För ett tag sedan gick jag runt sjön Judarn som ligger ganska nära min bostad i Bromma och som jag aldrig hade besökt trots att jag bott i den här byn i 36 år. Igår var det dags att gå runt Kärsön. Här vid Brostugan har jag fikat och ätit så länge jag kan minnas och borta vid Kärsögården har man tagit ett och annat dopp. Men i övrigt så var den här ön helt outforskad för min del och det var hög tid att hänga på sig Nikon och vandra den 7 km långa sträckan den här soliga dagen i slutet av september.

Det är alltid spännande att se platser där man aldrig varit och lite märkligt när platsen ligger så nära ens hem. Nu såg jag husen på Grönviksvägen på Brommasidan från ett helt nytt håll och att den här ön var så vild och skogig var överraskande. Här finns inte de välordnade stigarna som fanns runt Judarn, där man lätt kunde ha gått runt med flipflop. Den här vandringen är betydligt tuffare. Jag vet inte hur många stora omkullfallna träd som låg över stigen och trots att jag gillar när naturen får vara ifred och bete sig som den vill, så blev det blev det lite jobbigt med allt klättrande och krypande. Med knän som ju inte är i toppklass gäller det att ta det lite varsamt nu - jag har ju tunga höstjobb framför mig i slottsparken!

Jag startade från Brostugan och gick medsols runt ön. På Kärsön finns många olika naturtyper med allt från barrskog och höga berg till lummiga och frodiga lundliknande områden där hägg och t.o.m. fläder växer i ekbackarna. På södra sidan av ön ligger Högholmen där man har en mycket fin utsikt söderut.

På den västra delen av ön har man fri utsikt över till Drottningholms slott och när jag vandrade där hörde jag plötsligt skratt och ett plaskande i vattnet och där stod två tjejer (unga kvinnor) i vattnet och fotograferade varandra och jag kunde bara inte låta bli att fråga om jag fick ta en bild och det fick jag.
Med Drottningholm i bakgrunden och dessa två fina skogsväsen i förgrunden, så blev den här vyn så underbar. Tyvärr var det ett hopplöst fotoljus för en amatör och jag önskar att jag kunde ha fått till den här bilden lite bättre.

Att göra en vandringsväg där man kan ta med barnvagnen är ju riktigt bra för de som besöker Tyresta, att barn får komma ut i naturen, långt från biltrafik och oljud. Men den här leden var inget för mig som söker lugn och ro i skogen. Jag vill vandra på riktiga skogsstigar där man får jobba lite för att ta sig fram och jag vill helst vara helt ensam eller endast möta någon enstaka under vandringen. Men som sagt...utefter stigarna och vägarna så växte skogen vacker med höga gamla träd, mjuka mossor och svampar på marken och längs stigarna porlade härliga skogsbäckar.

Framme vid byn besökte jag Nationalparkerna hus där man kunde se Sveriges olika naturtyper i uppbyggda montrar. De visade även en film från Tyrestabranden där man såg att helikoptrar hämtade vatten i sjöarna för att släcka branden. Tolv helikoptrar fanns på plats då 1999, de flesta kom från försvaret. 2,5 miljoner kubikmeter vatten användes till att släcka branden och det pumpade även upp mängder av vatten från saltsjön.

Innan jag återvände hem köpte jag en bok om branden som getts ut av Naturvårdsverket där man får följa vad som händer med naturen efter en storbrand. Vid nästa besök här ska jag gå den där urskogsslingan där de allra äldsta träden växer.

Skogarna här är vackra och spännande och jag trivs plötsligt långt inne i stora skogar men nu börjar längtan till havet att återvända...

Se även min vandring på Fornborsslingan den 22 september.

Jag startade ganska tidigt och jag såg inte en människa när jag parkerade 307:an. Ryggsäcken var packad med kaffe och mackor och jag startade vandringen runt Stensjön.
När man går nedför första backen vid informationstavlan så hör man vatten falla och eftersom Stensjön och Nedre dammen ligger 35 respektive 24 meter över havet så faller vattnet reglerat ner mot saltsjön. Man passerar ett korsvirkeshus där tidigare en mjölnare höll till, där vid den Nedre dammsjön som ligger så vackert och där nu löven börjar skifta i höstfärger.

Framme vid Stensjön delar sig vandringsleden och jag valde att gå till vänster. Efter en liten stund lämnar man den djupa skogen och kommer ut på det brandhärjade området. Den stora branden här i Tyresta nationalpark som brände ner hela 450 hektar skog startade den 1 augusti 1999 och jag har glömt vad som orsakade branden och jag hittar heller inget på nätet. Det är ju helt naturligt att blixten skapar skogsbränder och är en del i naturens förlopp genom åren men jag har en svag känsla att en pyroman orsakade detta.
Vissa arter av både flora och fauna gynnas av bränd mark, t.e.x. svedjenäva och brandnäva vars frön kan ligga flera hundra år i jorden och vänta på en skogsbrand. Man såg tydligt att det var sälg och asp som dominerade bland de träd som var på väg att bygga en ny skog här.

Att stå mitt i det brandhärjade området och se ut över den enorma yta som drabbades, känns både skrämmande och storslaget på något vis. Inte så att jag på något sätt tycker att det är vackert med ödelagd skog som möjligen orsakats av en pyroman men det är på något vis fascinerande trots allt.
Brandförloppet då den 1 augusti 1999 tog sex dagar, eftersläckning och övervakning flera veckor och uppröjning flera månader.
Naturvårdsverket har gjort en mycket detaljerad och intressant rapport om vad som händer med naturen efter en brand, som man kan läsa här.

Blickar man bort mot andra sidan av Stensjön så växer där en tät gammal skog och kontrasten är så oerhört stor.  Det är just hällmarken på bergen som drabbats värst och där det kommer att ta mycket lång tid innan vegetationen återhämtar sig. Leden som går genom det brandhärjade området är mycket bra ordnad, man har röjt med motorsåg och gjutit ner stolpar med vägledning och även byggt några trappor av trä på svåra passager.

Det kändes befriande att tills slut gå in i en mer levande skog igen då man når stranden av sjön. Här och på många andra ställen runt den här fornborgsslingan har man byggt spångar av kraftigt virke och jag förstår inte hur man fraktat dit allt material...möjligen med helikopter, för här finns inga vägar.
När man kommit över på andra sidan sjön och till den skog som inte drabbades av branden och går längs den vackra stranden så ser man den branddrabbade skogen på andra sidan mer översiktligt och man häpnar ännu en gång över det enorma område som brunnit. Här längs stranden finns fina små rastplatser och här tog jag min första paus. Drack mitt kaffe och åt mina smörgåsar och de enda ljud jag hörde var vinden.

Här kan man även byta vandringsled och komma in bl.a. på en av sörmlandsledens många sträckor. Jag vandrar dock vidare efter stranden och för att krydda den här spännande och vackra platsen så finns här en fornborg från järnåldern på en höjd högt över sjön. Stenresterna blir lite magiska där i min ensamhet och jag funderar varför man bosatte sig här ute i ödemarken. Troligen en flykt i orostider.
Plötsligt hör jag röster från barn på håll och efter en stund hör jag tydligt flera barn som pratar högt. Det visar sig att några skolklasser har slagit läger vid en vacker öppen plats vid stranden. Tystanden byttes för en stund mot ett gäng glada tioåringar som alla pratade samtidigt...och högt. Men jag blev glad att se att man fortfarande kan undervisa ute i naturen.

Den sista biten av fornborgsslingan går över i ännu ett område som brandhärjats och sedan in i vacker gammelskog den allra sista biten. Jag tyckte så mycket om den här vandringen som bjöd på både dramatik och vackra naturupplevelser och mina steg blev på slutet mycket långsamma för att dra ut på vandringen. Tog den sista koppen med kaffe vid den sydligaste delen av Stensjön och satt länge i solen och njöt av att ha hittat den här platsen som ligger bara några mil från Stockholms city.
Mycket motvilligt tog jag 307:an tillbaka till stressig trafik och civilisation. Men redan till helgen kommer jag nog att gå urskogsstigen här i Tyresta.

Se även min vandring på Bylsjöslingan den 25 september.

Jag hade tänkt att vandra runt sjön som är en sträcka på 3,5 km, men när jag skulle vika av på den lilla stigen där korna går, så var marken ganska lerig och upptrampad av allt regnande den senaste tiden och jag var inte klädd för den sortens vandring idag. Det blev mest att jag gick på den lilla grusvägen och även om det är vackra marker så är det ju lite tråkigt att man inte har någon kontakt med sjön, mer än någon glimt här och där. Men stränderna här är inte lämpade att anlägga någon vandringsled, utan Ågestasjöns stränder är på många håll igenvuxna med vass. Runt sjön hålls marken dock öppen av betande djur.