Så sjunger Carl Anton och jag håller med honom...att det är skönt att minnas de solgula kompisarna när sommaren är slut.

Jag har aldrig haft problem med maskrosor faktiskt, trots att jag är trädgårdsmästare. Tvärtom är jag imponerad över växtens sätt att föröka och sprida sig. Alla växter har sin plats och jag tycker egentligen inte om begreppet ´´ogräs´´. Det hela handlar väl om var man vill att de vilda växterna ska finnas. Visst tycker jag om ogräsfria planteringar och jag ser inget problem med att rensa bort de vilda örter som man inte vill ha i sina rabatter, det tillhör trädgårdsarbetet. Allt arbete kan ju inte vara glamoröst och trevligt i trädgården...
Eftersom jag inte är någon ´´´gräsmattemänniska´´  så kan jag tycka om att det växer maskrosor i gräsmattan.

Ok...nu får jag väl hela trädgårds-Sverige på mig...men jag står för min åsikt. Jag vet ju att många ägnar hela sin tid i trädgården till att sticka maskrosor och vara förbannade på grannarna som inte gör likadant. Sommaren är kort sjunger Ledin. Varför inte luta sig tillbaka och beundra maskrosor och andra överlevare i naturen i stället?
Då menar jag alltså maskrosor i gräsmattor...i planteringarna rensar även jag bort dem.

Själv tycker jag tycker att gräsklippning är ett mycket tråkigare arbete än att rensa ogräs. Man sitter eller går bland avgaser i ett förbannat oväsen, fram och tillbaka i all evighet känns det som ibland. Ogräsrensning är ett tystare jobb. Man kan samtidigt lyssna på fåglar eller på Odla med P1 i hörlurarna.

Jag läste någon gång om en botanist som tyckte maskrosen var så vacker att han tog med några maskrosplantor till Australien där de tidigare inte fanns. De planterades i en botanisk trädgård...! Nu är den nog inte så ovanlig där heller kan man tänka.



På Wikipedia kan man läsa detta om maskrosor:

Maskrossläktet (Taraxacum) är fleråriga örter inom familjen korgblommiga växter. De har pålrot och runda ihåliga stjälkar med endast en blomkorg på varje stjälk. Bladen sitter i en rosett. Holkfjällen sitter i två kransar. Den inre med fjällen uppåtstående och den yttre något kortare och ofta nedböjda fjäll. I Norden innehåller släktet Taraxacum mer än 900 apomiktiska småarter indelade i 14 sektioner.

• A Ishavsmaskrosor - Taraxacum sect. Arktica
• B Strandmaskrosor - Taraxacum sect. Paulustria
• C Sandmaskrosor - Taraxacum sect. Erythrosperma
• D Dvärgmaskrosor - Taraxacum sect. Obliqua
• E Kärrmaskrosor - Taraxacum sect. Celtica
• F Fläckmaskrosor - Taraxacum sect. Naevosa
• G Atlantmaskrosor - Taraxacum sect. Spectabilia
• H Fjällmaskrosor - Taraxacum sect. Taraxacum
• I Grovtandsmaskrosor - Taraxacum sect. Macrodonta
• J Norrlandsmaskrosor - Taraxacum sect. Boreigena
• K Nordmaskrosor - Taraxacum sect. Borea
• L Ängsmaskrosor - Taraxacum sect. Hamata
• M Hornmaskrosor - Taraxacum sect. Borealia
• N Ogräsmaskrosor - Taraxacum sect. Ruderalia

Många arter av Taraxacum reproducerar sig asexuellt genom så kallad Apomixis, där fröna produceras utan pollinering, och där då de genetiskt blir i princip identiska med moderplantan. Den klotrunda, luftiga bollen av flygfrukter är ömtålig för en svag beröring eller en vindpust. Stängeln är pipig (rörformig) och mjölksaftrik. Bladen smakar beskt och har egendomligt formade, bakåtriktade flikar. Roten är kraftig och vertikal (pålrot). Maskrosen är också känd för sin seglivade natur och stora förmåga att skjuta skott (rotskott) till nya plantor.

Maskrossläktets arter är fleråriga och sprider sig både genom vindspridna frön och sina rötter. De späda bladen kan användas i sallader. Roten rostades förr till kaffesurrogat. Av blommorna kan man göra maskrosvin. Det var länge olagligt att göra vin på maskrosor eftersom det jämställdes med mäsk, men det är numera lagligt igen. Maskrosor ger vart år stora mängder honung, de är utmärkta biväxter med högsta betyg på nektar och pollen.

 

Föda [redigera]

Roten innehåller ca 23% kolhydrater och kan ätas efter 15 minuters kokning. För att så bort den bittra smaken bör roten skalas och urlakas innan kokning. Bladen har hög halt av vitamin C och kan ätas färska. Maskros betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation.^[1]

Växtens namn [redigera]

Det svenska namnet maskros kommer av att det ofta sitter tripsar i blomman.

I flera europeiska länder heter växten lejontand med anledning av de flikiga bladen, exempelvis norska: Løvetann. Även dess engelska namn dandelion har denna betydelse (ursprungligen från franskans dent de lion).

I Danmark, Polen, Ungern är växten namngiven efter stängelns mjölksaft (danska: mælkebøtte, "mjölkkanna").

I Finland och Estland har blomman fått namn efter sin gula färg (finska: voikukka, "smörblomma").

I några europeiska länder har växten namn som syftar på att man kan blåsa iväg flygfrukterna på andra (ryska: одуванчик, "blåsare").

Kuriosa [redigera]

• Maskrosen är Miljöpartiet de Grönas partisymbol.