italiens tredje största stad och jag har alltid sett platsen som ganska hotfull, eftersom ryktet inte varit det bästa. Organiserad brottslighet och korruption var vardagsmat här och många boende emigrerade till norra Italien och Västeuropa. Men under 1990-talet började korruptionen bekämpas och staden fick ett ekonomiskt uppsving, som Wikipedia skriver. Neapel har varit med om många dramatiska händelser i historien och drabbades 1980 av en jordbävning då 2914 människor miste livet och 1944 hade Vesuvius sitt senaste utbrott!
Vi bodde på ett mycket fräscht Bed & Breakfast – Napoli Tree - nära stadsdelen Chiaia utefter stranden och här kändes det verkligen inte hotfullt på något sätt, tvärtom var det en riktigt trevlig del av Neapel. Här låg mängder av restauranger med uteserveringar med storslagen utsikten över stranden, upp mot stadens branter och bort mot vulkanen Vesuvius. Det blev ännu en pizza här i pizzans födelsestad och självklart italiensk gott vin!
Morgonen efter, när vi var på väg med taxi till flygplatsen, såg vi även den ruffiga delen av staden, med byggnader i mycket dåligt skick och jag är verkligen glad att vi fick en fin sista kväll i den lugnare delen av staden.
Det här var ännu en fantastisk resa, planerad av min dotter! Tack så mycket!!!
Amalfikusten
Vi landade sent i Neapel. Fångade en taxi utanför flygplatsen och Formula 1-färden på vägar, gator och smala gränder till hotellet, kommer jag sent att glömma. Eftersom jag aldrig varit i Neapel hade jag gjort mig en bild av hur det skulle se ut här i Italiens tredje största stad. Bilden stämde ganska bra när taxin stannade utanför vårt Bed & Breakfast som vi bokat eftersom det låg nära tågstationen, varifrån vi skulle åka vidare på morgonen efter. En ruffig bakgata och det kändes nästan lite hotfullt när vi ringde på dörren i den smala, smutsiga och slitna gränden. Men väl inne möttes vi att ett mycket fräscht helt nyrenoverat rum och en trevlig italienare.
26 juni - tisdag
På morgonen tog vi tåget till Sorrento och därifrån buss vidare till Praiano. Om taxiresan i Neapel var dramatisk, så var den här bussresan ett steg värre. På den slingrande vägen där vi hela tiden strök kanten till de högra branterna, mötte vi bilar och bussar och jag förstår inte att vi lyckades undvika krockar. En liten touch från en mötande buss och vi hade fallit ner för stupet.
Amalfikusten kallas ibland för världens vackraste kuststräcka och väg 163 var verkligen något av det häftigaste jag upplevt. Utsikten var nästan overklig och trots trängseln i bussen så njöt jag fullt ut! Långt där nere fanns små stränder, grottor och byar som hängde utefter klipporna. Vårt hotell i Praiano var beläget fantastiskt vackert, med en bedårande utsikt över havet. Hela hotellet var inbäddat av bougainvillea och vi blev bjudna på välkomstdrink och bröd högst uppe på terrassen. Hotell Pellegrino är ett litet familjärt hotell där ägaren verkligen tar hand om sina gäster. Vårt vackra rum hade en stor fin balkong en bedårande havsutsikt.
På eftermiddagen fick vi skjuts av hotellägaren ner till grannbyn Positano, som ligger just intill och som är en av Amalfikustens mest kända och vackra platser, där husen ser ut att klättra på varandra i den branta bergssluttningen. Många gånger har jag beundrat bilder från den här platsen och nu var vi plötsligt där i den lilla berömda staden. Det var fantastiskt vackert och det blev många bilder tagna på de klättrande husen, bougainvillean och havet! Vi läskade oss med gott att dricka på en restaurang som hade just den perfekta utsikten mot allt detta vackra. Vi avslutade dagen med att se Argentina vinna över Nigeria i fotbolls VM!
27 juli - onsdag
Vaknade tidigt och placerade mig på balkongen med utsikt över Medelhavet, eller Tyrrenska havet som den här delen kallas och jag såg hur ortens befolkning sakta vaknade. Efter en ganska otrolig frukost på altanen, där mängder av olika frukostgott serverades vid bordet, ingen buffé alltså, tog vi bussen söderut mot orten Amalfi, där vi bytte buss för att komma upp till Ravello och den underbara trädgården vid Villa Rufolo. Utsikten där uppifrån tog nästan andan ur mig och när jag såg scenen som var uppbyggd invid branten och med den hysteriskt vackra utsikten, tänkte jag mig en konsert där med gamla Clannad, eller något annat magiskt vackert. Gärna en klassisk konsert. Senare när jag lade ute en bild på Facebook, var den en kvinna vid namn Karin Brittsjö som kommenterade att hon verkligen hade uppträtt på den här scenen, med Göteborgs symfoniorkester. Ibland är det roligt med sociala medier…!
Värmen och den starka solen var välkommen och vi åt lunch i en vacker trädgård i ett skyddat läge. Min dotter visade mig till det mycket exklusiva Hotel Belmond som hade en fantastisk trädgård och uteservering, där mängder av Afrikas blå lilja skapade en bra förgrund till utsikten. Vi gjorde endast ett kort besök i Ravello, innan vi tog bussen ner till staden Amalfi igen och sedan båt till Positano. Nu såg vi den hisnande vackra kusten från sjön, men faktum var att vi upplevde kustens skönhet bättre från bussen som slingrade sig fram på bergskanten, trots att vi stod packade tillsammans med andra turister.
Det var den här dagen som Sverige skulle spela åttondelsfinal mot Mexiko och som det mesta under hela resan, så blev timingen helt perfekt. En halvtimma innan match klev i iland i vackra Positano och fick en perfekt plats på en strandrestaurang med TV, där Sverigematchen visades. Några andra svenskar fanns på plats och även några sällskap som höll på Mexiko. När Sverige tog ledningen i matchen märkte vi att det norska sällskapet intill oss jublade vilt och det visade sig att de höll stenhårt på sina grannar. Jag fick en tankeställare där – jag kanske i fortsättningen inte kommer att reta mig lika mycket på flaggviftande norrmän framöver! Sverige vann sedan med 3-0 och norrmännen gratulerade oss. Som tur var blev Mexikos supportrar lika glada som vi svenskar, eftersom de trots förlusten gick vidare, då Sydkorea slog ut Tyskland! Alla på restaurangen var nöjda!
Buss hem till Praiano där vi gick trapporna ner mot stranden och hamnade plötsligt på en fantastisk liten bar med en lika fantastisk utsikt. Vi tog något att dricka bara för att få sitta här och se dagen gå mot sitt slut. Himlen färgades rosa och långt därborta mot norr anade vi Capri, dit vår färd skulle gå dagen efter.
Vecka 27, 2018 - I Roslagens famn
Veckodagbok juli-september 2018
Vecka 26, 2018 - Amalfikusten och Capri
25 juni – måndag
Vi reste till Italien idag, min dotter och jag. På förmiddagen hann jag dock med att besöka Centralbadets trädgård en stund. Trädgården som en gång i tiden vårt familjeföretag Norrtälje Trädgårdsservice vårdade och jag har nog aldrig sett trädgården så välmående och lummig som den var idag. I planteringen runt dammen växter hosta, ormbunkar, dagliljor och jättedaggkåpa tätt tillsammans, ingen öppen jord och allt kändes så ovanligt frodigt och fräscht. Här tar man bevattningen av växter på allvar och inte väntar in regn, som aldrig kommer. Tyvärr hade inte caféet inne vid badet några mackor eller kaffebröd nu efter midsommarhelgen, så det blev inget fika under valnötsträdet som jag hade tänkt. Jag åkte hem och packade klart i stället!
Vi landade sent i Neapel. Fångade en taxi utanför flygplatsen och Formula 1-färden på vägar, gator och smala gränder till hotellet, kommer jag sent att glömma. Eftersom jag aldrig varit i Neapel hade jag gjort mig en bild av hur det skulle se ut här i Italiens tredje största stad. Bilden stämde ganska bra när taxin stannade utanför vårt Bed & Breakfast som vi bokat eftersom det låg nära tågstationen, varifrån vi skulle åka vidare på morgonen efter. En ruffig bakgata och det kändes nästan lite hotfullt när vi ringde på dörren i den smala, smutsiga och slitna gränden. Men väl inne möttes vi att ett mycket fräscht helt nyrenoverat rum och en trevlig italienare.
26 juni - tisdag
På morgonen tog vi tåget till Sorrento och därifrån buss vidare till Praiano. Om taxiresan i Neapel var dramatisk, så var den här bussresan ett steg värre. På den slingrande vägen där vi hela tiden strök kanten till de högra branterna, mötte vi bilar och bussar och jag förstår inte att vi lyckades undvika krockar. En liten touch från en mötande buss och vi hade fallit ner för stupet.
Amalfikusten kallas ibland för världens vackraste kuststräcka och väg 163 var verkligen något av det häftigaste jag upplevt. Utsikten var nästan overklig och trots trängseln i bussen så njöt jag fullt ut! Långt där nere fanns små stränder, grottor och byar som hängde utefter klipporna. Vårt hotell i Praiano var beläget fantastiskt vackert, med en bedårande utsikt över havet. Hela hotellet var inbäddat av bougainvillea och vi blev bjudna på välkomstdrink och bröd högst uppe på terrassen. Hotell Pellegrino är ett litet familjärt hotell där ägaren verkligen tar hand om sina gäster. Vårt vackra rum hade en stor fin balkong en bedårande havsutsikt.
På eftermiddagen fick vi skjuts av hotellägaren ner till grannbyn Positano, som ligger just intill och som är en av Amalfikustens mest kända och vackra platser, där husen ser ut att klättra på varandra i den branta bergssluttningen. Många gånger har jag beundrat bilder från den här platsen och nu var vi plötsligt där i den lilla berömda staden. Det var fantastiskt vackert och det blev många bilder tagna på de klättrande husen, bougainvillean och havet! Vi läskade oss med gott att dricka på en restaurang som hade just den perfekta utsikten mot allt detta vackra. Vi avslutade dagen med att se Argentina vinna över Nigeria i fotbolls VM!
27 juli - onsdag
Vaknade tidigt och placerade mig på balkongen med utsikt över Medelhavet, eller Tyrrenska havet som den här delen kallas och jag såg hur ortens befolkning sakta vaknade. Efter en ganska otrolig frukost på altanen, där mängder av olika frukostgott serverades vid bordet, ingen buffé alltså, tog vi bussen söderut mot orten Amalfi, där vi bytte buss för att komma upp till Ravello och den underbara trädgården vid Villa Rufolo. Utsikten där uppifrån tog nästan andan ur mig och när jag såg scenen som var uppbyggd invid branten och med den hysteriskt vackra utsikten, tänkte jag mig en konsert där med gamla Clannad, eller något annat magiskt vackert. Gärna en klassisk konsert. Senare när jag lade ute en bild på Facebook, var den en kvinna vid namn Karin Brittsjö som kommenterade att hon verkligen hade uppträtt på den här scenen, med Göteborgs symfoniorkester. Ibland är det roligt med sociala medier…!
Värmen och den starka solen var välkommen och vi åt lunch i en vacker trädgård i ett skyddat läge. Min dotter visade mig till det mycket exklusiva Hotel Belmond som hade en fantastisk trädgård och uteservering, där mängder av Afrikas blå lilja skapade en bra förgrund till utsikten. Vi gjorde endast ett kort besök i Ravello, innan vi tog bussen ner till staden Amalfi igen och sedan båt till Positano. Nu såg vi den hisnande vackra kusten från sjön, men faktum var att vi upplevde kustens skönhet bättre från bussen som slingrade sig fram på bergskanten, trots att vi stod packade tillsammans med andra turister.
Det var den här dagen som Sverige skulle spela åttondelsfinal mot Mexiko och som det mesta under hela resan, så blev timingen helt perfekt. En halvtimma innan match klev i iland i vackra Positano och fick en perfekt plats på en strandrestaurang med TV, där Sverigematchen visades. Några andra svenskar fanns på plats och även några sällskap som höll på Mexiko. När Sverige tog ledningen i matchen märkte vi att det norska sällskapet intill oss jublade vilt och det visade sig att de höll stenhårt på sina grannar. Jag fick en tankeställare där – jag kanske i fortsättningen inte kommer att reta mig lika mycket på flaggviftande norrmän framöver! Sverige vann sedan med 3-0 och norrmännen gratulerade oss. Som tur var blev Mexikos supportrar lika glada som vi svenskar, eftersom de trots förlusten gick vidare, då Sydkorea slog ut Tyskland! Alla på restaurangen var nöjda!
Buss hem till Praiano där vi gick trapporna ner mot stranden och hamnade plötsligt på en fantastisk liten bar med en lika fantastisk utsikt. Vi tog något att dricka bara för att få sitta här och se dagen gå mot sitt slut. Himlen färgades rosa och långt därborta mot norr anade vi Capri, dit vår färd skulle gå dagen efter.
28 juni - torsdag
Ännu en gång stod vi packade i en buss som strök den höga bergskanten på Amalfis fantastiska kust, där vi vistats några dagar. Den här gången blev resan kort eftersom vi endast skulle till grannbyn Positano, för att därifrån ta färjan över till Capri.
När jag 1972 köpte min första bil, en Ford Capri -69, bestämde jag mig för att någon gång besöka den italienska ön. Dels för att jag tyckte så mycket om min bil, men även för att ön såg så fantastiskt vacker ut. Jag har varit på väg några gånger i mitt liv, men först nu, 64 år gammal, fick jag äntligen se mina drömmars ö tillsammans med min kära dotter. När vi kom in i den livliga hamnen visste vi först inte riktigt hur vi skulle ta oss till hotellet som låg uppe i byn Capri. Vi blev visade till en linbana som gick upp till den högt belägna platsen. Kön var lång i värmen och hela hamnen var fylld av turister.
Väl uppe i Capri by drog vi våra skramlande väskor genom den lilla mysiga byn och trots trängseln på gatorna såg vi genast att det var mycket trivsamt här. Atmosfären var skön, ingen biltrafik alls, endast små smala, eldrivna ´´lastmopeder´´ for fram och tillbaka med turisternas väskor eller med transporter till butikerna. Vi hittade vårt hotell La resindenza som låg på motsatta sidan staden från linbanan räknat och där var gatorna inte alls lika fyllda av folk. Jag som nog hade trott att min dotter hade bokat ett litet enkelt hotell, blev förvånad när vi klev in i den enorma foajén, varifrån man såg polen och solplatsen. Min dotter har verkligen en förmåga att hitta fantastiska platser att bo på och vi kände direkt att det här skulle bli bra.
Vi åt en enkel lunch på grannhotellet Floras terrass och utsikten var där lika fantastiskt som från vårt hotell. Bougainvillea klättrade längs murarna och de höga bergen omslöt platsen där vita hus hängde i de branta sluttningarna. Vi gick genom en trädgård ner till hotell Luna som låg just intill branten och långt där nere på vattnet låg mängder av lyxiga båtar ankrade. Det var verkligen en syn som jag aldrig kommer att glömma, inte för att jag på något sätt uppskattar det som är lyxigt, men det var verkligen storslaget och de fantastiska Faraglioni klipporna ger karaktär åt hela den här sidan av ön. En av klipporna har en port som båtar kan passera genom.
Överallt nerium, bougainvillea och blyblommor och vi besökte även Girardino Augusto, en liten trädgård där jag knappt minns växterna, eftersom utsikten var så makalös! Hur många gånger har jag hittills nämnt ´´utsikt´´ under den här resan? Vi kände båda två att Capri skulle bli en favoritplats bland alla platser vi besökt.
Jo visst är det mycket folk så här års på Capri, men i den delen där vi bodde märktes det inte så mycket och eftersom väldigt många besökare är dagsturister på ön, så var kvällarna och morgnarna lugna. När jag under vistelsen på Capri vandrade med min kamera tidigt på morgnarna, mötte jag knappt några människor!
29 juni - fredag
Efter frukostbuffén i den stora matsalen tog vi bussen upp till Anacapri som är öns andra stad och som ligger ännu högre upp i bergen. Huvudmålet idag var att besöka den berömda trädgården San Michele, som anlades i slutet av 1800-talet av den svenska läkaren Axel Munthe. Axel Munthe blev berömd av olika anledningar, bland annat för sin kärlekshistoria med kronprinsessan och senare drottning Victoria, Gustav V:s hustru. Det började med att han var livmedikus åt Victoria! Mer om den här platsen i ett senare blogginlägg. Bussen slingrade sig högt upp mot Anacapri och om vägen var smal på Amalfikusten, så var den rena motorvägen jämfört med den här ´´stigen´´ där varje möte var rena dödsfällan.
Vi gick in i gränden som hette Viale Axel Munthe och nådde till slut fram till platsen som jag längtat efter att få se. Jag hade läst att Kristina Kappelin förra året blivit ny intendent och VD för ´´svenska´´ San Michele och egentligen skulle vi väl ha försökt träffa henne under vårt besök, men platsens skönhet gjorde att jag glömde allt annat än den galet vackra utsikten, trädgårdens långa pergola, etager med mängder av växter och där hortensiorna nu blommade som bäst. Många fantastiska trädgårdar har jag sett i Italien och i övriga Europa, men ingen med den här storslagna utsikten som fullständigt tog andan ur mig. Vi handlade i butiken och jag köpte äntligen Axel Munthes bok ´´Boken om San Michele´´ och även en vacker plansch. När jag senare läste boken förstår jag vilken speciell person han var och jag tycker om många av hans tankar om livet.
Väl ´´hemma´´ i Capri by, vandrade vi runt på små trevligt slingrande gator och gränder som innehöll både lyxiga klädbutiker, enkla turistbutiker, caféer och restauranger och på vissa håll klättrade bougainvillea och klädde in hela hus.
Utefter en smal och fantastisk promenadväg växte enormt stora bougainvillea som klättrade längs en lång mur och jag som förr har haft lite svårt för denna pråliga växt, blev helt såld av den här galna prakten.
30 juni - lördag
Vaknade tidigt och begav mig upp i bergen med min kamera. Vandrade uppför branta trappor och slingrade vägar bland bostadshus och trädgårdar som hängde i sluttningarna. Jag nådde mitt mål till Restaurant Le Grottelle och jag måste ännu en gång nämna utsikten. Fantastisk! Självklart var restaurangen stängd så här tidigt på morgonen, men det var fint att få se platsen som några Facebookvänner talat om. Det starka solljuset under hela resan gjorde det inte lätt att ta bra bilder, men självklart njöt jag av solen och värmen!
Det blev en helt fantastisk dag på en fantastisk plats. Inga inplanerade besök, endast vila vid polen, med boken och solen. Under morgonvandringen såg jag ett café uppe i bergen som jag under dagen klättrade upp till i den tryckande värmen. Med gott kaffe satt jag där länge och njöt av lugnet och tystnaden. Att slippa biltrafik är något som jag uppskattade mycket och jag kände verkligen att jag gick ner i varv under vår vistelse på Capri. Min dotter var helt övertygad att hon kommer att återvända till den vackra ön. Själv är jag glad att äntligen fått uppleva en tid här.
På kvällen såg vi två matcher i fotbolls-VM och vi vände TV:n ut mot vårt rums terrass där vi satt och såg Messis Argentina försvinna ut ur VM i åttondelsfinalen mot Frankrike.
1 juli - söndag
Det var dags att checka ut från Capri och bege oss över till Neapel igen. Vi klev på båten som av någon anledning låg länge kvar i hamnbassängen, trots att den lagt ut från kajen. Plötsligt började dramatiska händelser att ske. Båten drev mot andra stora passagerarbåtar och det verkade som om den inte gick att styra. Besättningen kom plötsligt springande och skrek att alla passagerare skulle gå över till ena sidan och sedan kom plötsligt en stor båts för in mot en fönsterruta som spräcktes och det blev fullkomlig kaos och alla ville ut på däck. Vi befann oss mitt i dramat och visste inte vad som skulle ske, om båten skulle välta i hamnen eller om vi skulle krossas mot kajen. Så äntligen verkade det som om båten kom loss, som om den hade fastnat på någon vajer eller liknande. Besättningen applåderade och sa att allting var lugnt. Båten vände utåt och satte fart mot Neapel. Skärrade satt vi under färden mot fastlandet och det kändes skönt att få kliva av denna sargade farkost.
Neapel är som sagt Italiens tredje största stad och jag har alltid sett platsen som ganska hotfull, eftersom ryktet inte varit det bästa. Organiserad brottslighet och korruption var vardagsmat här och många boende emigrerade till norra Italien och Västeuropa. Men under 1990-talet började korruptionen bekämpas och staden fick ett ekonomiskt uppsving, som Wikipedia skriver. Neapel har varit med om många dramatiska händelser i historien och drabbades 1980 av en jordbävning då 2914 människor miste livet och 1944 hade Vesuvius sitt senaste utbrott!
Vi bodde på ett mycket fräscht Bed & Breakfast – Napoli Tree - nära stadsdelen Chiaia utefter stranden och här kändes det verkligen inte hotfullt på något sätt, tvärtom var det en riktigt trevlig del av Neapel. Här låg mängder av restauranger med uteserveringar med storslagen utsikten över stranden, upp mot stadens branter och bort mot vulkanen Vesuvius. Det blev ännu en pizza här i pizzans födelsestad och självklart italiensk gott vin!
Morgonen efter, när vi var på väg med taxi till flygplatsen, såg vi även den ruffiga delen av staden, med byggnader i mycket dåligt skick och jag är verkligen glad att vi fick en fin sista kväll i den lugnare delen av staden.
Det här var ännu en fantastisk resa, planerad av min dotter! Tack så mycket!!!
