Ur boken ´´Perenner i din trädgård´´ av Lena Månsson läser jag att namnet Alchemilla är från 1400-talet och kommer av alkemi. Detta kommer sig av att alkemisterna trodde sig kunna framställa ´´den vises sten´´ ur de vattendroppar som samlas i bladskålen. Släktet har 250 arter och i Sverige finns 24 arter av daggkåpa. Jättedaggkåpan är en ganska sen växt i svenska trädgårdar, den infördes i England från Turkiet 1874 men det dröjde länge innan den blev populär i både England och Sverige.

Jättedaggkåpa är en mycket användbar perenn. Jag vet nog ingen perenn som har så många bra egenskaper, sedan kan man ju tycka vad man vill om blommornas färg mm. Det här måste vara den bästa marktäckare som finns, den ger inte ogräset en chans eftersom bladen så väl fyller ut planteringsytan.

Gult brukar vara svårt att kombinera andra färger med men den här limegrön/gula färgen stör inte bland de andra färgerna i vår stora slänt ...tycker jag i alla fall!
En annan av växtens stora fördelar är att man kan plantera den både i full sol och i nästan helt skuggiga lägen (vet ingen annan perenn med de egenskaperna). Jag har heller aldrig sett någon växtsjukdom på jättedaggkåpan, den ser alltid fräsch ut.

Den härstammar från Östra Karpaterna, Västra Asien och Kaukasus. Den blir 40 cm hög och den trivs i vilken jord som helst men bäst blir den i näringsrik och inte allt för torr jord.

Jättedaggkåpan har på senare år upptäckts av kommuner i landet där de använt den i parker, rondeller mm. just för att den är så tålig och lättodlad. Den vanligaste skötseln är att .....inte sköta den alls, den klarar sig på egen hand. Men om man vill ha en senare blomning så kan man innan den blommat färdigt klippa ner den helt och hållet, med blad och allt och den kommer senare att komma med ännu en blomning. Den här metoden fungerar inte varje år, sommaren måste vara varm med lagom sol och regn. Men för det mesta lyckas det och då blommar den länge på sensommaren också. Att föröka daggkåpa är lätt. Gräv upp en planta som växt något år på platsen och dela den, man får ut mängder av plantor. Görs vår eller tidig höst.

I Blombok av Sune Jonsson läser jag:
Daggkåpan (vår vanliga Alchemilla vulgaris) kallas på flera språk för Jungfru Marie kåpa, men även i dialekter i norra och mellersta Sverige och i Norge.
På tyska heter den Frauenmantel, på engelska bl.a. Lady´s Mantle. Kvinnors använding av daggkåpa ansågs förr ge tillbaka kroppen jungfruliga former! Daggkåpan ansågs också vara ett bra sårmedel.

Dragsjukan (Kalmarsjuka, Västeråssjuka mm.)
Linné berättar att man i Småland beredde ett extrat av örten för att motverka den s.k. dragsjukan (bl.a. kramp i nackens muskler så att huvudet drages bakåt) då den härjade 1754, dvs. mjöldrygeförgiftning som bl.a. yttrade sig i känselnedsättning och muskelkramper, framför allt i nacken.


1800-talets botanister reducerade daggkåpans användning till växtfärgning ´´Det enda hvartill den numera kanske stundom begagnas, är att färga ylle gult (ljus oliv).

Allmänt rekommenderades också daggkåpan som kreatursfoder, eftersom den ansågs ge mer och fetare mjölk än många andra foderväxter. I hushållen gjordes ´´grönkål´´ om våren då bladen ännu var späda.

Register för Dagens växt
.

Trädgårdsstormhatten är några av de perenner som redan fanns i parken då jag kom dit för tio år sedan. De här hjälmformade blommorna går i  mörblåkviolett och hela växten är mycket giftig.
De blommar i juli-augusti och blir mellan 80-150 cm. Trädgårdsstormhatten är mycket härdig och trivs bäst i bra och något fuktig jord. Halvskuggigt läge och vid plantering bör avståndet vara c/c 35 cm.

Den kan drabbas av mjöldagg om man låter den torka så om det är en torr vår bör man börja vattna tidigt. Det är inte en perenn som man behöver flytta och dela utan trivs bäst om den får vara ifred på samma plats länge. men om man vill dela den så ska det göras på våren. Våra stormhattar i parken behöver alltid bindas upp för att inte tippa omkull. Man kan ju också plantera dem inne bland andra höga perenner.
Efter blomning så bör man klippa av blomstänglarna. Just nu blommar den fint tillsammans med rosor och vidjehortensian.

Daggsalvian växer vild i Texas, New Mexico där den är flerårig och är en av mina favorit-annueller. Den milda blå färgen och de stadiga stjälkarna gör att den varje sommar finns i slottsparken.
Det finns olika sorter av daggsalvia men de mest använda  är nog 'Victoria' som blir 50 cm hög och 'Bluer Bedder' som blir ungefär 75 cm. Färgen brukar beskrivas som blåviolett och den börjar blomma i juli och fortsätter sedan till sen höst tills frosten kommer.

För att daggsalvian ska må bäst vill den ha ett soligt läge och näringsrik jord. Man sår den inomhus i mars och planterar ut den som vanligt när frostrisken är över, plantavstånd ungefär 20-25 cm. Vissa år har den i slottsparken drabbats av löss som sitter som svarta klasar vid blomman men upptäcker man det i tid så är det lätt att spruta bort lössen med vatten. Daggsalvia ska tydligen också kunna användas som eternell.

Sorter av daggsalvia är:

Den rena arten av blå snokört blir mellan 60-100 cm hög  men de sorter vi köper som ´Blue Beddar´  (mina bilder) och ´Dwarf Hybrid´ blir lägre. Den växer vild i Syd- och Västeuropa och i nordvästra Afrika. Blommorna är mycket attraktiva för humlor och bin. Det är en härdig växt som självsår sig, blommar från juni till september och vill ha en solig växtplats. Den trivs på de flesta jordar men växer vild i något sandiga. Snokört är alltså en anuell och man sår den direkt på växplatsen tidigt på våren.

Det självsår sig som sagt och sprider sig ganska vilt där det finns plats, jag har börjat använda den tillsammans med rosor. I slutet av blomningen ser den inte så snygg ut då de långa stjälkarna ofta ligger ner och blommar endast längst ut på stjälken.
Det här är en typisk vävarväxt som bör blanda sig med lite tuffare växter så att den inte tar över för mycket, det går ju  även bra att rensa bort plantor om de breder ut sig för mycket. Snokört bör inte vara ensam utan vill ha grannar, antingen perenner eller andra sommarblommor. I vårt trädgårdsland växer den tillsammans med ringblommor.

Namnet Echium kommer av forngrekiskans ekhis, (hugg-) orm, den har förr använts mot ormbett. En annan tolkning av namnet ska vara att fröerna liknar huvudet på en huggorm.

Register för Dagens växt
.

Den här nävan har jag haft i parken sedan 1999 och jag har förökat den genom delning några gånger. Den mongoliska nävan är inte så iögonfallande att man dras till den men den är perfekt som vävarväxt då den får blanda sig med kompisar i planteringar. Ska jag vara ärlig så har jag inte riktigt hittat en lämplig plats för den ännu, den finns på två olika ställen i parken och jag tror inte att någon hittills har uppmärksammat den. Jag ska försöka hitta en mer framträdande plats åte den eftersom jag tycker att den är mycket vacker i sin enkelhet.

Register för Dagens växt,

´´Den hägnar mödans marker. Den ger fest åt fält som annars kanske skulle synas oss fantasilösa´´  skriver Ragnar Jändel om hundkäx i Blommor (1937).
´´Den öser sitt skira vita flor över maj och juni, vit även i skymning och natt. Bakgrund till allt annat växande, framtoning och horisont till alla de andra örterna´´  skirver Harriet Hjort i sina Blomstervandringar.

Hudkäxet har på senare tid ökat kraftigt på grund av övergödsling av kväve.

Lejongap är en växt som länge funnits på borggården här i slottsparken och när jag kom hit så fortsatte vi den traditionen. De fröar av sig en aning men vi driver alltid upp nya plantor till varje säsong och det händer även att vi köper till plantor som är drivna i växthus och som är i blom vid plantering. Då jag planterar ut dem ser de inte mycket ut för världen men de brukar nästan alltid bli fina i juli. Förra året var ett bra år och efter den första och vackraste blomningen blommade de om långt in på hösten. Den här milda vintern gjorde att några plantor övervintrade och jag ska följa dem och se om de kan blomma i år också.

 

Lejongap härstammar från Sydvästeuropa till Nordvästafrika och västra Asien. Beroende på sort blir höjden 20-120 cm hög och blomningstiden brukar vara från juli till frosten.
De ursprungliga lejongapen var rosa men nu finns de i alla möjliga färger. De vill ha mullrik, näringsrik och väldränerad jord för att mår riktigt bra och läget ska vara soligt.

Skötsel
Man klipper bort de överblommade blomställningar och då en bit ner för att de ska komma igen och blomma flera gånger. Man bör inte vänta för länge med att klippa bort de överblommade delarna så att plantan börjar göra sig beredd att bilda frö. De höga sorterna behöver stöd för att inte blås omkull. Lejongap är fina långt in på hösten och tål några minusgrader.

Sådd
Hos oss i Stockholmsområdet måste lejongapen förkultiveras för att hinna blomma. Hur gör ni i södra Sverige?
Man sår inomhus i mars-april och fröna är ljusgroende och ska alltså inte täckas med jord.  Utplantering sker när frostrisken är över och jag brukar ta ut alla sommarblommor i månadsskiftet maj-juni. Höga sorter bör ha ungefär 40 cm avstånd och de mindre sorterna 25-30 cm avstånd.

Sorten Black Queen skulle egentligen bli mörkare till färgen. Jag vet inte om jag ska ska skratta eller gråta åt den här röda färgen.





Sorter som vi haft tidigare i parken är:

I år har jag endast sått blandade färger av okänt sort. Vi har beslutat att minska ner på lejongapen  i planteringarna på borggården då de har en dålig blomperiod i augusti och  jag kommer att ersätta med röda pelargoner som villigt blommar hela sommaren utan uppehåll. Fördelen med de röda pelargonerna är också att de lyser upp och syns på håll. Det behövs färgstarkt masseffekt för att väcka människors intresse ibland. Jag har förökat de röda pelargonerna men eftersom vi har platsbrist inne så kämpar jag allt va jag kan för att de ska klara sig i fönster och under starka lampor tills jag får plantera ut dem.

Självklart kommer det att finnas lejongap även i år på borggården och om vi en gång fyller planteringarna med pelargoner så kommer det att finnas lejongap på andra platser i parken. De är en vacker och bra växt som passar utmärkt till snittblommor. Det är med blandade känslor som slottets vaser smyckas av de vackra blommorna från borggårdens planteringar.

Register för Dagens växt. 41 växter nu.

Källa: Sommarblommor av Lena Månsson och Bertil K Johansson
.

För några år sedan var Änglatrumpeter något som alla skulle ha i sina trädgårdar, på terasser eller på balkonger men jag tror att det intresset stannat av lite nu. Möjligen är det övervintringen som skapar problem eftersom de vill ha en sval, frostfri och ljus plats under vintern och det har ju inte alla i sina hus. 5-10 grader varmt är en lagom vintertemperatur.
Änglatrumpeter är buskar eller små träd med trattformiga blommor som härstammar från Sydamerika. Hela växten är mycket giftig och har man små barn så ska man nog glömma att ha den i sina trädgårdar.

Växten kan bli 3-5 meter hög i vilt tillstånd men hos oss upp till 2 meter om man lyckas väl, i undantagsfall kan de nog bli ännu högre, någon som vet?. Bladen som blir 30 cm och är håriga liknar tobaksplantans blad, även de vita blommorna kan bli upp till 30 cm långa. De blommar från juli till september och vill ha ett ganska soligt läge men klarar en del skugga också, stark eftermiddagssol skulle jag nog inte utsätta mina änglatrumpeter för.
Doften är fantastisk och då särskilt på kvällarna.

Änglatrumpeterna tillhörde tidigare släktet spikklubbor (Datura) men räknas nu som ett eget släkte.

Skötsel
Eftersom växten har stora blad så behöver den mycket vatten och får inte torka ut, det är alltså bra att ha den i en stor kruka eller i något annat stort kärl. Det är också viktigt att gödsla regelbundet., förutom vanligt NPK, är det också viktigt med järn och mangan. På hösten minskar man på gödslingen och vattningen innan man tar in dem för vintervila. Själv har jag våra änglatrumpeter i stora ekfat som får stå kvar på plats, växterna får under vintern stå i stora plastsäckar (med dräneringshål)  med jord och de får lite vatten en gång i månaden. Man beskär dem inte på hösten utan väntar till våren. Samtidigt med beskärningen får den ny fin jord.

Beskär dem ganska hårt, det finns olika skolor hur man beskär dem, vissa säger att man bör spara ca. 20 cm innan förgreningen men jag brukar skära ända ner till förgreningen med bra resultat. Där utvecklas nya kraftiga skott som växer och blommar mycket bra. Nästa år ska jag prova båda metoderna.
De avklippta stammarna kan man sätta i vatten där de utvecklar rötter och det lyckas alltid. Efter några år kan man alltså ha en hel skog av änglatrumpeter....om man har plats.

2006 var ett mycket bra år för änglatrumpeterna och bilderna här är från det året. 2007 däremot blev ett riktigt dåligt år och det hörde jag från många andra också, sommaren bjöd ju inte på så mycket sol förra året..

 

Register för dagens växt.
.

Liriodendron tulipifera

 

Judasträdet är lätt att känna igen på sina runda blad som är ca. 10 cm stora. De ca. 2 cm stora rosaröda ärtblomslika blommorna är samlade i klasar och översållar de kala grenarna i maj, bladen utvecklas efter blomningen men vissa år sker blomningen samtidigt med lövsprickningen. Blommorna slår även ut direkt från stammen och grövre grenar. Judasträdet kräver soliga lägen . Efter blomningen utvecklar trädet flata, röda fröställningar som sitter kvar fram mot vintern. 

Bilden tagen den 12 april 2010 i Parco Sempione i Milano

I botaniska trädgården i Visby finns och trivs judasträdet och i Limhamn i Malmö ska det finnas ett 7 meter högt judasträd. Någon som sett det? Trädet blir oftast inte högre än 12 meter men i Retiroparken i Madrid ska det finnas ett 17 meter högt judasträd.
Det finns även en vitblommande form ´Alba´ men det är mycket sällsynt.

Enligt legenden hängde sig Judas Iskariot i ett judasträd men om man ser till det franska namnet så har betydelsen en annan, där blir översättningen - trädet från Judéen.
Det finns även ett amerikanskt judasträd som heter Cercis canadensis som är härdigt i zon 1 och på Zetas trädgård finns en sort som heter ´Forest Pansy´ och som är rödbladig. Den har fått högsta betyg i katalogen.


Google
.

Kashmirnävan var en av de första nävorna som jag planterade i parken 1998 då jag började göra om i slottsträdgårdens planteringar.
Den härstammar från västra Himalaya och blommar i juni-juli. Eftersom jag tycker om nävor men också vita blommor i allmänhet så blir den här växten lätt en favorit.
Den blir ca. 40-50 cm. hög och sprider sig med utlöpare och blir på så vis en bra marktäckare på soliga platser. Den har utbredda stjälkar men är ändå ganska stadig. Plantavstånd 40 cm.

För mig är det här en av de vackraste nävorna och den är lätt att kombinera med andra nävor men passar även utmärkt till växter med antingen stora blad eller småbladiga växter som nepetan, för att få lite kontrast i bladverket.
Man kan lätt föröka den genom delning vilket jag gjort och vår stora släntplantering blir lite vitare för varje år. Jag har försökt att få den att blomma om genom att klippa ner vissa plantor men det fungerar inte hos oss i zon 3 i alla fall. Däremot så blir det fina gröna kuddar av växten om man klipper ner den istället för att den får vissna ner om man inte klipper den.
Några andra varianter är:

• ´Kashmir Green´ - Vit blomma med grön ådring....måste jag ha!!
• ´Kashmir Pink´ - Blåtonad rosa frösådd av ´Kashmir Purple´.
• Kashmir Purple´ - Purpurfärgad, växter kraftigt. Sortäkta. En av föräldrarna till ´Brookside´.

Den rosa grann-nävan är Geranium oxonianum 'Rose clair'




Google

Nordens palm! Vårt manchuriska valnötsträd planterade jag i parken år 2001 som en liten buske. Det är ett riktigt snabbväxande träd, som när det har väl har etablerat sig växer nästan en meter varje år. Trädet är mycket härdigt och kan planteras upp till zon 5 till skillnad från det vanliga valnötsträdet som bara kan användas i zon 1 och ibland i zon 2.
Det trivs i fuktig men väldränerad jord, sol eller halvskugga och blir ca. 7 meter högt. Det ser lite exotiskt palmlikt ut det här trädet och vill man dra blickar till sin trädgård så är det här valnötsträdet perfekt.


När det manchuriska valnötsträdet klär sig i höstskrud, lyser det som guld i månadsskiftet september-oktober.
I Göteborgs botaniska trädgård finns ett 90 år gammalt manchuriskt valnötsträd som är mycket vackert.
Jag tycker om formen och grönskan i de stora bladen som kan bli upp till 70-90 cm stora. Vårt träd blev kraftigt skadat under första vintern av något djur som gnagt sönder barken så att det nästan blev ringbarkat men såret har nu vallat igen helt och trädet är mycket friskt och välmående. När jag en gång lämnar Engsholms slottspark så kommer jag nog att sakna den här kompisen lite...

 

Det kommer nya bilder under 2015

 

Kejsarträdet har mycket stora blad och stora rörformiga, violetta blommor, grova rödtonade kvistar som är tätt prickiga av lenticeller. Bladen kan bli 45 cm långa och 25 cm breda, hjärtlika med lång utdragen spets. Trädet kan bli upp till 25 meter högt och kommer från Kina men är även planterad som prydnadsträd och ibland som gatuträd i södra Europa.
Kejsarträdet blommade när jag var i Italien i maj och det var mycket vackert. Det blommar på bar kvist, vilket gör att trädet blir så iögonfallande under blomningen.

I De badande vännernas trädgård (Visby botaniska) finns ett exemplar. I Träslövs arboretum i Varberg och även i några privata trädgårdar i södra Sverige finns den också. Jag skulle gärna vilja se trädet blomma i Visby och om någon på Gotland läser detta (det kan finnas någon) så skulle jag bli mycket glad för ett foto när de blommar på våren eller försommaren.

 

 

 

Trädet blommar väldigt fint vid Hornstull i Stockholm och jag fick via mail även veta att det finns två stycken som var i knopp i Uppsala vid järnvägsstationen.

 

Visby botaniska 2009



Här finns Kejsarträd i Sverige:

Akleja tillhör de där blommorna som man tycker lite mer om än sina grannar i planteringarna. De blommar under sommarens vackraste tid och den vanliga Aquileiga vulgaris är den som jag tycker allra bäst om, speciellt när de är vita eller ljust blå.
Den vanliga aklejan finns förvildad i Sverige och då ofta i närheten av gamla torp.

Aquileiga vulgaris är mycket härdig och frösår sig lätt. Färgerna går i blått, vitt eller rosa. Den är inte så hållbar som snittblomma.....men de flesta blommor är ju vackrast ute i trädgården eller i naturen. Det finns flera hybrider att köpa i handeln med olka färger och sorten ´Plena´ har fyllda blommor.
Vi har den i flera planteringar tillsammans med löjtnantshjärta, trädgårdsiris mm. Jag tycker nog att den är som allra vackrast på en äng tillsammans med våra vilda blommor.

Andra arter av akleja är:

I slottsparken brukar jag samla fröer från aklejorna och kasta ut i våra stora planteringar.....den är välkommen att blommar var som helst egentligen. Småplantor som hamnar i gruset brukar jag också ta hand om och planter ut där jag vill ha dem. Så ett tips är att fylla era trädgårdar med denna vackra blomma.

 

 

Den här långlommande perennen har jag tidigare bara gått förbi utan att ens reagera, men det var innan jag själv började använda den. Nu har jag insett vilka bra egenskaper den här astern har. Den börjar blomma i augusti och blommar glatt ännu och till frosten tar den.

 

Brittsommarastern härstammar från Europa och Sibirien och är härdig långt upp i vårt land. Färgerna går i blått och rosa och höjden är mellan 40-70 cm beroende på sort.

Plantering helst på våren så att den hinner etablera sig ordentligt och man sköter den genom att klippa bort vissna blommor och gödsla den under säsongen. Den kan stå länge på samma plats utan att man behöver dela den, men om man vill föröka den så är det delning som gäller. Den är även bra som snittblomma.

 

 

 

Den här vackra fransyskan planterade jag 1998 i parken och varje vår tror jag att den känsliga damen frusit ihjäl under vintern. Men på något märkligt sätt blir det liv i denna fantastiska ros och just nu på eftersommaren eller förhösten är hon som vackrast.
1843 blev hon till i Frankrike, uppkallad efter kejsarinnan Josefines slott Malmaison utanför Paris och är nu en världsberömd ros.
Den växer ganska glest och är till hela sitt växtsätt lite försiktig och känns mycket ömtålig trots de starka grenarna. Det blir ofta klasar med 3-5 blommor och jag tycker att det är bland det vackraste rosor man kan ha i sin trädgård. Den doftar ljuvligt och börjar blomma i juli hos oss men då brukar harar och rådjur ta knopparna. Nu i september är den som vackrast och blommar långt in på hösten. Det sägs att den ibland angrips kraftigt av svartfläckssjuka men hos oss har den varit frisk. I år har den som sällskap jätteverbena och daggsalvia. Jag hoppas att hon stannar i parken lika länge som jag.