Tog bilen och drog västerut mot Hässelby. Stannade först vid Hässelby slott, där jag blev positivt överraskad av att skötseln blivit så mycket bättre i den vackra parterren med de tuktade granhäckarna. Tidigare har den här trädgården varit ordentligt eftersatt, men nu ser allt riktigt prydligt ut. Tittade även lite i koloniträdgårdarna intill, men där fanns ännu inte så mycket att glädjas åt.

Något som definitivt inte var något att glädjas åt här vid slottet, var den ´´skog´´ av magnolia som planterades på stadens mark utanför slottsparken 2014. Jag minns när den förre trädexperten på Stockholms stad, Björn Embrén och jag skojade om att vi skulle åka ut dit med färdtjänst om 20 år för att vandra i en skog med storväxta magnoliaträd.

Idag kunde jag konstatera att nästan alla träd är döda, eller döende. Efter mitt besök hade jag mailkontakt med nuvarande trädexperten på Stockholms stad, Britt-Marie Alvem och hon tror liksom jag att de var de extremt torra somrarna 2017 och 2018 som tog livet att alla dessa fina magnolior. Men fick de verkligen tillräckligt med vatten? Hörde även från annat håll att markarbetet innan planteringen inte blev så som magnolior vill hade det. Nu får vi se om det blir någon återplantering framöver, just nu finns inga sådana planer enligt Britt-Marie.

Det väntades regn fram på dagen så jag skyndade mig vidare ut till Riddersviks gård, som var mitt andra mål i min Hässelbyutflykt idag. På den här vackra platsen gifte sig min systerdotter Therese med sin Tobias 2012 och idag vandrade jag lite i de mycket vackra omgivningarna. Hit ut har inte den moderna staden växt sig så våldsamt, utan här finns fortfarande en lantlig miljö med en underbar lövskog, fylld av vitsippor just nu. I närheten låg tidigare Stockholms stads trädskola som tyvärr lades ned 2008.

Therese och Tobias vigdes inne i den här vackra skogen och festen hölls sedan inne på herrgården. Vandrade en stund längs Riddersviks strandpromenad, men borta över Mälaröarna blev himlen plötsligt mörk och åskan mullrade. Det blev dags att dra sig tillbaka hem till Brommanästet igen.

Och regnet kom! Och åskan!

Fick mail från en känd fotograf som ville veta platser i Stockholm där det växer mycket syrener. Prins Eugens Waldemarsudde på Djurgården, Åsöberget och Skinnarviksberget på Söder, svarade jag!

Två leveranser kom hem till min dörr på kvällen. Livsmedel från Mathem och hundmat och lite annat till Lexus från Arken zoo.

Lexus hälsade på och vi fortsatte på temat från förra veckan, att vandra runt sjöar i Bromma. Förra veckan gick vi runt Judarn och Kyrksjölöten, idag vandrade vi runt Lillsjön, som ligger närmast min bostad. I lätt regn gick vi sakta fram i en härligt stark doft av hägg och med blommande körsbärsträd och slånbuskar med frodig grönska omkring sig. Vi tittade in i koloniområdet Paradiset Iris som ligger just invid sjön och jag förstår varför Kanal 5 valde det här området när de skulle göra en serie om ett kollo-odlare i Stockholm. Det finns flera väldigt speciella små trädgårdar här där kreativiteten flödar, ibland är det kitschigt som det brukar vara i koloniområden, men ofta även smakfullt vackra lotter.

Tittade ännu en gång på Trädgårdstider på SVT, programmet som jag tidigare helt gett upp. Nu njuter jag av trädgårdsarbetet som visas och just den här tiden på året finns det stunder då jag kan sakna mitt arbete som Slottsträdgårdsmästare vid Engsholm slott, där jag jobbade i 20 år innan jag gick i pension. Arbetet med att skapa nya växtkompositioner och att dagligen se över parkens planteringar mm. Nu känner jag mig i mycket god form igen, utan minsta värk i lederna, det som jag plågades av i vintras. Men allvarligt talat så njuter jag av tillvaron nu och vill inte in i något ekorrhjul igen och idag fick jag trots allt sätta fingrarna i jord igen när jag planterade penséer på balkongen! En liten stund av trädgårdslycka!

På kvällen vandrade vi bort till Äppelviken och maj månad är verkligen fantastiskt vacker just nu. Det händer till och med att jag glömmer Covid 19 för en stund, när körsbärsträden och häggarna fullständigt knockar mig.

Jag har sagt det många gånger, men jag mår så bra av att ha min lilla kompis hos mig, det blir liksom en väldigt hemtrevlig känsla i det annars så tomma nästet.

Vaknade tidigt med en stark längtan upp till Vitabergsparken på Södermalm. Efter en snabb frukost befann jag mig i den stora vackra parken redan 05.30. Solen fanns där bakom lagom tunna moln och 8 grader fick duga.

För mig är Groens malmgård Stockholms vackraste trädgård med sin vildvuxna charm. Här tuktas inte växtligheten bara för tuktandets skull, som så ofta är fallet i trädgårdar och parker. Storvuxna blommande träd bäddar in den vackra malmgårdsbygganden från 1700-talet och just intill entrén blommar nu min stora favorithägg. Varje vår vid den här tiden besöker jag den här platsen och blir lika lycklig varje gång, i år betydde besöket mer än vanligt.

Jag såg inte många människor den här morgonen och det var fantastiskt att sakta få vandra runt med kameran på Söder igen. Visst älskar jag att vistas i naturen, född Rospigg som jag är, men främst är jag ändå en stadsvandrare. I Stockholms gröna rum trivs jag och älskar att följa årstiderna i stadens trädgårdar och parker. Coronaviruset har dock satt stopp för mina vanliga vandringar i år, men nu har jag hittat ett sätt att fånga en del av det som händer i stadens grönska. Riktigt tidiga söndagsmorgnar då staden är tom på folk, vågar jag mig ut en stund, för att ta lite bilder.

På Åsöberget var syrenerna startklara inför årets vackraste blomning och knopparna hade börjat öppna sig en aning. På andra sidan vattnet ligger Djurgården som en nästan främmande plats nu, men jag hoppas att kunna ta till mig den vackra ön igen, någon gång i framtiden. Nästa söndagsmorgon kommer jag nog att återvända till Södermalms syrener för att se om de börjat blomma ordentligt.

På den senaste veckan har Stockholms träd blivit gröna, till och med ekarna och i den skira grönskan blommar körsbärsträd och hägg. Förutom den stundande syrenblomningen, vet jag inget vackrare!

Det är fruktansvärt tråkigt att inte kunna träffa människor som man vill, men som tur är möter jag min dotter ett par gånger i veckan, fortfarande utomhus med två meters avstånd. Hon handlar åt mig, så det går ingen nöd på mig. Håret växer vilt och jag undrar om min frisör finns kvar i branschen, eller om han fått gett upp. Nu väntar vi in vecka 20 och jag hoppas verkligen att viruset lugnar ner sig nu. Så här såg det ut under vecka 20 för två år sedan – klicka här!

Var rädda om er där ute, håll av avstånd, tvätta händerna och var vänliga mot varandra i isoleringen! 🙂