Tidigt den här söndagsmorgonen då det var omöjligt att somna om åkte jag över till Långholmen med kameran. Jag ville se hur det såg ut i Bellmanmuseets trädgård och den här gången undrar jag lite för mig själv var gränsen mellan charm och förfall går. Idag var det som att gå på lina inne i trädgården, jag saknade lite av själen som jag tidigare kände så väl här men det finns säkert en anledning till att trädgården kändes en aning övergiven, jag vet  ju att det inte finns tid till ständig skötsel här.

Jag åkte vidare in till Vasaparken för att återse Sinnens trädgård. Klockan var strax efter sex och Stockholm var en stilla stad. Mötet mellan fingerborgsblomman och honungsrosen var höjdpunkten den här morgonen och jag återvände hem för att äta frukost. Den jobbiga förkylningen som däckat mig i midsommar börjar släppa och jag låter inte längre som Lee Hazlewood. Nu börjar jag också bli nyfiken vad som hänt i min slottspark under de fyra dagarna som jag varit borta. Har den nya rosenhäckens rosor börjat blomma? Har allt grott i trädgårdslandet? Har honungsrosen vid parkeringen börjat blomma?  Tidigt i morgon får jag svaren.