Jag är för ung...!
Året var 1985 och barn, föräldrar och personal från min dotters fritidsgård skulle göra en utflykt med övernattning vid Gripsholms slott. Det var i juni månad och vi anlände till det vackra slottet på eftermiddagen. Vi började med lekar i parken och jag hade ett av barnen på ryggen när jag sprang nerför en backe och halkade så illa att mitt vänstra knä ´´vek såg åt fel håll´´ kan man säga, och jag föll handlöst. Som tur var så klarade sig barnet utan skador. Själv blev jag liggande med svåra smärtor och några runt omkring mig tyckte att jag skulle försöka resa mig upp och prova benet. Jag föll ihop igen och svimmande av smärtan. Min dotter som då var 8 år var såklart orolig för vad som hade hänt.
´´Skadan bestod i att en benbit från vänster skenben, innehållande större delen av skenbenets inre ledyta mot lårbenet, var avbruten och nedpressad, innebärande inkongruens i ledytan´´...som det hette!
Jag jobbade i vårt familjeföretag som utförde anläggningsarbeten och trädgårdsskötsel i Stockholm och nu blev jag tvungen att i omgångar vara borta under långa perioder från arbetet. Under hela 1986 var jag sjukskriven. Men jag minns att jag vid ett tillfälle åkte till jobbet en vinter och skottade snö på en gård med kryckan i ena handen och snöskyffeln i den andra.
Bilden är från Gräddö hamn 1985
Vid den här tiden så ägde jag en laxkutter på 9x3 meter som låg i Gräddö hamn på Rådmansö utanför Norrtälje. Jag hade hittat min drömbåt året innan skadan. Nu blev det omöjligt att klara av den vilket gjorde att jag blev tvungen att sälja den.
Jag återgick till mitt trädgårdsarbete i vårt familjeföretag trots att läkaren tyckte att jag borde skaffa mig ett jobb som inte var så fysiskt krävande. Vi jobbade ju mycket med trädgårdsanläggning och nu skulle jag inte kunna utföra de tyngsta arbetena...var det sagt. Jag har inte stått på knä sedan 1985 men visst har jag annars jobbat nästan som innan skadan.
Nu börjar dock knät bli slitet och med tiden blir man tvungen att byta ut mina knäleder, nya knän helt enkelt. Min äldre syster har bytt ut bägge sina knäleder och det funkar utmärkt.
Den här vintern har varit den besvärligaste hittills och jag har fått varit hemma ett tag på grund av värk när jag går.
Jag kan inte göra en sådan operation ännu därför att...jag är för ung! Det känns fint...tror jag...!?
När man gör en sådan komplicerad operation så är det meningen att det ska hålla livet ut och om jag nu ska leva i 20-30 år till så kommer en ny knäled inte att hålla så länge. Jag antar att man vill vänta tills jag slutat jobba. Men åren fram till dess kommer att bli jobbiga, jag har ju fått artros i det andra knät nu också.
Jag blir ju lite orolig både för jobbet men även för att jag inte ska kunna gå mina vandringar här i Stockholm eller i skogar mm. Men nu ska jag träna upp musklerna runt knäet för att bli starkare. Jag vill vara ju slottsträdgårdsmästare ett tag till.
Nu kan jag säga som alla coola människor ´´jag ska träna ikväll´´ - jag ska börja på gym!
Usch det låter tufft! Kan bara uppmuntra dig till träning. Men se till att den blir "övervakad",det är lätt att man övertränar när man så gärna vill bli bra.
Min man har artros i båda knäna,men känner inte alls av den längre tack vare träning under några år .Han har faktiskt inga problem längre , trots ett bitvis hårt praktiskt arbete som byggnadssnickare. Han hamnade, tack och lov, hos en riktigt bra läkare från början!
Tack Lena...det låter lovande!
När jag började läsa inlägget var jag orolig för att det var riktigt illa och att du måste sluta med det du gör så det känns skönt att du kommer fortsätta kämpa.
Till mej sa dom också att jag var för ung för att ha utslitna höfter, men skit samma om man är för ung, måste man byta så måste man,det är hemskt att leva med sån smärta.
Kämpa på och trevlig helg
Mariana
Ma
Visst är det motigt när kroppen säger ifrån. Kanske kan jag pigga upp dig med en solskenshistoria just om artrosknän?
Min mamma gick länge med värkande knän, eller egentligen mest värkande höfter. Hon är en envis natur och sökte inte för det, men jobbet på förskolan började ta emot och tillslut fick hon krypa till korset och söka hjälp. Hon fick diagnosen atrosknän, och felbelastningen gav henne värk i höfterna. Ortopeden sa att hon var för ung för operation så det var bara värktabletter och Glucosamin som fanns till buds.
Men mamma är ju en envis natur och tyckte att ett liv på värktabletter inte var hennes melodi, så hon sökte upp en sjukgymnast med sina röntgenbilder i handen, och fick av sjukgymnasten ett träningsprogram att göra hemma, så tog han med mamma till ett gym. Min mamma som aldrig varit på ett gym tyckte att det var jätteroligt!
Det tog ett tag, jag vågar inte säga om det handlade om veckor eller ett par månader, men sakta började värken ge med sig! Mamma kunde sova utan värktabletter, började kunna gå sina långa promenader, cykla. Livet återvände och lyckan var gjord.
Idag går mamma på gym en gång i veckan och promenerar varje dag, det räcker för att hålla värken borta. Men kan hon inte utföra sin träning på ett par veckor kommer värken smygande.
Jag hoppas verkligen att du kan få uppleva samma solskenshistoria Hasse!
Mariana: Just det...hur går det med dina höfter? Trevlig helg!
Åsa: Tack för den solskenshistorien, det låter ju härligt. Jag ska verkligen jobba på det där nu trots att jag vantrivs så oerhört i gym-miljöer.
Trist med värken men lite positivt att du är ung och har tiden framför dig:)...Förstår att du inte trivs i gym-miljöer, det finns alldeles för lite frisk luft att andas in där....Men det är nog bara att träna på nu så kommer du snart kunna skriva din egen solskenshistoria!
