Trädgårdsböcker kommer ut på löpande band och tävlar väl med kokböcker om att vara facklitteraturens mest sålda genre. Men det är ganska sällan som jag blir överraskad eller känner att jag vill utöka sitt trädgårdsbibliotek med någon nyutkommen bok. Självklart finns det guldkorn bland de nyutkomna också men annars letar jag hellre i antikvariat och när jag någon enstaka gång hamnar på loppis. För ett tag sedan besökte jag Myrorna i Hjorthagen för att leta efter ett gammalt slagbord, men hittade såklart inget där. När jag gick förbi böckerna så hade de 50% rea på alla böcker den här veckan. Trädgårdsböckerna kostade där innan rean i genomsnitt...20-30 kr/st. Nu halva priset.

Jag köpte ett gäng slitna böcker från 1930-talet och så hittade jag en riktig skatt - den norska författaren Harald Thaulows bok Mina Rosor från 1949, tryckt på Klara civiltryckeri A.B. i Stockholm.

Den boken träffade mig direkt i hjärtat. Det är en bok om rosor, skriven av en författare som blivit fullständig förälskad i tehybridrosen Ophelia. I boken får man lära sig det mesta om rosor, hur man planterar dem, beskär dem och njuter av rosornas skönhet. Det som gör den här boken unik är att han talar till Ophelia som om hon vore en kvinna som han djupt förälskat sig i. Det skulle vara helt omöjligt att ge ut något liknande i vår tid och många skrattar nog gott eller fnyser åt det här...men jag tycker att det är både häftigt och vackert. Det blir liksom mer intressant att fånga in fakta när man befinner sig mitt i Ophelias och Haralds kärlekshistoria.
Intressant är också hur han besprutar rosen med DDT...
Jag skriver av direkt ur boken om hur Harald och Ophelia tillsammans lever ett år i en trädgård. Jag vet att det här är alldeles för mycket text för ett blogginlägg...men det får bli ett undantag.

Och jag tror att jag ska skaffa mig en Ophelia till slottsparken...

Hon heter Ophelia och jag älskar henne. Det blev kärlek vid första ögonkastet den dag jag såg hennes skönhet, hennes fulländade gestalt, hennes fullkomlighet.

Min Ophelia har kind som en mognande persika, den ljusa färgharmonin, som minner om ung kvinnlighet, om jungfrun, som håller på att bli kvinna. Och när jag biter i en persika och förnimmer fruktens saft och doft, tänker jag på Ophelia. Kommer hon att besvara mina känslor?

Jag måste säga att Ohelia är till salu ganska billigt. I medvetenhet om sin skönhet och med sitt kvinnliga behov att vara älskad och åtrådd delar hon med sig åt tusenden och lever lycklig hos andra. Ja, folk tävlar rent av om att sälja Ophelia! Ingen skicklig yrkesodlare tvekar ett ögonblick att bjuda ut henne.

Lyckligtvis är min kärlek blind och fullständigt okänslig för vad som sker omkring mig. Ophelia, som jag satt bo åt i min bästa jord, är bara min. Så får vi leva livet tillsammans, hon och jag, i sol och regn, i vinterköld och sommarvärme.

Jag läste ditt namn på etiketten. Du såg så fattig och naken ut, när jag tog fram dig. Mossan föll av dina jordlösa rötter, den gula etiketten dinglade i sin tåt. Kunde jag vänta det som utlovats av det nakna grenverket, som växte upp ur okuleingsstället på din vilda rothals? Grön bark med dessa ögon mellan taggarna - nästan omärkliga utväxter, lite ljusare i färgen bara, som fanns kvar i bladfästena från fjolårets blad. Men där har du alla dina hemligheter gömda Ophelia! Först när värmen kommer i luften och till jorden, först när du satt rot och blivit saftspänd, ska du öppna dina ögon och se ut på världen och på mig.

Välkommen i min jord Ophelia! Det är livets hymn jag sjunger för dig - inte slutritualen, den med de tre skovlarna mull.

Jag har grävt en grop, lite djupare än dina rötter. Nederst har jag format jorden till en konisk tapp för att hjälpa dig att sprida rötterna på bästa möjliga sätt. Så sänker jag ned dig, tills okuleingsknuten kommer 5-6 cm under markytan, strör försiktigt av den bästa kompostjord jag har, så att den silar ned mellan rötterna, trycker till med handen, lägger på mer jord och trycker till hårt runt om.  Nu ska det vara livgivande vatten i massor, så att jorden genomvattnas ordentligt och riktigt slammas upp omkring rötterna, och när det är gjort, krattar jag över jorden jämnt och löst.

Så planterar jag dina systrar omkring dig, de blivande medtävlerskorna om min gunst och beundran. Åh, jag vet nog hur vackra de kommer att bli. Men tro mig Ophelia, jag kommer att bli dig trogen. De kan aldrig bli vackra nog dina pager och tärnor, dina hovmästare och hillebardiärer. Längst bak kommer klängrosorna att klättra på muren, höja sina standar och blåsa färgglada fanfarer för drottning Ophelia och hennes hov.

Nå, så börjar vi då Ophelia. Jag talar milt och trösterikt till dig som tandläkaren till en patient. Först försiktigt bort med alla smågrenar från okuleringsstället. Snart står de tre gröna, friska grenstumparna där ensamma med lovande ögon mellan törnerna. Fyra och tre ögon på den främsta och två på den bakersta grenen, som är lite svagare. Färdigt! Nu är det gjort, Ophelia och du har nio fina ögon kvar. Det är kanske litet för mycket, men du är av stark ras. Sov nu små ögon tills vårens värme och livets kraft väcker er.

Det är inte oss människor givet, kära Ophelia, att riktigt fatta, vad som egentligen sker under jorden, när du som vi säger slår rot. Du stod där på ett led i plantskolan sprudlande av liv, du hade utvecklat dig fullkomligt året efter okuleringen och drömde bara om att komma igen nästa år ändå kraftigare och med ändå fler praktfulla blommor. Grenarna fick gärna övervintra under snö och is och rötterna sänkas i dvala, det var i alla fall bara en skönhetssömn. Tusen rottrådar skulle darra av arbetsiver och återuppta kontakten med jorden på det område, där de låg färdigförgrenade.

Du kallas the-hybrid, Ophelia. Ordet kommer av R. thea (R. chinensis var. fragans) men vad som egentligen ligger i att beteckna dig som hybrid det kan ingen människa av i dag förklara. Du får förlåta, Ophelia, men ingen vet egentligen med bestämdhet, vilka dina föräldrar var. En världsberömd the-hybrid är du, men som hos många av de stora är ditt upphov höljt i dunkel. Men du är född i England hos den berömda rosenodlaren William Paul.

En förmiddag i vårens varma, skira luft står jag hos Ophelia och pratar med henne om tider som gått och dagar som kommer.

Kommer du ihåg skymningen under pappershuvan, som jag lyfte av på kvällen för att vattna dig och sedan satt på igen för att den skulle skydda dig mot morgonsolen? Jag sökte på den tiden en vakande blick i dina ögon och en kväll lät jag dig stå oskyddad. Dagen därpå stod du där i ljuset, och den varma brisen, som du älskar, kunde blåsa in skönhetens och välbefinnandes liv i dig.

Ophelia! Jag måste komma med en bekännelse! Sedan den dag jag började odla dig har jag skyddat dig mot sjukdomar och insektsangrepp bara genom att använda sunt förnuft. Sedan har jag läst åtskilliga böcker om rosor och funnit ingående beskrivningar - ofta instruktivt och skrämmande illustrerade - av alla de hemsökelser, som en stackars ros kan bli utsatt för, och botemedlen mot dem.

Om jag i mitt lättsinne och min okunnighet utsatt ditt dyrbara liv för fara, så må jag säga att alla dessa kusliga beskrivningar och bilder av svampfläckar, löss och alla slags larver, ja t.o.m. kräfta och rotröta, kanske hade skrämt mig, så att jag överhuvudtaget inte blivit rosenamatör. Och varför skulle jag dämpa lusten hos andra, jag som har tagit till uppgift att uppmuntra. Varför - när jag är så säker på att mina enkla arrangemang är tillfredställande.

Först och främst måste de rent yttre förhållandena vara gynnsamma - frisk, luftig jord, i vilken den naturliga jäsningen och förnyelsen försiggår normalt och där grundvattnet är bortdränerat och jordytan hålls lös. Om jorden är tung, ´´död´´ och sur, vantrivs växten, medan sporer till allahanda svampsjukdomar sätter sig fast och utvecklar sig. Och frisk luft måste det vara. Mjöldagg trivs i varm och stillastående fuktighet.

Innan vegetationen kommit igång, ger jag rosbädden en besprutning med svavelkalk (1 liter till 9 liter vatten) och krattar jorden till ett par tums djup. Min medicin består annars av två saker - men dessa håller jag alltid klara till omedelbar utryckning vid första bästa alarm - svave, i pulverform och en kanna med färdiglöst nikotinsulfat och DDT pulver. Mitt recept är 10 gr. 40-procentig nikotinsulfat och 50 gr, DDT till 5 liter vatten, med 50 gr. grönsåpa som bindemedel.

Hur rikt belönad har jag inte blivit sedan rosorna blev rotfästa, sedan de skjutit i höjden och givit mig fulländade, doftande blommor. Naturligtvis inte så många. Det får jag först nästa år, och blomningen kommer då minst ett par veckor tidigare, när plantorna inte behöver använda den bråda vårtiden för att etablera sig.
Fulländade rosor öppnar sig i min rosensäng, the-hybrider, remontanter, floribunda, alltefter var och ens särart.
Ophelia och hennes närmaste uppvaktning fick blommor! Du visade upp dina praktfulla färger och gav av din doft. Minnen, drömmen från i fjol var nu verklighet och gav mig det jag hade beundrat hos andra. Ophelias utveckling låg mig särskilt varmt om hjärtat. Slanka skott växte ut från ögonen på de tre korta grenstumparna, som fanns kvar efter vårbeskärningen.

Hösttecken
Ännu är det högsommar. Ophelia och hennes hov lever i en lycklig tid av fest, i strålande skönhet och härlig doft. Och jag som är den stolte slottsförvaltaren deltar i festen och lyssnar till både glädjehymner och klagovisor, som jag lärt mig att förstå. Den som verkligen vill kan tolka många tysta uttrycksformer för naturens språk.

Så är vår tillvaro slut för i år, Ophelia! Under vintermånaderna får jag bara gå och tänka på dig och längta. Har du sugit tillräckligt med saft och kraft in i ditt slumrande inre, medan höstsolen ännu lyste över dig? Ligger dina rötter ordentligt utspridda i jorden, som snart ska stelna omkring dem? Vilar du mätt och glad och har du i drömmen medvetandet om din skönhet, som du kommer att visa. när du vaknar upp ur vintersömnen?

Allt detta önskar jag dig och säger dig god natt, min älskade!