Site Meter

Kärsön

Kallt ljus och jag undrar varför aldrig vattnet är stilla längre. Det är evigheter sedan jag såg spegelblankt vatten. Det blåser ju varje dag. Tänk den här bilden med ett bättre ljus och stilla vatten mot slottet. Kanske en dimmig morgon. Men då kanske inte dessa sagoväsen befunnit sig i vattnet...

För ett tag sedan gick jag runt sjön Judarn som ligger ganska nära min bostad i Bromma och som jag aldrig hade besökt trots att jag bott i den här byn i 36 år. Igår var det dags att gå runt Kärsön. Här vid Brostugan har jag fikat och ätit så länge jag kan minnas och borta vid Kärsögården har man tagit ett och annat dopp. Men i övrigt så var den här ön helt outforskad för min del och det var hög tid att hänga på sig Nikon och vandra den 7 km långa sträckan den här soliga dagen i slutet av september.

Det är alltid spännande att se platser där man aldrig varit och lite märkligt när platsen ligger så nära ens hem. Nu såg jag husen på Grönviksvägen på Brommasidan från ett helt nytt håll och att den här ön var så vild och skogig var överraskande. Här finns inte de välordnade stigarna som fanns runt Judarn, där man lätt kunde ha gått runt med flipflop. Den här vandringen är betydligt tuffare. Jag vet inte hur många stora omkullfallna träd som låg över stigen och trots att jag gillar när naturen får vara ifred och bete sig som den vill, så blev det blev det lite jobbigt med allt klättrande och krypande. Med knän som ju inte är i toppklass gäller det att ta det lite varsamt nu - jag har ju tunga höstjobb framför mig i slottsparken!

Jag startade från Brostugan och gick medsols runt ön. På Kärsön finns många olika naturtyper med allt från barrskog och höga berg till lummiga och frodiga lundliknande områden där hägg och t.o.m. fläder växer i ekbackarna. På södra sidan av ön ligger Högholmen där man har en mycket fin utsikt söderut.

På den västra delen av ön har man fri utsikt över till Drottningholms slott och när jag vandrade där hörde jag plötsligt skratt och ett plaskande i vattnet och där stod två tjejer (unga kvinnor) i vattnet och fotograferade varandra och jag kunde bara inte låta bli att fråga om jag fick ta en bild och det fick jag.
Med Drottningholm i bakgrunden och dessa två fina skogsväsen i förgrunden, så blev den här vyn så underbar. Tyvärr var det ett hopplöst fotoljus för en amatör och jag önskar att jag kunde ha fått till den här bilden lite bättre.





Judarn i Bromma

 
Jag har varit på väg många gånger men det har alltid varit något som hindrat. Den vackra lilla sjön Judarn ligger i Judarnskogens naturreservat mitt i Bromma och jag har bara fem minuters bilresa från min bostad till detta lilla paradis. Platsen ligger alltså bara några stenkast från Stockholms innerstad.
Idag blev det då äntligen dags att vandra runt sjön som ligger inne i en rest av en riktigt gammal skog. Jag hade nästan samma urskogskänsla som jag hade i Norra Kvill förra sommaren. Vandringen hjälpte till att ta bort den ilska som jag hade inom mig efter det att företaget Dialect lurat mig ordentligt. Ni som läser detta...lova mig att avsluta samtalet omedelbart om någon från Dialect ringer er och säger att ni ´´får´´ en ny dator om ni förlänger ert abonnemang hos Telia. Dialect är ett oseriöst företag som lurar oss godtrogna människor.

Det kan vara ganska stökigt i Bromma här i västra Stockholm, med flygplatsen och med hårt trafikerade billeder, men om man bara söker sig till stränderna eller till det här naturreservatet mitt i Bromma så kan man njuta av riktigt vackra platser. Judarnskogen kommer att bli mitt andningshål när jag känner mig stressad framöver!
 
Judarnskogens blev naturreservat 1995 och var då Stockholms första naturreservat. Reservatet har en yta på 95 hektar och omges av Norra Ängby på norra sidan, Södra Ängby på västra sidan, Åkeshovs slott i öster och Nockebyhov i sydost. Mitt i Judarnskogen som iordningställdes på 1930-talet ligger sjön Judarn. 
2007 anlades här en salamanderdamm där man kan se större och mindre vattensalamander.

Vandringen runt sjön är en sträcka på 2 km och man börjar vid Åkeshovs slott som har anor från 1600-talet. Runt sjön finns det flera ordnade grillplatser och det går utmärkt att bada i sjön. Här finns ett rikt fågelliv och jag längtar till april då jag får gå dit och lyssna på alla dessa fåglar. Med fiskekort kan man fiska gädda, abborre och karp och även signalkräftor.




En söndag på Kornamossen


Jag följde med Ingela till hennes stuga i Roslagen och njöt av lugn och vacker natur.
På ett myrområde där i Roslagen bland hjortron och tranbär och omringad av vackra små insjöar, tillbringade vi juli månads sista dag.
Myren och mossen är en ny naturtyp för mig, ingen vanlig vandringsmark för en slottsträdgårdsmästare, även om jag vandrade i skogar förra sommaren. Här gick man mjukare än på någon annan mark och ängsullen mjukade också upp den här ganska kärva men vackra naturen.

Vi åt hjortron på plats och hur mycket jag än vill så gillar jag inte smaken. Blåbären och hallonen inne i skogen smakade däremot ljuvligt.
Det var en skön vandring där i Kornamossens naturreservat, långt ifrån bilvägar och annat mänskligt ljud. Det enda som hördes var vinden i träden.

Ängsull.

Det är kärvt på myren och vissa växter vet liksom inte hur de ska växa...

Kråkklöver - Potentilla palustris

Jungfru Marie nycklar.


I den här sjön får man inte använda båtmotorer, här är det åror som gäller!

På väg hem passerade vi Mörby slottsruin. Tack för en fin dag Ingela!


Vandring på Eldgarnsö

Jag bläddrade lite i Alla dessa promenader i Stockholmstrakten för att försöka hitta en lagom lång vandring i naturen inte alltför långt från stan och hittade Eldgarnsö i Mälaren. Tidigt på morgonen tog jag bilen ut mot Ekerö och hittade till slut parkeringen till det här naturreservatet. Det som lockade mig hit var att det var en ö och att vandringsleden var lagom lång - 7,2 km enligt boken och att vegetationen bestod av ädellövskog, öppna lundar, strandängar, åkermark och även tät barrskog.

Ryggan var packad med kaffe och mackor och med kameran redo att plåta vacker natur började jag min vandring motsols på ön och kom då först till den ädla lövskogen där marken var täckt av vitsippor och den vackra lungörten växte där bland alla sipporna. Det lär finnas gulsippor också men jag såg inte några. Egentligen var jag väl här någon vecka för tidigt då träden ännu inte börjat grönska, förutom häggen och björkens blad såg ut som musöron (måste klippa rosorna på jobbet i veckan). Men om jag kommit senare så hade jag ju missat vitsipporna, jag får väl helt enkelt återvända hit och det gör jag så gärna eftersom det här är en liten paradisö.

Jag kände att jag verkligen behövde den här naturvandringen nu. Visst är det fint att vandra runt Stockholms centrala öar där det alltid dyker upp något spännande och man kan fota vackra byggnader, skutor och trädgårdar, ta en kaffe på ett café mm. Men den eufori som jag kände här i naturen är svårt att uppnå i stan.  Ibland blir man ju mätt på allt vad trädgårdar heter. Man kämpar mot naturen på något sätt, insekter som äter sönder ens ädla växter och färg och form som ska bli harmoniskt eller spännande för att fånga folks intresse. Här i naturen så är allt så självklart. Naturens underbara och vackra kaos där allt blir rätt, där växterna är så självklara där de växer.

Fåglarna var det enda ljud jag hörde och jag mötte bara ett enda vandrarpar på stigen runt ön. När jag vandrat genom lövskogen med sina vitsippsmattor, stora gamla ekar, ask, alm al och på vissa håll björk och asp, så kommer man till öns norra sida där barrträden tar vid och där naturen blir lite kärvare och där stigen går utefter strandkanten. Jag tog min kaffepaus på ett berg med utsikt över Näsfjärden. En ensam seglare gled sakta förbi annars var det stilla på vattnet. Jag vandrade vidare och kom till hagmarker och jag såg bebyggelse på håll. Det lär finnas nio hus på ön och det är tre familjer som bor permanent varav familjen som driver lantbruket på ön, är en av dem.

Innan jag kom fram till bebyggelsen så passerade jag en enorm ek som var oerhört vacker och jag skrev ju tidigare att jag skulle försöka hitta ett träd i Stockholmstrakten som skulle bli mitt träd dit jag kunde gå för att hämta kraft. Den här eken skulle absolut vara det trädet om det låg närmare stan.
En kvinna höll på att plantera växter vid ett nybyggt vackert hus vid stranden och vi började prata. Det visade sig att de byggt sitt hus just intill öns gamla kvarn som stod bara tio meter från huset invid vattnet. Den här platsen var mycket vacker och kvinnan visade mig runt och berättade om byggnaderna och visade mig också en gammal förvuxen päronträdallé som gjorde att jag för en stund blev religiös. Päronträdsallén gick upp mot en trädgårdsmästarbostad...jag hade hamnat i paradiset! Jag bad om att få ett meddelande så att jag kunde komma tillbaka för att se när dessa gamla träd blommade och hon lovade att kontakta mig när de gått i blom.

Här på ön finns också ett av Sveriges bästa bestånd av mistel, tyvärr blev mina bilder inte tillräckligt bra för att visa dem, men på vissa platser var lind och lönn fyllda av den märkliga växten.
Jag lämnade ön som skiljer Färingsö med ett smalt sund och jag vet att jag kommer att återvända hit många gånger.

Den gamla päronträdsallén

Vitsippor och lungört

Ibland fick man mer klättra än vandra

Mitt rastställe

Mitt i skogen stod ett dass


Tyresta nationalpark - Bylsjöslingan




Bylsjöslingan i Tyresta nationalpark utgår från Tyresta by där Nationalparkernas hus ligger. Här finns många olika leder att vandra, en sammanlagd sträcka på 5 mil. I byn finns även café, en lanthandel och grillplats. För att göra tvärtom mot alla andra så gick jag den här leden motsols vilket gjorde att jag mötte de andra vandrarna. Det passade mig perfekt eftersom jag blir stressad av att ha folk både bakom mig och framför mig.

Några leder:
  • Urskogsstigen - 2,5 km. Utgår från Tyresta by.
  • Årsjön-Stensjön - 3 km.
  • Barnvagnsslingan - 5 km. Utgår från Tyresta by.
  • Hällmarksslingan - 5 km. Utgår från Tyresta by.
  • Bylsjöslingan - 6 km. Utgår från Tyresta by.
  • Fornborgsslingan - 6 km.
  • Tyresta by/Stensjödal - 8 km.
Att toppa min vandring i onsdags då jag gick Fornborgsslingan över de branddrabbade områdena, hade jag ingen förhoppning om idag och skillnaden märktes direkt då stigarna/vägarna här var mycket enkla att vandra på, för enkelt faktiskt. Om jag ska gå i skogen så vill jag inte gå på alltför välordnade stigar och här kunde man gå fyra i bredd om man ville. Men om man bortser från stigarnas utformning så är ju den gamla skogen här så vacker och trolsk som man kan förvänta sig av en urskog. Här i Tyresta finns en tall som nått en ålder av 400 år och här finns också södra Sveriges äldsta gran som är 300 år gammal.
Men själva urskogsstigen som är 2,5 km lång och där de allra äldsta träden finns, får vänta på mig ett tag eftersom det var lördag nu och för mycket folk på lederna. För att få full upplevelse av den äldsta urskogen här vill jag nog gå här en tidig onsdagsmorgon i stället.

Bylsjöslingan är 6 km lång och alltså lätt att vandra. Efter 1 km mötte jag en italiensk kvinna som såg aningen förvirrad ut där med sin stora hink fylld av svamp (får man plocka svamp i en nationalpark?). Hon frågade något på italienska som jag såklart inte förstod, men när hon nämnde något om taxi så pekade jag i den riktningen som jag kom ifrån. I hennes hink låg svampar som såg rätt farliga ut...enligt mig som inte är någon svampexpert direkt. Jag hoppas att hon visste vad hon hade plockat.
Jag vandrade vidare och eftersom jag har blivit präglad av storstaden under alla år som jag bott i Stockholm, och vill att det ska hända något med jämna mellanrum så tyckte jag ett tag att det blev liiite enformigt ett tag...med den här skogen. Visst var det var vackert men naturen skiftade inte så mycket i utseende och jag väntade på en sjö. Några platser med utsikt fanns inte då markerna här saknar högre berg.

Men jag fick min sjö när jag nådde fram till Bylsjön som har mjuka stränder med en del låga bergspartier. Nu förändrades min vandring ganska ordentligt och anledningen var att här sammanstrålar Bylsjöslingan med....Barnvagnsslingan! Hit fram är vägen så bra att man kan köra barnvagn fram till sjön. Vid sjöns bästa rastplatser hade massor av familjer med barnvagnar slagit läger. Eldar brann för grillning och familjerna såg ut att trivas i det varma och soliga septembervädret. Jag fick tränga mig fram för att ta några bilder av sjön och det var långt ifrån samma känsla som när jag nådde fram till Stensjön i onsdags. Under den sista sträckan fram till Tyresta by mötte jag många familjer med barnvagnar och det blev nog trångt runt Bylsjön senare under dagen.
Konstaterade att de människor som fanns här i skogen idag var joggare, svampjägare, barnvagnsfamlijer och en fotograferade trädgårdsmästare.

Att göra en vandringsväg där man kan ta med barnvagnen är ju riktigt bra för de som besöker Tyresta, att barn får komma ut i naturen, långt från biltrafik och oljud. Men den här leden var inget för mig som söker lugn och ro i skogen. Jag vill vandra på riktiga skogsstigar där man får jobba lite för att ta sig fram och jag vill helst vara helt ensam eller endast möta någon enstaka under vandringen. Men som sagt...utefter stigarna och vägarna så växte skogen vacker med höga gamla träd, mjuka mossor och svampar på marken och längs stigarna porlade härliga skogsbäckar.

Framme vid byn besökte jag Nationalparkerna hus där man kunde se Sveriges olika naturtyper i uppbyggda montrar. De visade även en film från Tyrestabranden där man såg att helikoptrar hämtade vatten i sjöarna för att släcka branden. Tolv helikoptrar fanns på plats då 1999, de flesta kom från försvaret. 2,5 miljoner kubikmeter vatten användes till att släcka branden och det pumpade även upp mängder av vatten från saltsjön.
Innan jag återvände hem köpte jag en bok om branden som getts ut av Naturvårdsverket där man får följa vad som händer med naturen efter en storbrand. Vid nästa besök här ska jag gå den där urskogsslingan där de allra äldsta träden växer.
Skogarna här är vackra och spännande och jag trivs plötsligt långt inne i stora skogar men nu börjar längtan till havet att återvända...

Se även min vandring på Fornborsslingan den 22 september.






Ett undantag från de välordnade stigarna...
















Tyresta nationalpark - Fornborgsslingan





Tyresta nationalpark kan man nå från flera platser om man ska gå de olika vandringslederna. Det vanligaste är att man utgår från Tyresta by där det finns flera olika leder att vandra. Där finns också Nationalparkernas hus som är öppet tisdag-söndag året om och som även har servering.
Men jag körde Dalarövägen och tog av mot Åva för att nå leden som kallas Fornborsslingan och som är 6 km lång.

Några leder:
  • Urskogsstigen - 2,5 km. Utgår från Tyresta by.
  • Årsjön-Stensjön - 3 km.
  • Barnvagnsslingan - 5 km. Utgår från Tyresta by.
  • Hällmarksslingan - 5 km. Utgår från Tyresta by.
  • Bylsjöslingan - 6 km. Utgår från Tyresta by.
  • Fornborgsslingan - 6 km.
  • Tyresta by/Stensjödal - 8 km.

Den här onsdagen bjöd på strålande solsken från en klarblå himmel och jag tänker inte börja gnälla om dåligt fotoväder och att jag hellre hade haft en trolsk dimma som legat över de kala branddrabbade bergen för att få mer dramatik i bilderna, dimma över sjöarna, mulet med bra ljus eller blå himmel fylld av fluffiga Disneymoln...

Jag startade ganska tidigt och jag såg inte en människa när jag parkerade 307:an. Ryggsäcken var packad med kaffe och mackor och jag startade vandringen runt Stensjön.
När man går nedför första backen vid informationstavlan så hör man vatten falla och eftersom Stensjön och Nedre dammen ligger 35 respektive 24 meter över havet så faller vattnet reglerat ner mot saltsjön. Man passerar ett korsvirkeshus där tidigare en mjölnare höll till, där vid den Nedre dammsjön som ligger så vackert och där nu löven börjar skifta i höstfärger.

Framme vid Stensjön delar sig vandringsleden och jag valde att gå till vänster. Efter en liten stund lämnar man den djupa skogen och kommer ut på det brandhärjade området. Den stora branden här i Tyresta nationalpark som brände ner hela 450 hektar skog startade den 1 augusti 1999 och jag har glömt vad som orsakade branden och jag hittar heller inget på nätet. Det är ju helt naturligt att blixten skapar skogsbränder och är en del i naturens förlopp genom åren men jag har en svag känsla att en pyroman orsakade detta.
Vissa arter av både flora och fauna gynnas av bränd mark, t.e.x. svedjenäva och brandnäva vars frön kan ligga flera hundra år i jorden och vänta på en skogsbrand. Man såg tydligt att det var sälg och asp som dominerade bland de träd som var på väg att bygga en ny skog här.

Att stå mitt i det brandhärjade området och se ut över den enorma yta som drabbades, känns både skrämmande och storslaget på något vis. Inte så att jag på något sätt tycker att det är vackert med ödelagd skog som möjligen orsakats av en pyroman men det är på något vis fascinerande trots allt.
Brandförloppet då den 1 augusti 1999 tog sex dagar, eftersläckning och övervakning flera veckor och uppröjning flera månader.
Naturvårdsverket har gjort en mycket detaljerad och intressant rapport om vad som händer med naturen efter en brand, som man kan läsa här.

Blickar man bort mot andra sidan av Stensjön så växer där en tät gammal skog och kontrasten är så oerhört stor.  Det är just hällmarken på bergen som drabbats värst och där det kommer att ta mycket lång tid innan vegetationen återhämtar sig. Leden som går genom det brandhärjade området är mycket bra ordnad, man har röjt med motorsåg och gjutit ner stolpar med vägledning och även byggt några trappor av trä på svåra passager.

Det kändes befriande att tills slut gå in i en mer levande skog igen då man når stranden av sjön. Här och på många andra ställen runt den här fornborgsslingan har man byggt spångar av kraftigt virke och jag förstår inte hur man fraktat dit allt material...möjligen med helikopter, för här finns inga vägar.
När man kommit över på andra sidan sjön och till den skog som inte drabbades av branden och går längs den vackra stranden så ser man den branddrabbade skogen på andra sidan mer översiktligt och man häpnar ännu en gång över det enorma område som brunnit. Här längs stranden finns fina små rastplatser och här tog jag min första paus. Drack mitt kaffe och åt mina smörgåsar och de enda ljud jag hörde var vinden.

Här kan man även byta vandringsled och komma in bl.a. på en av sörmlandsledens många sträckor. Jag vandrar dock vidare efter stranden och för att krydda den här spännande och vackra platsen så finns här en fornborg från järnåldern på en höjd högt över sjön. Stenresterna blir lite magiska där i min ensamhet och jag funderar varför man bosatte sig här ute i ödemarken. Troligen en flykt i orostider.
Plötsligt hör jag röster från barn på håll och efter en stund hör jag tydligt flera barn som pratar högt. Det visar sig att några skolklasser har slagit läger vid en vacker öppen plats vid stranden. Tystanden byttes för en stund mot ett gäng glada tioåringar som alla pratade samtidigt...och högt. Men jag blev glad att se att man fortfarande kan undervisa ute i naturen.

Den sista biten av fornborgsslingan går över i ännu ett område som brandhärjats och sedan in i vacker gammelskog den allra sista biten. Jag tyckte så mycket om den här vandringen som bjöd på både dramatik och vackra naturupplevelser och mina steg blev på slutet mycket långsamma för att dra ut på vandringen. Tog den sista koppen med kaffe vid den sydligaste delen av Stensjön och satt länge i solen och njöt av att ha hittat den här platsen som ligger bara några mil från Stockholms city.
Mycket motvilligt tog jag 307:an tillbaka till stressig trafik och civilisation. Men redan till helgen kommer jag nog att gå urskogsstigen här i Tyresta.

Se även min vandring på Bylsjöslingan den 25 september.









Det här blev min första kaffepausplats.



Skummande bäck





Mjölkört är en av de växter som snabbt visar sig på brända skogsmarker.



Se på trädet längst till höger...ser det inte ut som att det vill hålla om och rädda sin granne från att falla i elden?





Nedre dammen


Svamp



Området som brunnit



Ågestasjön





Ny Kategori - Naturvandringar

Mina vandringar runt öar och sjöar i Stockholmsområdet fortsätter och den här gången var det dags för Ågestasjön som ligger i Huddinge, en kommun med många sjöar. Jag hade aldrig tidigare varit i Ågesta som ligger strax söder om Farsta och när jag kom fram till Ågesta gård som är byggd på 1700-talet, var det som att befinna sig långt ute på landet. Det här området är ett mycket gammalt kulturområde med lämningar från järnåldern.

Ågestasjön är en av Stockholmsområdets fågelrikaste sjöar där man kan se sjöfågel som brunand. rörhöna, vattenrall, skedand, snatterand, årta och rördrom. En liten bit från Ågesta gård byggde man 2002 ett fågeltorn där man har fin utsikt över sjön. Jag antar att det är trångt där uppe i tornet då fåglarna anländer på våren. Sedan 1976 är Ågestasjön ett fågelskyddsområde och det är tillträdesförbud för allmänheten mellan 15 april - 15 juli, så jag vet inte riktigt vilka som använder tornet då, men jag antar att det är tillåtet att vistas där uppe. Inne på ridskolan finns ett fint café och utanför finns parkeringar och busshållplats, buss 833.

Vid mitt besök vid sjön såg jag några fågelskådare med sina tubkikare sitta uppe på en höjd och spana. De smälte bra in i naturen där med sina grön/bruna Fjällrävenkläder. Känner att jag måste skaffa lite sådana kläder nu när jag fått smak på skogen.
Jag hade tänkt att vandra runt sjön som är en sträcka på 3,5 km, men när jag skulle vika av på den lilla stigen där korna går, så var marken ganska lerig och upptrampad av allt regnande den senaste tiden och jag var inte klädd för den sortens vandring idag. Det blev mest att jag gick på den lilla grusvägen och även om det är vackra marker så är det ju lite tråkigt att man inte har någon kontakt med sjön, mer än någon glimt här och där. Men stränderna här är inte lämpade att anlägga någon vandringsled, utan Ågestasjöns stränder är på många håll igenvuxna med vass. Runt sjön hålls marken dock öppen av betande djur.



Ågesta Gård





Norstugan som anses vara byggd 1835. Det sista torparparen kom hit 1895 och här bodde då en familj med tre barn, tre pigor, en dräng och en tjänstegosse.


Hanestorpet var ett båtsmantorp från 1716 till 1888 och i slutet av 1700-talet bodde här även sockenskräddaren.
Det sista torparparet bodde här fram till 1933. Idag är torpet privatägt.



Norra Kvill - en vandring bland svartoxar och raggbockar




Mitt nyvaknade skogsintresse gjorde att jag blev intresserad av nationalparken Norra Kvill, en småländsk urskog som ligger i Vimmerby kommun i Småland och har en yta av 114 hektar. En urskog är ett område som aldrig utsatts för mänsklig exploatering som jordbruk eller skogsbruk. I Sverige är 0,5 % av skogen urskog och jag vet inte om den här skogen räknas dit? Men att den är gammal är helt klart.
I själva kärnan av området har inga avverkningar skett de senaste 150 åren. Omkring 80 % av nationalparkens träd består av tall, många över 350 år. Vissa tallar är 35 meter höga och har en omkrets på 2,5 meter. Det var verkligen en häftig känsla att se upp mot trädkronorna.

Sista dagen på min resa genom Sverige gick jag upp tidigt och efter frukostbuffén på Fredensborgs Herrgård begav mig till Norra Kvills nationalpark där man anlagt en vandringsled som är drygt 3 km. lång och som är lätt att gå men med några ordentliga stigningar upp mot utsiktsplatsen där man har en fantastisk utsikt över bygden. Man passerar också två vackra små skogssjöar under vandringen, Stora och lilla Idegölen.

Vid parkeringen finns en informationstavla och en toalett, eller bajamaja-typ och sedan finns det på några platser efter leden skyltar som visar vägen. Annars är det verkligen urskogskänsla där marken är  täckt med  många olika fantastiska mossor, stora stenblock och kullfallna träd som får ligga kvar för att brytas ner och återgå i naturens kretslopp. Inget städande här.
På vissa platser antar jag att det är spår av Gudrun man ser, då det ligger träd som plockepinn kors och tvärs.

Den här nationalparken är verkligen en trolsk plats. Den mjuka marken (vill aldrig mer gå på asfalt), tystnaden, de ljud jag hörde den här septembermorgonen var trädkronornas sus högt där uppe och några trädstammar som gnällde i vinden, någon varnande fågel, men annars var det helt tyst. Jag hade kanske hoppats att se något djur, som en älg som stillade törsten i någon av de vackra sjöarna (drömbild). Men jag hade nöjt mig med att möta någon svartoxe eller raggbock (som är en insekt och ingen sökare på match.com) som ska finnas här. Men tyvärr, ingenting!

Svampar fanns det gott om, små, stora, vackra och fula. En såg ut som en muffins och borde väl då vara ätlig...eller? Nej, någon svampexpert är jag inte.
Det var verkligen en bra start på dagen och en perfekt avslutning på min roadtrip genom landet, men det kändes lite märkligt och nästan brutalt att sedan kasta sig ut på trafikerade och stressiga vägar igen efter den här stilla vandringen.

Länsstyrelsen i Kalmar: Beskrivning av området

Natura 2000-området Norra Kvill är nationalpark sedan 1928. Området utgörs av urskogsartad barrblandskog på starkt kuperad och blockig moränmark i utkanten av det småländska höglandet. Skogen har lång kontinuitet och bär spår efter flera skogsbränder. Avverkningar har inte ägt rum på över 150 år och vissa av tallarna är över 350 år gamla. I området finns rikligt med torrträd, vindfällen och annan död ved, vilket gör att det finns gott om lämpliga boplatser för hålhäckande fåglar och goda förutsättningar för ett rikt insektsliv. Här finns bl.a. de akut hotade skalbaggarna svartoxe, hårig blombock och raggbock.
Vegetationen domineras av barrblandskog men det finns även inslag av örtrik granskog på fuktig, näringsrik mark, t.ex. vid bäckravinen i områdets östra del. Två näringsfattiga skogstjärnar, Stora och Lilla Idgölen, finns i området. I anslutning till tjärnarna finns mindre partier med sumpskog och våtmarker.

Sveriges alla 29 nationalparker.




















Flaten runt



Jag har för tillfället bytt trädgårdar mot skog och i morse begav jag mig till Flatensjön vid Skarpnäck i södra Stockholm, ca. en mil från innerstaden. Dammade av min bok ´´Alla dessa promenader i Stockholmstrakten´´ och letade upp den här vandringen som är 8,5 km om man tar en omväg bort mot Drevviken...vilket jag missade så att min vandring blev något kortare.
Jag startade vid Flatenbadet som var helt folktomt den här morgonen. Skogen runt sjön speglade sig i det stilla vattnet och man blev sådär natureuforisk.
Det här var en helt ny plats för mig och det kändes lite som att befinna sig långt ute i vildmarken, inte ett enda hus längs sjöns stränder. Magiskt vackert på vissa ställen. Visst hörde man bruset från stan på håll och ibland såg jag Globen mellan granarna långt borta, men eftersom jag håller på med invänjning av skogslivet...så kändes det ok.

Det var en mycket stilla och lugn morgon och nästan lite meditativt att vandra längs det spegelblanka vattnet i början av sträckan. Efter en stund blev stigen och vägarna liiite för välordnade. Jag gillar att kliva omkring över grenar och stenar på en skogsstig, som i söndags i svampskogen. För säkerhets skull hade jag tagit på mig vandrarkängorna men jag kunde lika gärna gått runt Flatensjön med flip flop. Men jag ska inte gnälla...det finns nog många som uppskattar att stigarna är så ordnade.
Det var blandskog med mest gran och tall i kuperad terräng under första hälften av vandringen för att sedan gå över i lite mjukare natur med lövskog den sista biten.
Jag rastade och drack mitt kaffe högt uppe på ett berg med fin utsikt över sjön och det kändes verkligen inte som om staden låg så nära som den gjorde.

Framme vid Ekudden hade det tidigare legat en mangårdsbyggnad från 1800-talet och som brann 1949. Det finns endast grunderna kvar av byggnaderna nu och man kunde svagt ana den trädgård som funnits här. Det kändes som att vandra i en lund med stigar hit och dit ner till sjön. Jag ska erkänna att jag kände mig en aning mer hemma här än i barrskogen i början av vandringen. Stora ekar, bokar och hassel med mjukt formad mark av gräs och örter.
Efter att ha passerat Listuddens koloniområdes ytterkant fortsatte jag den sista biten fram till badet där jag började vandringen och nu hade skolklasser samlats här och ljudnivån var något kraftigare än när jag anlände tidigare.

Att vandra runt Flaten var riktigt skönt och det fanns inte en näva, echinacea eller stenkyndel så långt ögat nådde. Man behövde inte fundera på skogsväxternas färger, om de passar ihop med varandra, om de är klara, starka, varma eller kalla. Man behövde inte tycka så mycket om växterna. Här styr naturen fullt ut. Det är grönt i olika nyanser och allt är självklart. Just detta gjorde mig helt lugn idag. Trädgårdssäsongen har varit intensiv och nu lät jag ögonen vila i naturens egna färger.









Vid Listuddens koloniområde blev jag påmind om trädgårdsmänniskor...







I svampskogen











När jag vistas i naturen så brukar jag oftast befinna mig längs havsstränder eller i varje fall i närheten av vatten, eller i mjuka sydsvenska lövskogar. Taggiga och mörka granskogar brukar få mig att vända om.
Nu har jag tänkt igenom och förstått vad jag menar med de skrämmande granskogarna. Skogsbruksskogarna där alla granar har samma ålder och där floran och faunan är fattig, där vill jag fortfarande inte vandra.
Handlar det däremot om gammal skog med mossbevuxen mark med gamla träd som fallit och får förmultna ifred utan att någon kommer och ´´städar´´...då trivs jag mycket bra. Där harsyra och örnbräken växer tillsammans med svampar, där en bäck rinner sakta och där solljuset strilar vackert ner mellan trädkronorna.

Det blir något trolskt över en gammal granskog och när man vandrar under de höga trädkronorna infinner sig ett märkbart lugn. Man blir som omsluten av naturen och marken är mjuk att vandra på. Att sedan plötsligt kliva ut ur granskogen och se öppna landskap med ett torp i en glänta blir ännu en skön upplevelse.
Nästa typ av terräng blir ett bergigt landskap med blommande ljung, där man dricker kaffe på ett mossigt berg och där man inser att det är absolut tyst i skogen.

Så att...det blir nog flera skogsvandringar framöver. Jag har hittat ett nytt sätt att gå ner i varv och bli lugn av. Skogar finns på nära avstånd från Stockholm och man behöver ju inte alltid se vatten omkring sig.

Ingen svamp plockades men på nära håll studerades de fantastiska fruktkropparna där på den mossiga marken.




RSS 2.0
Related Posts with Thumbnails