Stadens själ
(Anders Wahlgren)
Tiden - en tung börda i Stockholms city.
Det är om detta det här blogginlägget ska handla om, som en kontrast till alla gröna rum som annars fyller min blogg.
Gaturegleringen på 1600-talet
Det har skett några stora och övergripande förändringar i Stockholms stadsplanering genom åren. På 1630-talet, då Sverige var en stormakt och Stockholm blev en viktig stad i Europa, genomfördes en stor gatureglering.
På 1630- till 1640-talen utvecklades under amiralen och överståthållaren Clas Larsson Fleming de första regleringarna på Norr- och Södermalm, allt under överinseende av hans chef Axel Oxenstierna. Idéerna kom från renässansen, det skulle vara regelbundna och rätvinkliga rutnät av gator och kvarter. Föreställningen om den ideala staden tillhörde renässansens främsta idéer. Förebilderna fanns i det antika Rom med raka gator och offentliga torg som hade utformats av den romerske arkitekten Vitruvius. (Wikipedia)
Hade Albert Lindhagen fått igenom alla sina förslag hade till exempel de medeltida husen i Gamla Stan rivits och ersatts med nya hus utefter raka gator.
År 1866 lade en stadsplanekommission ledd av juristen Albert Lindhagen och under medverkan av överstelöjtnanten och den stockholmska vattenledningens upphovsman Fredrik Wilhelm Leijonancker fram en generalplan för att ge stadsdelen luft, ljus och grönska. Kommissionen föreslog ett reglerat gatunät med rutnät och stora fyrkantiga kvarter, omgivet och genomkorsat av stora boulevarder, i stil med Haussmanns stora samtida förändringar av Paris men där inspirationen från Sankt Petersburg också spelade roll.
Däribland föreslog kommissionen i nord-sydlig riktning en 70 meter bred Sveaväg som liknades vid Boulevard Sebastopol och Unter den Linden från Brunnsviken ända fram till Gustav Adolfs torg, utan hänsyn till bebyggelse eller terräng, rätt över Adolf Fredriks kyrka, Hötorget och Brunkebergstorg. Lindhagenplanen antogs aldrig av Stadsfullmäktige och endast delar genomfördes efter hårda strider och revideringar under 1870- och 1880-talen. Sveavägsavenyn blev till en 33 meter bred huvudgata, förskjuten åt öster för att lämna kyrkan i fred och länge framdragen bara ett kvarter söder om Kungsgatan. (Wikipedia)
En av de som stred starkast för den s.k. Norrmalmsregleringen var det socialdemokratiska borgarrådet Hjalmar Mehr som egentligen ville riva alla gamla hus i Stockholm och ersätta med nya byggnader. Byggnader helt utan själ, bankpalats och kontorsbyggnader i glas och betong skulle ersätta de gamla vackra 1700- och 1800-talshusen i city.
Det började på 1950-talet då tunnelbanan drogs fram, då började Stockholms city sakta förvandlas till att bli det kalla glas-aluminium-betong city som vi har idag. Tunnelbanan behövdes självklart, men det revs oerhört många hus i samband med det bygget och då främst runt Hötorget. I allt detta grävande i city blev det tydligen fritt fram att riva och förändra hela citykärnan. Eller det var väl kanske det som var Norrmalmsregleringen...
Jag minns när jag som tonåring tog bussen från Norrtälje till Stockholm i slutet av 60-talet och gick längs södra delen av Drottninggatan där butikerna i de gamla husen skyltade med rivningsrea.
Hjalmar Mehr dog 1979 och jag undrar om han kände sig nöjd med sitt livsverk - att förinta det gamla och bitvis mycket vackra Stockholms city, där man i stället kunde ha renoverat många av de gamla husen. Självklart behövde city förnyas och jag förstår att det verkligen behövde rivas på sina håll, men inte över 700 hus!!!. Hötorgsskraporna tycker jag på något vis fungerar och de gamla husen som revs runt omkring skulle kunnat blivit en spännande kontrast till skraporna.
I filmerna beklagar Hjalmar Mehr att inte stadens ekonomi räckte till att fortsätta rivningarna. Det räckte alltså inte att riva 700 hus. Han ville även bygga en stor motorled ÖVER Djurgården, den s.k. Österleden.
Det finns flera förslag hur en tunnel ska kunna byggas från Värtan, under Djurgården och över till Värmdöleden, men det ligger långt fram i tiden. Nu bygger man först och främst färdigt Norra länken och Citybanan.
1964 började man riva hus inför bygget av Klaratunneln och när tunneln stod klar byggdes parkeringsgaragen Elefanten (1973) och Wahrenberg där de gamla husen tidigare stått. Parkeringsgaragen var två enorma betongkolosser mitt i city. Som tur var revs Elefantens parkeringsgarage 2001 och det byggdes bostäder igen på platsen. Äntligen något positivt i city.
Alla dessa vansinniga beslut mötte väldigt lite motstånd. Varför reagerade inte människor när hela kvarter revs i city? Mer än Per Anders Fogelström, Cornelis Vreeswijk och några till. Där fanns vackra hus med små butiker och olika hantverkare hade sin verksamhet inne på gårdarna. I Klarakvarteren låg i början av 1900-talet alla Stockholms dagstidningar och hela 35 tryckerier. Här låg också caféer och restauranger tätt.
På 1950-talet fanns 6 dagstidningar här - Dagens Nyheter, Expressen, Stockholmstidningen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Arbetaren. Även Tidningarnas Telegrambyrå låg här.
Många tycker nog att den här förändringen var helt i sin ordning. Stockholm är en storstad och man behövde ge plats åt bilismen som hela tiden ökade. Hur skulle det sett ut med bilköer längs de smala gatorna. Med den kraftigt ökande bilismen, behövdes det även stora parkeringshus och de skulle absolut ligga mitt i stan och flera av dem över jord.
Stockholmarna vaknade först 1971 då almarna i Kungsträdgården skulle fällas för att en tunnelbaneuppgång skulle byggas just där. Då fick det räcka med skövlingen och rivningar av det som var gammalt och vackert i Stockholm. Då först protesterade man från alla samhällsklasser och det blev vändpunkten, då Hjalmar och hans kompisar fick backa och inse att de inte själva kunde bestämma över stadens framtid. Idag pågår en annan kamp i Stockholm, där en stor del av stockholmarna, inklusive jag själv, inte accepterar den stora ombyggnaden av Slussen som redan påbörjats. Exakt hur nya Slussen kommer att se ut, vet ingen idag. Kampen går vidare och jag borde kanske engagera mig mer...
Jag är inte stadsplanerare, jag förstår att städer måste utvecklas och jag förstår också vilket enormt problem man stod inför, men valde man inte det allra sämsta förslaget? Var det verkligen billigare att riva och bygga nytt? Och vart tog stadens själ vägen? Jag vandrar ibland motvilligt omkring i de här områdena, både på dagtid och på kvällar. När butikerna stängt och folk har lämnat sina kontor, så blir endast restaurang- och biobesökarna kvar i city, som förutom dem blir skrämmande öde.
Det behövs helt enkelt fler bostäder i city igen för att det åter ska bli en levande del av stan. Jag hoppas på en ny ´´Norrmalmsreglering´´, då dessa fruktansvärt fula byggnader kunde få nya vackra fasader, så att vi stockholmare kunde få bli stolta, även över vår stads citykärna. Jag vet att flera citybyggnader redan har byggts om från kontor mm. till bostäder, och det behövs att människorna får återvända till city. Stäng av biltrafiken i de centrala delarna och gör city till en levande plats, inte bara under dagtid.
Någon har sagt detta om Norrmalmsregleringen: ´´Alternativet till en förnyelse [av Nedre Norrmalm] i kommunal regi hade varit ett antal punktsaneringar, genomförda av fastighets- och byggbolag, samt av företag som önskade lokaler i city. Resultatet kunde blivit en sönderhackad stadsstruktur utan ordnad kommunikationsförsörjning.´´
Jag har hellre en sönderhackad stadsstruktur i city än det vi har idag.
I filmen Stadens själ berättas att det finns vissa städer som lyckats bevara sin innerstad levande och det är t.ex. Köpenhamn och Tallin. Där bor folk inne i centrala stan och i Köpenhamn finns inga parkeringsgarage inne i citykärnan. I Sverige har t.ex. Nyköping klarat sig ganska bra.
Det byggs trots allt fortfarande helt vansinniga hus i Stockholm. (Waterfront) med sin hypermoderna arkitektur vid centralen fick sin plats alldeles för nära stadshuset som behövde den fria platsen runt sig för att komma till sin rätt. Stadshusets arkitekt Ragnar Östberg skulle inte ha tyckt om konkurrensen från Waterfront, det är jag helt säker på. Nu planeras också Nobel Center vid ett känsligt läge på Blasieholmen, en stor ful byggnad på 6 våningar. Så oerhört tragiskt!
Jag säger som Olle Adolphson i Gustav Lindströms visa - ´´Vad är det för ena dårar som härjar i stan´´
Rivningarna påbörjades i mars 1952 vid korsningen Malmskillnadsgatan/Sergelgatan där det var Sveavägen som skulle fram mellan Kungsgatan och Hamngatan, och fortsatte under de följande två decennierna ända ner till Jakobsgatan.
Gamla telefontornet vid Brunkebergstorg, som hade skadats vid en brand 1952 och hotade att störta samman, revs 1953. Rivningarna omfattade ett stort område. Enligt en uppgift revs 700 byggnader i Klarakvarteren. Området där Tunnelbanan skar igenom Brunkebergsåsen, kring Sergels torg, var under många år en kraterliknande byggarbetsplats innan torget stod klart 1966.
Gatubreddningar vid Regeringsgatan, Malmskillnadsgatan, Hamngatan, Jakobsgatan och nedre Sveavägen ledde till stora ingrepp bland den äldre bebyggelsen. Man försökte länge att bevara Betlehemskyrkan och de kulturhistoriskt intressanta byggnaderna i Kvarteret Beridarebanan, men dessa låg mitt i området och det var svårt att inordna dem i nya stadsbilden och i tunnelbanans lösning. Även Eugeniakapellet och krogen Tre remmare som omnämns i Bellmans epistlar revs. I området kring Kungsträdgården revs de Sagerska husen, Sidenhuset och Blancheteatern. Samtliga byggnader i de legendariska tidningskvarteren revs under Norrmalmsregleringen, med undantag för Stockholms-Tidningens och Aftonbladets hus vid Vattugatan 12, vilka revs 1989.
Kritiken
Efter att rivningarna börjat realiseras på Nedre Norrmalm kom en omfattande kritisk opinion mot Norrmalmsregleringen att växa fram.
Omvandlingen fördömdes passionerat av många av tidens kulturpersonligheter, såsom Per Anders Fogelström, Lars Gyllensten, Cornelis Vreeswijk och Karl Vennberg. Kritiken kulminerade 1971 i samband med den riksbekanta Almstriden då flera dagars skärmytslingar mellan aktivister och stadens företrädare till slut ledde till att en planerad tunnelbaneuppgång fick flyttas för att spara Kungsträdgårdens vackra almar. Då hade dock mycket av planerna redan förverkligats.
Tidsandan var inte längre densamma som vid tiden för den politiska debatten och 1940-talets stora beslut. Framstegsoptimismen hade till stor del fått ge vika både för 68-vänstern och en framväxande traditionalism. Även den tidiga miljörörelsen hade börjat växa fram, med helt nya värderingar.
Kritiken handlade främst om arkitekturen, som uppfattades som alltför steril och historielös, beslutsprocessen som ansågs ha skett i strid med den framväxande negativa opinionen och brist på hänsyn till områdets byggnadsantikvariska och kulturhistoriska värden, som man menade gått förlorade i stor omfattning.
Några av de mest kritiserade rivningarna var de kulturhistoriskt intressanta byggnader som låg utmed södra Drottninggatan, såsom Wredeska Palatset, samt på nedre Regeringsgatans östra sida, där man på 1950-talet skymtade 14 olika fasader byggda under fyra århundraden, sedermera ersatta av en blank aluminiumfasad.
Bilderna ovan och nedan är från Klara västra kyrkogata och är tagna nu i år 2010. På ena sidan finns ett 1700-talshus och på andra sidan gatan en glas- och betongfastighet. Kontrast!
Klarakvarter 2010. Klara västra kyrkogata.
Samma Klara västra kyrkogata år 1954. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum.
Klarakvarteren mot sydost 1962. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum. Jag antar att det är detta som kallas ´´sönderhackad stadsstruktur´´.
1953 då rivningarna börjat. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum.
Beridarbansgatan 1954. Inget av dessa hus finns kvar. Idag ser man här baksidan av kulturhuset och det är idag en av Stockholms absolut fulaste platser - inte ens värt att fotografera. Bilden tillhör Stockholms stadsmuseum.
På bilden över ser man hur Stockholms city skulle kunnat sett ut på många fler ställen än just här på Gamla Brogatan, som till slut fick behålla de flesta av de gamla husen. Det var meningen att även alla dessa hus skulle ha rivits. Stackars Hjalmar Mehr, det måste ha varit ett bakslag att ha kvar en sådan här ´´stökig´´ miljö i city.
Det här är Malmtorgsgatan fram mot Brunkebergstorg. Till vänster ser man två gamla hus som har fått stå kvar och kontrasten mot 60-talsbyggnaderna är väl tydlig?
Den 16 juni 1959 öppnade Centralbron från Söder Mälarstrand till Riddarholmen och skar som en kniv genom en av Stockholms historiskt mest värdefulla platser. Den tidigare idylliska platsen som kopplade samman Gamla Stan med Riddarholmen blev plötsligt ett bullrande trafikhelvete.
Tillsammans med rivningen av de 700 gamla husen i city, så är det här den största våldtäkten av Stockholm någonsin. Jag blir nästan gråtfärdig när jag står på bron över till Riddarholmen och ser den hårda trafiken och med ett öronbedövande buller drar förbi. Jag har sett gamla bilder av den här platsen från förr då det var en ren idyll, med torghandel och båtar vid kajen. Det var på den tiden då bullret mest bestod av skramlande hästkärror.
Munkbron norrut vid Riddarholmskanalen. Riddarhuset i fonden. 1940-1950-tal
Jag är inte någon Stockholmare, men jag har också tänkt på detta vansinne många gånger eftersom jag ofta är i Stockholm. Jag tror inte det finns många fulare stadskärnor än Stockholms city. Man måste komma bort en bit för att se att staden kan vara vacker.
Asta: Så är det. Det här är mitt Stockholm http://gardener.blogg.se/2009/november/min-plats-pa-jorden.html
Ett fint "reportage" om en stad som ligger en varmt om hjärtat.
Jag har motsvarande filmer om Göteborg med Anders Wahlgren. Tråkigt att grävskoporna gick fram så hårt, men de tyckte väl då att det var gamla kåkar bara.
Jag fick skivan Stockholm i mitt hjärta av Lasse Berghagen en gång och Monika Z uttrycker också kärleken till staden.
Ha en bra helg
Hälsn. Eivor
Olle Adolphsson som vanligt i Gustav Lindströms visa:
"Men titta dej runt omkring, titta noga som fan!
För endera dan, serru, så river dom hela stan!
Och sen rusar vi in i mardrömmen av glas och betong,
och sen sitter vi där och hurrar och tycker skjortan är trång!"
Och det är väl där vi hamnat ungefär...
Jag är mycket tveksam till Tors torn och Waterfront, fult och för stort!
Katarina: Waterfront är en katastrof men Tors torn funkar för mig...i varje fall på skisser...
Saknar Olle!
Ja fy fan. Rent ut sagt. Detta hände ju i många svenska städer, mitt Malmö blev också indraget i denna rivningshysteri, men det blev ju värre i Sockholm eftersom det rent faktiskt är en större stad.
Köpenhamn är helt annorlunda. Danskarna var lite mer sansade, men Köpenhamn har brunnit 1728 ( http://www.historie-online.dk/nyt/bogfeature/bybrand.htm) och bombats 1807 av engelsmänen (http://da.wikipedia.org/wiki/K%C3%B8benhavns_bombardement), så en del av de riktigt gamla husen har tyvärr gått åt.
Halvdansken: Ja man får vara glad att Gamla Stan fick stå kvar. Det fanns ju stora planer på att riva alla gamla bostadshus där.
gratttis till 2000! -och jag som tyckte stockholm var så vackert...? öppet och luftigt, med mycke vatten omkring.. inte den bullriga instängda känslan som i helsingfors.
kanske att jag inte såg med så kritiska ögon, hade väl mina semesterögon på mej och att jag dessutom sökte mej till stadens vackraste turistiga platser..
har du besökt matbutiken cajsa varg-? har aldrig sett nå liknande! ha en bra dag!
Stockholm är väl den huvudstad som förstörts mest i hela Europa, mer än de krigsdrabbade. Det är rent ut sagt obehagligt att bli påmind. Men det finns mycket vackert en bit bort från city. Jag läste förut att också Gamla Stan skulle ha jämnats med marken, vet inte om det var Mehr eller någon annan. Konstigt att folk var så enögda i Stockholm, inte såg sig omkring och tittade hur man gjorde i andra europeiska stadskärnor, där man försökte bevara.
yrsa: Det här handlar bara om Stockholms city. Det överiga Stockholm tycker jag mycket om. Har faktiskt inte varit på Cajsa Varg...men nu blev jag nyfiken. Tack!
Monica: Förslaget att riva största delen av Gamla Stan kom före Hjalmars tid, så han är inte den enda boven. Stockholm är en fantastiskt vacker stad...utom just citykärnan.