Under Dalaresan i somras besökte vi Dan Anderssons Luossa-stuga i Skattlösberg. En vacker väg/stig ledde fram till den lilla stugan där Dan Andersson bodde tillsammans med sina föräldrar och syskon mellan 1911-1915, alltså när Dan var mellan 23-27 år gammal. Här började han skriva sina berättelser och dikter.

Trakten är vacker och stugan ligger ensam invid skogen. Ett plötsligt regnväder fick oss att fly till bilen men vi hann ändå känna av platsen och lugnet här i Luossa.

Dan Andersson döptes måndagen den 16 april i samband med examen i skolhuset. Han hade tre bröder, Gustaf och Anders, som var tre, respektive fem år äldre, samt Simon som var två år yngre. En syster Anna föddes 1892, men dog ett halvt år senare. Nästa syster som föddes 1899 fick också namnet Anna och var den som tillägnades dikten Till min syster vid sin 18-årsdag.

Andersson växte upp under knappa förhållanden i byn Skattlösberg där fadern, småskolläraren Adolf Andersson och hans fru Augusta Scherp (tidigare lärarinna), arbetade i skolhuset. Byn ligger i de så kallade finnmarkerna i södra Dalarna, dit svedjefinnar flyttade för att bryta bygd. Dan Andersson hade sina anor på faderns sida från dessa finska nybyggare. Modern stammade från valloner.

1893, som femåring lärde han sig att läsa. 1896, vid åtta års ålder, slog han på beting vid en gård i Lövberget, fick en fiol, lärde sig spela själv, och lärde sig också engelska. 1901 blev han blåbandist och medlem i logen Skogsblomman, senare i godtemplarlogen i Flen.

 

Hämtat från Skattlösbergs bygdegilles hemsida:

Luossastugan hålls öppen 1 juni - 31 augusti dagligen mellan klockan 11.00 - 17.00. Guide finns på plats som berättar om Dan Andersson och hans diktning. Från parkeringen i byn är det 800 meter promenadväg till Luossa i starkt kuperad terräng. Första söndagen i augusti arrangeras en gillesfest med Dan Andersson i ord och ton. Dan Anderssonpriset delas då ut av Dan Anderssonsällskapet. En onsdagskväll under sommaren genomförs även en visafton vid Luossastugan.

 

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,

och vid lägerelden hörde de hans sång

Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,

och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:

Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!