Det ostörda rummet
Jag känner alltid samma känsla när jag tittar in i Hans Drosts ostörda rum, hans Refugium. Ett behagligt lugn vilar över platsen trots att en ganska livligt trafikerad gångväg går just nedanför. Varje gång jag passerar hans lott här under mina vandringar i Eriksdalslundens koloniområde så stannar jag till och försöker se ett livstecken från den skygga mannen som Ingela Bendt skrev den vackra boken om.
Jag har ännu inte sett honom och jag blir lite orolig när den stora almen böjer sig allt längre ner över hans gröna hus. Jag älskar förfallna trädgårdar men det finns alltid en gräns för hur långt förfallet ska få gå. Ännu så länge är den lilla trädgården en pärla bland alla tokblommande lotter i Tanto och Eriksdalslunden.
Jag tror att jag saknar ett Refugium...
Kommentarer
Postat av: Boije
Visst är det en härlig och mystifik lockelse med gamla förfallna trädgårdar!!..men om förfallet går FÖR långt så finns ingen trädgård kvar. Så var ju fallet där jag bor nu. ingen som brytt sig om trädgården på 60-70-80 år (eller mer??)
Postat av: Blomkärringen
Kul att få följa med på vandringen, många mysiga, ibland annorlunda krypin för välbefinnande. För visst är det just det, avstressande, njutning och välbefinnande (i varje fall för det mesta och för oss som har det som hobby)
Tack för rundvandringen!
Postat av: slottsträdgårdsmästaren
Boije: Hur har det gått med sorken?
Blomkärringen: Kul att du hänger med på vandringen på bloggen!
Trackback
