April, det är trädgårdsodlarens verkliga, välsignade månad. De älskande må gärna dra till skogs med sin besjungna maj; i maj gör träd och blommor ingenting annat än blommar, men i april då SPRICKER DE UT!
Det vill jag säga er, att detta spirande lövverk, dessa skott, knoppar och groddar, det är naturens största underverk - men jag förråder ingenting, jag säger inte ett enda ord mer om den saken. Sätt er själv på huk och gräv själva med fingret i den uppluckrade jorden med återhållen andedräkt, ty fingret i fråga rör just vid ett skört och fyllt skott. Det kan icke beskrivas, liksom man inte med ord kan beskriva kyssar och några få andra saker.



Medan vi är vid detta späda skott - ingen vet, hur det kommer sig, men det händer påfallande ofta; när ni går upp i en rabatt för att ta bort en torr kvist eller rensa bort en maskrosrackare, så trampar ni vanligen på ett underjordiskt skott till en lilja eller trollius, det knastar till under foten och ni stelnar av fasa och skam, i detta ögonblick anser ni er för ett odjur, under vars hovar inget gräs mer växer.

Eller ni luckrar med oändlig försiktighet upp jorden med det garanterade resultatet, att ni klyver en spirande lök med hackan eller helt enkelt skär av några anemongroddar med spaden, när ni förfärat ryggar tillbaka, krossar ni med foten en blommande primula eller bryter av en ung delphiniumplym. Med ju ängsligare varsamhet ni arbetar, dess större skada vållar ni. Först genom årslång praktik lär ni er den verklige trädgårdsodlarens mystiska och brutala säkerhet, han kliver var sjutton som helst och trampar ändå inte sönder någonting. Och skulle det hända, så blir han inte bekymrad för det.



April är lövsprickningens men också planteringens månad. Med hänförelse, ja med vild hänförelse och otålighet har ni i handelsträdgårdarna beställt de plantor, utan vilka ni inte skulle kunna leva längre. Ni har lovar era vänner som också har trädgård, att komma till er och få sticklingar, jag vågar påstå, att ni aldrig har nog med det ni redan har.
Och så en dag har så där en hundrasjuttio plantor stämt möte hemma hos er och vill komma i jorden; i detta ögonblick ser ni er om i trädgården och finner med förkrossande visshet, att ni inte har plats nog.

Trädgårdsodlaren i april är alltså en man, som med en vissnande planta i handen springer runt sin trädgård ett tjog gånger för att finna en fläck, där ännu inget växer.
- Nej här går det inte, brummar han lågt.
- Där har jag de där förbannade prästkragarna, där skulle floxen kväva den, och där är tjärblomstret, fan också.
- Hm, där har blåklockan spritt sig, och där vid röllekan finns heller ingen plats - var ska jag sätta den?
- Vänta lite, här - nej, här står det redan en stormhatt, här kanske - men här står ju potentillan.
- Här kunde det gå, men nu är det ju fullt med tradescantia, och här - vad är det för något som sticker opp? Det skulle jag gärna vilja veta. Aha här finns det litet plats. Vänta lilla planta, snart ska du vara i säng. Se så där, och lycka till nu med växten
Men två dar senare märker trädgårdsodlaren, att han satt den mitt i den purpurrött spirande oenotheran.

Trädgårdsmannen har alldeles säkert uppstått tack vare kulturen och icke genom naturlig utveckling. Hade han utvecklats ur naturen, skulle han sett ut på ett annat vis. Han hade haft ben som en skalbagge för att inte behöva sitta på huk, och vingar, dels för skönhetens skull, dels för att vara i stånd att höja sig över sina rabatter.