När Gunnels gröna i höstas handlade om min kurskamrat från Säbyholmstiden, Gustav Mandelmann så bestämde jag mig för att besöka honom till sommaren. Programmet gjorde starkt intryck på mig och visade att ibland hamnar man helt rätt här i livet. Tillvaron på gården Djupadal vid Rörum såg ut att vara så perfekt även om det säkert är mycket att göra för familjen för att få allt att fungera.

Gården och miljön är sagolikt vacker och TV-bilderna ljög alltså inte. Idag när jag rullade in på gårdens parkering var det som att landa i ett annat land och i en annan tid. Jag gick bort mot några människor som höll på med sådd och utplantering av något och kände igen Gustavs fru Marie som inte visste var Gustav höll hus.

- Han är väl någonstans. Här handlade det inte om att ringa upp honom på någon mobil utan jag gick runt och letade. Hittade honom vid en gammal traktor där han med grannen hade fixat i ordning något. Han bjöd på kaffe inne i det lilla caféet och vi pratade minnen och om hur vi levde idag. Gustav ser ut att vara en sann livsnjutare, han utstrålar värme och godhet och man ser riktigt hur rätt han hamnat. Här bland växthus, frigående höns och en ganska rörig gård har han hittat sin tillvaro.
När jag åkte därifrån och kom ut på vägarna igen kunde jag inte låta bli att vara lite avundsjuk på Gustav som levde i sitt lilla paradis.
Hit till den här vackra platsen kommer jag att återvända varje gång jag kommer ner hit till Österlen.