Södra Djurgården är en enda stor naturpark, med alla typer av miljöer. Här finns flera mycket vackra trädgårdar, som Prins Eugens Waldemarsudde, Rosendals trädgård, Rosendals slottspark, Rosendalsterrassen, Lusthusportens park, Kullatäppan, Skansens trädgårdar och Källhagen på andra sidan Djurgårdsbrunnsviken! Här finns även stora vackra lundar med månghundraåriga ekar, blommande ängar och även djupare skogar mitt inne på ön.

 

Sedan slutet av 1960-talet går det att vandra den en mil långa sträckan runt hela Södra Djurgården på strandvägar och jag hittade en tidningsartikel på KB om att Wallenberg på Täcka udden var den sista som ´´släppte till´´ strandmark till promenadvägen runt Södra Djurgården. Grannen Torsten Kreuger hade då accepterat promenaden utanför hans Villa Ekudden på Blockhusudden. Den enda sträcka där man idag inte kan gå efter vattnet på Djurgården, är vid strandtomterna längs Alberget från Beckholmsbron fram till Ryssviken vid Waldemarsudde.  Djurgården runt är en helt fantastisk sträcka som bland mycket annat bjuder på utsikt över saltsjöns båttrafik och på Djurgårdsbrunnskanalens lugn.

 

Vid vandringen passerar man många vackra byggnader, flera av dem ritade av våra mest berömda arkitekter. Jag älskar att vandra utefter dessa stränder, där gamla vackra byggnader som började uppföras i slutet av 1700-talet, ståtar med sina stora vackra trädgårdar. Från Waldemarsudde och ut till Blockhusudden finns byggnader i olika stilar, som Listonhill, Villa Alnäs, Nedre Manilla, Villa Mullberget, Täcka udden, Villa Ekudden, Villa Eolslund och självklart Villa Dufvan på Blockhusudden...

 

 

Efter att ha vistats i över tre år ute på Blockhusudden, som är Djurgårdens östra udde ut mot innerskärgården, har jag förälskat mig i platsen.  Här finns en känsla av landsbygd, eller en skärgårdsby, men ändå närhet till innerstadens puls. Här kan jag ibland uppleva fullständig tystnad, vilket är svårt hemma i mitt Brommanäste.

 

 

 

 

 

Djurgårdens vackra trädgårdar har jag beskrivit i särskilda blogginlägg - klicka här!

 

 

 

För 400 år sedan började markerna på Djurgården användas till att hålla djur inhägnade för jakt och med tiden även för djurhetsning. Det var kung Johan III:e som på 1580-talet lät inhägna ett mindre område ungefär där idag Galärparken och Nordiska museet ligger. De djur som fanns inhägnade var främst dovhjortar och kronhjortar.  I slutet av 1600-talet, under Karl XI:s tid som kung, började större områden att hägnas in med en 3 meter hög gärdesgård och över 2 mil stängsel löpte runt norra och södra Djurgården. En av öppningarna i stängslet fanns ute på Blockhusudden och kallades Blockhusporten, precis som caféet heter idag, där längst ute på östra Djurgården.

 

 

Kungar och adelsmän som en gång i tiden jagade på Djurgården, hade inte riktigt samma syn på djur och jakt som människor i allmänhet har idag. Dåtidens jakt på inhägnade djur och synen på djurhetsning, då olika djur hetsades att döda varandra som ett folknöje, känns idag främmande och obehagligt här i Sverige, även om tjurfäktning i Spanien och andra djurhetsningar runt om i världen fortfarande existerar.

 

Det som idag kallas Lejonslätten öster om Nordiska museet, har fått sitt namn från 1700-talet då bland annat lejon och björnar hetsades, till publikens stora glädje. Det började med att Drottning Kristina en gång på 1600-talet fick ett lejon i krigsbyte från Prag och det lejonet brukade sedan hetsas mot björnar. Det fanns sedan lejon på den här platsen ända fram till 1792. Då avlivades Djurgårdens sista lejon. Jaktparken med hjortar, älgar och renar, som hade sin storhetstid fram till mitten av 1700-talet flyttade en bit in på 1800-talet till Hjorthagen.

 

 

 

Idag är Djurgården en del av Nationalstadsparken, där södra Djurgården har ett stort antal besökare varje år, främst till den västra delen som även kallas Evenemangsparken. Här finns bland annat Gröna Lund, Skansen, Cirkus, Nordiska museet, Liljevalchs konsthall, Vasamuseet, Junibacken, Abbamuseet och Djurgårdens besökcentrum. På Södra Djurgården, eller ´´det egentliga Djurgården´´,  finns för övrigt en stor variation i miljön, där evenemangsparken utgör platsen för nöjen av alla former, något öster där om finns de vackra trädgårdarna Rosendals trädgård, Rosendals slottsträdgård och Prins Eugens Waldemarsudde.

 

 

 

Det jag mest uppskattar med södra Djurgården är naturen, med de stora gamla ekarna som karaktärsträd, mängder av häggträd och buskage i de lite våtare markerna vid Waldemarsudde och vid Isbladskärret, lindallérna längs vägar och utefter Djurgårdsbrunnskanalen, gamla underbara syrenersnår runt gårdarna, samt den i övrigt mjukt lövskogsbeklädda naturen. Mitt på ön och längre österut, finns även stora skogar där tall dominerar och i övrigt blandskog. Blåbärsris täcker marken på de mer höglänta platserna och känslan är att befinna sig långt ifrån huvudstaden.  

 

Djurgården lär ha Europas största samling av jätteekar och några av de mest kända gammelekarna är den kanske cirka 400 år gamla Prins Eugens ek vid Waldemarsudde och den uppskattningsvis 500 år gamla Manillaeken vid Manillaskolan, som under 2016 ´´renoverades´´ genom att man avlägsnade den betong som en gång fyllts i trädets ihåliga stam. På 50- och 60-talet trodde trädexperter att det var rätt metod att skrapa bort allt det torra, döda trä partierna och sedan stabilisera trädet med betong.

 

Dagens trädexperter har tack och lov en naturligare syn på ekarnas åldrande. Nu har betongen tagits bort, trädkronan har beskurits något för att för att få mindre vindfång och en bättre balans. De har även stabiliserats med vajrar för att hålla ihop de gamla grova grenarna. Invid Manillaeken stod tidigare den kanske mer kända ´´Kungseken´´ som nu är borta. Den eken användes under 1800-talet som vändpunkt för färder med häst och vagn ut till Djurgården.