Om en utställning heter ´´Stadsvandringar´´ blev jag ju självklart tvungen att ta mig till Bonniers konsthall på Torsgatan idag. Jag förstod att utställningen inte hade något att göra med mina stadsvandringar, men jag var ändå nyfiken. Utställningen ställde frågan vad det innebär att leva sitt liv i en stad som aldrig slutar växa. Ämnet var intressant eftersom jag själv lever i en stor stad som växer ovanligt kraftigt nu.

 

Men jag blev, inte helt oväntat besviken på utställningen som hade kunnat visa så mycket mer än några stora märkliga filmer på väggarna i de olika utställningssalarna och några lika märkliga bilder i en av salarna. Det blev ett kort besök som inte gav någonting, men det är väl nu jag ska analysera det konstiga och tycka att det var fantastiskt!. Jag åkte hem och såg Kalla ta brons på tremilen i stället. 

 

Men innan jag tog tunnelbanan tillbaka hem, handlade jag på ICA vid S:t Eriksplan. Att besöka livsmedelsbutiker är ett nödvändigt ont för mig och jag har sällan någon åsikt om dessa butiker. Får jag bara snabbt tag i det jag ska handla så är jag nöjd och helst ska butikerna vara så små som möjligt. Den här butiken såg ut som snabbköp gjorde i sin ungdom. Något som brukar få mig att börja svettas och vilja fly, är när det blir trängsel, men här inne tyckte jag att trängseln i de smala gångarna bara var trevlig. Jag stod till och med ut med tvillingbarnvagnarna som fastnade bland hyllorna, jag tog tålmodigt en annan väg helt enkelt. Framme vid kassan blev jag nästan förvånad att de hade kortläsare. Hit kommer jag att återvända!

 

Innan jag gick ner i tunnelbanan kunde jag inte låta bli att stanna en stund och lyssna på en gammal man som satt på trottoaren i början av Rörstandsgatan och spelade saxofon. Just saxofon kan få mig att få fullständig panik om den spelas på det bröliga sättet som Marcus Olsson spelar i Uffes band. Men den här gamla mannen smekte fram tonerna, rent, stilla och med en grym känsla. Jag betalade för musiken som gjorde S:t Eriksplan lite varmare och ljusare idag.