Vecka 46, 2020 - Säsongsavslutning
Grattis USA och övriga världen till den nya presidenten! Äntligen är galenskaperna över!
Trots att Covid-smittan ökar kraftigt igen och att inte min fyrbenta vän var med, kände jag mig riktigt vandrar-lycklig idag när jag sakta travade runt Årstaviken. Träden är nakna och det kändes avskalat och tomt, men naturen behöver vila ett tag nu och har vi tur så dröjer det ju faktiskt bara några månader innan de tidigaste växterna börjar blomma i trädgårdar och parker igen. I slutet av januari i år blommade kejsarolvon, trollhassel, Kungsans körsbärsträd, snödroppar, vinterjasmin och vintergäck i Stockholm. Se här! (just innan Coronan kom) Jag vet att det egentligen är onormalt tidigt och att man borde oroa sig, men jag har så svårt att inte bli lycklig av tidiga blommor…
November gör mig lugn nu för tiden och med stilla klassisk musik i öronen och kaffe i fotoryggan, gick jag med lätta steg runt Årstaviken. Det blev bryggfika på norra sidan, där 500 koloniträdgårdar klättrar i sluttningarna. Vid den första bryggan kom en kvinna ut och pratade så högt i sin telefon att jag var tvungen att lämna platsen. Det kanske var hennes taktik att få bryggan för sig själv! Vid nästa brygga mittemot Årsta holmar hällde jag upp en påtår, njöt av stillheten och den lågt gående novembersolen, när plötsligt ett barn vid lekplatsen intill började gallskrika och verkade inte vilja sluta, så jag fick bryta upp igen och fortsätta bort mot Slipgatan där jag hade parkerat bilen. Men trots några störande ljud, var det en mycket skön vandring.
I vanliga fall brukar det vara lugnt på parkvägar och stigar i Stockholmsområdet under vardagar, förutom på lunchraster, men den senaste tiden har jag lagt märke till att det har blivit allt mer folk som vandrar och springer längs stränderna. Kan det vara arbetslösa i spåren efter Coronan? Eller är det hemmajobbarna som är ute och promenerar?
Egentligen borde jag väl morgonvandra riktigt tidigt för att få vara ifred, men det är ju mörkt fram till sju nu! För att hitta lugnet måste jag nog bege mig ut ifrån stan igen, så som jag gjorde i våras när smittan drabbade oss första gången.
Någon gång i början av 80-talet grävde min dotter och jag ner en skatt i Bogesunds slottspark, jag minns inte riktigt var. Varje gång jag besöker slottsparken tänker jag på skatten.
Jag åker ofta ut till Bogesund som ligger efter vägen mot Vaxholm. Slottet har anor från 1600-talet men den medeltidsromantiska stilen vi ser idag tillkom på 1860-talet. Lite falskt kan man tycka, men varje gång jag kommer körande på den krokiga Bogesundsvägen och slottet plötsligt dyker upp efter en skarp sväng, tycker jag att det är lika mystiskt och spännande. Bakom slottet finns en engelsk park och under våren är markfloran mycket vacker med mängder av blåsippor och vitsippor.
Idag blev det endast ett kort besök, innan jag fortsatte in till Vaxholm. Den fina lilla sommarstaden sover den här årstiden och det var till och med gratis att parkera nere vid Hembygdsgårdens Café. Där har det varit stängt hela året på grund av sprängattentatet i oktober 2019. Jag hoppas verkligen att de öppnar upp sitt supermysiga ställe nästa år, när renoveringen blir klar.
Stilla morgon, inga vindar och över staden låg ett tjockt grått novemberlock. Coronasmittan rusar fram över landet igen och nu får jag hålla mig borta från innerstaden helt och hållet. Nu blir det i stället naturvandringar i Stockholms grå yttre rum!
Jag lever som många andra ett ensamt liv nu, träffar inte många. Min dotter och Lexus och någon enstaka gång ett fåtal vänner, då utomhus och med avstånd. Det kommer att bli en lång och tung vinter, men jag laddar med böcker, TV-serier och vandringar. Julen hoppar jag över helt och hållet.
Den 19 maj i häggens tid när försommaren var som vackrast, vandrade jag runt Kärsön. Idag när naturen i stället klätt av sig och gått i vintervila, gick jag runt ön i ett mycket sakta tempo. Meditationsvandring brukar jag kalla det. Vattnet låg nästan lika stilla som i maj och när jag väl kom bort från ljudet av trafik, var det som att vandra i vildmark. Nu undrar norrlänningar såklart vad jag pratar om, det finns väl ingen vildmark så nära Fjollträsk?
För mig är det i lite vildmarkskänsla på Kärsön, även om jag är född och uppvuxen i Roslagen!
Högt uppe på ett berg vilade jag en stund och såg ut över Mälaren. Skogsklädda öar och stränder så långt jag kunde se. Tidigare i mitt liv har jag nästan bara hyllat vår fantastiska ytterskärgård med sina kobbar och skär, där havets horisont alltid finns i blickfång. Nu på äldre dagar uppskattar jag alla naturtyper, djupa skogar, slätter, höga berg och djupa dalar. Det är stillheten jag är ute efter.
Några enstaka vandrare mötte jag, annars var det en mycket lugn stund på ön som ligger granne med Lovön, där Drottningholms slott är beläget.
Idag sänder jag en massa kärlek ut till min fantastiska lilla kompis Lexus på Blockhusudden, som fyller år! Jag antar att det blir kalas med pannkakstårta där hemma hos mamma på Blockhusudden. Lexus blir dubbelt firad i år, eftersom det blir lite fest här i Brommanästet på lördag också!
Gråvädret låg kvar och lamporna fick vara tända hela dagen. Läste att Ulf Lundell släpper sitt nya album Telegram den 27 november. Alltid lika spännande med ny musik från mannen som jag följt sedan hans debut 1975. Några av låtarna heter Solen och vinden och Vandring för ingenting!
När jag känner mig vandringsugen (för någonting) men inte vill gå så långt, passar sträckan runt Långholmen perfekt. Om jag de här grå, tysta och stilla novemberdagarna har gått långsamt som i dvala tidigare i veckan, hade jag knappt styrfart idag. Ingen motionsvandring direkt. Det fick ta sin tid, jag hade inget eller ingen som väntade. I november vandrar jag alltid långsamt.
Jag har beslutat mig för att inte vara i stan nu när Covid drar runt igen, men Långholmen och Djurgården fungerar att vistas på, om jag är där rätt i tid och när inte solen skiner. Både Långholmen och Djurgården är verkligen platser som betyder mycket för mig, öarna är mycket vackra och här finns många fina minnen. På Långholmen finns tre duktiga trädgårdskvinnor som jag brukar besöka. Åsa med sin fina lott, Kerstin med sin magiska rosäng och Christina, trädgårdsmästare vid vackra Stora Henriksvik. Idag syntes ingen av dem till…
Vi gick i regnet från Djurgårdsbron bort till Beckholmen, jag smög upp kameran ibland och sköt iväg några gråregniga bilder. Överlycklig blev jag av Schneewittchen-rosorna vid Wasahamnen. Tillsammans med min kära vän Lexus som jag hämtade idag, gjorde rosorna min dag!
Lyssnade på Ulf Lundells nya låt som släpptes i dag – Solen och vinden och det är precis så som jag vill höra Ulf Lundell, en härlig stillsam berättar-låt. Det bådar gott inför albumet Telegram som snart blir tillgänglig på Spotify.
I dag firade vi finaste Lexus födelsedag i Brommanästet och det blev pannkakstårta med falukorv även här! Det är ju tradition hemma hos honom på Blockhusudden.
Det här blir årets sista dagbok-blogginlägg, eftersom både natur och trädgårdar nu gått i vintervila. Vad finns att visa i november och december? Kanske framöver någon vacker dimmig morgon vid vattnet, eller en frostig dag i parkerna. Då kommer jag nog att plocka fram min Nikon igen och lägga ut lite bilder.
Men den gröna dagboken får vila ett tag, kanske att jag startar den igen när vi går in i ett nytt år. Ett år då förhoppningsvis det vidriga viruset lugnar ner sig. Troligen blir det här en riktigt tuff vinter för oss människor och även om jag längtar efter det normala igen, så är det märkligt hur man anpassar dig i den här nya tillvaron. Att handla i butiker känns mycket främmande för mig, jag får alla mina varor uppburna till mitt Brommanäste.
Ja ja, vi får kämpa vidare och vara försiktiga. Tvätta händer ofta och hålla ordentligt avstånd.
Var rädda om er kära följare!
Bloggens årskrönikor
Vecka 45, 2020 - Höst i ytterligare sex slottsparker
Höstbesök ute vid Sturehovs slott i regn och blåst, ingenting kunde stoppa mig att fortsätta temat från förra veckan, att fotografera slottsparker i Stockholmsområdet innan träden har tappat alla löv. Jag har alltid tyckt om den här parken, även om det inte finns några planteringar med vackra blommor eller annorlunda träd och buskar. Däremot finns här hundratals lindar, två ståtliga blodbokar som vaktar slottet och en allé mot bryggan med det märkligt valda alléträdet al. Det en skön lantlig känsla här ute, trots närheten till Botkyrkas miljonprogramsområden. De gamla byggnaderna är vackra och det råder alltid ett lugn i den här slottsparken, idag betade två hästar i en hage och jag försökte få lite kontakt med dem, utan att lyckas. Försökte med ´´duktig kille´´!
Den stora delen av parken med de långa lindalléerna, hade fortfarande en hel del gula löv kvar i sina trädkronor, men hårda sydliga vindar fick löv att virvla högt.
Innan jag lämnade de här sydliga trakterna, gjorde jag ett kort besök i Hågelbyparken, en halvmil från Sturehov. Jag har varit där några gånger tidigare, men alltid blivit stressad eftersom parken är mycket välbesökt under sommaren. Nu vandrade jag lika ensam som jag gjorde i Sturehovs slottspark och upptäckte att det faktiskt är en fin plats med gamla vackra stall, ladugårdar och lusthus. Här finns också 4H, friluftsteater, dansbana, caféer och en lanthandel. Inget var såklart öppet nu.
Regnet ökade och jag tog bilen tillbaka till stan. Kände plötsligt en enorm längtan efter kanelbullar från Cinnamon Bakery & Coffeeshop på Verkstadsgatan i Hornstull. På dörren satt en lapp att bageriet var stängt i tre veckor på grund av stambyte. Inga andra kanelbullar kunde duga den här dagen, så jag fick helt enkelt vara utan.
Efter det att jag hämtat min fina vandringskompis Lexus ute på Blockhusudden, gick vi genom den blå lusthusporten, in i den stora fina parken mittemot Nordiska museet. Under sommaren och förhösten är sommarblommorna fantastiska i de fem planteringarna, uppdelat i färgerna blått, gult, vitt, rosa och rött. Nu ligger planteringarna i vila och väntar på nästa säsong.
Både Lexus och jag trivs såklart utmärkt på Djurgården och idag besökte vi Rosendals slott, Rosendals trädgård och Prins Eugens Waldemarsudde. Nu har träden skakat av sig de flesta löven och det var verkligen novemberlikt på Södra Djurgården. Vid Skansenentrén ligger den vackra nyrenoverade Villa Diorama, där Margareta Krook bodde på 90-talet, nu anläggs en ny trädgård mot gatan och det blir spännande att se hur det kommer att se ut nästa år. Det var en blåsig dag och min kamera, eller kanske var det fotografen som inte trivdes så bra med varken vindarna eller ljuset. Några bilder blev dock kvar efter en kraftig utrensning hemma vid datorn.
Jag fortsätter med temat ´´höst i slottsparker´´ från förra veckan och senare på dagen åkte vi bort till Åkeshovs slott som ligger nära mitt hem i Bromma. Här hade alla lindar släppt löven, som nu bildade ett vackert täcke på marken. Här intill finns vandringsstigar i Judarskogens naturreservat och vi gick runt sjön Judarn trots att stigarna var ganska leriga. Nu får vi vänta med den här vandringsvägen till maj nästa år!
Idag besökte vi slottet som ligger på gångavstånd från min bostad i Bromma. Lexus och jag vandrar ofta förbi Ulvsunda slott när vi är på väg att gå runt Lillsjön, som ligger i närheten av slottet. Slottsparken var tidigare mycket större, innan de vidriga radhusen byggdes på slottets mark för tio år sedan.
Här fanns då en stor fruktträdgård, men med några öppna ytor, där jag spelat brännboll med min dotters klass en gång i tiden. Radhusen är så bedrövligt fula att jag vänder bort blicken när jag går förbi. I vilket annat land i Europa skulle man placera ut hemska bostadslådor i en anrik gammal slottspark?
Jag lyssnar på skrämmande nyheter om smittan som sprider sig alltmer, även om jag nu inte är lika skräckslagen som våras. Då flydde jag ut i skogen för att vandra så långt ifrån människor som möjligt. Tänk att under ett fluffigt duntäcke gå i ide nu, vakna av bofinkar och koltrastar i april, höra att Covid är under kontroll och kunna lägga all kraft på att välkomna och njuta av våren. Börja planera en resa till Italien! Att vara tillbaka i det paradis som vår planet var innan Coronaviruset…
Lexus vaknade ovanligt tidigt och ville ut. Vi gick en sväng i mörkret och återvände sedan till sängvärmen. Livet som PJ är behagligt på många sätt och vi fortsatte morgonen med långfrukost framför Nyhetsmorgon på TV4, med USA:s valet som självklar huvudnyhet.
Jag orkar inte ens kommentera president Trump, som enligt många beteendevetare beter sig som en tjurig 12-åring. Han är världens mäktigaste person och vill nu stoppa rösträkningen eftersom Biden knappar in i flera stater. Stoppa rösträkningen nu – jag vill vinna!!!
Min fotoassistent och jag åkte ut till Hässelby slott för att fortsätta med de senaste veckornas tema. Jag tycker om det här musikslottet som nu lite mer internationellt heter Hesselby och där en av delägarna är Tomas Ledin. Det som utmärker slottsparken mest, är de välskötta granhäckarna som står för barockglansen och jag undrar ännu en gång varför inte vanlig gran används mer som klippta häckar i trädgårdar och parker. Jag har följt den här trädgården under många år, från det att den sköttes dåligt, till dagens prydliga underhåll.
Vi gjorde även ett snabbt besök vid Ängby slott där restaurang och café Hemma hos Annika nu finns.
Så var det dags att lämna Lexus på Djurgården igen och vi parkerade bilen vid Djurgårdsbrunn, för att vandra längs kanalen ut till hans hem vid Blockhusudden. Det är något speciellt att gå längs den här vackra kanalen som svänger mjukt ut mot Lilla Värtan. När jag vandrade tillbaka till Djurgårdsbrunn genom skogen, funderade jag hur jag levde innan jag träffade Lexus? Då när jag alltid vandrade ensam i Stockholms gröna rum.
Motvilligt lämnade jag min varma sköna säng, åt en snabb frukost och började sedan vandra över bron in mot Kungsholmen. Det var dags för ännu ett varv runt den innerstads-ö, som jag når via ´´min´´ Tranebergsbro.
Nu börjar det bli svårt att hitta något vackert att fotografera som jag kan visa på bloggen, men på något sätt blir det en utmaning, denna månad då trädgårdar och parker har stängt för säsongen. För att inte upprepa mig allt för mycket, försökte jag hitta något som jag inte visat tidigare, vilket inte är lätt efter 15 års bloggande i huvudstaden! Men höstanemonerna inne i Landstingshusets trädgård gjorde mig lite lycklig! Ja allt som blommar i november blir extra älskat!
Mellan Norr Mälarstrand och Hantverkargatan går Skillinggränd, en gata som jag aldrig tidigare varit på. Framför husen finns små förträdgårdar där det fortfarande blommar röda och rosa rosor invid husväggarna. Lite trötta och svampiga, men härliga glädjespridare i gråvädret.
Vid Sjöscoutkåren S:t Görans hus borta vid Marieberg, var det uteservering idag och jag blev en aning lockad av morotskakan och en kopp kaffe att ta med till en brygga, men jag vågade inte komma i närheten av folket, så jag vandrade vidare. Klättrade som vanligt i Fredhällsklipporna den sista delen av min 1,2 mil långa vandring och såg flera blodnävor som blommade om i bergsskrevorna.
När jag gick tillbaka över bron, funderade jag på vad jag skulle laga för mat när jag kom hem. Då mötte jag en Uber Eat moppe och blev plötsligt galet sugen på Alviks vedugnspizzerias lasagne som är oerhört god. Så jag stannade mitt på bron och beställde hem mat via appen, vilket gjorde att både lasagnen och jag anlände samtidigt hem till Brommanästet!
Kungsträdgården
- Kungsträdgården är Stockholms äldsta park med anor från 1400-talet
- Karl XIII ryttarstaty kom på plats 1821.
- Molins staty av Karl XII avtäcktes 1868.
- 1873 kom Molins fontän på plats.
- 1953 skapade Erik Glemme en grönskande och blommande park till Stockholms 700-årsjubileum.
- De japanska körsbärsträden från 1998, som blommar i slutet av april är av sorten Prunus 'Accolade'
- Lindarna i alléerna är av sorten Tilia cordata 'Rancho'. 2006 var alla 285 nya lindar planterade
- I början av juni flyttar stadens restauranger ut i Kungsan i ´´Smaka på Stockholm´´
- 1971 stod slaget om Kungsträdgårdens almar
- 2006 planterades 285 st Tilia cordata 'Rancho' som bildar två vackra alléer.
- Under senare år har parken förvandlats från en vacker park, till en plats där stora publik-evenemang sliter hårt på området.
Stockholms mest levande park är Kungsträdgården, där människor möts, umgås, lunchar och fikar. När våren anländer förvandlas Kungsan från att ha varit en ganska kall och trist plats på senvintern till att bli ett blomstrande litet paradis i slutet av april. Parken fylls av människor som alla vill uppleva de japanska körsbärsträdens blomning invid den avlånga dammen mot Hamngatan. Trädens blomning varar i knappt två veckor och det är verkligen ett skådespel när de två alléerna fylls av både rosa blommor och vilt fotograferande människor.
De japanska körsbärsträden Prunus 'Accolade' blommar i Kungsträdgården i slutet av april
I början av juni varje år flyttar Stockholms restauranger ut i Kungsan och förvandlar parken till ett eldorado för hungriga stadsvandrare. Smaka på Stockholm heter evenemanget som varje år lockar en halv miljon besökare under junis första vecka. Musikunderhållning finner man under sommaren på scenen där mängder av kända artister har uppträtt genom åren. En dag i veckan under sommaren utövas Qi Gong på gräsmattorna vid almarna och som kontrast till dessa stilla och meditativa rörelser marscherar den pampigt spelande vaktparaden militäriskt och käckt intill, några timmar senare. På vintern samlas man vid den mysiga julmarknaden eller tar ett varv runt Karl XIII:s staty på hyrda skridskor till musik. Våren 2013 lades konstgräs runt statyn för att slippa det dammiga gruset under sommaren. Jag tycker att det ser lite väl konstgjort ut och vill helst ha tillbaka det dammiga gruset...
Kungsträdgården är Stockholms äldsta park med en lång historia, så långt tillbaka i tiden som på 1400-talet då kung Erik av Pommern lät anlägga en köksträdgård. Under 1600-talet förvandlades Kungsträdgården till en barockpark vilket man kan se på ett kopparstick från 1715 av Erik Dahlberg. I slutet av 1700-talet förändrade Fredrik Magnus Piper delar av parken i engelsk stil som då var på modet. Den nya stilen innebar att flera gräsytor anlades som lättade upp den strikta symmetrin. Under en tid på 1800-talet var Kungsträdgården avskalad från allt vad gräsmattor och rabatter hette och fungerade bland annat som militärens exercisplats. Därefter har Kungsträdgården förändrats många gånger fram till idag.
Från Jakobs kyrktorn 2012
Parken har rustats upp i flera etapper och lagom till att Stockholm blev kulturhuvudstad 1998 anlades den stora dammen där de två alléerna med japanska körsbärsträden Prunus ´Accolade´ planterades utefter långsidorna. Vid Karl XII:s torg påbörjades det stora arbetet med att byta ut parkens lindar i alléerna som efter hård och felaktig beskärning på 1960-talet hade drabbats av omfattande röta. Jag gick genom parken när många av de 150 år gamla lindarna fallit för motorsågarna och träden låg som plockepinn. Som vanligt reagerade människor starkt när man fäller träd i stan och självklart när hela alléer sågas ner, men en nyplantering var oundviklig.
Lindar av sorten Tilia cordata ´Rancho´ levererades från en plantskola i Danmark och 2006 var alla 285 lindar på plats. Stamomfånget var vid planteringen 30 cm och höjden på lindarna var 5 meter.. Just sorten ´Rancho´ har en pyramidformig krona och blir inte så storväxt som den rena arten av skogslind, eller parklind, vilket gör att den passar utmärkt här. Alléerna har fått sina namn efter två av våra skönsjungande stjärnor och då menar jag inte Uffe Lundell och Thåström, utan den västra allén heter ´´Jussi Björlings allé´´ och den östra ´´Birgit Nilssons allé´´.
I Kungsträdgården finns många restauranger och caféer och jag har två favoritfikaställen. Café Söderbergs nedanför Jacobs kyrka gillar jag för enkelhetens och för den gamla kondiskänslans skull och för att de gamla lindarnas stammar går rakt genom byggnaden. Men jag fikar kanske ännu hellre vid Tehuset under almarna en fin sommardag. När jag sitter där med mitt kaffe bland kvittrande sparvar går tankarna går ofta tillbaka till 70-talets almstrid. Det hade beslutats att almarna skulle fällas eftersom den nya sträckningen av tunnelbanan mot Kungsträdgården skulle ha sin uppgång just vid platsen där almarna stod. Under 1950- och 60-talen revs 700 gamla vackra hus i city och ersattes av stora fula, kalla och själlösa byggnader i betong och glas. Hela kvarter av det gamla Stockholm var borta för alltid och man fortsatte att dra fram genom staden med grävskopor och motorsågar. När parkens almar var i fara för stadens utveckling var måttet rågat och nu vaknade äntligen stockholmare från alla samhällsklasser för att rädda de stora vackra almarna.
Den 12 maj 1971 stod slaget om almarna då 2000 människor samlades i Kungsan och efter hårda tag och en hel del våld segrade till slut de som ville stoppa politikernas okänsliga framfart i Stockholm. Under en vecka ockuperades sedan platsen kring almarna där man till och med klättrade upp i träden för att hålla vakt, innan beslutet om att flytta tunnelbaneuppgången fastslogs. Tunnelbanans uppgång kom till slut att ligga några hundra meter österut vid Arsenalgatan och almarna står fortfarande kvar, ståtliga och stolta vid Tehuset och tittar man noga så kan man se såren efter motorsågarna i en av stammarna. Under 2014 hörde jag dock att träden visade symptom av almsjuka, men jag hoppas att träden kan stå emot även detta hot!
Vid Karl XII:s staty intill Tehuset finns två identiska perennplanteringar som sträcker sig mot Norrström och det Kungliga slottet. Planteringarna är skapade av Ulf Nordfjell, mannen som bland annat vunnit priser i Chelsea Flower Show och i Stockholm ritat trädgårdar som Sinnenas trädgård, nya Berzelii park och några av Rosendals planteringar. På våren är dessa planteringar fyllda av vackra tulpaner och längre fram mot sommaren tar långblommande perenner vid. I vackra samspelta färger blommar rosenflockel, strålrudbeckia, nepeta, stormhatt och prydnadsgräs och bildar en storslagen färgprakt som syns från långt håll. De vackra planteringarna blir tillsammans med den fantastiska utsikten mot Strömmen, det Kungliga slottet och Skeppsholmen, Kungsträdgårdens vackraste plats.
Vecka 44 - Höst i fyra slottsparker
Det var ett perfekt fotoväder, lagom grått och helt stilla på Edsvikens vatten i Sollentuna. Edsviken och Edsbergs slott är platser jag sällan besöker, men slottsmiljöer lockar alltid, mest för att markerna kring slott och herrgårdar varit skyddade genom åren och ofta är mycket vackra platser. Så även här vid Edsbergs slott från1760.
Jag vandrade Nils Göranssons strandpromenad bort mot Sollentuna Båtklubb, varifrån jag hade en fin utsikt mot slottet längst in i viken. Slottet utan tinnar och torn ägs sedan 1959 av Sollentuna kommun och musikundervisning har bedrivits där sedan dess. Idag finns en del av Kungliga Musikhögskolan i slottet.
På andra sidan sjön höjde sig Falkberget vid Landsnora och jag beslutade att ta bilen upp på det höga berget för att uppleva den hänförande utsikten över Edsviken och in mot huvudstaden. Kom att tänka på Ulf Lundells låt ´´Gå upp på klippan´´
Det står en man på en klippa
Han har fjädrar, örter i handen
Se hur han sträcker sina armar
Upp mot molnen
Ut över landen
Han behöver ingen död kyrka
Han behöver inga stickor och plån
Han kan sin sak
Han känner sin styrka
Och han vet vart den kommer ifrån.
Jag hade varken örter eller fjädrar i handen, men jag vet vart min styrka kommer ifrån!
Bara någon kilometer därifrån ligger Bergendals herrgård, där jag för några år sedan åt julbord med nära och kära. Gick en stund i parken och ner till sjön, men fick ingen riktigt känsla för platsen. Det har hänt något med träden bara under det sista dygnet tycker jag. Ekarna är plötsligt ljuvligt guldgula och avsaknaden av den röda färgen från lönnarna i år, gör inte så mycket.
Vatten - stan är full av vatten, sjöng Robban Broberg en gång i tiden och han hade såklart helt rätt. I Stockholm, Nordens Venedig finns miltals med vandringsvänliga stränder. Det är imponerande med alla träbryggor som byggts och idag gick jag vid Gröndal, vars strandpromenad med träbryggor blev klara bara för några år sedan. Härifrån såg jag över till Långholmen som visade vilken ö som enligt mig är näst vackrast i Stockholm, efter Djurgården.
Jag fortsatte bort till sjön Trekanten och gick den endast 2 kilometer långa promenaden runt. Fantastiskt färgade träd gjorde att min nya Nikon fick arbeta och vid bäcken som rinner från en brant ut i sjön på södra sidan hade jag tänkt ta några bilder, men där hade en stor förskolegrupp slagit läger. Det är förskolegrupper och vi pensionärer som slåss om de vackraste platserna under vardagarna!
Idag hade jag något motvilligt bestämt mig för att besöka Guldbron vid Slussen som invigdes i måndags, för att känna in platsen. Men hur jag än försöker ta till mig den nya Slussen, så är det väldigt svårt. Jag vet att Guldbron bara är en del av hela det nya Slussområdet, men den är ändå en 45 meter bred motorväg som kopplar samman våra känsliga stadsdelar Gamla Stan och Södermalm och jag förstår inte riktigt folks glädje. Under besöket såg jag mest positiva människor, vissa var helt lyriska och en kvinna blev aggressiv när jag sa att jag inte tyckte om det som sker vid Slussen.
Konstnären Ernst Billgren som bor i Evert Taubes gamla lägenhet vid Slussen, säger så här:
– Vi som gillar gamla Stockholm är ju förtjusta i att få tillbaka gamla Stockholm. Det här är ju 1600-talets gatunät, den enkla t-korsningen och sedan frigörs ju hela Södermalmstorg och alltihop från bilism. På 30-talet när de byggde den stora motorvägsrondellen här då var de bilarna som var i centrum men nu får vi tillbaka Slussen.
Gamla Stockholm? Ja du Ernst, jag fick inte direkt några 1600-tals vibbar på bron idag!
Men jag vet inte! Det kanske bara är jag som är tjurig. Rädd för alltför stora förändringar…
I den här bloggen är det tänkt att jag ska fokusera på det gröna i vår stad. Ibland uttrycker jag dock även mina åsikter om arkitektur mm. men det här Slussenprojektet kommer jag helt att överge nu. Det är för svårt att ha åsikter om en trafik- och arbetsplats. Jag förstår att både cyklister och bilister tycker att det är mycket lättare att passera Slussen nu, det blir mer en praktisk fråga. Hur allt till slut kommer att se ut, får vi se när området blir klart om 5 år och då ska jag försöka säga vad jag tycker igen. Det kanske blir riktigt bra…
När jag ändå var i trakterna, gick jag in på gamla fina The Tea Centre of Stockholm på Hornspuckeln och köpte en påse Söderblandning! Jag avslutade dagens vandring vid underbara Öbergska gården på Torkel Knutssongatan, där jag inte heller den här gången kunde låta bli att fotografera den fantastiskt vackra platsen.
Senast jag besökte Tyresö slottspark var den 8 maj, då marken var täckt av vitsippor och gullvivor. I de stora träden i engelska parken, sjöng bofink, koltrast och näktergal sina vackraste sånger. Jag har vandrat i många engelska parker i anslutning till olika slott, men det här är den som jag tycker mest om. Bodde jag i närheten skulle jag gå hit varje dag!
Visst är det stor skillnad att besöka parken i maj månad, men det var verkligen en lugn och skön höstkänsla idag. De starkt gul-orange-bruna boklöven märktes mest nu när de flesta lönnar fällt sina löv, men jag älskar även ekarna som nu lyser som guld. Det är mästerligt hur träden placerades här en gång på slutet av 1700-talet och den som skapade parken i den nya engelska stilen var Fredrik Magnus Piper, som även står bakom den engelska parken i Drottningholms slottspark och Hagaparken!
Jag var nästan ensam i parken och tog mig sakta fram på de slingrande stigarna. Som en meditationsvandring under trädkronorna, gott för en storstadsmänniska. Trädgårdsmästaren och min Facebook-kompis Antoine Berthelin har ju slutat här på Tyresö nu och flyttat till Danmark för att odla. Vilken som blev hans efterträdare, vet jag inte.
Solen gick precis upp, när jag passerade över den spegelblanka Djurgårdsbrunnskanalen där lindallén lyste i guldgult. Jag var på väg ut till Djurgården för att hämta Lexus och tänkte att jag verkligen uppskattar den vänskap som Lexus matte och jag nu har och det känns åter bra att åka ut till vackra Blockhusudden. Tack så mycket för trädgårdsmästarteet och Julias teblandning!
Den här solig morgonen åkte vi ut till Lidingö, men inte för att gå runt Kottlasjön som vi brukar göra, utan för att vandra längs stranden på saltsjösidan, från Mölna bort till Kappsta naturreservat. En vacker strandpromenad, nu med härligt höstfärgade träd och buskar. Ett gammalt segelfartyg var på väg in mot stan och jag försökte förgäves få en bra bild av skeppet. Tyvärr fick jag inte till en enda bild som jag var riktigt nöjd med den här morgonen, men min finaste kompis och jag hade trots det en skön vandring.
Hemma i Bromma vandrade vi i skogsområdena som nu var tavle-vackra! Jag minns inte att jag någonsin uppskattat hösten så som jag gör i år! Det är så fantastiskt vackert i naturen och jag känner ett lugn inombords. I ett inlägg på Facebook från mitt sista arbetsår, skrev jag ´´en gång ska jag se löven falla och tycka att det är vackert´´. Det var mitt under det stora arbetet med lövhanteringen i parken. Idag tyckte jag verkligen att det var vackert när löven föll i området runt Johannelunds koloniområde.
Det är så påtagligt hur gott jag mår när jag får ha Lexus några dagar. Som om allt faller på plats och tillvaron blir perfekt! På kvällen hälsade vi på min dotter på Gärdet och vandrade i mörkret vid Tessinparken. Vedugnspizzerians dörr stod öppen och Lexus stack in nosen, han kände doften av pizza.
En omslutande tät dimma låg hela dagen över Stockholm och under hela dagen kunde jag inte se Kungsholmen från mitt fönster. Den här vackra lite mystiska morgonen, åkte Lexus och jag ut till Drottningholm för att fotovandra i den stora slottsparken. Där i kungens park skapade den täta dimman och stillheten ren magi och statyerna dök överraskande upp under vandringen.
Kontrasten mellan den strikta barockstilen och den lite vildare engelska parken intill, där änder och svanar sakta gled fram i små sjöar var som vanligt svindlande. Jag trivs med båda stilarna där jag går från ordning och reda ut till den mer drömska naturen! Slottet i dimma var vackrare än någonsin och lindalléerna tycktes försvinna långt borta i dimman.
Hemma i Bromma vandrade vi senare längs stränderna, där dimman fortsatte att bjuda på stillhet, tystnad och magi, vilket också gjorde att jag rörde mig långsammare än vanligt den här dagen. Det passade att vandra sakta i dimman. Över vattnet borta vid Alviks strand syntes nu inte Essingeöarnas fula kontorsbyggnader. Dimman gjorde allt omkring oss vackert, den här sköna dagen i slutet av oktober.
Jag längtar redan efter nästa dimmiga dag i Stockholm!
Det var verkligen påtagligt att november var här, när jag såg ut genom fönstren på morgonen. Det verkade som om träden i natt hade skakat av sig mängder av löv och de gamla ekarna stod nu halvnakna här utanför. Oktober är ju en färgsprakande månad medan november anses vara grå och dyster. Visst är det svårt att ta in att träden nu ska stå nakna i ett halvår, men med åren har jag ändå tagit till mig den här månaden alltmer. Stillheten och kravlösheten är befriande och att långvandra en lugn, lite disig novemberdag kan vara som bomull för själen.
Det finns många platser i Stockholmsområdet som jag tycker extra mycket om och en sådan plats är Carl Hårlemans boskéer i Ulriksdals slottspark. Boskéer är gröna rum som här i Ulriksdal omsluts av ca tre meter höga häckar, i det här fallet har lind använts. Dessa boskéer planterades i mitten av 1700-talet och på informationsskylten i slottsparken läser jag att det på den tiden även ingick även ask och lönn och att de då var fyra meter höga. På den tiden använde adeln de gröna rummen till fest och bus och då fanns inte de buxbominfattade planteringar som idag pryder de hemliga rummen. Jag undrar just vad som menas med bus?
Tidig söndagsmorgon var jag ännu en gång nästan helt ensam i en slottspark, jag såg en annan man som också gick omkring och fotade, samt några par som fikade i tältet borta vid Ulriksdals slottscafé. Om allt varit normalt har jag placerat mig i caféet med kaffe och suttit där en stund och njutit. Nu håller jag mig borta från allt och alla, eller nästan alla.
Det som lockade mig hit idag var just boskéerna, men även Igelbäcken som var mycket fin i höstskrud. Det här lilla slingrande vattendraget börjar en mil borta vid Säbysjön i Järfälla och rinner ut här i Edsviken i slottsparken. Mycket löv hade fallit i parken, men ännu behåller lindarna en del i alléerna för att vi slottsparksvandrare ska ha något att rikta kamerorna mot!
Vecka 44 för 1 år sedan - se här!
Vecka 44 för 2 år sedan - se här!
