Stockholms gröna rum -

Gästbloggare: Viveka Ljungström - Årstaviken runt

Allt om Trädgårds chefredaktör Viveka Ljungström gästbloggar här idag om vår vandring runt Årstaviken. Det var kul att ha med en gästbloggare, tack för det fina inlägget Viveka.

Viveka vid Årsta Gård

Slottträdgårdsmästaren. Ni vet han som var ganska bitsk men också mycket träffsäker i

sina analyser av svenska trädgårdar. Som var en av de första trädgårdsbloggarna. Han

som sedan blivit lite snällare och rundare i kanten men fortfarande är en av de främsta

bloggarna. Han som var så hemlig. Som skötte ett helt slotts trädgård och visade oss lite

glimtar. Som sedan blev typ en anonym trädgårdskändis. Ja det här är hans blogg. Och

han har bett mig skriva ett gästinlägg!

För ett par år sedan tog jag mod till mig o kontaktade honom och hela redaktionen

fick komma till det hemliga Slottet. Som chef på Sveriges största och bästa och mest …

trädgårdstidning fattar jag en massa gröna beslut varje dag. Ett av de bästa var att vi

lärde känna Hasse. En hedersman med grönare fingrar och träffsäkrare omdömen än de

flesta.

Ok ni har fattat.

I alla fall har det fallit sig så att Hasse och jag ofta pratar om att vi ska göra

trädgårdsvandringar runt Stockholm. Dessvärre blir de inte så ofta av.

Så idag hände det. Solen sken och det var en vacker januaridag. Jag som för tillfället

läser Årstafruns dolda dagböcker av Kristina Ekero Eriksson ville gärna se Årsta gård

och Hasse visste såklart en bra runda på knappa milen som skulle ta oss till gården,

bäckravinen och resterna av den gamla kvarnen som malde mjöl ända in på 1900-talet.

En vandring Årstaviken runt.

För den som gillar stora broar är det här en fantastisk runda. Man kan titta uppåt tills

det svindlar vid flera tillfällen. Jag gjorde en mental anteckning om att läsa på lite mer

om stadens större broar.

Dessutom bjuder den något kalla och skuggiga vandringen på södra sidan av Årstaviken

på utsikten över ett av Sveriges finaste koloniområden och man

passerar minst fyra områden på hela rundan varav många ganska kända.

En hal promenad var det och jag vet inte vem av oss som var mest oroad över att den

andra skulle halka vilket var ganska rart.

Ganska snart sedan vi lämnat Skanstull kommer vi till Årsta gård som ligger

uppe på en höjd ovanför viken södra sida. Idag porlade bäcken fint för mig och

Slottsträdgårdsmästar’n (inte alls som man tänker sig bäckar i januari) och den

nybyggda bron över till gården har landskapsarkitekten fått till fint (ravinen och bäcken

restuarerades av Stockholms stad 2007).

Men kanske blev jag lite besviken. Årsta gård är ett fint hus med fina proportioner. En fin

plats. Men helt utan magi. Här födde och förlorade Märta Helena Reenstierna åtta!! barn,

sin make och sin älskare. Här blev hon lurad av sin bror och här fick hennes pigor syfilis.

Här sprätte Stockholms mest kända påfåglar och här skaldade Carl Mikael Bellman. Här

odlade Årstafrun tobak, frukt och snittblommor. Här hade hon sin barockträdgård och

sin fruktlund. Hit kom adel, präster, borgare och bönder. Av det känns intet.

Och snälla stadsträdgårdsmästaren, staden måste göra något åt den hiskeligt fult skötta

syrenhäcken som liksom hamnat precis helt fel på baksidan av huset.

Nåja. Nu har jag sett Årsta Fruns hem. Och Hasse och jag lovade varandra att återvända i

maj för att se ravinen i blom.

Fortsätter man utmed vikens södra sida kommer man så småningom till en

byggarbetsplats där nya bostäder snart ska resas och där kan den som är svag för stora

maskiner och skrot dröja sig kvar bland armeringsjärn dumpar och joggare. Vi fortsatte

dock ganska direkt vidare och lite längre fram visar det nya och moderna Liljeholmen

upp sig. Ett sterilt och alltför designat område enligt min mening. Men säkert härligt att

sitta på en rosa balkong och blicka ut över det vackra Södermalm. En varning! Här finns

inte ett enda öppet fik en söndag för den som tror att man ska få värma näsan när man

kommit halvvägs.

Finast är Lena Lerviks solbadande kvinnor. Hasse har plåtat dem många fler gånger så

den som vill kan titta mer på här på bloggen.

Hasse vore inte Hasse om han inte också uppmärksammat att de stackars salixträden

som står utmed kajen har alltför hård snörning. Någon har nog glömt bort dem. I maj får

vi ta med en kniv för säkerhets skull.

I övrigt enades vi om att krukplanteringarna var fantasilösa och faktiskt fula. Tuja, ljung,

skimmia och så något lite halvhjärtat gräs. (visst har gräs blivit en gisslanväxt ? där folk

tycks tro att det blir trädgård och lite arty bara man slänger in ett gräs. De har fel. )Fult

blev det här på Liljeholmskajen. Som förresten hyser en resturang som heter något med

typ garden men vars enda anknytning är en dammig afrikas lilja i plast.

Under den här delen av vandringen började vi känna att vi kanske är lite snobbiga som

rynkar på näsan åt växter som redan ligger. Rosenspirea, ölandstok och mahonia är

favoriter i den här delen av stan. Är det månne en retrotrend som slog fel? Det är lika

fult som det alltid varit. Fast jag tog en bild på några snöbär för de kan ju inte rå för att

de massplanteras på fel ställen och av fel folk. Man får tycka om precis vad man vill så

tycker vi illa som vi vill. Känns bra.

Under en av de där broarna (Liljeholmsbron) hittade jag en fin skylt. Känns tryggt att

veta att det är här de barn som inte trillat i vattnet när man låtit dem springa på kajen

helt fritt ska återsamlas.

På norra sidan av viken skiner solen och här stod nästan allt i brand när vi kom fram på

eftermiddagen denna soliga januaridag.

Och ja! Ni som följer Hasses blogg vet att han då och då lyfter fram sin bild på trädet i

huset. Nu har jag också den bilden och kan liksom ta till den när det tryter. Känns bra.

Årstaviken hyser många koloniföreningar och minst lika många små marinor. Hit ska jag

komma tillbaka till vårrustningen och lukta på alla goda båtdofter. Under tiden ler jag åt

grenen som blev kvar i gunnebostaketet och som jag ser både en häst och en man med

korslagda ben. Och den stormfällda grenen som egentligen är en drake in desguise

Som alltid när man har trevligt går tiden fort och för en fotbollsmamma finns alltid

en turnering runt hörnet, även denna dag. Så titten hos den genom boken Refugium

av Ingela Bendt kända kolonin som ägs av den tyske trädgårdsfilosofen och f d

landskapsarkitekten Hans Dros (och som Hasse har tudelade drömmar om att en dag

få ta över) blev kort och lite okoncentrerat trots att Hasse gjorde tappra försök i att visa

mig allt det vackra i den. Men murgrönan som tagit över den med hänglås låsta grinden

fastnade i min kamera.

Slottträdgårdsmästarna. Ni vet han som var ganska bitsk men också mycket träffsäker i

sina analyser av svenska trädgårdar. Som var en av de första trädgårdsbloggarna? Han