Site Meter

Vandring på Eldgarnsö

Jag bläddrade lite i Alla dessa promenader i Stockholmstrakten för att försöka hitta en lagom lång vandring i naturen inte alltför långt från stan och hittade Eldgarnsö i Mälaren. Tidigt på morgonen tog jag bilen ut mot Ekerö och hittade till slut parkeringen till det här naturreservatet. Det som lockade mig hit var att det var en ö och att vandringsleden var lagom lång - 7,2 km enligt boken och att vegetationen bestod av ädellövskog, öppna lundar, strandängar, åkermark och även tät barrskog.

Ryggan var packad med kaffe och mackor och med kameran redo att plåta vacker natur började jag min vandring motsols på ön och kom då först till den ädla lövskogen där marken var täckt av vitsippor och den vackra lungörten växte där bland alla sipporna. Det lär finnas gulsippor också men jag såg inte några. Egentligen var jag väl här någon vecka för tidigt då träden ännu inte börjat grönska, förutom häggen och björkens blad såg ut som musöron (måste klippa rosorna på jobbet i veckan). Men om jag kommit senare så hade jag ju missat vitsipporna, jag får väl helt enkelt återvända hit och det gör jag så gärna eftersom det här är en liten paradisö.

Jag kände att jag verkligen behövde den här naturvandringen nu. Visst är det fint att vandra runt Stockholms centrala öar där det alltid dyker upp något spännande och man kan fota vackra byggnader, skutor och trädgårdar, ta en kaffe på ett café mm. Men den eufori som jag kände här i naturen är svårt att uppnå i stan.  Ibland blir man ju mätt på allt vad trädgårdar heter. Man kämpar mot naturen på något sätt, insekter som äter sönder ens ädla växter och färg och form som ska bli harmoniskt eller spännande för att fånga folks intresse. Här i naturen så är allt så självklart. Naturens underbara och vackra kaos där allt blir rätt, där växterna är så självklara där de växer.

Fåglarna var det enda ljud jag hörde och jag mötte bara ett enda vandrarpar på stigen runt ön. När jag vandrat genom lövskogen med sina vitsippsmattor, stora gamla ekar, ask, alm al och på vissa håll björk och asp, så kommer man till öns norra sida där barrträden tar vid och där naturen blir lite kärvare och där stigen går utefter strandkanten. Jag tog min kaffepaus på ett berg med utsikt över Näsfjärden. En ensam seglare gled sakta förbi annars var det stilla på vattnet. Jag vandrade vidare och kom till hagmarker och jag såg bebyggelse på håll. Det lär finnas nio hus på ön och det är tre familjer som bor permanent varav familjen som driver lantbruket på ön, är en av dem.

Innan jag kom fram till bebyggelsen så passerade jag en enorm ek som var oerhört vacker och jag skrev ju tidigare att jag skulle försöka hitta ett träd i Stockholmstrakten som skulle bli mitt träd dit jag kunde gå för att hämta kraft. Den här eken skulle absolut vara det trädet om det låg närmare stan.
En kvinna höll på att plantera växter vid ett nybyggt vackert hus vid stranden och vi började prata. Det visade sig att de byggt sitt hus just intill öns gamla kvarn som stod bara tio meter från huset invid vattnet. Den här platsen var mycket vacker och kvinnan visade mig runt och berättade om byggnaderna och visade mig också en gammal förvuxen päronträdallé som gjorde att jag för en stund blev religiös. Päronträdsallén gick upp mot en trädgårdsmästarbostad...jag hade hamnat i paradiset! Jag bad om att få ett meddelande så att jag kunde komma tillbaka för att se när dessa gamla träd blommade och hon lovade att kontakta mig när de gått i blom.

Här på ön finns också ett av Sveriges bästa bestånd av mistel, tyvärr blev mina bilder inte tillräckligt bra för att visa dem, men på vissa platser var lind och lönn fyllda av den märkliga växten.
Jag lämnade ön som skiljer Färingsö med ett smalt sund och jag vet att jag kommer att återvända hit många gånger.

Den gamla päronträdsallén

Vitsippor och lungört

Ibland fick man mer klättra än vandra

Mitt rastställe

Mitt i skogen stod ett dass


Kommentarer
Postat av: Anonym

Tack för tipset!

Kerstin

2011-04-25 @ 09:33:18
Postat av: Annelie

TACK

2011-04-25 @ 09:33:53
Postat av: Katarina/Kollitott

Jag bodde därute i närheten under mina tonår men har aldrig besökt ön vad jag vet. Min pappa pratade om den så han var säkert där. Vilken miss! Det ser helt underbart ut.

2011-04-25 @ 10:16:41
URL: http://kollitott.se
Postat av: Janicke

Åh vilken härlig promenad, tack!

Cyklade dit en gång för länge sedan, har för mig att det var för att en rördrom tutade i vassen och drog dit fågelskådare. Återstår att gå runt ön ...

2011-04-25 @ 10:20:24
Postat av: Michael Ahlberg

Morgonstund har guld i mun.

Härlig början på dagen.

Jag har en aspirant på "kraftträd", det är en Ek som är ca 600-700 år och har en härlig utstrålning, visar dig vid tillfälle.

2011-04-25 @ 10:33:08
Postat av: slottsträdgårdsmästaren

Varsågod Kerstin och Annelie!



Då måste du ta ett varv där Katarina!



Just det Janicke...läste att rördrom lär finnas där. Det var en mycket fin vandring!



En ek i Drottningholm menar du Michael? Visa mig gärna...är i behov av ett kraftträd!

2011-04-25 @ 10:46:37
Postat av: Linda V

Du skriver väldigt fint om naturen. Det är ju helt fantastiskt hur alla växter hittar sin plats och det kan bli så himla snyggt! :-)

2011-04-25 @ 22:03:06
URL: http://lindastradgard.blogspot.com
Postat av: Lotta

Jag växte upp på den ön... För en väldig massa år sedan. Det var naturreservat redan på den tiden. Nere vid kvarnen fanns det en brygga på den tiden, vet inte om den ligger kvar. Där metade man. Med små brödtärningar så inte någon fisk skulle lockas att nappa...

2011-04-26 @ 12:51:50
Postat av: Fredrik

Kul att läsa. Föräldrarna hyrde där - möjligen huset i slutet på päronallen. Borde ha varit 1955 och -56. Har mina tidigaste barndomsminnen därifrån. " Pick potäjtis" sa säsongsarbetarna som arbetade därute - borde ha varit ngt slags odlingar i närheten då.
I kvarnen bodde ett äldre, än föräldrarna, par.
Får åka ut i vår på en memorytur i vår

2016-10-09 @ 11:38:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0