Hit till Grundsund kom jag från Fiskebäckskil som var en mycket vacker ort vid havet men utan själ....det var som ett museum eller en uppvisning av vem som kan bo mest idylliskt.
Känslan var en helt annan i här i Grundsund som verkade vara en ort där folk bor och lever sina liv. Det bor 500 människor permanent här men siffran femdubblas under sommaren.
Antagligen har de med de fetaste bankkontona lagt beslag på de bästa husen här också men på något sätt märkte jag av mer liv här och jag såg inte bara turister.

Den lilla kanalen mellan öarna här gjorde den här platsen till det vackraste jag sett på västkusten. Vandrade bort längs kajen och drack kaffe vid Pelles rökeri. Här i byn har TV-serien Saltön spelats in och jag förstår varför man hämtar miljöerna här. Här stannade jag resten av dagen.

Trots mörka prognoser från SMHI så fick jag en solig dag här på den västra kusten. Efter en morgonvandring i Lysekil tog jag bilen och besökte Fiskebäckskil. Resans andra plats som fick mig på fall var här bland de vita husen i sluttningen  vid havet.  I alla fall till en början. Något så idylliskt som det här kan inte finnas någon annanstans i Sverige. Jag passerade de första tio husen som alla var  i bästa skick, det såg ut som om alla husen målades i morse.  Kritvita hus och snickarglädjen stod som spön i backen. De små trädgårdarna, uteplatserna och terasserna var alla designade av Ernst....

Efter ett tag blev jag nästan förbannad. Vilka bor här? Vem målar alla husen och var är alla människor som äger husen?
Jag saknar charmen.....jag tycker om när vindskivor är halvruttna och när det är lite stökigt i trädgårdarna, en aning förfall.  Levande. Här ser allt ut som i en inredningstidning. Se på bilderna.....det är ju så otroligt vackert här men ändå saknas det själ.
Smått illamående men med kameran fylld av vackra vyer tog jag bilen och åkte vidare till Grundsund.....och där hittade jag själ.

Regnet föll tungt över ett grått Lysekil när jag för ett tag sedan rullade in i den här vackra orten vid havet. Jag bor på Strand och företaget heter nu Strandflickorna AB. Strand byggdes 1894 och hette då Strandhotellet och var det pampigaste hotellet i trakten kan man läsa i pärmen på rummet. Flickorna visade mig till rummet där jag har utsikt ut över de kala klipporna mot havet, allt är grått och regnigt nu men fantastiskt vackert ändå.

Det är en lugn atmosfär här och jag tror att det blir en bra plats att vila på några dagar. När jag installerat mig ska jag vandra runt lite och bygga på med några foton. TV:n på rummet är lika stor som displayen på mobiltelefonen ungefär men jag ska nog kunna se några OS-sändningar ändå. Här ska jag inte se några trädgårdar utan vila från blommor och blad ett tag.

Ok...det blev lite trädgård ändå eftersom jag inte kunde låta bli att gå in i stadsparken som ligger vid Konsum där jag handlade. Det är inte kanaler som syns inne i parken utan regndränkta gångar. Här har man tagit i ordentligt när man planterat sommarblommor och det var effektfullt....och vackert på sitt sätt.
Efter vandringen bort till Konsum efter kajerna har jag redan konstaterat att jag gillar den här stan!

Landskapsarkitekt Ulf Nordfjell har gjort det igen, den alldeles nyöppnade rosparken inne  i Trädgårdsföreingen är i världklass och fick mig på fall idag. Inte för att några av de nyplanterade gammaldags rosorna blommade där längre....men perennerna!  Valet av perenner är så bra att jag vill kopiera allt in i minsta detalj och placera det i slottsparken där hemma.

Ett hav av perenner i blått och vitt har gjort den här rosenträdgården till en plats jag kommer att återvända många gånger till. Jag kände precis på pricken som sericea beskriver i kommentaren här nedan ´´det är nästan snuskigt bra, det är så fint o vackert o njutbart att man blir helt kollrig! ´´
Mer om Trädgårdsföreningen och Gunnebo slott kommer senare.

Efter 188 mil är jag åter hemma i Stockholm igen och det är med blandade känslor jag försöker installera mig i hemmet igen. Krukväxterna lever men internet är dött....ett stort fel här i Bromma fick jag veta när jag ringde supporten, tur att jag har  mobilt internet också.

Trädgårdsresan har varit mycket händelserik och jag har sett så mycket att jag har svårt att sortera allt. Nu gäller det att få ordnig på alla foton och framöver börja skriva i bloggen Trädgårdsspanaren om alla trädgårdar jag besökt men först måste jag landa här hemma.
Det jag minns starkast är nog den tidiga, lugna vandringen i Norrvikens trädgårdar, rododendron och färgchocken i Sofiero, underbara Österlen och cykelturen i Astrid Lindgren-land.

Nu återgår jag till rutinerna igen och nästa resa söderut blir i augusti då jag ska se den stora utställningen  Göteborgs lustgårdar.

Jag befinner mig i Astrid Lindgren-land. Havet är utbytt mot en vacker landsbygd där man kan vänta sig att se Emil komma med griseknoen borta vid ladan. Det kommer en bil i timman här på vägen utanför, skönheten och odjuret springer runt benen på mig och på håll hörs en traktor.

Det här landskapet gör mig också lugn och efter en cykeltur utefter mossiga stengärsgårdar och blommande ängar så förstår jag lite mer varför folk bor här. Men nu börjar storstadsabstinensen göra sig påmind och på fredag kommer jag att befinna mig på Djurgården. Med kontraster blir livet spännande.

Jag köpte min kamera i morse och allt är nu inställt på så mycket automatiskt som det går, jag får sätta mig in i funktionerna när jag får mer tid hemma.  På morgonen åkte jag in till Thelins konditori och drack kaffe och åt en stor dubbelfralla med ost och skinka för 30 kr. Jag brukar inte fundera över priser på fika men nu blev man ju förvånad. Hemma får man väl snart inte en slät kopp kaffe för 30 kr.
Besöket hos Mandelmanns finns i inlägget här under. Jag fortsatte därifrån till Kivik och till Ulriksdals trädgård. Jag hade en aning om att den trädgården bara visades för grupper och efter ett bestämt program. Men jag tänkte i alla fall prova att tigga mig in så jag ringde Thord Ohlsson som bor och förvaltar denna trädgård.

Haväng har betytt oerhört mycket för mig från den första gången jag besökte platsen. Det är som Österlen i koncentrerad form på något vis. Gudomligt vackert, lugnet, havet, stenåldersgraven och utsikten. I vanliga fall brukar jag sitta här en dag för att sola och läsa men den här resan är ingen solresa och det blåste hårt här idag så jag satt bara en kort stund just där Verkån rinner ut i havet och tog in lite av Haväng.

När Gunnels gröna i höstas handlade om min kurskamrat från Säbyholmstiden, Gustav Mandelmann så bestämde jag mig för att besöka honom till sommaren. Programmet gjorde starkt intryck på mig och visade att ibland hamnar man helt rätt här i livet. Tillvaron på gården Djupadal vid Rörum såg ut att vara så perfekt även om det säkert är mycket att göra för familjen för att få allt att fungera.

Gården och miljön är sagolikt vacker och TV-bilderna ljög alltså inte. Idag när jag rullade in på gårdens parkering var det som att landa i ett annat land och i en annan tid. Jag gick bort mot några människor som höll på med sådd och utplantering av något och kände igen Gustavs fru Marie som inte visste var Gustav höll hus.

- Han är väl någonstans. Här handlade det inte om att ringa upp honom på någon mobil utan jag gick runt och letade. Hittade honom vid en gammal traktor där han med grannen hade fixat i ordning något. Han bjöd på kaffe inne i det lilla caféet och vi pratade minnen och om hur vi levde idag. Gustav ser ut att vara en sann livsnjutare, han utstrålar värme och godhet och man ser riktigt hur rätt han hamnat. Här bland växthus, frigående höns och en ganska rörig gård har han hittat sin tillvaro.
När jag åkte därifrån och kom ut på vägarna igen kunde jag inte låta bli att vara lite avundsjuk på Gustav som levde i sitt lilla paradis.
Hit till den här vackra platsen kommer jag att återvända varje gång jag kommer ner hit till Österlen.

Uppdatering
Aj då...när jag läser vad jag skrivit kan det låta som om jag bara trivs på lyxiga hotell. Så är det absolut inte. Det viktigaste för mig är att inte bo för tätt inpå människor som jag inte känner. På vandrarhem blir man lätt en stor famij vilket inte passar mig. Skulle jag haft en egen ingång här, dusch och toalett för mig själv, då skulle dessa 7-8 kvadratmeters rum vara helt perfekt.

Under den här resan kommer jag att bo på de mest olika sätt. Självklart är det bäst att bo hos vänner som man tycker om men det är kul att bo lite halvlyxigt också. På Torekovs hotell och på Örenäs slott bodde jag med kraftig rabatt eftersom de tillhör samma portal som vår anläggning och vi som är anställda på en tillhörande anläggning har då den förmånen att bo och äta billigt. Det är t.o.m. billigare än att bo på vandrarhem och hade det funnits en anläggning på Österlen så hade jag absolut bott där i stället för bland dessa campare.

På det sätt jag bor nu är jag mer kluven till. Jag är väl ingen direkt vandrarhemsmänniska. Utanför mitt rum sitter just nu några par och äter och det ser ut som ett julbord. På min plats i kylskåpet står två risifrutti och två äpplen. De tillbringar sin mesta tid i det gemensamma köket känns det som.

När jag vaknar i morgon åker jag direkt in till Simrishamn och äter frukost på ett konditori vid havet. Jag bara sover här. Men det här vandrarhemmet ligger fantastiskt vackert en liten bit från havet och det är relativt nybyggt och fräscht.  Jag gick en kvällspromenad och njöt av alla vackra hus och att gå efter havet. Undrar bara hur många som bor permanent i dessa hus nu för tiden? Många hus så väldigt tomma ut, inte ett liv!
En natt till ska jag sova här innan jag åker mot ett Astrid Lindgrenskt Småland.

De här färgerna ihop skulle jag i vanliga fall vända ryggen åt men i Lunds botan har man planterat dessa jättevallmo med alla dessa färger och fått det att fungera...der är t.om. riktigt läckert.

Färden gick vidare till Lund. Här ligger städerna nästan intill varandra och jag var snart framme där jag träffade trädgårdsbloggaren Claes. Vi hade några timmars trevligt samtal om trädgård, bloggande och om livet i stort. Det var som sagt ett mycket trevligt möte.

Nu ska jag försöka hitta den där örtagården innan jag drar ner till Österlen. Måste även försöka hitta en fotobutik som kan titta på min kamera och se vad som kan göras åt linsfläcken. Nu har jag kört 94 mil och det lär väl bli minst lika långt innan jag landar hemma på parkeringen.