Anonyma bloggare
Bloggmail
Nu hade hennes mail en otrevlig ton men jag förstår lite vad hon menar. Frågan kommer upp igen....varför är man anonym?
Eftersom jag nu skrivit i tre och ett halvt år så vet säkert många av mina återkommande besökare redan vem jag är och t.o.m. var jag jobbar och det är inget som skrämmer mig på något sätt.Vad tycker ni? Kommer bloggare att släppa på anonymiteten framöver? Kommer ni att göra det?
Jo..jag är fortfarande förkyld men på bättringsvägen....*hick*
Det känns som var och en själv måste ta beslutet att blogga anonymt eller inte. Det beror på bloggens karaktär på något sätt. Jag skriver inte utlämnande om mina närmaste (även om jag ibland nämner dem) och jag lägger inte ut bilder på mig eller dem i min blogg, där har jag min gräns men eftersom jag skriver ut hela mitt namn så kan ju vem som helst leta reda på mig om intresse skulle finnas. Så mer anonym än så är jag inte. Ibland känner jag att jag skulle vilja ha en helt anonym blogg där jag skulle kunna vara totalt fri i det som jag skriver för när man vet och känner en del av sina läsare så blir det alltid ett visst mått av censur. Det kanske å andra sidan är av godo, jag vet inte riktigt. Jag tror att det kommer att fortsätta vara så att en del är totalt öppna och utlämnande och andra inte, för min del får det gärna vara så jag måste inte precis veta vem du är det räcker med det som står även om jag förstås är nyfiken och gärna skulle besöka slottsträdgården. Men jag respekterar att den är privat och funderar på hur jag ska lyckas övertyga min arbetsgivare om att det är där vi ska konferera :).
Kersti: Just ja...jag kan med hjälp av bloggen börja sälja konferenser till vår anonyma konferensanläggning!
Egentligen spelar det ju ingen roll om man är anonym eller inte, som läsare av bloggar är jag ju intresserad av innehållet i bloggen, om det sen är en 15 årig kille med finnar som skrivit det eller en äldre dam med vackert grått hår har ju ingen betydelse. Men i vårt utseendefixerade samhälle antar jag att det är av vikt för vissa att veta hur bloggaren ser ut, så att det går att stoppa in personen i ett "fack"...
Åsa: Det vore väl hemskt om vi skulle dela in bloggar i fack på grund av bloggarens utseende!! Min tanke att släppa på anonymiteten var mer att gå ut med sitt namn.
Om en bloggare är anonym eler inte spelar ingen roll för mig som läsare. Precis som Åsa säger är det innehållet som gäller. Det kan tillochmed tillföra en liten extra laddning att inte riktigt veta vem, var eller vilket slott :-). Eller att en persons personlighet 'avslöjas' i delar, i ett sätt att uttrycka sig, i vilka bilder personen väljer, etc. Här kan man ju roa sig med en gissningslek. Vilket slott? Södermanland? Eller runt Mälaren nånstans, inte alldeles vid vattnet dock. Iallafall tillräckligt nära Stockholm för att kunna pendla, och samtidigt ett övernattningsrum. Hmm, ja, det kan ju vara en aningens längre bort också :-). Själv är jag anonym som bloggare, inte på grund av mina trädgårdsintresserade läsare Sverige, utan för att jag har drabbats av något slag internetnoja efter all emailspam, och anonyma försäljare som på något sätt klurat ut t o m mitt mobilnummer, och så läser man om diverse snusknissar som bombarderar vissa kvinnliga bloggare med sina neuroser... Det verkade enklare, helt enkelt, att vara anonym.
Camellia: Intressant! Visst finns det många anledningar att vara anonym...så vi smyger väl vidare omkring här på internet då.
Det som Camellia skriver faller i linje med mina tankar. Jag "ramlade in" på din blogg då jag sökte trädgårdsinfo på nätet. Jag fastnade för tonen, filosofin som förmedlades och naturligtvis för de yrkeskunskaperna du visar. Jag beundrar och respekterar den integritet du visar genom all hålla vissa saker för dig själv. Många bloggar är egotrippar. Den som inte gillar "hemligheten" kan låta bli att läsa.
Även om jag har ett positiv människosyn, vet jag att det kan finnas knäppskalar "därute". Behövs bara en för att göra livet surt om man lägger alla kort på bordet. Då skulle du behöva sluta med bloggandet.
Ditt formulär har fungerat i över tre år. Som IT-folket säger: "If it ain´t broke, don´t fix it".
Kry på dig.....
Ramona K
Själv har jag ju valt att vara privat/anonym, vilket har blivit svårare med tiden av olika anledningar. När man läst en blogg ett tag blir åtminstone jag nyfiken på personen bakom bloggen men det finns som någon skrev en del spänning även att inte veta allt om den som bloggar. När jag träffade folk från ett internetforum (Aot) första gången var det många som hade en bild av mig i huvudet, som inte stämde.
Det är stor skillnad att mellan anonymitet och personlig. Bara för att man inte går ut med sitt fulla namn och/eller bild innebär det ju inte att man inte är personlig!
Ha det gott och krya på dig!
Ramona K: Jag tror att jag lyder både dig och IT-folket Ramona. Tack!
Karin A: Visst gör man sig en bild av en människa man bara mött i skrift och de bloggare jag mött har inte motsvarat den bild jag haft och det vore ju märkligt om det blev så! Men som du säger...ett namn och en bild betyder inte att man lämnar ut hela sin personlighet.
Skulle vilja koka ihop Camellias och Ramona Ks kommentarer och göra till min. Båda skriver som jag tänker.
Lilla B: Fint med enighet här bland kommentarerna...det får mig att förstå!
Redan som liten smög jag omkring som Uncas på tysta mockasiner....så, "det verkar enklare, helt enkelt, att vara anonym" är en bra och kortfattad sammanfattning,som jag gärna ansluter mig till.
Thomas H: Vi smyger vidare...
Det där med anonymitet eller inte funderade jag mycket på när jag började (febr 07). Jag bestämde mig för att kalla bloggen mitt förnamn och så har jag faktiskt mitt efternamn hopskrivet i url:en. Så det är absolut inte svårt att veta vem jag är - även om jag inte har hela namnet utskrivet på "om-sidan".
För mig känns det bra att inte smyga och lite som en ansvarsgrej faktiskt att inte dölja min identitet. Fast jag förstår mycket väl att det kan vara annorlunda om man har en verksamhet som mer tydligt avspeglas i bloggandet än vad min (konsult inom skrivande och redigering och sånt) gör. Och som nån annan skrev här tycker jag att var och en förstås ska göra på det sätt som känns bra när det gäller anonym eller inte.
I min blogg skymtar mitt privatliv fram en del men jag skriver inte om närstående och lägger inte ut identifierbara bilder på vare sig dem eller mig själv.
Många använder sin blogg som ett slags egenterapi för att skriva om sorg och bekymmer, konflikter i familjen osv. Men så utlämnande vill jag inte vara, samtidigt som jag kan förstå att det kan fungera och kännas bra för den som väljer att göra så.
Det här med öppenhet och risken för knäppskallar har jag faktiskt inte tänkt så mycket på... Men det kanske jag borde? Fast risken är väl inte så stor när man som jag har en liten-och-lagom-blogg. Hoppas jag!
Det med knäppskallar har jag tänkt på o varit lite nojjig över. Jag var faktiskt mer anonym i början än vad jag är nu. Nu skriver jag under riktigt (för)namn, innan hade jag ett alias.
Sen har jag börjat droppa lite mera info om var man bor o går o står o sånt. o det känns inte så läskigt längre. men att lägga ut hel bild på mig eller nära o kära känns inte bra.
Jag tänker nog mest på avigsidorna med av-anonymiseringen, men det är klart att det finns bra sidor också.
Nu blev det ett lite spretigt inlägg, men jag tycker att man ska respektera om någon vill vara anonym eller ej, inte kritisera! det känns helt meningslöst. Att vara anonym innebär inte på något sätt att man för läsaren bakom ljuset, om det känns så är det ju bara att sluta läsa!
Som vi pratat om tidigare så överväger jag snarare att bli ännu hemligare så att jag kan skriva helt fritt från hjärtat. I skriftliga forum tycker jag att fokus ska ligga på orden, meningarna och innehållet i texterna snarare än på personen som skapat dem. (Därmed inte sagt att det är ointressant att veta mer om upphovsmakarna i vissa fall.) Kasta sten på de som skriver böcker under pseudonym kanske är nästa steg för alla dessa klagande människor som verkar ha för lite att göra? ;)
