Sommaren gick svindlande fort och jag tycker att jag befann mig alldeles för sällan vid havet, gick för lite i skogen, hade för få pick-nickar, paddlade för lite i vita havskajaker och gick inte barfota tillräckligt ofta. Nästa år blir det bättring!

Nu kommer vi snart in i september, den första höstmånaden och nu går livet i lite lugnare tempo. Kvällarna blir mörka och fotbollsligorna ute i Europa är igång. Nu kan man snart ge sig ut på vandring igen med bra musik i lurarna nu när fåglarna ändå har tystnat och stadens övriga ljud stänger jag gärna ute. Jag ska leta fram boken ´´Alla dessa promenader´´ och försöka hitta platser och vägar jag inte sett.

 

 

 

Efter förkylningen startade jag upp försiktigt och det blev en mycket stillsam vandring på Djurgården idag. Jag parkerade vid Nordiska museet och gick förbi Vasa bort mot Lilla Parkkaféet där jag åt Biff a la Lindström innan jag fortsatte ut mot Waldemarsudde. Eken som är så hårt beskuren finns på Djurgårdsslätten och den ser ju inte så kul ut. Nu vet jag inte om den ska sparas eller tas bort senare. Det ett stort problem när månghundraåriga ekar torkar i kronan eller när de helt enkelt börjar dö av ålder. Det finns ett gammalt talesätt att eken växer i tvåhundra år, lever i två hundra år och dör i tvåhundra år. Den här eken har ett enormt omfång och är säkert riktigt gammal.

Ute vid Waldemarsudde blommade vintergäcken gul i backarna och uppe på terrassen hade man duktigt täckt buxbomhäckarna med granris. Det här är ju en utsatt plats med sol hela dagen och skulle det har varit en vanlig vinter med tjäle i marken så är det alltid ett problem för vintergröna växter eftersom de vill börja växa i solen men då rötterna befinner sig i tjälfryst jord så kan växten inte ta upp vatten samtidigt som den vill växa....och då torkar grenarna. Skyddar man dem med granris så hindrar man alltså växten att vilja starta växtsäsongen för tidigt.


Här efter stranden har man beskurit en syrenhäck (denna eviga fråga hur man ska göra) och här har man gjort som många vill göra, att glesa ur den för att på så vis föryngra växten. Man tar alltså bort de äldsta grenarna. Om man ser på bilden så blir de grenar som är kvar alldeles kala med en ´´krona´´ upptill. De mängder av skott som kommer från de nedklippta grenarnas stubbar blir väldigt svaga i konkurrens med de stora grenarna. Den här typen av beskärning brukar inte bli bra men jag ska följa upp det i sommar. Personligen tycker jag att det alltid är bäst att klippa ner hela häcken eller buskaget så att allt får börja om samtidigt även om det blir några års väntan på blomning. Men innan man gör en sådan drastisk beskärning så ska det verkligen vara nödvändigt, som att grenarna är så gamla och dåliga att de lägger sig och börjar bli torra och fula. Syener ska annars lämnas ifred och inte hålla på att putsas eller formas på något sätt.

Idag fick jag min första DN., eller i natt. 2.57. Jag trodde att det var inbrott på gång då tidningsmannen gjorde allt för att försöka få in DN i mitt lilla brevinkast. Det var ett fruktansvärt oväsen och eftersom jag vaknar när grannen på nedre botten hostar eller nyser så flög jag upp klarvaken nu. Tvingade mig att somna om men vaknade 3.45 och då måste jag bara upp och läsa tidningen....eller skumma igenom de olika delarna. Det här kommer aldrig att funka....
I dagens DN på debattsidan handlar det om hjärtsjukvården och hur TV-serien ´´Om ett hjärta´´ får oss att tro att detta är dagens bild av hjärtsjuvården i Sverige. Det här kan man läsa ur artikeln:
Det som visas i denna serie tolkas av många som ett orättvist angrepp på hjärtläkares arbete i Sverige, såväl manliga som kvinnliga. Serien sprider också en helt obefogad rädsla hos såväl patienter som anhöriga att kvinnor med hjärtsjukdom inte blir väl omhändertagna i den svenska hjärtsjukvården.
Vi tror knappast att någon med erfarenhet av dagens svenska hjärtsjukvård känner igen sig i den bild som denna TV-serie förmedlar.

Här i vildmarken kan dock civilisationen göra sig påmind om man blickar över mot Lidingö där höga hus syns.
Just den här vandringen bör man nog ändå göra när naturen grönskar och båttrafiken är igång, det känns lite tomt på flera sätt nu. Marken ser ut att bli blåsippsbackar i april och som man ser på bilden så är det tid att röja en del träd och sly mot sjön så att man inte tappar sjökänslan här på sommaren.

 

 

 

 

Vandring 46 i boken Alla dessa promenader går runt Årstaviken och det blev min vandring idag. Jag började med att ta tunnelbanan till Hornstull och startade vandringen nere vid Bergsundsstrand. Efter en stund kommer man fram till Tantolundens charmiga kolonistugor som ligger i en brant sluttning.
Längs hela den här vandringen växer knäckepil och klibbal längs stränderna. Vid Årstabron byter man sida och kommer då över till den södra sidan av Årstaviken, här går stigen i naturmark och ingen bebyggelse finns förrän man kommer fram till Årsta Gård.

I lågtgående januarisol vandrade jag runt Långholmen idag och eftersom solen inte visat sig på mycket länge så hade många andra tänkt sig en vandring runt den här vackra ön. För exakt ett år sedan gick jag här och det var barmark även då. I koloniträdgården gick ett par som såg ut att vänta på våren mer än någon annan. Korvkiosken vid Långholmsbron var öppen men jag var inte hungrig.
Den vackert belägna koloniträdgården har säkert lång kö till en liten lott. Har fortfarande en liten plan att koloniträdgårdsspana i Stockholm till sommaren.

Någon som sett TV-serien om Koloniområdet Iris på TV4+? Det sänds tisdagar 20.00 - 21.00. Man får följa livet på ett koloniområde under ett år. Jag såg första avsnittet och tänker att det är tur att vi människor är olika, jag skulle nog hellre straffarbeta ett år i Sibirien än att äga en kolonilott. Förlåt Katarina och ni andra som har lott...jag menar att jag är nog inte rätt person. När jag hade sommarstuga så planterade jag höga växter runt tomten för att få insynsskydd....för att få vara ifred. Jag vill nog hellre ha en secret garden.
I en koloniträdgård är det full insyn och alla går till varandra för att umgås....hm!

Jag har en spellista med Ternheim-Winnerbäck-Sophie Zelmani.....kan det bli vackrare deppmusik?
Vandringen idag blev då mer av meditation än motion. Hur går man fort till Ternheims Tribute to Linn, Lovers dream eller Halfway to fivepoints? Eller till Winnerbäcks Vad är det som bekymrar Sara Wehn och Tidvis.

Den här musiken passar perfekt i januari. Best of Thore Skogman får vänta till april.

Nu måste jag se Mr. Bean för att få lite jämnvikt i tillvaron!