Sparrmans resa
Jag tycker om att läsa historiska berättelser och biografier och när jag så hittade Per Wästbergs ´´Anders Sparrmans resa´´ som handlar om en av Linnés lärjungar så tänkte jag följa med på hans resor i boken, följa hans insamlande av växter och se hur dessa växter spreds som prydnadsväxter över världen.Nä...bort med Sparrman och fram med Björn Ranelids ´´Ansikte av eld´´ som jag sneglat på under mina tappra försök att ta mig igenom Wästbergs avhandling. Wästberg i all ära men att skildra en av Linnés lärjungar kräver nog mer än att läsa brev från 1700-talet och riva i gamla dokument. På baksidan av boken står det ´´Efter en grundlig forskning och med rik fantasi fyller Per Wästberg i konturerna kring ett äventyrligt livsöde´´.
Jag var och hörde Per Wästberg berätta om boken på bokmässan. Jag tyckte att den lät intressant innan jag gick dit men det gick över under de tjugo minuterna han berättade om den. Nu är jag ännu mer övertygad om att jag inte ska läsa den. Jag lyssnade på Björn Ranelid också, det skulle jag inte heller ha gjort. Jag förstår inte varför han måste tala illa om andra, författare. Han är så väletablerad så han skulle kunna klara sig utan det. Man känner verkligen hur han känner sig kränkt av många. Men även om jag inte tycker om att lyssna på honom är det en fröjd att läsa hans böcker. Han har en språkbehandling som jag tycker mycket om. Har inte läst Ansikte av eld, ska bli spännande att höra vad du tycker.
Vad lustigt att du läser Ranelid! Jag gör det för första gången i den läsecirkel jag är med i. Den bok vi läser heter Hjärtat som vapen. Jag har inte kommit så långt än och vet inte riktigt vad jag tycker.
Kersti: Tror inte att man ska lyssna på författare...vill inte veta hur och varför de skrev sina böcker...det är berättelsen i sig som är intressant tycker jag. Ska berätta vad jag tycker om Ansikte av eld sen.
Katarina: Kul...den tyckte jag om även om det finns ett ställe i boken som var lite sjukt och onödigt.
Hoppsan!! Du tänker väl inte skapa en ny debatt a la Rosie? ;-) /Ruben
Märktligt, jag fick boken "Linné och hans apostlar" av Sörling och Fagerstedt som present för några år sedan, och tyckte precis samma sak. Ämnet är ju så otroligt spännande; hur gick det till på resorna, hur transporterades och spreds plantorna; man skulle kunnat ta med det personliga och det större perspektivet. Men nej, den boken var inte rolig heller. Vi får väl vänta på någon som tar an detta uppdrag och skriver något riktigt spännande om Linné och hans lärjungar.
